Vinylskolan, del 1: DECCA

[gcs]

Kjell Stensson började på Radiotjänst i slutet av 30-talet som ett slag sommarvikarie. Han var tror jag duktig på det tyska språket vilket gjorde att han straxt efter kriget (enligt honomsjälv) lyckades skaffa hit en Telefunken urbanspelare. Under 40-talet och kanske en bit in i 50-talet arbetade han som musiktekniker på Radiotjänst som i mitten av 50-talet blev SR. Han fungerade också från 50-talet som en mycket omtyckt chef för SR´s musiktekniker men han blev så småningom ganska så bitter på företaget i slutet av sitt liv.

Jag kom att tänka på de här sydda skivfodralen. Jag har nog bara sett sådana fodral i Sverige och hos DGG/Polydor i Tyskland.

Radiotjänst det låter som namnet på en lokal radiohandlare.

[Bravo]

Trevligt med all denna information, jag t.o.m. känner igen en del skivor som Larsson och Alfvén, OK. den sena utgåvan, men i alla fall.

[eliot]

Jag har en riktigt gammal tysk monoskiva - eller som tyska Decca kallade sina skivor på den tiden: MUSIKPLATTE

och etiketten såg ut så här

Liksom den tidigare visade tyska monoutgåvan härrör denna pressning från en engelsk lackfolie som i detta fall är ARL-1227-1B, första modermatrisen, men information om pressmatris saknas även här. Detta har dessa skivor gemensamt med de tidigaste Decca utgåvorna som pressades i Holland och där man kunde läsa längst ner på etiketten "MADE IN HOLLAND, MASTERED BY DECCA RECORDING STUDIO'S UK". Detta kunde man se på en bild jag visade tidigare i tråden:

De holländska pressningarna är tunna och anses inte så bra även om jag får säga att de är inte så dåliga som ryktet gör gällande. Inspelningar efter c:a SXL 6920 finns bara som Holländska pressningar men när det gäller äldre inspelningar vill man helst undvika att få dom som Holländsk pressning. Nedanstående skiva är ett exemplar som slunkit med 

Eftersom lackfolie och modermatris är ingraverade som på en vanlig Decca men informationen om pressmatrisen saknas så tolkar jag det som att man har tillverkat modermatrisen i England och skickat den till Tyskand.

Vet man detta så kan man göra fynd

Detta är i allt väsentligt en "äkta" engelsk Decca

och etiketten

Lackfolien är ZAL-5904-2E och - viktigast av allt - den den låter som en av de stora Decca

Originalet är Decca SXL 6065:

Tillägg: Att det står bokstäverna ZAL på etiketten betyder inte tvunget att skivan är graverad i England utan det betyder nog bara att man använt ursprungsbandet. På tyska Decca SXL 21016-B står det bokstavs/siffer-kombinationen K ZAL-4813-X ingraverad i position kl. 6.

- Detta gäller även för senare Hollandpressningar som kom till stånd efter uppköpet av PolyGram och när man förlagt även graveringen till Holland: den instämplade koden påminner i det fallet om den man ser på skivor av märket Philips

[gcs]

Kan det möjligen vara så att inspelningen med Stig Westerberg av Lars Erik Larsson gavs ut först på skivmärket Barben som ägdes av FW Bennet. Jag har en svag känsla att jag har någon gammal skivkatalog från 1961 där man kan se skivan för första gången. Inspelningen är gjord 1960 av min nu tyvärr nu avlidne vän och kollega Olle Swembel. Olle S var också mannen som spelade in Jan Johansson "Jazz på svenska" i tvåkanals stereo på den av mig tidigare nämda bandspelaren Berlant. När det gäller skivpressning så kommer jag ihåg att Robert von Bahr på sin tid alltid åkte ner till Hamburg och Teldec för att gravera och pressa sina Bis skivor. Han tyckte då att Teldec var dom duktigaste på att gravera och pressa skivor dessutom var han nästan alltid med vid graveringen. Det här var på 70, 80-talet och jag lärde känna honom då genom att vi på mitt jobb hjälpte honom igång med sina inspelningar. Skivetiketten till den den tyska Decca skivan på minner om en tysk stadsköld och ofta kunde det vara tryckt på skivorna att dom var füllschrift med vilket det menades att det var hifi.....eller hur Eliot du som kan det tyska språket. Det är lite kul om änn sent att göra en sån här tillbaka blick i svensk inspelningshistoria. Många är ju idag döda och jag pratade igår med en vän och kollega som varit i branschen sedan 1957. Det finns i Sverige bara 5, 6 stycken kvar idag och som ännu är i livet. Sedan har vi ju dom inte att förglömma som jobbade i filmbranschen. Sandrews hade ju faktiskt en skivinspelningsstudio i slutet av 50 och början av 60-talet på Kammakergatan i Stockholm.(jag kan minnas fel adress) Högt upp under takåsen hade man en ganska stor inspelningsstudio. Jag känner till en lp-skiva som är inspelade där och det var med Arne Donérus orkester från slutet av 1959. Tekniker var Nisse Rehn som jag träffade vid något tillfälle för 25 år sedan. Han blev väldigt glad när jag tog upp den här inspelningen och han fick en stereokopia av lp-skivan som f.ö. var utgiven på märket Telefunken.

[gcs]

Inspelningen av Midsommarvaka från 1954 finns också utgiven på skivmärket Westminster WST 14022. Vad har hänt med skivmärket Westminster?

[plundin™]

Kan det möjligen vara så att inspelningen med Stig Westerberg av Lars Erik Larsson gavs ut först på skivmärket Barben som ägdes av FW Bennet.

Du har tamme tusan minne som en elefant, helt riktigt alltså (Jag fick kolla i SLBAs katalog.)

Vad har hänt med skivmärket Westminster?

I korthet; dom köptes upp av Amerikanska MCA, som i sin tur köptes upp av Unversal som köptes av Vivendi, som ägs av Kanadensiska Seagrams (Alkohol!), som i sin tur köpte Polygram, som i sin tur äger Deutsche Grammophon GmbH som idag har hand om dom klassiska Westminsterarkiven. (Det finns förnärvarande 8 Westminster återutgivningar i DGG katalogen) - på 90-talet innan Vivendi tog över Polygram gav MCA ut en serie av återutgivningar under rubriken "Millennium Classics" där fanns det ett gäng med Westminsterklassiker!

/ptr

[gcs]

En sak till som man kan säga om de här gamla svenska stereoinspelningarna är att i de flesta fall släpptes inspelningarna ut på s.k. förinspelade band (Phonoband) innan dom kom på stereovinyl. Återigen var det Europa Film som startade en snabbkopieringsverksamhet och banden gick under namnet Phonoband. Tanberg Radio var på något vis inblandad eftersom dom började att bli stora just på bandspelare. Phonoband kunde beställas för olika hastigheter som 3 3/4" - 7 1/2" fyrspår eller tvåspår. Jag kan inte säga när Europa Film köpte sin snabbkopiering från Ampex men jag vet att Blindföreningen (DBF) köpte en likadan anläggning under våren 1959 och jag skulle därmed kunna tänka mig att Europa fick sin anläggning lite innan. Jag har några gamla katalogblad från Tandberg som på den tiden hade sin svenska agent i Örebro.

[Rutger]

<{POST_SNAPBACK}>

Den där loggan är bra maffig. Pampig, lite tyskt vulgär men... maffig. Nån mer än jag som ser en Decca- eller Ikeda-pickup i formen?

<{POST_SNAPBACK}>

My, my; mein Kopf so klein. En Eurodisc är en DE-cca! Snacka om att det finns troll i de djupa tyska skogarna.

Eurodisc brukar vara lite knastriga, va? Intressant om Eurodeccan är tyst eller sprakig, om knastret härstammar från vinylen eller lackmatrisen.

[eliot]

My, my; mein Kopf so klein. En Eurodisc är en DE-cca!   Snacka om att det finns troll i de djupa tyska skogarna.

Eurodisc brukar vara lite knastriga, va? Intressant om Eurodeccan är tyst eller sprakig, om knastret härstammar från vinylen eller lackmatrisen.

Den är precis lika tyst och fin som de bästa Decca

- och den är som ny

[eliot]

Teldec i Tyskland gav inte bara ut och pressade Telefunken och Decca inspelningar utan även RCA Living Stereo inspelningar för den tyska marknaden.

Det fanns även ett intensivt samarbete mellan engelska Decca och amerikanska RCA som gick lång utöver bara licenspressningar och vilket ledde till att flera av de värdefullaste RCA skivorna är de engelska utgåvorna som pressades av Decca - men nu går vi lite i förväg

Här ser vi ett utdrag ur en katalog från tyska Teldec från början på 60-talet

Här ser vi en skön blandning av Decca, Telefunken och RCA inspelningar :cool:

- Jag måste uppriktigt säga att jag har svårt att se ett system i numreringen på tyska Decca utgåvor. I översta raden ser vi två skivor med Wihelm Backhaus: Beethovens Pianokonsert Nr. 3 och Nr. 5 och skivorna har samma nummer som deras engelska motsvarigheter - SXL 2190 och SXL 2197. På näst understa raden finner vi Mozarts Hornkonsert Nr. 1-4 med Barry Tuckwell och LSO dirigerad av Maag som fått numret SXL 20044 medan engelska motsvarigheten har numret SXL 6108. Som vi tidigare såg hade SXL 2239 fått den tyska numreringen SXL 21016-B ...

Tyska Teldec utgåvor av Decca och RCA Living Stereo är några som jag generellt undviker men man får inte gå för långt - det är ju ändå musiken och tolkningen som är det viktigaste. Tyska Decca är inte så dåliga som man gärna vill göra gällande men vid en jämförelse med engelska originalet är ändå skillnaden krasst uppenbar

De flesta tyska Decca man träffar på har blå etikett och när jag ser en box med baletten "Schwanensee" av "Tschaikowsky" så köper jag den

Tyska skivfodral pryds ibland av en dekal som visar att inspelningen vunnit prestigefyllda GRAND PRIX DU DISQUE. Av häftet som, medföljer skivorna, att dömma så är min utgåva från mitten på 70-talet

På etiketten ser vi bokstavskombinationen ZAL 4248 vilket tyder på att originalbandet ligger till grund för denna pressning som är graverad i Tyskland.

Jag visar nu ytterligare två etiketter där den vänstra är en skiva som jag är uppvuxen med och det är Wilhelm Backhaus som spelar Beethoven sonater, däribland min favorit Appassionata op. 57

Utgåvan är troligen från '69 och där står inget ZAL-nummer medan vi finner ett ZAL nummer på en senare utgåva (slutet på 70-talet) som skivan till höger, SXL 6649. Att det inte är en engelsk utgåva - som numret lätt antyder - ser man lätt när man vänder på skivomslaget

...man behöver alltså inte ta ut skivan ur fodralet för att lätt se att det är en tysk utgåva

Tillägg: Jag letar sedan länge efter Decca boxen, SXLA 6452: Beethoven Sonatas (complete) med Backhaus (10 skivor)

[eliot]

Vi lämnar nu Tyskland och tittar på en mycket eftersökt "Decca" från sydligare trakter

Columbia SCLL 14000

[gcs]

Teldec i Tyskland gav inte bara ut och pressade Telefunken och Decca inspelningar utan även RCA Living Stereo inspelningar för den tyska marknaden.

Det var väl inte bara på den tyska marknaden för det var ju också Teldec pressningarna som fanns i Sverige. Det var så att man inte fick sälja RCA-Victor i Sverige på grund av hunden-allergi skäl . Det var också samma sak med Columbia alltså CBS....det fanns ju redan ett märke som hette Columbia hos EMI. På 50-talet gavs CBS/Columbia ut under märket Philips ända tills CBS bildades någongång under 60-talet. Man kunde beställa skivor från USA via en butik i Stockholm som hette Samson, och när skivorna kom brukade butiken klistra på sin butiksdekal "Samson". När man fick skivor från RCA-Victor var hunden bort skrapad. Butiken upphörde och innehavaren som egentligen var cineast blev chefredaktör för tidningen Chaplin.

[eliot]

Det var väl inte bara på den tyska marknaden för det var ju också Teldec pressningarna som fanns i Sverige. Det var så att man inte fick sälja RCA-Victor i Sverige på grund av hunden-allergi skäl .

Här får man väga vad man skriver på guldvåg

- Det är klart att gcs har helt rätt men jag ville nu hålla mig till Decca och hade tänkt nämna det först i tråden om RCA Living Stereo.

I nostalgitråden Från vaxrulle till lp kan man läsa varför man hade hund-allergi i Tyskland. Jag vill bara nämna att hundallergin var så stor i Tyskland att när Classic Records började återutge RCA Living Stereo på vinyl så var man tvungen att klistra över hunden på etiketten och på skivomslaget

[eliot]

Så här ser en censurerad LSC 2281 ut

i rutan till höger skulle det funnits bilden på hunden så som vi ser på nedanstående utsnitt av LSC 2314

Även etiketterna har censurerats

...där vi till vänster ser etiketten till Brahms Violinkonsert med Szeryng och till höger en censurerad nyutgåva av LSC 2298 från Classic Records

Tillägg: LSC 2281 som jag avbildat är en original amerikansk Living Stereo, pressad i amerika och i alla avseenden likvärdig med de exemplar som såldes på den amerikanska marknaden. Det fanns nog de tyskar som redan på den tiden var medvetna om att de amerikanska pressningarna var bättre och därför importerades ett mindre antal amerikanska pressningar till Europa - en RCA pressad i Tyskland såg annorlunda ut

[Timbre™]

Vi lämnar nu Tyskland och tittar på en mycket eftersökt "Decca" från sydligare trakter 

Columbia SCLL 14000

Ett mycket eftersökt tillstånd kan man också säga...

"Nätter i de spanska trädgårdarna"... :cool:

[Rutger]

På baksidan till häftet till CD'n kan vi läsa att Midsommarvaka och Bergakungen gavs ut 1955 som 25cm LP (Swedish Society Discofil LA 33100, mono) och 1957 som LP tillsammans med Alfvéns kommentarer till Midsommarvaka (Swedish Society Discofil LT 33126, mono)

<{POST_SNAPBACK}>

Det här är ju en viktig svensk inspelning så låt oss för omväxlings skull vara lite petiga.

Informationen i CD-häftet, signerad Stefan Nävermyr, stämmer inte riktigt när det gäller skivnumret på originalet till Midsommarvaka. En bildsvit över de tre första etiketterna (alla skivor 25 cm):

Först i och med Telefunken-pressningen har skivan fått namnet LA 33100. Första utgåvan hette alltså bara 33100, och gjorde så tydligen i flera år. Det finns inget "LA" på skivomslagen, faktiskt inte ens på fodralet till den svarta Telefunken (rätt tidig den också). Kanske var det Det Stora Tyska Bolaget som tvingade lilla Discofil att anamma det sedvanliga mönstret för skivnummer: en bokstavsbeteckning för serien, åtföljt av ett löpnummer. De första två var nog pressade i Sverige.

[gcs]

De första två var nog pressade i Sverige.

Det beror nog på hur skivan ser ut. Jag har ett par tre olika svensk pressade 25 cm lp-skivor från andra halvan av 50-talet. När man tittar på hur dom ser ut så kan man säga att samtliga skivor är helt platta liksom en 78 varvare. Under etiketten finns ett profilspår som ligger en liten bit under från etikettens yttre kant. I övrigt är skivorna helt platta utan den där lilla rundningen vid skivans ingångsspår.

[eliot]

Jag kanske skall tillägga att på baksidan av min BLE 33100 börjar texten med:

Hugo Alfvén (1872-1960)...

...så skivan är pressad efter 1960

De första utgåvorna var på 25cm vilket var den vanliga storleken på 78 varvare. Man kunde enkelt modifiera de gamla 78-varvs pressarna så att man kunde pressa dessa och jag tror att det är orsaken till att man pressade dessa skivor i Sverige men att det sedan skulle dröja länge innan man började pressa 30 cm LP-skivor i Sverige.

[K-man]

Jag kanske skall tillägga att på baksidan av min BLE 33100 börjar texten med: Hugo Alfvén (1872-1960)...

...så skivan är pressad efter 1960 

Det får vi sannerligen hoppas på!

\\K-man

[gcs]

Jag vägde två svenskpressade 25 cm lp-skivor och jämförde med en engelskpressad 25 cm från Decca. Vikten på den svenska var 106g och den engelska 116g. Den engelska verkar faktiskt vara lite kraftigare. När det gäller Teldec pressningrna vet jag att man ändrade lite på typsnittet på texten runt skivetiketten någon gång i början av 60-talet. Ur mitt minne så tycker jag att etiketten på Telefunken BLE 33100 är i detta fallet från tidigt 60-tal.... alltså innan förändringen av typsnittet.

[eliot]

Nu återgår vi till vår spanska skiva

Columbia SCLL 1400

som faktiskt är samma inspelning som

Decca SXL 2091

Inspelningen är gjord i Spanien med Decca-utrustning. Detta var möjligt genom en överenskommelse (Gentleman-agreement) mellan Arthur Haddy och grundaren till spanska Columbia (Discos Columbia), Enrique Inurrieta.

- Jag sökte på internet och fann då en notis:

Enrique Inurrieta, pionero de la discografía española

Enrique Inurrieta, nacido en San Sebastián hace 87 años, ha muerto en Madrid en

silencio, de la misma forma que se desarrolló su vida, sin estridencias, pero con un

bagaje tan rico que bien merece un homenaje.

- Vi tittar på baksidan av min spanska utgåva

som på det hela taget ser mycket spanskt ut. Den är i fantastiskt skick, så man nästan börjar tro att den är en nyutgåva

Vi tittar på etiketten

- och mycket riktigt finns ingraverat information på samma sätt som vi är vana från Decca

Lackfolierna är ESS-202-6W och ESS-203-3E men även här finner jag ingen information om pressmatris så jag antar att för min utgåva så fanns bandet i England och mastrades där av Mr. W (Harold Fisher) och Mr. E (Cyril Windebank). På skivetiketten står det skrivet FABRICADO POR COLUMBIA så pressningen ägde sedan rum i Spanien. Om det var så även med de tidigaste utgåvorna vet jag ej.....

Vilket som är mest original kan naturligtvis debatteras men jag tror att min utgåva inte är så tidig. Jag läste någonstans på internet att den första etiketten var blå med text i silver vilket ju stämmer överens med min skiva.

[eliot]

Förra veckan fann jag denna skiva här i Uppsala

Skivan är tydligen köpt på Palma de Mallorca och skivetiketten är Alhambra.

På baksidan kan vi läsa Manufacturados y Distribuidos por la Fabrica de Discos COLUMBIA S.A. - San Sebastian ("Tillverkad och distribuerad av Discos Columbia") så det var ett nära samarbete mellan skivbolaget Alhambra och Discos Columbia. Jag har inte lyckat lista ut om Alhambra var ett dotterbolag till Discos Columbia men Columbia SCLL 1400 släpptes också på Alhambra och kanske var det den första utgåvan

Vi skall strax titta på en mycket fin återutgåva av tyska Alto och i den återutgåvan har man bemödat sig att göra allt så likt originalet som bara möjligt och där är skivmärket Alhambra....

[Timbre™]

Med vinterdrömmen inställd på nätter i de spanska trädgårdarna kastar jag mig på begäran över notisen från 2001 som eliot fann i den spanska dagstidningen El Pais.

Enrique Inurrieta, pionero de la discografía española.

Enrique Inurrieta, nacido en San Sebastián hace 87 años, ha muerto en Madrid en

silencio, de la misma forma que se desarrolló su vida, sin estridencias, pero con un

bagaje tan rico que bien merece un homenaje.

Det är en dödsnotis som bekräftar Enrique Inurrietas bortgång:

Enrique Innurieta, pionjär i den spanska diskografin.

Enrique Inurreta som föddes i San Sebastián för 87 år sedan har gått bort under tystnad i Madrid på samma sätt som han levde, utan buller och bång, men med ett bagage så rikt att han verkligen förtjänar en hyllning.

[eliot]

Det är fler och fler av dom som var med på denna tiden som försvinner - eller som gcs uttryckte det tidigare i denna tråd:

Det är lite kul om än sent att göra en sån här tillbaka blick i svensk inspelningshistoria. Många är ju idag döda och jag pratade igår med en vän och kollega som varit i branschen sedan 1957. Det finns i Sverige bara 5, 6 stycken kvar idag och som ännu är i livet.

Den kanske störste av dom alla och med en direkt förankring i Decca var Kenneth Wilkinson 1912-2004 som John Atkinson (Stereophile) skrev om:

January 19, 2004 — We are saddened to report the death of Decca recording engineer Kenneth E. Wilkinson on January 13 at the age of 92, in Norfolk, England. The news was reported by LP historian Michael Gray of The Absolute Sound on the Internet newsgroup rec.audio.high-end.

"Wilkie," as he was universally known, was one of the driving forces behind the audio excellence of Decca/London classical recordings in its "ffrr" and "ffss" heyday, from the 1950s to 1980, when he retired.

.

.

A giant used to walk the world of recording. All we can do is walk in his footsteps.

[eliot]

Ataulfo Argenta var en lysande dirigent och spåddes stor framtid när han i en tragisk olycka 1958 endast 44 år gammal gick bort.

Det var Alto High-Fidelity som 1997 gav ut boxen som innehåller

Alhambra SCLL 14000: Rodrigo - Concierto de Aranjuez, De Falla - Nights in the garden of Spain

Alhambra SCLL 14001: De Falla - Three cornered hat, Turina - Sinfonia Sevilliana

Alhambra SCLL 14007: De Falla - Master Peter's puppet show, Harpsichord concerto

Alhambra SCLL 14009: Halffter - Sinfonietta

Alhambra SCLL 14019: Breton - Homanje a Breton

Alhambra SCLL 14028: Granados mfl - Preludios e intermedios

och skiva nr. 7: El Sombrero Tres Picos (Falla) med 45 varv

I image hifi 5/97 kan man läsa om hur man lyckades spåra banden. Discos Columbia tillhörde nu BMG och genom stöd från BMG i Hamburg lyckades man spåra banden som fanns välbevarade i Spanien.

J.M. Hughes skriver i det medföljande häftet:

The LPs in this boxed set were remastered at EMI´s Abbey Road Studios in London by Nick Webb, using the original master tapes flown over specially from Spain for the project. Great care was taken to ensure the best possible transfer from tape to disc, and vintage original LP originals were used for comparison to the master tape. However, the aim was not to duplicate the original LP balances (some of which suffered from excessive tonal equalisation and channel phase shift (perhaps to enhance stereo separation) but to reproduce the natural sound of the master tape itself. Long takes seem to have the order of the day with Argenta; it was clear that many of his Spanish Columbia recordings were virtually straight through performances with minimal patching.

Det är naturligtvis viktigt att slå till snabbt så att man får ett lågt nummer:

och här har jag satt boxen bland andra kostbarheter

[eliot]

Ataúlfo Argenta började som pianist och vann som 17 åring första pris i Madrid Konservatoriets tävling 1930. Han var tidigt intresserad av att dirigera och studerade detta under Carl Schuricht i Kassel strax innan kriget och debuterade som dirigent 1944. Han anslöt sig till la Orquesta Nacional de España 1945 som orkesterpianist men inom bara några månader dirigerade han orkestern och blev dess konstnärliga ledare redan 1947. Han debuterade 1948 i London och hans rykte spred sig och under 50-talet dirigerade han flera stora orkestrar. Han lärde känna Ansermet som nog såg honom som sin efterföljare som ledare av L´orchestre de la Suisse Romand i Geneve.

Det finns mycket skrivet om hans död! Faktum är att han dog av koloxidförgiftning när han arbetade med sin bil i garaget med motorn på. Han dog i januari 1958 bara 44 år gammal.

Av hans inspelningar för Discos Columbia så gavs många av dessa ut på London medan förrutom SXL 2091(=SCLL 14000) bara denna skiva gavs ut på Decca

där man kopplat De Falla - El Retablo de Maese Pedro ("Master Peter's puppet show") från Alhambra SCLL 14007 med en inspelning med Ansermet.

[eliot]

På London gavs det ut desto mer och då Argenta dog i januari 1958 så var det naturligtvis mest monoutgåvor. Man gav ut en serie som man kallade The music of Spain och det var i varjefall 6 volymer

där volym 6 är monoutgåvan av CS 6148 Breton - Andalusian scenes (Alhambra SCLL 14019) och volym 2 är monoutgåvan av den kända CS6050 Falla - Three cornered hat (Alhambra SCLL 14001).

Till vänster ser vi just CS6050 och till höger CS6029, Halffter - Sinfonietta (Alhambra SCLL 14009)

Hela Alhambra SCLL 14007: De Falla - Master Peter's puppet show, Harpsichord concerto finns utgiven som CS6028

dvs. inte parat med El Amor Brujo som på den engelska Decca-utgåvan SXL2260.

Man finner ofta utgåvor på London International, UK och numret börjar då på TW och Alhambra SCLL 14000 motsvaras då av London TW 91019 som är en (mono-)LP i en box

Man kan ofta hitta "spanska operor", s.k. Zarzuela, med Argenta som dirigent på London International :

[eliot]

Nu är det inte så att man måste leta upp en SXL respektive CS utgåva för att kunna njuta av dessa inspelningar. Det var brukligt att Decca efter ett antal år och i samband med att man slutade pressa den på "huvudetiketten" gav ut den på en av sina återutgivningsetiketter och då till reducerat pris och kanske i en kompilation

Nu var SXL2091 en storsäljare så det dröjde längre än vanligt tills den dök upp - närmare 20 år

Concierto de Aranjuez dök upp på etiketten The world of....

SPA 233

....men vänta - har jag inte misstagit mig

Vänder vi på skivomslaget så ser vi att det verkligen är Ataulfo Argenta som dirigerar

Så här ser skivetiketten ut

Lackfolien är ESS-202-8G (moder 1 och Buckinghamkod "BA"=12).

Falla: Night in the garden of Spain dök upp några år senare på Ace of Diamonds som är den huvudsakliga återutgivningsetiketten och nog den som har bäst rykte i samlarkretsar. Skivan släpptes 1975 och var då kopplad med Falla: Concerto for Harpsichord och Granados: Goyescas

Ace of Diamonds, SDD 446

och etiketten såg ut så här

Lackfolien är ESS-203-10K (moder 1 och Buckinghamkod "B"=1)

Lackfolierna är som vi ser betydligt högre än för min spanska utgåva på Columbia SCLL 14000

Tillägg: Baksidan innehåller stycken från SCLL 1407 & SCLL 1428 dvs en ny kompilering sammanställd av Disco Columbia för Decca i England - därför har lackfolien fått numret XZAL-12995-1A eftersom bandet är sammanställt på uppdrag av Decca

[eliot]

Motsvarigheten till Ace of Diamonds hette på den amerikanska marknaden Stereo Treasure Series. Återutgåvan av SXL2260 finns både som Ace of Diamonds, SDD 134 och

Stereo Treasure Series, STS 15014

och med etiketten

...som tydligen släpptes redan 1966 (skattekod J/T: 1969-72) och har därför en tidigare lackfolie

jag läser ESS-201-2W

[eliot]

Två skivor som jag varmt rekommenderar är España (SXL2020 & CS6006)

och Berlioz: Symphonie Fantastique (SXL2009 & CS6025)

som också båda finns som vinylåterutgåvor av Speakers Corner och som Ace of Diamonds SDD216 respektive SDD115...