datar Posted October 12, 2005 Posted October 12, 2005 Brakemeier har valt ut 135 skivor och av en tillfällighet fann jag tre av dessa som förstautgåvor förra veckan för 10 kr/styck <{POST_SNAPBACK}> Vad kul! 10 kr st är inte mycket att klaga över Quote
eliot Posted October 12, 2005 Author Posted October 12, 2005 Vad kul! 10 kr st är inte mycket att klaga över Nej, jag blev riktigt överraskad då jag varit inne på loppmarknaden flera gånger tidigare utan att hitta något. Det visar bara att enträgen vinner Phil Rees anger när det gäller Decca bara två etiketter, WSB och SSB, men jag har upplevt att etiketten varierar lite med tiden och enligt Brakemeier har min Petrushka den allra första etiketten: Vilket ju stämmer överens med skivomslaget: The very earliest in the Decca SXL2000 series have jackets with a blue border on the back. These are quite rare and are found only on the earliest copies of Deccas before about SXL2110. Eftersom jag inte har koll på de små skillnaderna i etikett så tittar jag istället på vad som finns inristat i läge kl. 6 i innersta spåren. Här läser vi ZAL-3809-2E ZAL3809 återfinner vi även på etiketten och bokstavskombinatinen ZAL visar att det rör sig om en 12-inch 33rpm Stereo skiva och efterföljande siffror anger bandnummret. De andra bokstavskombinationerna är AL = 12-inch 78rpm mono ARL = 12-inch 33rpm mono ZDR = 10-inch 33rpm stereo DRL = 10-inch 33rpm mono DR = 10-inch 78rpm mono ENO = 7-inch 45 rpm mono ZENO = 7-inch 45 rpm stereo ...ett X före dessa bokstavskombinationer betyder att inspelningen är gjord av ett annat bolag på uppdrag av Decca. Efter talen följer ett bindestreck och 2E där 2 visar att skivan kommer från andra lackfolien och vem som är ansvarig för mastringen anges av en bokstav som i detta fall är E och betyder Cyril Windebank. På baksidan är motsvarande kombination 3E vilket alltså betyder att man "förbrukat" fler lackfolier för baksidan vilket kan ha många orsaker. Man kanske helt enkelt har misslyckats med en lackfolie eftersom man styrde ut för kraftigt ... Quote
eliot Posted October 12, 2005 Author Posted October 12, 2005 Det fanns naturligtvis flera mastringsingenjörer och de kännetecknas med en bokstav och faktum är att skivor låter lite olika beroende på vem som har mastrat skivan D = Roy Wallace E = Cyril Windebank G = Theodore Burkett K = Anthony Hawkins L = George Bettys M = James Brown V = Quentin Brown W = Harold Fisher - min favorit är W Det var Anthony Hawkins som mastrade Speakers Corners återutgåvor så på dessa ser man följaktligen bokstaven K Quote
gcs Posted October 13, 2005 Posted October 13, 2005 Det är ju kul det här och jag har kollat lite bland mina noteringar och jag kan se att Decca bestod inte bara av ett märke utan under många namn. Varje namn hade sin bokstavskombination t.ex SET = opera box, PFS & SPC = Phase Four, ZRG = Argo, SOL = L´Oiseau Lyra, CS, OS, CM& LL = London som gavs ut i USA. Namnet Decca var ju redan upptaget alltså fick engelska Decca hetta London. SDD & ADD 0 Ace of Diamonds, ACL = Ace of Clubs och några andra skivmärken. Jag har tittat på tre Decca skivor, den ena är en 10":are som har matrisnummer DRL 3891-1E & DRL 3892-2E. Jag tror att 1E och 2E betyder att den senare är sidan två på LP-skivan. Men här har vi en andra skiva som heter ZAL 3390-1E och ZAL 3391-1E och till sist den tredje skivan som har nummer ZAL 3549-2E och ZAL 3550-4E. Nu börjar jag att misstänka att 4E betyder att det är den fjärde matrisen som är tillverkad från antagligen det första lacket. Det är så är att när man ska gravera en skiva så brukar man börja med att gå igenom masterbandet för att kolla om det är några konstigheter t.ex dåliga klipp eller att man måste tona ut musiken på något spår. Samtidigt kollar man nivåerna och då framförallt var den högsta nivån ligger. Sedan beror det på hur lång den totala speltiden är på bandet är och med ledning av det bestämmer man utstyrningen på skivan. Jag ska ge några exempel på vilka marginaler man har. The Recording Industry Association of America (RIAA) and the National Association of Broadcasters (NAB) have created a specification for physical groove vibrations called the Standard Reference Level. All mastering rooms calibrate their equipment to this level, and most cut 12-inch or 10-inch 33-rpm records at the Standard Reference Level (or 0 dB). This is how level relates to playing time: 12-inch at 33 rpm, maximum time at 0 dB, 20 minutes. 12-inch at 33 rpm, maximum time at -3 dB, 24 minutes. 12-inch at 33 rpm, maximum time at -6 dB, 28 minutes. Om allt går bra när man graverar på vanligtvis ett lack som är 14" eller 355 mm gör man först en okulär besiktning och sedan det samma med hjälp av ett mickroskope. Kan godkänna lacket så bör det matriseras inom två timmar. Om det nu inte är en DMM skivan som är en rostfri skiva överdragen med ett tunnt kopparskikt. DMM skivor kan man lagra i frysen hur länge som helst utan att det sker någon förändring. Om man skulle lyssna på ett lack så finner man att själv lacket saknar helt något brus, men vid matriseringen kommer ett brus till som blir starkare ju längre bort man kommer ifrån fadermatrisen som är den första pressmatrisen som man får ut efter den elektrolys som lacket får utstå. Vanligen använder man inte fadern för att pressa vinyler och nästa steg är en modermatris som faktiskt är spelbar med en normal PU. Efter modern gör man söner (inga döttrar) som sedan används till att pressa skivor med. Det finns kanske mer att berätta om men vi kan stanna här så länge. Quote
eliot Posted October 14, 2005 Author Posted October 14, 2005 Det är kul när vi kan komplettera varandra Jag tror att 1E och 2E betyder att den senare är sidan två på LP-skivan. Men här har vi en andra skiva som heter ZAL 3390-1E och ZAL 3391-1E och till sist den tredje skivan som har nummer ZAL 3549-2E och ZAL 3550-4E. Nu börjar jag att misstänka att 4E betyder att det är den fjärde matrisen som är tillverkad från antagligen det första lacket. Som jag skrev tidigare så betyder 4E den fjärde lackfolien och den skapades av Cyril Windebank (bokstaven E). Han var den som graverade de allra första stereoskivorna och det är ju naturligt att man kopplar lackfolien med den som utförde graveringen Jag är överraskad och nyfiken över att du har så tidiga ZAL nummer. Jag letade bland mina skivor och det var inte många som var så låga och de två lägsta numren var faktiskt skivor som bara gavs ut på London: ZAL 2369 CS6018 Scheherazade/Ansermet/PCO ZAL 3413 CS6084 Campoli spelar Paganini-Kreisler/Saint-Saens ...båda London Blueback (vi återkommer till vad detta betyder!) Vad är det för skivor som Du har Som gcs skrev så skapas genom elektrolys en fadermatris från lackfolien och enligt vad jag förstått så förstörs lackfolien vid denna process. Från fadermatrisen som alltså är inverterad mot lackfolien och den slutliga skivan - dal blir till upphöjning, ett "negativ" - skapas modermatriser. Man kan skapa ett begränsat antal modermatriser och den första är den som är bäst och de senare blir gradvis sämre. Vilken modermatris som använts är ingraverat i position klockan 3 och på min Petrushka kan jag se siffran 1: den är alltså tillverkad av första modermatrisen till första lackfolien Modermatrisen är ju ett positiv och med den skapas ett antal pressmatriser, söner, som sedan används för att pressa den aktuella skivan..... Tillägg: London CS6084 finns med i Brakemeiers bok och är mycket sällsynt då den såldes dåligt. Istället för att realisera ut skivor som RCA och Mercury gjorde så skickades osålda exemplar tillbaka till fabriken som smälte ner dom för att återanvända vinylen. Decca skivorna såldes på kommission och var alltså Deccas egendom tills de såldes medan t.ex. RCA's skivor köptes av affären som sedan ju var tvungen att försöka få ut något lite för restpartier som var svåra att sälja Quote
eliot Posted October 14, 2005 Author Posted October 14, 2005 Det finns mer information i innerspåret och klockan 12 ser jag bokstavskombinationen RT som anger vilken ingenjör som har undersökt och godkänt lackfolien. Denna bokstavskombination finns bara ingraverad fram till mitten på 60-talet och är egentligen ointressant för oss. Vid klockslag klockan 3 står angivet vilken pressmatris, stamper, som använts och för att tala om detta så använder man den s.k. Buckingham-koden: Bokstäverna B U C K I N G H A M motsvarar siffror från 1 till 10, så står ett B i denna position så betyder det att det är den första sonen som är pressmatris, och står det ett G så är det nr. 7. På Decca pressade man betydligt färre skivor med en pressmatris än på andra skivmärken så att en pressmatris byttes ut innan den nämnvärt degraderats, enligt Brakemeier efter 190 skivor. Detta gör att skivor med samma koder låter lika - något som man inte kan säga om RCA som pressade 300-450 sidor med en presstempel och vid stora säljsucceer ökades antalet skivor per pressmatris ända upp till 1200 stycken. Då enligt Brakemeier förslitningen inte beror linjärt på antalet skivor utan ökar exponentielt med antalet så kan man ha tur och otur när man köper en RCA-skiva Decca använder därför fler pressmatriser och min Petrushka har bokstavskombinationen BI som betyder nr. 15. Quote
gcs Posted October 14, 2005 Posted October 14, 2005 Intressant det här Eliot. Jag kan berätta det att en nu avliden kompis som var med och byggde upp EMI presseriet i Åmål på 70-talet. Han berättade för mig att företagsledningen anbefallde att kasserade skivor skulle återanvändas till ny pressmassa. Som tur var tryckte man först ur etiketten innan man smälte ner vinylen. Jag minns att min vän sedan gjorde sig för ledningen obekväm efter att ha protesterat mot tilltaget och det blev foten för hans del. Man måste ju ändå försvara ledningen efter som dom gick med på att den begagnade skitiga vinylen inte fick användas till klassiskmusik. Så om det är någon som har en svenskpressad knasstrig Beatles vinyl så vet ni varför. När det gäller lackgravering som sker med en varmnål så är det så att lacket förstörs när man lossgör fadermatrisen. Sedan har vi ju DMM som jag personligen ändå anser vara den bästa metoden och där man graverar med kall nål, en diamant till skillnad mot safirverktyg. Här kan man spara original skivan i frysen i all oändlighet. När man ska gravera en DMM börjar man med att skära ett tomt spår som man sedan kollar och mäter lite på för att sedan ev. kunna justera skärvinkeln. När man graverar en DMM så sker det utan värme och utan kylning till skillnad mot lackgravering där man behöver hetta upp verktyget och kyla av själva dosan med en gas.(minns inte nu vilken) En sak ska man ha klart för sig. En graverdosa förmår mycket högre utstyrning än vad någon existerande pickup klarar av. Man har alltså infört en standard som de flesta håller sig till. Jag vill minnas att peak nivån brukar ligga på 17cm/sek och när jag har mätt skivbruset på ett otal skivor mellan låtarna, då ligger S/N på -47dB ovägt. Quote
Gigas Posted October 14, 2005 Posted October 14, 2005 Jag skulle uppskatta om någon kunde ange vilka skivor som kan avspelas med “vanlig pickup” och vilka som kräver speciella sådana. I samlingen finns bl.a. HMV ALP, Columbia 33 CX, Philips Microgrove. Det vore ju trist om man med fel nål ödelägger en klassiker. Vad jag förstått så ska de tidigaste ur HMV ALP-serien avspelas med en dedikerad nål, men gäller det även senare utgåvor. Quote
eliot Posted October 14, 2005 Author Posted October 14, 2005 Du får ge dig lite till tåls (eller så tar vi det över PM ) - jag försöker få en röd tråd i berättelsen ...vi kommer emellertid att göra en liten historisk tillbakablick och då också titta på monoskivor och bl.a. beröra hur gravertekniken ändrats med tiden och följaktligen hur motsvarande pickup'er bör se ut. Detta är områden som jag själv är lite av novice inom men det finns mycket expertis på detta forum Mvh, Eliot Quote
gcs Posted October 14, 2005 Posted October 14, 2005 Jag skulle vilja säga som så att monoskivor som är graverade på 50-talet borde nog spelas av med en monopuppa som har en rund nål på 25µ. I bland brukar sådant stå på konvolutets baksida. Om man vill komma billigt undan kan man köpa en Ortofon OM + nål på 25µ. Jag ska faktiskt själv köpa en sådan, men just nu har jag en Ortofon C som jag köpte på 60-talet. Quote
Gigas Posted October 14, 2005 Posted October 14, 2005 Beklagar min otålighet men när "nyförvärven" ligger framför näsan så blir jag spelsugen. Jag får väl börja med ASD,SXL och SAX tills vidare. Tackar för det finns eldsjälar som lär oss okunniga om vinylens hemligheter. Quote
gcs Posted October 14, 2005 Posted October 14, 2005 Jag har här tagit fram en monoskiva från 50-talet Erroll Garner "Concert by the sea" och det står ingenting om hur nålen ska se ut, men däremot skriver man om livslängd för tre olika typer av nålar. Jag kollar vidare på en Polydor som är köpt 1960. Här skriver man eftersom det är en stereoskivan att nålen skall ha en spitzenradius på 15-18µ och ett nåltryck på omkring 5 g. På en annan skiva som är mono står det 25µ och ett nåltryck på 8-10 g....så mycket skulle inte jag våga. Jag tror mig ha läst hos EMT att deras pickuper för mono microgrove också var 25µ. EMT var en tillverkare i Tyskland som tillverkade bl.a skivspelare för professionellt bruk som t.ex de från 50-talet EMT927 och 930. Quote
eliot Posted October 14, 2005 Author Posted October 14, 2005 En specialitet hos Decca var att lackfolien för stereo mastrades med halv hastighet. Därigenom kunde man lättare kontrollera distortionen i diskanten men i gengäld hade man problem med linjaritet och förvrängningar i basen och de tidiga Decca anses inte ha så bra bas. Det finns emellertid bra exempel som t.ex. SXL 2012 (Grieg: Peer Gynt/LSO Fjelstadt) som motsäger detta.... Detta är en s.k. testpressning av SXL 6138 ...när man läser det som står på etiketten låter det inte lovande Vad är nu en testpressning På Acoustic Sound finns en beskrivning: Test pressing LPs are the very first to come off the stampers and are thus closer to the sound of the master tape. LPs of this type are not usually offered for sale to consumers but are used by record companies for evaluation purposes. It is only after the test pressings are approved that the actual LPs can be pressed. Test Pressings are typically packaged in plain white jackets with blank record labels. Occasionally there will be hand-written catalog numbers, pressing dates or other pertinent information on the covers and /or labels. Tittar vi efter noga så är det en 1W/1/B - bättre går det inte Det står PASSED på etiketten så den allra första pressmatrisen godkändes Eftersom stereoutgåvan inte var släppt så fann jag denna skivan i skivomslaget till LXT 6138, dvs. monoutgåvan... Jag har också den regulära utgåvan som har denna etiketten ... är även denna gjord av Harold Fisher (W) men från lackfolie 2 som vi kan se längst ner på bilden. Skivomslaget ser ut så här ...och finns även denna med i Brakemeiers bok Quote
gcs Posted October 14, 2005 Posted October 14, 2005 Decca började med halvfartsgravering så tidigt som 1956. Det berodde på att graverdosorna trots allt inte förmådde att gravera så värst mycket över 14KHz. Jag funderade på det här för något år sedan när jag hade lånat ett antal Decca lp:n från mitten av 50-talet. Man kunde se på FFT:n att skivorna faktiskt hade frekvenser nära 20KHz vilket förvånade lite. Sedan läste jag en text om Decca där man talade om halvfartsgravering. Det stämmer att halvfartsgraverade skivor inte innehåller så mycket bas. Det beror på att bandspelarna inte förmådde att gå så djupt ner i frekvens. Data för en Ampex 300 (som var den vanligaste maskinen på 50-talet) och 15":s bandhastighet var 30-18KHz+/-2dB S/N -55dB vid 3% THD. Då ska man veta att frekvensomfånget mättes vid -20dB under den nominella nivån vilket betyder att frekvensomfånget blir mindre vid nominellnivå.... banden var inte bättre på den tiden. Eliot vet du vilken bandhastighet Decca använde under tvåkanalstiden? RCA spelade in med 30"(76,2cm/sek.)åtminstone när man började att spela in på trekanaler. Att spela in med 30" har också en nackdel i form av sämre bas vilket beror på tonhuvudets spalt bredd och basfrekvensernas våglängden. Halvfartsgravering glömdes sedan bort men kom tillbaka 1970 när det var aktuellt med fyrkanalsgravering enligt CD-4(JVC) där man modulerade bakkanalerna med enbärvåg. Även dessa skivor var lite tunna i basen. Quote
gcs Posted October 14, 2005 Posted October 14, 2005 Testpressningar gjorde man även här. Kunden fick ett och ofta flera exemplar som sedan skulle godkännas. Därefter fick matrisuppsättaren (som var ett speciellt jobb)montera matrisen på skivpressen som värmdes med ånga och sedan var det bara att pressapå. Quote
eliot Posted October 15, 2005 Author Posted October 15, 2005 Den första gången jag träffade på Half Speed Mastering var när CBS gav ut vissa skivor i en AUDIOPHILE PRESSING som t.ex. Barbara Streisand: Guilty (1980) ...men inte märkte jag att basen var sämre.... Half speed mastering, eller halvfartsgravering, innebär att masterbandet spelas upp med halva farten 15 ips (=inch/s) istället för 30 ips. Equalizern för RIAA-korrekturen måste anpassas till den ändrade hastigheten! Fördelen är att det blir lättare att gravera de höga frekvenserna. Mot detta står att lägre fart medför lägre tröghet vilket gör att det blir svårare att hålla konstant hastighet. Halva farten är en bra kompromiss.... Ett problem med half speed mastering är att man inte kan ha medhörning och man behöver därför bra instrument vid graveringen och detta är en av orsakerna till att bara ett fåtal (t.ex. Stan Ricker) gör detta. Steve Hoffman säger "...he doesn't like it because the EQ gets all wrong." Det finns en intressant tråd om half-speed mastering på SH Forums och där kan man läsa: Note that most of the classic era Decca/London FFSS disks were cut at half speed - not because of it's inherent advantage, but because it put a bad cutter resonance out of the audio band. ... Biggest advantage is the fact that the cutter gets less hot! Not only do they burn out, but linearity can suffer. I samma tråd skriver masteringingenjören Doug Sclar:It can be done for vinyl because you can slow down the lathe. But I used to make my tape copies backwards. This is a similar concept. You play the original backwards and then when the copy is made, you play it backwards. The result is that it is forward. Here the sharp transients are actually sharp drops. Some say is is not easier to go from full amplitude to zero than the other way around, but my expereience is that backwards tape copies are better sounding. Almost all my tape copies were done this way.Man kan också läsa där:"As far as tape copying backwards is concerned, I think Steve says he routinely does this because the transients are cleaner. In fact, many pros copy this way." Det finns mycket att läsa om mastering på internet och PFO (Positive Feedback Online) har en tredelad intervju med Stan Ricker: del 1, del 2, del 3 och här finns länkar till intervjuer med Steve Hoffman. I sista numret av HiFi+ (issue 41) som jag köpte igår beskriver Richard S. Foster hur Steve Hoffman, Kevin Gray mm på AcousTech gör skivor nuförtiden Quote
eliot Posted October 15, 2005 Author Posted October 15, 2005 Skivor från engelska Decca som släpptes på den amerikanska marknaden kallades London och orsaken var detta - det fanns redan ett skivmärke på den amerikanska marknaden som hette Decca. Skivan på bilden är DL-79751 och är transcriptioner av Bach m.fl för Gitarr av Andrés Segovia. Amerikanska Decca träffar man emellertid oftare på i samband med Jazz och Populärmusik som dessa stenkakor med Billie Holliday Decca (USA) grundades av Jack Kapp 1934 som dotterbolag till engelska Decca som också finansierade det. Jack Kapp hade varit General Manager på Brunswick Record's där Bing Crosby hade varit hans protégé sedan 1931. Han tog med sig Bing Crosby till Decca och 1942 släppte Decca "White Christmas" av Bing Crosby som blev alla tiders största best-seller. Detta bolag gjorde många inspelningar som såldes i England Efter ett antal år gjorde sig det amerikanska dotterbolaget självständigt från moderbolaget i England och amerikanska Decca Records Inc. bildades som sedan togs över av MCA. London Records, bildades nu för att marknadsföra Decca inspelningar i USA. London Records var ett av de första företagen att släppa den nya vinyl LP skivan i USA 1949. Quote
eliot Posted October 15, 2005 Author Posted October 15, 2005 Londonutgåvorna hade en helt annan layout än motsvarande Decca som mitt exemplar av Petrushka på London visar. Detta är en tidig utgåva med blå baksida, en s.k. blueback, förkortat BB Skivomslaget är av kraftigt papp och ofta är det rätt jobbigt att få ut skivorna ur fodralen. Etiketten ser ut så här Vi ser att det är samma masterband, 3809, som på engelska utgåvan och längst ner på bilden, dvs. i skivans innerspår kl 6, kan vi läsa ZAL-3809-1E. Är alltså en London identisk med en Decca - Detta diskuteras flitigt Jag hänvisar till en artikel av Sedrick Harris som hävdar att det är skillnad och Arthur Salvatore, en man med starka åsikter, hävdar att det inte är någon skillnad. Läs här hur stackars Salvatore kämpar mot hard-line Original Pressing-Fundamentalister Quote
eliot Posted October 15, 2005 Author Posted October 15, 2005 Jag kommer att återkomma till eventuella skillnader mellan London och Decca Först tänker jag att vi skall titta på hur skivomslagen skiljer sig åt och då väljer jag att visa Stravinsky: Våroffer med Ansermet som dirigerar L'Orchestre de la Suisse Romand på en inspelning från 1957 SXL 2042 samma inspelning på London CS 6031 och monoversionen på Decca LXT 5388 ...där jag för enkelhetens skull inte tagit med undre delen av skivomslaget. Både Decca och London är från samma lackfolie ZAL-3619-1K medan monoskivan är från lackfolien ARL-3619-1A LXT 5388 Vi ser att monoskivorna liksom stereoskivorna är från samma masterband så man kan anta att band nr. 1 måste innebära det första masterbandet som användes till att gravera skivor. Den tidigaste inspelning jag hittade är LXT 2508 och mitt exemplar har lackfolien ARL-20-9W LXT 2508 Rimsky-Korsakov: Scheherazade, Symphonic Suite, Op. 35 Ernest Ansermet conducting L'Orchestre de la Société des Concerts du Conservatoire de Paris Vi ser hur nära etiketten som spåren går Tillägg: LXT2508 är tydligen samma inspelning som senare gavs ut som LXT5082 - som kuriosa så ser vi att samma siffror ingår i numret men är omkastade - Är det någon som vet när denna inspelning gjordes Lägger också in en bild på skivomslaget: Quote
eliot Posted October 15, 2005 Author Posted October 15, 2005 För den som inte vill köpa Phil Rees, Audiophile Record Collector's Handbook så finns på internet en utförlig listning av alla de SXL skivor som är av intresse och Ian Fogel har ställt samman en Decca/London Cross Index där man kan se vad en Decca SXL har för motsvarighet i London CS. - Man ser då att ordningsföljden mellan Decca och London ofta skiljde sig åt Ron Penndorf har skrivit en hel del om olika amerikanska skivmärken och av speciellt intresse för oss är hans London Classical ffrr/ffss Labelography (1949-1970s) Audiophilia har två artiklar om skivor utgivna som London Blueback: artikel 1 och artikel 2, Quote
Gigas Posted October 15, 2005 Posted October 15, 2005 Denna Arthur Salvatore har jag läst en hel del om, mycket intressant. Det han menar när det gäller skillnader i kvalite mellan olika skivmärken under samma paraply, är ju logiskt och även hans syn på nyutgåvors bättre ljudåtergivning. Sen kan man undra över en hel del andra saker han envist proklamerar, han har ju tidigare varit Hi-Fi handlare, med allt vad det nu innebär. Att följa hans listor över de bästa inspelningarna, har roat mej en hel del. Allt är dock inte guld utan får tas med en näve salt tror jag. Dock blev jag ordentligt förvånad när jag idag provspelade en gammal goding, nämligen Live Concert med Glenn Miller Warner Bros. WS1428. Bägge fötterna börja rycka av ett osedvanligt dynamiskt ljud. Obs! detta blev vist off-topic. Ursäkta Quote
gcs Posted October 15, 2005 Posted October 15, 2005 Live Concert med Glenn Miller Warner Bros. WS1428. Ja den har jag som monoskiva med Tex Benecke och Ray Eberlie, men jag har hört den i stereo och då i en tysk pressning. Jag tror att den är inspelad 1960 och det finns en skiva till utgiven med dom och som är inspelad 1961. På grund av Eliot har jag nu plockat fram en Decca inspelning på märket London PS 138 "Ted Heath swing session". Matris nummer ZAL 1640-1E och ZAL 1641-1E made in England. Jag undrar när den är inspelad med tanke på det låga matrisnumret. Jag undrar också när Decca började att spela in på tre kanaler. Jag misstänker att man hoppade direkt från två till fyra kanaler i början av 60-talet. Decca gör ju stort nummer av att man mixade sina klassiska inspelningar direkt på två kanaler medans RCA, CBS & Mercury spelade in på tre kanaler. Fördelen med att spela in på två kanaler är ju att man efter klippredigering kan gravera originalbandet vilket inte de andra nämnda bolagen gjorde. En annan sak som gäller den använda bandhastigheten är att Decca troligen spelade in med 15" och inte 30". Det som talar för det är att den maximala storleken för en bandspole på en Ampex 300 eller 350 var 10 1/2". Speltiden för ett 10 1/2":s standardband är 30 minuter vid en hastighet av 15"/sek. Jag tror att det var så att när Decca gjorde stereo inspelningar hade man Ampex och vid sina mono inspelningar hade man EMI TR90. Engelsmännen ju höll mycket på sina inhemska grejor. RCA vad jag vet det enda bolaget som gjorde in sina klassiska inspelningar på tre kanaler och 30" för att sedan mixa och kopiera över till två kanaler och 15". Decca var ju dåliga på att ange inspelningsdatum men jag har en vinyl med matrisnummer ZAL 3947-5K & ZAL 3948-5K SKL 4003 "Hits I Missed" med Ted Heath and his music. Skivan är inspelad under mars & april 1958. I stereons barndom mitten av 50-talet spelade man vanligen in klassiskmusik eftersom det faktiskt är enklare att spela in än att spela in jazz eller underhållningsmusik som då kräver fler mikrofoner. I princip så kan man ju spela in en hel symfoniorkester med endast två mikrofoner även om Decca utvecklade sitt s.k. Decca träd som bestod av tre i T-form upphängda mikrofoner som senare kompletterades med ytterligare stöd mikrofoner. Quote
Gigas Posted October 15, 2005 Posted October 15, 2005 gcs: Det stämmer väl att skivan är pressad i Tyskland, inspelning från 61 Vitaphonic High Fidelity Stereo, Ray Eberle,Tex Beneke, The Modernaires m.fl. Och som sagt, mycket sväng i denna live inspelning för att vara 44 år. Quote
gcs Posted October 15, 2005 Posted October 15, 2005 som sagt, mycket sväng i denna live inspelning Ja så är det. Quote
eliot Posted October 16, 2005 Author Posted October 16, 2005 (edited) Vi skall nu göra en kort historisk tillbakablick: 1928 köpte börsmäklaren Edward Lewis företaget Barnett Samuel & Sons och bildade the Decca Gramophone Company Ltd. Året efter grundades Decca Record Company och redan samma år släpptes de första inspelningarna. Man prydde sin etikett med en bild av Beethoven Redan från början spelade Decca in ett brett spectrum av musik. Uppköp av andra skivbolag, bl.a. Brunswick, gjorde att 1939 var Decca vid sidan om EMI det enda skivbolaget i England. Decca började 1932 att samarbeta med Deutsche Grammophon och här har vi en inspelning som är gjord i Tyskland av Polyphonwerke AG som vi känner igen som det bolag som köpte Deutsche Grammophon AG efter första världskriget. 1937 visades vara ett mycket viktigt år för DECCA för då köptes Crystalate Company. På köpet fick man tonstudior i West Hampstead, North London och deras duktiga inspelningstekniker som bl.a. Arthur Haddy and Kenneth Wilkinson — känd som “Wilkie”. Haddy (1906-89) blev slutligen den tekniskt ansvarige på DECCA medan Wilkinson (1912-2004) var en av de mest respekterade toningenjörerna överhuvudtaget. Decca tjänade bra som importör av skivor från Deutsche Grammophon och därför var det lite av en katastrof när denna lukrativa affärsförbindelse bröts av de Nationalsocialistiska makthavarna i Tyskland. Decca hade nu en svår tid framför sig som varade till slutet av 40-talet när LP'n infördes. Under andra världskriget forskade Haddy och hans kolleger på hur man skulle gå tillväga för att spela in ljudet från ubåtar för att kunna identifiera dom. Detta betydde att man måste kunna spela in ett större frekvensomfång än som var möjligt på den tiden. Denna teknik utnyttjades sedan när man 1945 började göra inspelningar som man betecknade “ffrr” eller Full Frequency Range Recording. Det är detta ffrr som vi ser på monoskivorna och som på stereoutgåvorna fick sin motsvarighet i Full Frequency Stereophonic Sound Edited December 12, 2014 by eliot Quote
eliot Posted October 16, 2005 Author Posted October 16, 2005 Det var Wilkinson och Haddy som 1943 startade den klassiska avdelningen på Decca, tills dess hade man bara givit ut populärmusik och operetter. Det var Kenneth Wilkinson som upptäckte Kingsway Hall för Decca och sedan 1943 delade EMI och Decca på denna inspelningslokal. Wilkinson var redan på 40-talet mycket intresserad av mikrofonteknik och experimenterade med de allra nyaste Neumann mikroferna och var en av de första att inse fördelarna med de olika typerna av mikrofoner. Deccas ledning med Sir Edward Lewis i spetsen var i grunden mycket konservativ så även om man hade ett försprång med ffrr-tekniken höll man på att missa sterefonin. När Sir. Lewis slutligen gav klartecken att experimentera med stereoteknik gick utvecklingen snabbt framåt och detta var till stor del en mans förtjänst. Multigeniet Roy Wallace anställdes 1953 med uppgiften att förstärka stereoinspelningsteamet på studion i West Hampstead och se till att få igång det. Inom loppet av några få månader utvecklade han två nyheter som med en gång återtog förlorad tid och katapulterade Decca tillbaka till den tekniska frontlinjen. Han skapade mikrofonkonstellationen som är känd under namnet "Decca-tree" (sv.:"Decca-trädet") och modifierade ett 6-kanals mixerbord till ett 3-kanals stereomixerbord. Bandspelare var en av Wallace modifierad Ampex 350-2 (fram till 1959). Redan på hösten 1953 gjordes de första studioinspelningarna i stereo med Decca-trädet och i maj 1954 reste Haddy och Wallace till Geneve för att spela in Ernest Ansermet och hans L'Orchestre de la Suisse Romand i stereo. Från denna tagning finns en mycket intressant skiva på London med Symfoni nr. 2 & 3 av Alexander Borodin. Det finns ingen Decca SXL motsvarighet och på Londonskivan står det ZAL 2403 så lägre ZAL-nummer bör väl knappast finnas.... CS 6126 Finns som "remake" av Speakers Corner Tyvärr byggde Wallace bara ett mixerbord som måste släpas med till de olika inspelningarna i Geneve, Paris och Wien vilket gjorde att det tog mycket onödig tid i anspråk innan man fick allt att stämma Man spelade in många skivor fram till 1958 då man slutligen enats om RIAA-korrekturen och graveringen av stereoskivor så det kom ut hela 60 skivor 1958 Quote
eliot Posted October 16, 2005 Author Posted October 16, 2005 Detta står att läsa om Decca-trädet: We can trace its origins to March of 1954, when engineers Roy Wallace and Arthur Haddy at the Decca Studios in London prepared for a recording session with the Mantovani Orchestra. Always experimenting in the then-new medium of stereo, Wallace assembled a T-shape steel array and attached Neumann M49 microphones to each of the three ends. (The left and right microphones were “hard-assigned” to their respective channels, and the center mic was assigned equally to the two channels but at a somewhat lower level to avoid “center buildup.”) He then suspended the entire array from a large studio boom, above and slightly behind the conductor's podium. Wallace recalls: “It was a crude attempt to re-create the artificial head that I spent about a year making.” When Haddy first saw the array, he remarked: “It looks like a bloody Christmas Tree!” The name stuck. Denna konstellation garanterade att centrum kom att avbildas bra något man hade kritiserat på inspelningar med endast två mikrofoner. Vikten av att stödja information som kommer mitt framifrån är ju något som aktualiserats i och med flerkanalsysten där vikten av en centerkanal ofta poängteras. Namnet Kenneth Wilkinson är intimt förknippat med Deccas stereoinspelningar men faktum är de första stereo-inspelningarna fram till 1959 var utan hans medverkan. Decca hade klart åtskilda inspelningsteam för mono och stereo och därför dröjde det så länge. Mellan 1954 och 1959 användes mestadels KM56, en kondensatormikrofon från Neumann som var den mikrofon som Roy Wallace föredrog. KM56 hade en utpräglad riktad "njur"-karateristik medan M50 fångade upp ljud fran alla håll. Man använde därför M50 med dämpmaterial så att att den inte skulle höra så mycket från sidan. Kenneth Wilkinson upptäckte nu att M50 i trädkonfigurationen och utan dämpmaterial gav mycket mer luft i inspelningarna och att stereoeffekten inte var sämre än med KM56. Länk till Georg Neumann GmbH - Historical Collection M 50 Ändring: Bytt externa länkar och bilder till bättre Quote
eliot Posted October 16, 2005 Author Posted October 16, 2005 Brakemeiers bok heter "Living Stereo" och ändå har han tagit med två monoskivor - och till råga på allt så är det dessa han först skulle ta med om huset skulle brinna eller ta med på den öde ön Vilka är nu dessa århundrade-inspelningar Det är en så lätt fråga att jag besvara den själv Nyligen fann jag denna skiva i mycket fint skick LXT 2851 Inspelningen är från 1949 och LXT 2851 gavs ut 1951 och enligt Brakemeier skall etiketten vara röd. Min är orange med gyllene skrift så det är inte en förstutgåva vilket beläggs av att skivomslaget är från januari 1954. Ingraverat: ARL 1855-1A/1/UU Återutgåvan LXT 5358 gavs ut 1954 LXT 5358 ..skivomslagen anger 57/9 respektive 58/4 för mina båda exemplar.... Det finns en återutgåva av Svenska Recut Records som jag av en tillfällighet träffade på i Schweiz Detta står att läsa på baksidan: Den andra skivan är nästan ännu mer berömd och det rör sig naturligtvis om LXT 5576 ...det är som ni förstår en sen utgåva - annars hade det inte stått MONO på framsidan Skivomslaget belägger att den är från 1961 Förstautgåvan är två skivor LXT-2721/2 från 1952 Tillägg: Kathleen Ferrier dog 1953, bara 41 år gammal Quote
eliot Posted October 16, 2005 Author Posted October 16, 2005 En annan sak som gäller den använda bandhastigheten är att Decca troligen spelade in med 15" och inte 30". Det som talar för det är att den maximala storleken för en bandspole på en Ampex 300 eller 350 var 10 1/2". Speltiden för ett 10 1/2":s standardband är 30 minuter vid en hastighet av 15"/sek. Visst har Du rätt Jag fann denna artikel där man bl.a. kan läsa: 1954 was a good year for stereo recordings. RCA made the first commercially available recordings with a RCA RT-11 two-channel recorder and a pair of Neuman U-47 microphones. RCA actually released open reel tapes of stereo recordings. These tapes sold for about four times the price of an LP. EMI was recording “stereosonic” recordings at Abbey Road, and Decca was using the first Ampex 350-2 15ips, two-track recorder for its stereo recordings. Quote
gcs Posted October 16, 2005 Posted October 16, 2005 Decca inspelning på märket London PS 138 "Ted Heath swing session". Matris nummer ZAL 1640-1E och ZAL 1641-1E made in England. Jag undrar när den är inspelad med tanke på det låga matrisnumret. Eliot när tror du att denna stereoinspelning är gjord. Av baksidesbilderna är inspelningen gjord i Kingsway Hall med fyra stycken Neumann KM56 som är en småmembranmikrofon med tre olika karaktäristiker. Det var en strid om vem som skulle göra den första stereo inspelningen och jag tror att RCA ändå var först bland skivbolagen. Jag minns nu inte vilken månad det var men året var 1953 och inspelningen gjordes på en tvåkanalig RCA bandspelare(RT-21) med monitorhögtalare av coaxialtyp från RCA.(LC 1A) Beträffande Neumann mikrofonerna M49 och M50 vill jag minnas att M49 hade tre olika karaktäristiker medans M50 bara var rundtagande. Det är lite märkligt att tyskarna var så sena med sina första stereoinspelningar med tanke på att man faktiskt gjorde stereoinspelningar på band redan under kriget. Efter kriget hände ingenting och den första stereoinspelningen som jag känner gjordes av Archive med Helmut Walcha 1956. I Sverige gjordes den första stereoinspelningen i oktober 1954 och det är en historia som Kjell Stensson/SR var inblandad i. Quote
Recommended Posts
Join the conversation
You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.