Goldbergvariationer - vilken utgåva?

[Patrik]

Tänkte införskaffa Bachs Goldbergvariationer och undrar om vad ni har för erfarenhet av de olika utgåvor som finns.

Gamla Glenn Gould brukar nämnas ibland har jag sett.

Ett SACD-alternativ.

[plundin™]

Med vilket instrument?

Jag har dom med, piano, cembalo, klavikord, harmonium, kororgel, stor piporgel, stråktrio, stråkkvartett, stråkorkester. Tror till och med att Stokowski orkestrerade en del av dom för symfoniorkester.

CD på Sony/CBS med Glenn Goulds inspelningar från 1955 och 1981 är en utmärkt början om man tyar att Gould sjunger med...

/ptr

[wintermute]

Eftersom detta är euphonia-franskjazztrioforum.se, tänker jag inte

försitta möjligheten att tala (skriva?) mig varm för Jacques Lousiers tolkning

för jazztrio. Man skall nog ha en tolkning för soloklaviatur också; men JLT

svänger!

[gcs]

Jag håller med plundin Glenn Gould 1955 samt 1981års inspelningar. Jag är f.ö en GG beundrare och jag kan rekommendera de nya lågprisutgåvorna för runt en 100 lapp. Det är bara att köpa, alla är bra.

[Patrik]

Lyssnar just nu på Glenn Goulds inspelning från 81 som en vän på besök hade med sig. Lysande bra!

Lite nyfiken på hur Keith Jarrets version är. Gillade skarpt hans Händeltolkning.

Tack för alla tips!

[Timbre™]

Eftersom detta är euphonia-franskjazztrioforum.se, tänker jag inte

försitta möjligheten att tala (skriva?) mig varm för Jacques Lousiers tolkning

för jazztrio. Man skall nog ha en tolkning för soloklaviatur också; men JLT

svänger!

Ja, JLT svänger och man tröttnar inte på den skivan i första taget.

Finns den i DSD...

[gcs]

Jo Jacques Lousiers är bra.... så pass bra att jag har alla hans inspelningar sedan mitten av 60-talet + en DVD som också kan rekommenderas. Det finns också två inspelningar på Decca med musik som han skrivit alldeles själv. Skoivorna heter "Concerto pour violone et percussion" och "Lumières" som är en barok mässa i det 21:a seklet. Skivnummer i nämnd ordning 436 798-2 & 425 217-2. Det här var lite OT men jag ska försöka bättra mig.

[Rutger]

En piano- eller cembaloversion får man ju först skaffa, som wintermute understryker, så att man "har verket" sådant det är tänkt att låta. Kanske är jag fantasilös, rigid eller annat (fast uppriktigt tankfull inför problemställningen, vilket kanske hedrar ), men vore det inte märkligt att närma sig ett klassiskt, i meningen historiskt och betydande, verk via ett arrangemang. Å andra sidan var barocknissar inte så kinkiga med instrumentsorten så, osv.

Naturligtvis dristar jag mig till att bara påminna om just ett Goldberg-arr, för stråktrio av D. Sitkovetsky, på en bra SACD: Caprice CAP 21695, Zilliacus/Persson/Raitinen. Se annan tråd på Euphonia.

[Gromit]

Jag har Goldberg variations med Angela Hewitt på Hyperion. Den är fin!

Kolla in:

http://www.hyperion-records.co.uk/details/67305.asp

eller

http://www.naxos.se/article.asp?id=3365

Några ord om den:

Beautifully co-ordinated Bach playing, with all voices colourfully defined and spontaneity as a constant virtue. In my view, she has never made a better CD. Strongly recommended.

(Gramophone)

Outstanding

Hewitt's disc, exquisite artistry commingling with infectious exhilaration gives me the most pleasure.

(BBC Music Magazine)

Everything is right, everything is natural - this is Bach on the piano of the highest quality imaginable.

(The Guardian)

This is as fine a version of Bach's inventive Goldberg Variations as there is.

(The Express)

Hewitt is one of the very finest Bach interpreters around. She possesses all the mechanical skills needed to master the difficulties facing the soloist, but never loses sight of the humanity that is evident in every note ... Playing of the highest order, and one of the finest recordings of this work you're ever likely to hear

(The Scotsman)

The most recent in a series of wonderfully compelling Bach recordings by pianist Angela Hewitt. She seems to do everything right ... simply one of the best piano versions available

(Fanfare, USA)

/Gr.

[Jörgen_G]

/.../

Lite nyfiken på hur Keith Jarrets version är. /.../

<{POST_SNAPBACK}>

Jag har Jarretts Goldbergvariationer. Musikaliskt verkar den OK, men egentligen är jag helt fel person att uttala mig. Det jag lärt mig mest av den skivan är att jag inte klarar av så stora portioner cembalo

Är därför mycket tacksam för tråden, så att jag får tips om bra pianoversioner...

/Jörgen G

[plundin™]

Angela Hewitt på Hyperion håller mycket hög klass, en rekomendation jag också kan skriva under på.

När det gäller Keith Jarrett så tycker jag att han verkar totalt bortkommen och tafatt i allt klassiskt han spelat in -- okej en liten överdrift där, men hade han varit lika utmanande och uppfinningsrik i sina klassiska inspelningar som ha gudomligt skänker oss bakom pianot när han improviserar och lirar Jazz, men tyvärr, han spelar visserligen oklanderligt rent tekniskt, men själen och närven klarar han inte att uppmana.

Det är ett klart falla av; skomakare bliv vid din läst! Jarret skulle kunna tillföra så mycket, men låter bli..

Nu skall jag låta mej vaggas till söms av Glenn Gould 1981..

/ptr

[Bravo]

Förutom Gould, finns det några andra bra tolkningar på cembalo?

Dessutom vad finns det för bra tolkningar och inspelningar av de franska, italienska och engelska sviterna?

[plundin™]

  Förutom Gould, finns det några andra bra tolkningar på cembalo?

Dessutom vad finns det för bra tolkningar och inspelningar av de franska, italienska och engelska sviterna?

<{POST_SNAPBACK}>

Gould spelar nog på en Yamahaflygel.. Men favoriter på Cembalo är; Maggie Cole (Virgin 7243 5 61153 2 3), Trevor Pinnock (Archiv 415 130-2) och Christophe Rousset (L'Oiseau-Lyre/Decca -- hittar inte skivnummret) -- alla lite olika men genuint välspelade!

För sviterna, Glenn Gould kanske...

Engelska :

Men även Murray Perahia (Sony) och Angela Hewitt (Hyperion) på piano

Gustav Leonhardt (Sony/Seon) och Huguette Dreyfus (Archiv) på Cembalo

Franska :

Andras Schiff (Decca) och Angela Hewitt (Hyperion) på piano

Ton Koopman (Erato/Warner) och Davitt Moroney (Virgin/Veritas)

Italienska konserten:

Sviatoslav Richter (Philips) och Andras Schiff (Decca) på piano

Christophe Rousset (L'Oiseau-Lyre/Decca) och Richard Egarr (EMI Debut)

Och glöm för all del inte Canadian Brass häftiga inspelning av Goldbergarna för brasskvintett på RCA Red Label. En riktig mässingschock!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

och här ovan kan givetvis även läsas som eller!

/ptr

[Bravo]

Tackar plundin.

Några är jag bekanta med, dock har jag aldrig haft sviterna komplett.

De nuvarande ligger i källaren, (vinyl), men Huguette Dreyfus är bekant liksom Gustav Leonhardt.

Gould har jag känt en tvekan inför.

[gcs]

Gould spelar nog på en Yamahaflygel

Det undrar jag om GG verkligen gör. Jag har bestämt för mig att han spelar endast på Steinway & Son flygel. Vad är det som får dig Plundin att tro att det är en Yamaha?

[Bravo]

Steinway var det nog:

1960

Gould makes his first appearance on U.S. television with the New York Philharmonic Orchestra and conductor Leonard Bernstein on an NBC-CBS broadcast on January 31. Also during this year, the two documentary films Glenn Gould: On the Record and Glenn Gould: Off the Record (made in 1959) are released by the National Film Board of Canada. Gould discovers the Steinway piano No. CD318 at Eaton Auditorium in Toronto and begins to rent it as his preferred instrument for performing and recording.

se bl.a.

Gould

[plundin™]

Jag har läst någon stans att för Goldberg inspelningen 1981 (hans sista, vilken jag osagt reffererade till), spealdes in i CBS 30th street studio i New York var det ett en Yamahaflygel som användes.

Men tyvärr hittar jag inte var jag läst detta..

Däremot finns det en bra artikel om remastringen av SACD versionen på Steve Hoffmans BB

Får återkomma i ämnet!

/ptr

[plundin™]

Äntligen..

Från : http://www.nytimes.com/2002/09/01/arts/music/01TOMM.html

New York Times 2002

(Jag har highlightat textavsnittet om Yamahaflygel..)

September 1, 2002

Two Faces of a Pianist Who Had Many

By ANTHONY TOMMASINI

THE pianist Glenn Gould's career was bracketed, rather eerily, by

landmark recordings of Bach's "Goldberg" Variations. The day

after making his New York debut in 1955, Gould, then 22, was

signed to an exclusive contract by Columbia Records. Later that

year he recorded the "Goldbergs," his debut release. At the

time, this long and complex Bach work, an original aria with 30

variations, was considered esoteric fare, but Gould's

exhilarating recording became a surprise top-seller, attracting

an enormous crossover audience.

In 1981, after some 85 more recordings for Columbia (today Sony

Classical), Gould, not entirely happy with the earlier version

("too fast for comfort," he told an interviewer), rerecorded the

work. Shortly after its release in the fall of 1982, Gould

suffered a severe stroke and died. He had just turned 50.

Though the later performance, slower and more reflective

overall, was also widely hailed, the recording itself was not.

It lacked depth, and Gould's piano, a Yamaha concert grand,

sounded metallic. These were the infant days of digital

recording, and the engineers were not yet sure how best to use

this new technology.

The problems have been fixed, and then some. On Tuesday, to

commemorate the 70th anniversary of Gould's birth (Sept. 25) and

the 20th anniversary of his death (Oct. 4), Sony Classical, in

partnership with Legacy Recordings, will release a three-disc

set, "Glenn Gould: A State of Wonder" (S3K 87703). It contains

expertly remastered recordings of both the 1955 and the 1981

"Goldbergs" and a bonus disc with a 51-minute interview of Gould

from 1981, conducted by Tim Page, the chief classical music

critic of The Washington Post, who served as a creative

consultant to this project and contributed two essays to the

lavish notes. There is also an audio documentary of the 1955

sessions, which captures wry banter between Gould and the

engineers, and a few fascinating outtakes. To make the set even

more enticing, the list price is just $20.

As a feat of engineering alone, the release is sure to excite

audiophiles. It turns out that the engineers in 1981, wary of

the new digital technology, also taped the complete sessions in

the existing analog format as a precaution. For the new release,

Sony engineers went back to those analog tapes and respliced the

entire performance, hewing exactly to the editing choices agreed

on by Gould and his co-producer, Samuel H. Carter. (Their

marked-up score still exists.)

The results are amazing. Gould's piano, which had seemed so

tinny, now comes through bright and clear, and the recorded

sound has greater richness. Here is one case in which a record

company has used technology to uncover the true sound of a great

artist's work, rather than manipulate a new recording or soup up

an old one.

Gould's performances, though familiar to his countless fans,

sound fresh and startling. In the 1955 account, you hear all

those quirks that some deemed eccentric: the detached touch,

made drier by Gould's scant use of the sustaining pedal; the

penchant for spiky, unexpected accents; and, most of all, the

tempos, which are sometimes dizzying. Yet over the last three

decades, the early-music movement has conditioned listeners to

performances of Baroque music that abound with fleet tempos, dry

articulation, clipped rhythmic execution and liberal use of

rubato. In that context, Gould's playing seems almost a model of

lucidity and grace. Yes, some of the tempos whiz by, as in the

rippling Variation No. 5. But Gould plays with such uncanny,

articulate clarity that every note speaks.

The most remarkable aspect of both performances remains the

integrity of the contrapuntal playing, a Gould hallmark. Every

line in every variation, whether a plunked-out bass, a sighing

inner voice or a sprightly melodic figuration, is executed with

individual shape and character. As some perky Bach bass line

keeps the music grounded, upper voices in canon converse with

such independence that you would think Gould had recorded all

three parts in multitrack.

The 1981 performance is mellower, more attuned to the wistful

melancholy that underlies even many of the playful variations.

But it's not just a matter of slower tempos. The character is

different. In 1955, Gould played the jaunty Variation No. 1 like

a zippy keyboard toccata. In the later recording, at a more

deliberate tempo, he evokes the quality of a concerto grosso:

the right-hand line could be industrious violins; the left-hand,

in eighth notes, a continuo group. Little toot-toot figures that

stick out now and then are like Baroque oboes chiming in.

Gould's basic approach to the keyboard, what he called his

"fingerprints," did not significantly change. Nor did his habit

of audibly groaning and humming along as he played. "Goldberg"

fans will have fun debating the relative merits of the two

versions. Pick a favorite, if you must, but both are essential.

The interview by Mr. Page (who, full disclosure here, is a good

friend), though illuminating, is also an impish prank. Gould was

an endearing oddball, who retired from the concert stage at 32

and hated giving interviews. Still, he had a lot to say. He

often wrote articles and produced radio dramas in the form of

dialogues between made-up characters.

So for this interview, later broadcast on radio stations in New

York and Toronto, he first picked Mr. Page's brain about the

issues the new "Goldberg" recording raised, then wrote a script,

complete with jokes and tangents. In effect, Mr. Page portrays a

character named Tim Page.

Some of the scripted humor is lame, as when Gould pretends to be

a stuffy British actor named Sir John, who claims that he never

watches his own films. But he and Mr. Page eventually discuss

crucial matters, like tempo relationships, and compare excerpts

from the old and new recordings. Mr. Page, though he sounds a

little stiff, plays his part like a good sport. Gould is clearly

having a great time.

The outtakes from the 1955 sessions are also fun, and quite

revealing. Gould emerges as a confident 22-year-old, who,

shortly into the process, simply assumes control: "O.K., this is

Variation 1, Take 2." Before recording the final variation,

Gould explains to his producer that it's a quodlibet, in which

Bach takes two slightly off-color popular songs of his day

("I've Been Away From You So Long" and "Cabbages and Turnips")

and combines them ingeniously within the harmonic framework of

the original theme. Gould then plays a quodlibet of his own,

which combines phrases from "The Star-Spangled Banner" and "God

Save the Queen" into a contrapuntally complex little march.

It's witty and utterly brilliant, much like Gould's playing in

these historic recordings, which represent a shortened

lifetime's exploration of a monumental work. 

--- End of NY article by Anthony Tommasini ---

/ptr

[gcs]

Tack Plundin det var roligt att du hittade artikeln. Jag blir ju lite förvånad över att man använde Yamaha redan då 1981. Jag för min del trodde ju att det bara var Steinway eller Bössendorf (kungen bland flyglar enligt mig) som gällde. Jag hade i dag ett snack med en vän som är totalt insnöad på GG och han samlar på alla typer med olika variationer av Goldberg. Han påstod att GG själv hade privat en flygel som jag nu inte minns namnet på, men det var för mig ett helt okänt märke. En engång Plundin tack för artikeln.

[Bravo]

Snyggt jobbat plundin, men du måste väl ändå ha ett hästminne för att komma ihåg dessa få textrader.

[Bravo]

Mina ögon föll nyligen på Pierre Hantaïs tolkningar 93 och 03 på Opus 111 respektive "Mirare" på cembalo.

Någon som har något begrepp om dessa inspelningar?

[plundin™]

  Snyggt jobbat plundin, men du måste väl ändå ha ett hästminne för att komma ihåg dessa få textrader.

<{POST_SNAPBACK}>

Jag har ett riktigt RONF (read once ~ remember forever) minne, nej nu överdriver jag, men jag har ett bra detaljminne.. Däremot matematik och namn glömmer jag i samma stund som dom nämns.

Orsaken till att han använde en Yamahaflygel var att han på något sätt var förbannade på Steinway för att någon tjockskalle på deras New York-kontor hade rispat GGs hand eller arm och personen i fråga hade underlåtit att be om ursäkt. (Vilket jag i min tur läst på newsgruppen rec.music.classical.recordings så man får inte ta det som en höggradig sanning...)

Tack Plundin det var roligt att du hittade artikeln. Jag blir ju lite förvånad över att man använde Yamaha redan då 1981. Jag för min del trodde ju att det bara var Steinway eller Bössendorf (kungen bland flyglar enligt mig) som gällde. Jag hade i dag ett snack med en vän som är totalt insnöad på GG och han samlar på alla typer med olika variationer av Goldberg. Han påstod att GG själv hade privat en flygel som jag nu inte minns namnet på, men det var för mig ett helt okänt märke. En engång Plundin tack för artikeln.

<{POST_SNAPBACK}>

Tack själv, både du och Bravo som fick mej att leta!

Jag föredrar också Bösendorfer [imperial, med en extra oktav i botten!] på det hela taget, tyvärr kräver de flesta pianister en Steinway [D]. Yamahan är dock ganska vanlig, ryske pianisten Sviatoslav Richter spelade helst på Yamaha (sen sjuttio-talet], inte minst för att dom är väldigt jämna i den mekaniska kvaliteten (dess utom betalar dom sina "anstälda" artister ganska bra...)

Du får gärna be din bekante att ransaka sitt minne för att se om han kan komma på vilket instrument GG kan ha använt i hemlighet.. Sån info, även om dess historia kan vara dubiös, är alltid rolig att veta!!

Skall själv försöka söka info om GGs flyglar när jag kommer hem från jobbet idag..

  Mina ögon föll nyligen på Pierre Hantaïs tolkningar 93 och 03 på Opus 111 respektive "Mirare" på cembalo.

Någon som har något begrepp om dessa inspelningar?

<{POST_SNAPBACK}>

Pierre Hantais inspelningar är generellt av högsta klass, en del recensenter kan iblnd klaga på att det låter lite för franskt i den musikaliska ornamentiken, för mej som ofta har flera inspelningar av ett verk är sånnt ett mervärds. Det att man trydligt kan höra att musikerna har lagt in sin egen själ i musiken!

/ptr

[Bravo]

Hantaï ligger bra till, han spelar på cembalo dessutom.

[gcs]

Jaques Loussier har också spelat in Goldberg med sin jazztrio. Faktiskt inte så dum den heller, men annorlunda.

[plundin™]

Jag har lite svårt för Loussiers Uppjazzningar men kan däremot gå igång ordentligt på Canadian Brass inspelning för Brasskvintett! (RCA 09026-63610-2)

~~ Dom spelar helt enkelt överjäkligt! : LYSSNA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

/ptr

[gcs]

Jag har väl några skivor med Canadian brass men inte just Goldberg. Plundin du gillar väl inte jazz kan jag tro. Loussier har jag gillat sedan jag hörde honom första gången i mitten av 60-talet och han blir bara bättre med åren. Ja det är väl inte bara han utan också hans medmusikanter.

[plundin™]

Det finns ju Jazz och så finns det Jäzzzzzzzzzzzzzzzzzzz som Red Mitchell brukade säga.. Så på det hela taget har jag inget emot Jazz, ibland har jag bara lite svårt för vissa artisters försök att.. Ja, det är svårt att klä det i ord, hade det vart Spike Jones, men J. Loussier gör det på slags allvar som inte tilltalar mej. Han sätter sig över musikens inneboende väsen. Man skall leka med Bach, men man får inte, enligt min enkla mening, driva med hans musik...

Jag har samma problem med Keith Jarrett när han spelar klassiskt, dom är urskickliga musiker båda två, men jag får ingen känsla att någon av dom tillägnat sig de klassiska kompositörernas språk på ett fullständigt sätt.

Jag har hört för lite av Loussier i traditionell Jazzrepertoir för att kunna bedömma honom i sånnt.. Vi har väll alla våra skygglappar som glider på när det dyker upp musik som trotsar våra egna begränsningar.. Jag försöker alltid ha ett öppet sinne, men det finns en del musik jag får fösa in i båset, "Inte för mej" och avföra dom från min dagordning.. Det betyder ju inte att mina värderingar gäller för andra!

/ptr

[gcs]

Jaques Loussier har nog aldrig spelat in något annat än JS Bach och några andra klassiska kompositörer, jo Ravel förståss. Jag har en DVD med J.L. som är inspelad i St.Thomaskyrkan, Leipzig, alltså JS Bach´s gamla arbetsplats och nu hans begravningsplats. Jag tycker mig kunna se honom ligga och vicka med tårna där nere i sin krypta. Keith Jarrett en av mina absoluta favoriter och en annan Paul Bley. Jag kan hålla med om att det finns andra som tolkar Goldberg och dom andra på ett bättre vis, det är bara det att Loussier tolkar Bach ett på sitt alldeles egna sätt och som ingen annan. Jag kom att tänka på Carlie Norman när han spelade Grieg på ett sätt som retade så många i början av 50-talet. Däremot kan jag inte minnas att det retade någon när Duke Ellington med orkester spelade både Tjajkovskij och Grieg i storbandstappning. Vad ska man då tycka om sådana tolkningar som Modern Jazz Quartet eller Swingle Singers står för? Man får väl acceptera olika tolkningar även om dom ibland kan vara helt olikt det vi är vana vid, som t.ex när Walter Carlos i slutet av 60-talet gjorde sin "Switched on Bach". Man behöver ju inte heller älska allt.

[plundin™]

Jarretts jazz och inprovisationer håller jag högt, men hans klassiska tolkningar suger, Charlie Normans BoogieWoogie version av "Anitras dans" är ju i Spike Jonesklass!

Har inte hört Ellingtons storband i nått klassiskt, inte hellre MJQ, Swingle singers har jag ett ambivalient förhållande till. Wendy Carlos var en nydanare, men jag tycker nog inte att "Switched on Bach" håller för så många genomlyssningar innan man känner sig färdig med den.

/ptr