Timbre™ Posted December 5, 2005 Posted December 5, 2005 Många har säkert sett den... En DVD med övertidsarbete på scen och en samling handplockade proffs som jobbar ihop en Overtime som heter duga. Själv har jag bara lyssnat på ljudspåret i tvåkanal via två CD från Peak Records, en etikett som i sin tur ingår i inte helt obekanta Concord Music Group med en grupp bolag och artister i utgivningsrättigheterna som kan få varje soul- och jazzdiggare knäsvag. Redan Europautgåvan av denna CD kan få Lee Ritenourfans knäsvaga och USA-importen låter inte sämre. Spännande att höra klassiska Lee Ritenour-nummer i nytappning och med en ljudkvalitet som har tagit ett stort kliv framåt jämfört med tiden det begav sig. Lee Ritenour har som vanligt samlat en hel del intressanta namn omkring sig och Kenya Hathaway står för musik, text och sång på Possibilities samtidigt som hon är med och sjunger på Papa Was A Rolling Stone, Morning Glory och Is It You? Kenya Hathaway har musiken i ådrorna kan man säga och hon är dotter till bortgångne soulstjärnan Donny Hathaway och därmed syster till skönsjungande Lalah Hathaway. Har alltid tyckt att den ultimata inspelningen av Motownklassikern Papa Was A Rolling Stone redan är gjord i en liveversion med The Temptations men nu är jag inte lika säker. Det här är ruggigt bra! Soul & jazz i ett vinnande koncept. Bland övriga medverkande återfinns Dave Grusin på piano, Ernie Watts på tenorsax och Harvey Mason på trummor. Inga nykomlingar i sammanhanget. Melodivalet består till stor del av obligatoriska Ritenourkompositioner som Ocean Ave., Morning Glory, Night Rhythms och naturligtvis den mest obligatoriska av dem alla; Captain Fingers från albumet Lee Ritenour And His Gentle Thoughts. En skiva som spelades in i Hollywood 1977 och där både Dave Grusin, Ernie Watts, Harvey Mason plus några till i dagens uppsättning var med. Man hör att det är ett samspelt gäng... :cool: Quote
Neon Park Posted December 6, 2005 Posted December 6, 2005 Jag kan bara instämma skivan är mycket bra jag köpte cdn i USA i sommras och spelar den ofta,DVDn har jag inte hört. Mvh Quote
Haydn Posted December 6, 2005 Posted December 6, 2005 Gött..... ..denna var med i paketet från CDON igår. (Hann bara lyssna som hastigast, då Arvo Pärt´s Lamentate var helt fantastisk) Inspelningen verkar det ju inte vara något fel på. Är jag helt ute och cyklar när denna platta känns lite som det Metallica gjorde senast, en DVD som spelades in under inspelningen av CD´n? Mvh, Wilhelm Quote
Timbre™ Posted December 6, 2005 Author Posted December 6, 2005 Är jag helt ute och cyklar när denna platta känns lite som det Metallica gjorde senast, en DVD som spelades in under inspelningen av CD´n? Som en slags biprodukt när vi ändå är igång... CDn räcker gott och väl för mig. Quote
Timbre™ Posted December 6, 2005 Author Posted December 6, 2005 Overtime inspirerar till att gräva sig längst ner i skivhögen och plocka fram debutalbumet med den lämpliga titeln First Course som är inspelat i oktober 1975. En betydligt yngre framtoning men Lee Ritenour har ändå hunnit bli 23 år och var ingalunda någon debutant i studiosammanhang. Gitarrövningarna började i sexårsåldern och Lee hade redan backat upp artister som B.B. King, Quincy Jones och Herb Alpert i studion. Skivan snurrar igång med A Little Bit Of Me and A Litle Bit Of You, ett tidstypiskt soulgung som lika gärna kunde ha varit inspelat i Muscle Shoals, Alabama som i Hollywood. När blåssektionen träder in går tankarna direkt till the Memphis Horns. Theme From Three Days Of The Condor är en fusiontillställning som ger en antydan om framtidens eskapader i väntan på skivans höjdpunkt, spår nummer fyra Fatback (konstigt att just nr. 4 ofta är så bra på många skivor... ). Ett uptempo bluesinspirerat nummer där blåset nästan ger en känsla av storbandsjazz när dom drar på som mest. Underbart flytande gitarrspel av Lee Ritenour. Ljudet är lyssningsvänligt, avspänt men något platt och saknar den tyngd som man förknippar med dagens Ritenourövningar. Spår fem är ett stillsamt stycke på mindre än två minuter med endast akustisk gitarr och här låter det alldeles ypperligt. Kropp och värme men ändå spänst i strängarna i en behaglig kontrast. Nio av tio lyssnare är säkert framme och vevar upp volymkontrollen för att sedan överraskas av ett rejält funknummer med fullt tryck... Ibland är det bra med fjärrkontroll och Caterpillar funkar på som om det vore Sly & the Family Stone. Lite utfyllnadsfusion, lite utfyllnadsfunk, tidsenligt utan att bli förlegat men på det stora hela ett album som håller än idag. Avslutningsvis ett stillsamt stycke av Antonio Carlos Jobim, Ohla Maria, i ett arrangemang av Lee Ritenour och David Grusin. Harvey Mason är naturligtvis med redan från start... Quote
shaft Posted December 7, 2005 Posted December 7, 2005 Hej! Just Ritenours första skiva är ju helt kanon och skulle må bra av en ny remastering. Många gamla Epic/CBS lät ju inte så kul. Dock får man många av de bästa låtarna fint remastrade med skivan The Best of Lee Ritenour Amazon.com /Shaft PS. Jag har även hört den senaste "Overtime" och visst är det bra. Quote
Timbre™ Posted December 7, 2005 Author Posted December 7, 2005 Många gamla Epic/CBS lät ju inte så kul. Ja, det var lite skillnad på Epic och GRP... Uppföljaren kommer också från Epic/CBS och Captain Fingers har ungefär samma ljudkaraktär som debutalbumet. Denna CD är en USA-import (EK 34426), ljudet är behagligt och detaljrikt men känns frekvensmässigt avskuret, speciellt i basområdet. Titelspåret har alltid förknippats med Lee Ritenour samtidigt som det ger begreppet fusionjazz ett ansikte... Energiskt, ibland överambitiöst och man får känslan av en ung, hungrig musiker i början av sin karriär. Här gäller det att visa vad man kan. Spår två, Dolphin Dreams, känns däremot mer avspänt, lättsmält och stundtals väldigt melodiskt. Vid några kraftutbrott i mitten och på slutet märker man dock att inspelningen är aningen platt och det hela blir lite slätstruket. Därpå följer Fly By Night som är så George Benson-influerat att man börjar bläddra i skivhäftet men George Benson är inte med. Medverkar gör dock Mike & Jeff Porcaro på bas respektive trummor. Fly By Night är ett riktigt trevligt spår. Lite utfyllnadsfusion och så blir det dags för Stevie Wonder's Isn't She Lovely i ett uppspeedat tempo med Bill Champlin vid sångmikrofonen. Lee Ritenour's gitarrinsatser känns alldeles för intensiva för textsammanhanget eller så har jag fastnat i Stevie Wonder's original och Livingston Taylor's visslande. Space Glide bjuder på lite funkadelic rhythms och albumet avslutas med störtskön komposition av Dave Grusin. Ljust , lättflytande och melodiöst i Sun Song med ett tidstypiskt stråkpålägg som får tankarna att gå till The Sound Of Philadelphia. Quote
shaft Posted December 8, 2005 Posted December 8, 2005 YES! Captain Fingers är ju helt lysande och skapad i en tid då fusion verkligen var fusion, om ni förstår hur jag menar. Vi är inte riktigt komna till Smooth Jazz här än utan det är fullt blås och inte radiomässigt tillagt som det ofta kan vara idag. Ljudet är som Timbre skriver helt OK! Sen att det fattas lite i basen är ju rätt naturligt med tanke på den gamla CD-utgåvan. Många LP-utgåvor var ju lite försiktiga i basen redan på mixningsstadiet för att inte överstyra. Keep going Timbre! Du har ju lite att täcka mellan Lees första och Overtime! Finns ju även ett par trevliga DVD-konserter med karln :cool: Glöm nu inte: "RIO" "Stolen Moments" "RIT" /Shaft Quote
K-man Posted December 8, 2005 Posted December 8, 2005 Instämmer, vissa spår är mycket goa! ...men vad kan man annars vänta då en god del av de kända musikerna inom genre:n förgyller skivan...Timbre har redan nämnt några som t.ex. Bill Champlin samt Totopojkarna Mike och Jeff Porcaro...men det är bara att fylla på vidare med t.ex. David Foster, Jay Graydon, Anthony Jackson, Ray Parker Jr osv...dessa borgar ju för att den instrumentala nivån ligger bra till! \\K-man Quote
Timbre™ Posted December 8, 2005 Author Posted December 8, 2005 Du har ju lite att täcka mellan Lees första och Overtime! Det blir Lee Ritenour fram till midsommar. Every night... Dessutom byter vi skivbolag och går via Lee Ritenour & His Gentle Thoughts över till JVC. Albumet är en audiofil biprodukt kan man säga då själva inspelningen är en direktgravering och det naturligtvis togs en analog master parallellt, vilken ligger till grund för denna CD. Här finns hur mycket studioinformation som helst om mikrofoner, monitorsystem och masteringsystem. Till den digitala omvandlingen har det använts ett JVC DAS-900 Digital Audio Mastering System. Som vid alla andra direktgraveringar spelar sig musikerna igenom en lacksida i taget rakt av och musikstyckena glider ibland in i varandra på ett tilltalande sätt. Öppningsspåret Captain Caribe börjar lovande med ett melodiskt gung som snabbt sätter sig i ryggmärgen men efter ett tag övergår det hela i fusionexcesser och det är lite synd. Man blir snabbt kompenserad av Grusinkompositionen Chanson som är en spröd och finstämd tillställning med läckert flöjtspel av Ernie Watts. Påföljande Meiso och direktgraveringsupplagan av Captain Fingers engagerar inte speciellt då ljudet är platt, tunt och plottrigt. Lite tippat och utsträckt upptill jämfört med originalinspelningen...men så ändras takthållningen och lyssnaren glider in i Feel Like Makin' Love som är skivans höjdpunkt i mina öron. Vem minns inte Roberta Flack... Finstämt, stämningsfullt och Ernie Watts är framme igen, den här gången på saxofon. Avslutningen, Herbie Hancocks Gentle Thoughts är ett stycke Rhythm & Blues, very soulful. Detta album säljs på japansk JVC XRCD för $ 44.99 på Amazon.com och det undrar jag om inspelningskvaliten kan vara värd... På min JVC Made in Los Angeles är ljudet överlag ganska tunt, platt och ljust, ungefär som tidiga CD-återutgivningar från Motown, Stax och Atlantic. Musiken är däremot stundtals tidlös. Quote
Neon Park Posted December 9, 2005 Posted December 9, 2005 Jag ska ta och kolla upp hur mina låter det var mycket länge sen jag spelade dessa skivor Gentle Thoughts-skivan gavs ur i en serie om tre,de andra heter Sugar Loaf Express och Friendship,mina är Japan pressningar och jag köpte dom i slutet på 80-talet,men som sagt jag ska lyssna när jag kommer hem i kväll,skall också jämföra mellan CD och LP då jag även har samtliga på LP. Mvh Quote
Timbre™ Posted December 9, 2005 Author Posted December 9, 2005 Bättre utgångsläge kan det ju knappast bli! Det skall bli intressant och håll med om att det är kul att plocka fram gamla musikminnen i ljuset... Quote
Neon Park Posted December 9, 2005 Posted December 9, 2005 Jag har nu gjort lite jämförelser mellan LP och CD enbart mellan Gentle Thoughts LPn har nr VIDC-1-E och CDn har nr VDJ-1001 CDn är inköpt i slutet av 80-talet och LPn på 90-talet.Jag har spelat lite olika låter ifrån skivorna och i mina öron låter CDn lite fegt lite tillbakadraget,det är bättre bas i LPn man hör bättre hur Anthony Jackson spelar CDn är också lägre inspelad men även on man drar upp volymen när man spelar CD så låter det inte lika kul som när man spelar LP,men jag har ej jämfört de andra två skivorna som heter Friendship och Sugar Loaf Express jag har bägge de skivorna både på LP och CD,triangeln(tror jag det är)som finns på Chanson hörs tydligare på CDn men på det stora hela tycker jag att Lpn låter trevligare jag ska jämföra de andra två också så jag återkommer i frågan. Mvh Quote
Timbre™ Posted December 9, 2005 Author Posted December 9, 2005 Upplever också att utstyrningen på CDn är låg jämfört med de andra Ritenourskivorna. Friendship och Sugarloaf Express är just de album som saknas så det passar ju perfekt... :cool: Quote
Neon Park Posted December 16, 2005 Posted December 16, 2005 Jag har nu i kväll suttit och jämfört Sugar Loaf Express och Friendship både på LP och CD och har konstaterat att bägge CDna är väldigt lågt inspelade när jag gjorde jämförelsen så kompenserade jag för detta ändå var det mer dynamik i LPna, man hörde hur basisten spelade bas det var helt enkelt roligare att lyssna till LP.När jag ändå höll på och spelade lite så plockade jag fram en LP som heter Session II där bla.Lee Ritenour Don Grusin Ernie Watts Bill Champlin Alex Acuna mfl.är med och spelar skivan är utgiven av Yamaha och alla spelar på Yamaha instrument,skivan är en direktgravering där dom tagit signalen ifrån mixerbordet direkt in i graververket,skivan har en mycket bra ljudkvalitet och den är Japanpressad den rekomenderas men kan vara lite svår att få tag på. Mvh Quote
Timbre™ Posted December 17, 2005 Author Posted December 17, 2005 Jag har nu i kväll suttit och jämfört Sugar Loaf Express och Friendship både på LP och CD och har konstaterat att bägge CDna är väldigt lågt inspelade Ja, det var kanske lite "special edition" över den här CD-serien från JVC. Titeln Sugarloaf Express leder in på en serie Europapressar under etiketten DISCOVERY från Warner som alla är Manufactured in Germany. The Captain's Journey startar med ett svajigt titelspår som är uppdelat i The Calm & The Storm. Överambitiöst och lite jobbigt. Ljudet är plattare än någonsin men i ärlighetens namn skall sägas att albumet engagerar mer via Stax Omega System än över högtalaruppställningen (Sf Minima Amator/Accuphase M-8000). Mycket känt folk i studion med bl.a. Patti Austin vid sångmikrofonen, Paulinho Da Costa på percussion och Steve Gadd vid trumsetet. Fyra pianister med Dave & Don Grusin i spetsen. Lite mer sväng i Morning Glory där Bill Champlin står för det vokala men den rätta "Ritenourkänslan" infinner sig först i och med Sugarloaf Express där det svänger loss rejält. Spåret avslutas med ett stycke exotiska rytmer och det hela känns väldigt rätt. Matchmakers bjuder på skönt R&B-gung men påföljande What Do You Want vänder tillbaka till den jobbiga avdelningen. Snabba tempoväxlingar, ingen bärande melodi och bara tröttsamt. När man börja känna att That' s Enough For Me tar Patti Austin tag i sångmikrofonen och det hela stiger ett par klasser även om det spanska textinnehållet kanske inte är det djupaste som har nedtecknats... "Tu amor es suficiente - es suficiente para mi" i oändlig upprepning. Avslutningasspåret Etude är skivans höjdpunkt i mina öron. Lee Ritenour på diverse akustiska gitarrer med tre känslofyllda flöjter i bakgrunden. Det spåret är värt skivans pris. Quote
gcs Posted December 17, 2005 Posted December 17, 2005 Jag har nu inte hört skivan ifråga men när det gäller nivåer så kan det ibland vara så att topp nivån ändå ligger på 0dBf eller en tiondel under. Medans rms ligger så pass lågt att man kan tycka att en inspelning är svagare än andra motsvarande inspelningar. Quote
Timbre™ Posted December 17, 2005 Author Posted December 17, 2005 En lägre nivå bör ju inte vara någon nackdel men på några av dessa album känns materialet en aning komprimerat jämfört med våra dagars Lee Ritenour. Hörlurar har fungerat bäst hittills. Quote
Timbre™ Posted January 1, 2006 Author Posted January 1, 2006 Vidare upptäckter under etiketten Discovery och albumet Feel The Night gavs först ut på Elektra/Asylum Records som också ingår i Warnergruppen. En produktion av Lee Ritenour för Captain Fingers (lämpligt namn... ) Productions. Merparten av trogna studiekompanjoner finns med och Joe Sample har slutit upp vid pianot. Albumet öppnar med tiltelspåret Feel The Night som påannonserar ett stycke funkgung men ganska snart har det hela glidit över i något som mer påminner om stereotyp filmmusik till en B-film. Fortsättningen blir lite mer personlig med en del bärande gitarrslingor men ofta övergår musiken i överambitiösa energiutbrott och i kombination med en platt och komprimerad återgivning blir det stundtals lite tröttsamt. Så här håller det på ända fram till spår fem då Patti Austin träder in med ungdomligt ljus stämma och levererar en personlig soulstrutversion av You Make Me feel Like Dancing. Denna åtföljs av det lämpliga titelvalet Midnight Lady och plötsligt handlar det om "spanish guitar" i ett avspänt men ändå intensivt instrumentalnummer med Lee Ritenour på diverse gitarrer och Ernie Watts på tenorsaxofon. Varmt, klangrikt, skönt och som tur är varar detta spår i nästan 6 minuter... Avslutningen inleds med lite tropiska takter men ganska raskt är vi över i samma stil som där albumet började och man undrar om möjligen Elektrautgåvan kan vara bättre... Quote
Timbre™ Posted January 2, 2006 Author Posted January 2, 2006 Slutet på sjuttiotalet måste ha varit en produktiv tid för Lee Ritenour och förutom Feel The Night kom även det första utspelet på grp år 1979. Skönt frestas man säga för därmed träder denna Lee Ritenourtråd in i en ny dimension både musikaliskt och ljudmässigt. GRP Records har under ledning av Ritenourvännerna David Grusin & Larry Rosen växt fram ur Arista Records och ett av bolagets tidiga varumärken var digital signalhantering och digitala masters. Kanske inte så märkligt i våra dagar men nu handlar det om sent sjuttiotal och GRP etablerades snabbt som ett kvalitetsbolag i jazzens värld. En snabbtitt i sjuttiotalskatalogen visar namn som David Benoit, Kevin Eubanks, Billy Cobham och Chick Corea förutom en mängd inspelningar med Dave Grusin himself. Albumet Rio måste ha varit en milstolpe i Lee Ritenour's karriär och denna utflykt till Rio de Janeiro resulterade i en av mina all time favourites... Plötsligt börjar det hända saker bortom elektrostatlurarna - högt, lågt, nära och fjärran. Volymkontrollen kan rattas neråt med bibehållen känsla av rymd, dynamik och närvaro vilket för mig är en kvalitetsindikator både när det gäller inspelningar och hifiutrustning. Mycket av tagningarna är gjorda på plats och det märks. Dags att coola ner, njuta av livet och låta känslorna ta kommandot... :cool: Här finns ingenting som behöver bevisas och från start till mål är detta en fiesta i klanger, rytmer och stämningar. Efter Rainbow och San Juan Sunset är det dags att kvickna till med lite fusiontongångar i Rio Funk. Joe Sample bidrar med It Happens Everyday och här är det mycket gryningskänsla. Måsar som lyfter från Copacabana och glider ut över oceanen till ett finstämt stycke med Lee Ritenour på akustisk gitarr och Ernie Watts på flöjt & saxofon. Albumet håller nivån hela vägen och de två avslutningsnumren Simplicidád och A Little Bit Of This And A Little Bit Of That gör att man snabbt är på playknappen igen... Quote
Timbre™ Posted January 5, 2006 Author Posted January 5, 2006 Back on the Discovery track... De följande två albumen "RIT" och RIT/2 bär raka vägen tillbaka till California och LA. En blandad samling elektrifierad synthfunk, soulballader, mainstreamsoul, några finstämda instrumentalnummer plus lite till. Vissa delar påminner mycket om vad Quincy Jones och Herbie Hancock producerade vid ungefär denna tid (1981) och en närmare titt i skivhäftet avslöjar att just Herbie Hancock har lånat ut sin LM-1 digitala trumburk till Harvey Mason som medverkar på albumet. Lee Ritenour tackar även Quincy Jones för musikalisk inspiration och detta känns tydligt på en del av spåren som bjuder på ett välförpackat och drivet väskustsound. Avslutningen där On The Slow Glide glider över i reprisen av No Sympathy är verkligt njutbar... Några av klassikerna som brukar dyka upp på Lee Ritenour's samlingsalbum finns med som t.ex. Is It You? och Malibu. RIT/2 känns något mjukare i soundet och här dyker Nathan East (Fourplay) upp på bas. Alla känner alla verkar det som... :cool: Quote
Ekman Posted January 5, 2006 Posted January 5, 2006 Även om detta inte är min favoritartist så är den här sortens reportage väldigt intressanta att läsa. Det skulle vara roligt om fler blev inspirerade att skriva om sina favoritartisters karriärer. Quote
Timbre™ Posted January 5, 2006 Author Posted January 5, 2006 Framförallt är det kul att tvinga sig tillbaka bland gamla musikminnen och göra nya upptäckter... Quote
shaft Posted January 6, 2006 Posted January 6, 2006 Hej Timbre! Kul skrivet om en av mina favoriter sedan många år. Just RIO är ju hur bra som helst. En liten anektdot: När jag var i Danmark och Turade (via Helsingborg) med en kompis i senare tånåren så brände jag hela reskassan på en superskiva från japanska JVC Digital - just denna RIO. Det lät fantastiskt redan på min ganka modesta stereo därhemma i mitt pojkrum ;-) Sen köpte jag den vanliga CD-utgåvan från USA och det lät väl OK, fast långt ifrån LP'n tyvärr ;-( Nu för något år sedan köpte jag dock XRCD-utgåvan och blev lika exalterad igen! Vilken otrolig skillnad. Djup, dynamik och tryck i ljudet. Kan verkligen rekommenderas till de som kan lägga vantarna på den. Den är då tyvärr OOP (out of print) i XRCD-katalogen, men eBay kan ju vara en tänkbar källa eller amazon begagnat. Timbre har du hört denna utgåva?? /Shaft Quote
Timbre™ Posted January 6, 2006 Author Posted January 6, 2006 Timbre har du hört denna utgåva?? No señor, jag har bara en GRP made in Germany men det är ändå en helt annan nivå än de första albumen på Discovery. Quote
shaft Posted January 7, 2006 Posted January 7, 2006 Well Mister Timbre, PM:a mig så kan vi kanske fixa fram ett smakprov om intresse finnes ;-) /Shaft Quote
arcam Posted January 7, 2006 Posted January 7, 2006 Skivan "Rit" ha jag lyssnat på många gånger, köpte den i början av 80-talet. Första låten "Mr Briefcase" är riktigt bra. Is it you och No sympany är också bra, sistnämnda låt är minst sagt vemodig, nästan ledsam. Lyssnade en hel del på liknande musik på den tiden. Lee Rittenour, Toto, Larry Carlton, musiker som Harvey Mason, Jerry Hey, Bill Richenbach, Chuck Findley o.s.v. Det är fortfarande kul att plocka fram dom gamla skivorna man har ju många trevliga minnen. Quote
Timbre™ Posted January 30, 2006 Author Posted January 30, 2006 Back on the line... Inspelad i mars 1983 kommer så en direct disc eller snarare direct to digital med en titel som syftar på inspelningsformen. On The Line är tillkommen under en intensiv session på Capitol Studios och i skivhäftet förmedlar Lee Ritenour sina tankar om att spela in på detta sätt jämfört med vanliga studioupptagningar - intressant läsning. Här har vi ett stycke stilistiskt långt driven fusion och det är mycket elektronisk musik över det hela. Nathan East på synthbas, Ernie Watts på synthsax och Harvey Mason på electronic Simmons Drums för att nämna några exempel. På den subjektiva njutningsskalan lägger sig de lugna spåren upptill och vartannat nummer består av stillsammare takter. Starbright, Tush och Dolphin Dreams räknas definitivt dit. Ljudet är kristallklart, nästan kliniskt och med ett par mindre stativare blir den första halvan på gränsen till tunn. Nästan så att man saknar Accuphaseförstegets Low Compensator men i Heavenly Bodies och Pedestrian bjuds det mer tyngd. Avslutningsnumret Dolphin Dreams är dock i plattaste laget. Ännu ett album på Dave Grusin's bolag. Quote
Josa1 Posted January 31, 2006 Posted January 31, 2006 Var i Malmö förra veckan och hittade en vinyl som heter "GRP Live in session" medverkande är bl a Lee Ritenour. Kommer just nu tyvärr inte ihåg vilka det var mer. Om jag kommer ihåg rätt så var det skivbolaget som ville spela in en skiva med toppmusiker, toppproducerat och fina inspelningsgrejer. Skivan är special inspelad efter en turné med det här gänget om jag kommer ihåg rätt. Kanonljud och bra musik. Quote
Timbre™ Posted March 14, 2006 Author Posted March 14, 2006 Ritenourpromenaden har kommit fram till Banded Together och trots att albumet är från 1984 var det här premiär för min del. Skivan kräver en del genomlyssningar innan stilen sätter sig men ganska snart utkristalliserades tre favoriter. Den korta, avhuggna rytmen i inledningsspåren får tankarna av någon oförklarlig anledning att gå till David Bowie men här finns ingen Let's Dance eller Ashes to Ashes. Programmerad musik där det mesta känns själlöst fram till Sunset Drivers med Nathan East på bas och Paulinho da Costa på percussion. Eric Tagg står för sången med uppbackning av Patti Austin. Svängigt, lite västkuststämning och en refräng som snabbt tar vägen in i ryggmärgen. I påföljande spår Mandela sitter Phil Collins vid trummorna och stycket är tillägnat Nelson Mandela. Undrar just vad han senare tyckte om musiken... Som ett direktlyft kommer istället Amaretto med luftigt saxspel av Ernie Watts. Ett instrumentalnummer som bara blir mer och mer njutbart och faktiskt är allra bäst på slutet. Rit Variations II inleds med klassiska harmonier i en syntetisk värld och Shadow Dancing kunde lika gärna ha varit producerad av Quincy Jones för The Brothers Johnson. Fin avslutning med Heavenly Bodies som börjar lite försiktigt men snart övergår i ett stycke elektrifierad blues. Banded Together är tidigare utgiven på Elektra och finns nu på Discovery Records. Quote
Recommended Posts
Join the conversation
You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.