September 2005

[eliot]

Jag tänkte återuppta månadens klassiker och börjar med några skivor och skivmärken.

LPBR 6026 (mono) - stereoversionen är SDBR3026

- Ja vad är det nu som är så speciellt med denna skiva

Vi tittar på etiketten:

...vi ser att det är en s.k. Promo-skiva och att det är en mono-skiva.

Det intressanta om denna skiva står på skivans baksida och på innerkonvolutet.

På denna tiden - i slutet på 50-talet - var stereo nytt och det såldes mycket färre stereoskivor än monoskivor och de var mycket dyra. Man klistrade därför ofta bara på en etikett som visade att det var stereoutgåvan:

SDBR3041

//Eliot

PS. Om jag tyder det rätt så är båda inspelningarna från 1959.

[eliot]

När det blev mera vanligt med stereo-skivor så fick de ett eget konvolut som nedanstående skivor visar. Inspelningen är från 1958 men skivomslagen är alltså lite yngre:

SDBR-3003 (1958)

och etiketten

Det är relativt ovanlig musik och omslagen har sin alldeles speciella charm

SDBR-3016 (1958) - samma etikett som ovan men i guld

[eliot]

På baksidan av skivorna från 1958 står det att läsa:

THE RECORDING: This Everest Recording is a product of

Belock Recording, a division of Belock Instrument Corp.

An EVEREST Recording represents a new peak of achieve-

ment in the recording art. As a product of Belock Instrument

Corp. this recording enjoys unique advantages shared by few,

if any other record company. The parent company is con-

sidered one of the world´s finest precision electronic facilities

and is engaged chiefly in the development of and production of

ultra-secret military devices. The company was one of the

earliest involved in electronics aspects of ballistic missiles

and is pre-eminent in the fields of radar, and fire-power com-

puters and stabilization systems . Harry Belock, founder of the

company, is an international authority on sound, and has

designed magnetic film recorders which are in use throughout

the world. To EVEREST he brings all his talents and the vast

technical resources of his company. osv 

Det är otroligt vad man kan läsa på baksidan av skivor

- Man fortsätter sedan att berätta att man använder de senaste mikrofonerna från Telefunken, AKG och Neumann tillsammans med ett speciellt utvecklat flerkanals mixerbord. Man spelar in på en Ampex 300 stereobandspelare på halvtumsband. Ampex bandspelaren är modifierad och används för att göra masterbandet. Man använder "Westrex stereo cutterhead mounted on scully lathes" och det är en tidigare designer från Westrex som har hand om själva masterprocessen....

Man bemödade sig verkligen

- Men det verkar vara först på inspelningar från 1959 som man använder sig av den teknik som är orsaken till denna tråden och den tekniken är beskriven i detalj på innerkonvolutet till den första skivan jag visade

Vad syftar jag på

[plundin™]

tack för att du börjar med Everest, Eliot.

Bara ett litet inpass, jag har en väldigt intressant artikel som jag printade från nätet, när nätet var ungt (1995 cirkus) som handlar om ljudteknikern som bör ha spelat in alla dessa plattor, Bert Whyte. Har sökt förtvivlat den senaste halvtimman för att hitta den igen för men utan lön.. Jag kände genast när jag såg tråden att den skulle bli ett bra kompliment till bilderna. (Tyvärr är min kopia så knölig att texten inte funkar att OCRa..)

I korthet var Bert Whyte Everests chefstekniker också under många år Editor in Cheif på dem amerikanska HiFi tidningen, Audio Magazine. Man kan om inte med fog så utan att någon klankar på en att Whyte var instrumentell i utvecklandet av Stereo Inspelningstekniker, han var tex. den förste (om jag förstått det riktigt) att använda 3 spårs inspelning på magnetisk filmremsa..

Vi får återkomma i ämnet, eftersom jag har en känsla att jag föregriper tinges skeenden... Men jag kunde inte låta bli eftersom jag blev så glad av att bli påmind om Bert Whyte!!

/ptr

[K-man]

Härlig läsning som vanligt när dessa duktiga herrar är igång!!!

Detta blir lärorikt, det är jag redan övertygad om!!!

\\K-man

[EAR]

Tror att det är graveringen det handlar om utan att försöka leta något på nätet

[gcs]

Det var ju så att det egentligen var filmbranschen som tog upp tekniken att spela in ljudet i stereo. Man ansåg att det här var nödvändigt för att kunna ta upp konkuransen med televisionen som höll på att ta död på filmbranschen. På den här tiden, vi talar alltså om tidigt 50-tal. Då var man helt enkelt tvungen att spela in på magnetisk film. Man hade ju redan spelat in mono ljud på 35mm´s film men då var ljudet optiskt med begränsat frekvensomfång och högt brus. Film var det enda sättet att kunna spela in ett ljud synkront med en filmkamera. För att kunna göra det måste man styra ljudinspelaren med 60Hz eller 50Hz inom EU. Den här styrtonen genererades av filmkamerans motor och förstärktes i ett slutsteg som via en transfomator höjde spänningen till 117 volt. Som en parentes kan jag också nämna att det också pågick en utveckling på bild sidan - Cinemascope- Superscope-Vista Vision - Cinemiracle m.fl. Sedan kom ju i mitten av 50-talet Todd-AO med bild och sex magnetiska ljudkanaler på 70mm´s film. Från början spelade man in dialoger i stereo men det blev alldeles för rörigt och då fortsatte man med att bara spela in effekter och filmmusiken i stereo. Jag skulle tro att anledningen till att grammofonbranschen började att titta på möjligheterna att spela in musik på 35mm´s film, var att man på något sätt ville öka kanalbredden på ljudspåren för att därmed öka dynamiken. Mellan rummet på en 35mm film, mellen perforeringarna är 24mm. På den här bredden klämde man alltså in tre kanaler och varje kanal motsvarar ungefär ett fullspårsband på en vanlig bandspelare....ja studiobanspelare. Magnetfilmbasen som var i acetat var tjokare än vanligt magnetband(52µ) och därmed kunde man minska print thrue alltså eko-effekten mellan bandlagren. Eftersom magnetfilm löper med 18"/sek.(45,72cm/sek.) så kunde man ju få ett lägre svaj (för den tiden). Man sänkte modulatinsbruset (ja det vete fan om man egentligen gjorde). Man sa det i.a.f. Men just på grund av att filmbasen var så kraftig blev ju inte bandet så smidigt när det passerade tonhuvudena. Skivbolaget Everest var först med att köpa en maskin från Wetrex och spela in musik på magnetiskfilm. Här är jag inte säker men det är möjligt att andra skivbolag som t.ex. Command och Time utnyttjade Everst vid sina inspelningar....eller om det möjligen var ett korsvist ägande? Hur som helst gick Everest snart i konkurs och utrustningen köptes upp av C.R. Fine/Mercury. Fine gjorde några inspelningar...ändå inte så många för man stötte på problem. Det gick inte att redigera musik på film, i alla fall inte med den precision som när man redigerar ett vanligt magnetband. Man blev tvungen att kopiera över magnetfilmen till 1/2"´s band och då förlorade man vinsten med det ökade signalbrusförhållandet + att man förlorade även i själva kopieringen.(3dB) Nu är vi i ett par år in i 60-talet och i den här vevan höll 3M (alltså dom som tillverkade SCOTCH magnetband) på med att utveckla en bandmaskin för 1"´s band och 8-kanaler. Det var bara det att man utnyttjade två spår för varje kanal i ett system som patenterades och kallades för DYNATRACK. Dynatrack innebär att man har en lågnivå och en högnivåkanal och med hjälp av ett optiskt styrt servo kunde man fejda mellan de här två spåren. SR köpte en sådan maskin i mitten av 60-talet för att kunna spela in Radiojazz gruppen och Jan Johansson. Jag undrar vad den maskinen tagit vägen. Jag vet att maskinen såldes till en nu inte längre existerande musikstudio. Den här maskinen hade en alldeles speciell bandföring som 3M kallades för Isoloop vilket innebar att bandet löpte på båda sidorna om kapstanaxeln. Technics tillverkade en bandspelare i slutet av 70-talet med samma teknik.

[eliot]

Oj, det var mycket information som det tar lite tid att smälta

- Jag visste väl att jag kunde lita på gcs

Jag tänkte att det kan vara intressant att se hur bra dessa inspelningar är och även titta lite på musiken. Vanguard Classics har gett ut en SACD som innehåller två av skivorna ovan:

Antill:Corroboree. Villa-Lobos: The Little Train of the Caipira, Ginastera: Estancia; Panambi.

Sir Eugene Goossens, London Symphony Orchestra. Bert Whyte (prod. & eng.).

DSD version: David Baker (prod.); Tracy Martinson (eng.).

Everest/Vanguard Classics VSD 512.

På hp's workshop på AVGuide.com skriver Harry Pearson

This is the recording that has blown the socks off everyone for whom I have played it. And interestingly

enough, it’s a straight transfer from the Everest original three-channel tapes, done without alteration of

the originals, electronic or otherwise. Which means we have just three channels up front, no surround,

and no low-frequency effects (or ambience) channel.

      The Antill and Ginastera pieces were recorded on half-inch masters by Bert Whyte at Walthamstow

Assembly Hall in London in the late 1950s, the Villa-Lobos on 35mm magnetic film, whose use Everest

pioneered. And so we find, particularly in the case of the Antill, a recording at least 45 years old and a

sonic hair-raiser so spectacular you’d think the tapes were made yesterday. We also can hear, quite

clearly, the difference between the sound of tape and 35mm. To these ears, the 35mm sound is etched

and forward—not bad, mind you, but considerably different from the top-octave response of tape,

which I prefer, and so will you when you grab up this disc.

Classic records har gett ut SDBR-3003 (inte 35mm!) på vinyl och som DVD-A men man kanske skall hålla fingrarna borta från den sista enligt denna recension av SACD-utgåvan:

Because of its audiophile reputation Classic Records reissued it as part of their

small 96K DVD series, but something went very wrong - the sonics were hissy

and distorted. Nowhere near the quality of the original LP. Now it's done right

on this SACD, and it's not just due to the additional channel in the middle.

- Jag vet faktiskt inte om det går att få tag på SACD-skivan mer då vanguardclassics i januari 2003 blev uppköpta av Omega Records Group

Classic records återutgåvor finns fortfarande att få tag på....

[Mattias]

Trevlig och lärorik läsning grabbar.

Tack!

/Mattias

[eliot]

Dunhill Compact Classics (DCC) har gett ut ett antal Everest inspelningar på 180 gram vinyl och däribland finner man

(Klicka på bilden!)

och eftersom jag har köpt denna skivan så ser jag:

SIDE 1: CUT DIRECTLY FROM ORIGINAL THREE-CHANNEL MASTER TAPE

SIDE 2: CUT DIRECTLY FROM THE ORIGINAL THREE-CHANNEL 35mm FILM

dvs redan 1958 hade man börjat spela in på 35mm film

Dessa skivor går fortfarande att köpa.....

[EAR]

Jag hade såklart helfel

Intressant läsning för övrigt:mm:

[eliot]

EAR: Du får skylla Dig själv - Du använde ju inte internet

Nu tittar vi på baksidan på skivan:

och på innerfickan står det:

(hoppas att det går att läsa!)

[gcs]

Den stora vinsten med att spela in på 35mm är väl egentligen att man får några dB lägre brus och faktist lite lägre distorsion, åtminstonde i teorin. Vanligen så är perfobanden traditionellt mycket kraftigare än vanliga band. AGFA/Geavert var det företaget som började att tillverka perfoband som liknade vanliga band. Banden var tunna och tillverkades i polyester vilket innebar att banden aldrig kunde slitas och knappast änns töjas. En filmklippare vill ha tjocka band som är lätt att greppa. När det gäller in och avspelningsstandard för perfo då är det samma som för vanliga band. En sak som jag undrar lite över är..... hur kunde man gravera från ett 35mm band om man nu gjorde det. När man graverar från ett analogt band så har man en speciell bandspelare med ett extra avspelningshuvud som fungerar som en för varnare till spindeln som driver graverdosan mot skivans centrum. Alltså när musiken blir stark då glesas spåren ut lite så att moduleringen inte skär in i spåret bredvid. Jag ser just på ett inlägg från Eliot. Det står "The master of this recording was made from 35mm magnetic film." Det talar ju för att man på något vis ha kopierat magnetfilmen till 3-kanaler 1/2" och sedan mixat ner det till 2-kanaler 1/4". Det verkar ju smartare att i så fall spela in direkt på 3-kanaler 1/2" och sedan till 1/4"....eller? Själva inspelningsförfarandet är ju annars det samma.... 3 mikrofoner som var det vanliga på 50-talet och början av 60-talet. Jag läste en intervju med Robert Eberenz där han pratade just om hur C.R.Fine och Eberenz själv fick kopiera över 35mm materialet till 1/2" för att kunna redigera ihop det bästa från de olika tagningarna.

[eliot]

Du glömde ordet directly - se texten nedan där jag utläser att man inte hade något mellanled där man kopierat filmen till 3-kanaler 1/2":

Mvh,

Eliot

[eliot]

Om vi tittar på vad HP skrev tidigare:

To these ears, the 35mm sound is etched and

forward—not bad, mind you, but considerably

different from the top-octave response of tape,

which I prefer, and so will you when you grab

up this disc.

- så var han mindre förtjust i 35mm inspelningarna än de "vanliga"

[gcs]

Då får dom ta mej fan spela rätt så att man inte behöver redigera eller klippa bort pauser... Direct cutting.

[eliot]

Det är ju inte direktsnitt som man gör utan bandspelare och där man skickar signalen direkt till graverutrustningen. Man kan ju stoppa bandet och pausa vid inspelningen, klippa bort onödigt långa pauser och även sätta samman ett band från skilda "tagningar".

- Eller har jag fel

[gcs]

När man klipper i ett perfoband så klipper man i mellanrummet i perforeringen. Dessutom kan man bara göra raka klipp vilket innebär att man kan ibland höra klippet som en bump. När man klipper i vanliga band gör man det precis var som helst och man har möjlighet att välja mellan raka klipp och sneda klipp. Raka klipp använder man med fördel när man klipper i en takt, annars sneda. Man kan säga att precisionen är mycket större när man klipper i vanliga band och det var just därför som man kopierade över perfon till 3-kanaler 1/2" som Eberenz berättade om i intervjun.

[eliot]

Det är svårt att hitta information om Everest men efter mycket letande hittade jag lite information på Steve Hoffman forums - det var Steve Hoffmann som mastrade DCC vinylutgåvor.

Han skriver att Bernie Soloman köpte Everest i mitten på 60-talet tillsammans med andra märken. Bernie licenserade ut Everest katalogen till Omega Record Productions som gav ut CD och SACD av hög kvalitet.

På Vanguardclassics webbsida står att läsa:

In January 2003, the Omega Records Group, comprising the historic Vanguard Classics and Omega Classics catalogs, was purchased by Artemis Classics, LLC.

WHAT ABOUT EVEREST?

That's the most asked question from consumers who visit our site. When Artemis Records purchased Vanguard Classics from the Omega Records Group in 2003, we declined to purchase the license to the Everest label held by Omega. We know that many of you are looking for the catalog of recordings available from Everest, but Vanguard Classics no longer distributes the Everest label.

Jag vet alltså inte om man fortfarande kan få tag på dessa utgåvor Någon som vet

Steve Hoffmann skriver sedan följande om de gamla vinylutgåvorna:

The first Belock pressings were mastered directly from the three-channel analog master or the three-channel 35mm fullcoat film.

When Belock started losing money (real quickly), he sold out, and the NEXT pressings were made from 2-track and mono mixes derived from the original three-channel recordings.  These "Cutting Master Dubs" were all done at Radio Recorders in 1962, and boy, oh boy do they stink (the tapes I mean).  The cuttings stunk too. 

And so on, using COPIES of the COPIES of the three-channel tapes every time a new cutting was made.

It wasn't until I came along wanting to do some Everest LP's that Bernie broke out his vault key and unearthed the original three-channel tapes.

Most of the 35mm fullcoat mags were totally turned to vinagar, but the 1/2" tape seemed all right.

Omega is using these same great sounding tapes to do their SACD's and CD releases of the Everest catalogs.

Their Vaughan Williams 9th is amazing!

[eliot]

Strax efter Everest började även några andra märken använda 35mm film och förrutom Mercury så fanns det Command Records

som grundades av Enoch Light 1959.

Command started out as an audio spectacular label, and part of its distinctive sound was an extreme separation between the channels with NO phantom center channel. Light didn't innovate the pop percussion recording (that was actually done a few years earlier by David Carroll at Mercury, and Dick Schory at Concert-Disc and then RCA). But he redefined its sound, bringing the microphones close in, and recording arrangements that exploited sounds ordinarily not heard in pop music. The off-beat and clever "takes" that Lew Davies and, to a lesser extent, Jack Andrews would devise in their arrangements gave a fresh appearance to songs that often dated from Light's big band days or before.  (This use of "standards" guaranteed that the records would have appeal not just to today's sound fanatic but also to older listeners who just liked the tunes.)  Distinctive cover art and double-thickness gatefold jackets told the purchaser that this was a quality production; inside, detailed notes tracked the instrumentation of each melodic line and even told listeners how they could use the widely-separated stereo sound to balance their loudspeakers.

Down the line Light would innovate further with 35mm recording (actually not Light's idea but one begun by Everest) - by recording on 35mm film, tape hiss was greatly lessened, print-through reduced, and wow and flutter "virtually eliminated" (because the film was driven by sprocket holes, while conventional tape was just pulled through by the friction of a rubber roller).  The claims were probably extravagant, but the records sounded spectacular, with an amazing presence that even today is rarely duplicated.

I slutet på 1965 sålde han Command Record till ABC Records, som i sin tur strax köptes upp av MCA Records. MCA gjorde Command till ett budget märke, pressade skivorna på dålig vinyl vilket ledde till att märket försvann omkring 1970.

[eliot]

Nu kommer vi till Mercury som 1961 spelade in sin första skiva på 35 mm film.

Detta var SR90283

Mercury var ursprungligen ett skivmärke med populärmusik men 1951 bestämde man sig för att ge ut Ravel's orkesterversion av Mussorgsky's Bilder på en utställning. När skivan släpptes hösten 1951 blev det en sensation och Howard Taubman, musikrecensent på New York Times skrev i sin recension att inspelningen is so lifelike that you feel being in the "living presence" of the orchestra. Därefter blev "Living Presence" deras slogan och kom att pryda alla skivor efteråt.

På baksidan av SR90283 kan man läsa

Skannat och redigerat från mitt original

Det finns mycket intressant att läsa på Wilma Cozart Fine and 50 Years Living Presence Label

[eliot]

En sak som jag undrar lite över är..... hur kunde man gravera från ett 35mm band om man nu gjorde det. När man graverar från ett analogt band så har man en speciell bandspelare med ett extra avspelningshuvud som fungerar som en för varnare till spindeln som driver graverdosan mot skivans centrum. Alltså när musiken blir stark då glesas spåren ut lite så att moduleringen inte skär in i spåret bredvid. Jag ser just på ett inlägg från Eliot. Det står "The master of this recording was made from 35mm magnetic film."  Det talar ju för att man på något vis ha kopierat magnetfilmen till 3-kanaler 1/2" och sedan mixat ner det till 2-kanaler 1/4". Det verkar ju smartare att i så fall spela in direkt på 3-kanaler 1/2" och sedan till 1/4"....eller?

Svaret får vi i intervjun av Wilma Cozart Fine som R.A. Bruil gjorde:

RAB: I admire so much that you have mixed the three tracks manually towards two channels during the cutting of the record. I myself made audiovisuals and had to mix the tape with speech and the tape with music manually and synchronize it with the images. I had to start a fade-in at the right moment and finish the transition to the following image on preselected moments in the music, sometimes slowly and at times very quickly. If I made a mistake I had to start the whole program of 20 minutes all over again. I can imagine how intense your work must have been.

WCF: Yes, we never mixed the channels to a mastertape, but always directly to the cutting lathe. A tape would introduce extra hiss and we did not want that.

RAB: As the transfer was in progress you could change the stereo-balance. Did you do that?

WCF: I had to prepare myself well and I had to note beforehand which passages needed small adjustments. Too much correction is not good. That would disturb the natural sound balance of the orchestra.

RAB: Was there more than one laquer cut from the same recording so that two masters were made, possibly with a small difference, and RCA used both of them?

WCF: No, only one laquer was cut. Of course things did go wrong sometimes. You know, the grooves with a high level of dynamics need more space. It can be done by the cutting machine automatically. We did it manually. I would say to the technician who was cutting the laquer: 'Here comes the loud passage' and he then varied the distance between the grooves.

It could happen that we were busy and that I had still three more minutes of music on the tape and he had already reached the final groove. And then everything had to be done from the start. But we also have cut laquers that contained a maximum of information, almost 30 minutes for one side.

Tagit från Wilma Cozart Fine and 50 Years ...

[gcs]

Okey jag har väl läst den där artikeln tidigare med Wilma C men jag hade inte lagt den på minnet. Det som står där blir ju en sorts direkt gravering eftersom man sitter och passar nivåerna vid graveringen, det som annars sker automatiskt med hjälp av förvarningshuvudet på bandspelaren. Jag vet att jag har några skivor ur Mercury´s PPS serie med bland annat Xavier Cugat. Skivorna är inspelade på 35mm och är originalpressningar från USA. Jag har mätt lite på åtminstonde en av skivorna och kunde konstatera att det är tveksamt om det blir bättre. Skivan köpte jag 1962 och som vanligt på så gamla skivor är frekvensomfånget inte så där jätte bra. Man kan säga att det låter lite tunnt i basen och diskanten låter allt lite matt. Jag gillar dom här skivorna från Mercury, Command, Time och Kapp - Medallion serien. Det jag tycker är så intressant är det dom kallar för HiFi-information där dom redogör för mikrofoner och ofta hur dom har riggat. Det där med att perfo originalen har förstörts känner jag igen och det gäller också film material. Jag känner igen den här doften av vinäger från gamla acetatband. En höjdar skiva som också är inspelad på 35mm magnetfilm och nu utgiven på CD. Skivan är en Mecury och jag har både original vinyl och på CD Frederick Fennell conducts Cole Porter & George Gershwin 434 327-2. Skivan som egentligen var två från början är intressant bara för att här har C.R.Fine använt en hel massa mikrofoner. Skivorna är inspelade i hans stora ballroom studio i NY den 20 & 21 november 1960 och Gershwin den 26 & 27 september 1961. Dock är det bara inspelningen från 1961 som är gjord på 35mm perfo. Fine tillhör mina favoriter bland tekniker. Han har kunnat hålla den ställningen i mitt medvetande sedan 1959 när jag hörde en av hans stereo inspelningar på skiva. En sak ska man inte heller glömma att man på den tiden med så pass tung utrustning och med stora men ändå enkla mixbord och med få ingångar ibland kunde göra så pass komplexa inspelningar med gott resultat. I dag är ju allt mycket enklare....man tar sin Ibook och öppnar upp det antal kanaler som man tycker att man behöver, och spelar in. Sen åker man hem och mixar. Eller som någon berättade för mig hur dom åkte iväg med en Ampex 350 för att göra en inspelning med stor orkester. När man sedan kom hem och skulle klippa ihop två tagningar visade det sig att en av tagningarna som var inspelad i slutet av en bandkaka gick med fel hastighet. Jo det fixade sig men det var verkligen inte lätt. Dessa fantastiska män (för det var bara män på den tiden) i sina vita rockar.

[Dual1019]

Ett något sent inlägg i denna tråd.

Jag har en Everest-EP med Bebo Valdes orkester som heter Cuban dance party. Den är inspelad på Cuba 1958 eller 1959 tror jag. Jag har luskat ut att den finns en hel LP också med samma namn. Skivan är i stereo och omslaget är pressad i Sverige. Var skivan är pressad vet jag inte.

Ljudet är riktigt bra, trots att det är en så tidig stereoinspelning. Den låter mer som en klassisk inspelning än en studioinspelning med hälften av ljudet i varje högtalare. Den är tyvärr lite sliten, men spelar helt OK utan alltför många knaster.

Skivan verkar vara rätt så ovanlig. Om en är inspelad på 35 är dock tveksamt.

/Gustav

[K-man]

Sent men mycket gott!

Härligt när trådar vaknar till liv igen! Och kul att se att gamla trådar inte ligger glömda i grav utan att de läses även då de inte är helt dagsfärska!

\\K-man

[gcs]

Bobo Valdez är idag 88 år och han bor i Branbergen söder om Stockholm. Han var medlem i den kubanska orkestern Lecuona Cuban Boys och det var runt 1960. Valdez är också namnet på flera andra duktiga musiker som är fallna efter Bebo. Det är i Sverige tyvärr inte lätt att hitta skivor med Bebo, men det finns skivor. Den här EP skivan med Bebo är förmodligen inspelad i USA i slutet av 50-talet. Jag har ett Phonoband (förinspelat) från mycket tidigt 60-tal med Lcuona Cuban Boys och Bebo Valdez. Inspelningen är gjord ute på Europa Film vid kanten av "Bällsta river" eller Bällsta ån som den egentligen heter.

[Dual1019]

Där ser man! Jag har rätt många 78-varvsplattor med Lecuona Cuban Boys som är från sent 30-tal och 40-tal. Det är riktigt bra musik.

/Gustav

[gcs]

Jag har gillat den musiken sedan jag hörde den för första gången på 50-talet. Tyvärr så verkar den inte numera vara så populär. Jag brukar ibland i smyg lyssna på de här gamla skivorna, med lite låg volym.

[plundin™]

Jag har gillat den musiken sedan jag hörde den för första gången på 50-talet. Tyvärr så verkar den inte numera vara så populär. Jag brukar ibland i smyg lyssna på de här gamla skivorna, med lite låg volym.

Jag tor du umgås i fel kretsar gcs? , Jag har ju inte ditt perspektiv, men jag upptäkte den Kubanska musiken på tidigt åttiotal. Bebo Valdes och Lecuona Cuban Boys är ju jäkligt tunga, och under de senaste åren har dom ju haft en riktig rennäsans!.. Bebo gjorde ju ett "comeback" album härr om året, fick det inte rent av en grammis? - Minns att Valdes förekom i TV4 flera gånger!

Det mesta av LCB's inspelningar finns ju återutgivet (9-10 plattor på "Harlequin Records"), och bla. BIS har en 5-6 plattor med Lecuona arrangemang! Och det finns ett gäng Bebo Valdesplattor bara man letar lite.. (Diverse olika bolag..)

/ptr

[gcs]

BIS har en 5-6 plattor med Lecuona arrangemang!

Jo det är sant men det är då de ursprungliga piano arren efter Ernesto Lecuona´s penna. Jag har själv samtliga skivorna från BIS. Jag har mest popsnören runt i kring mig och dom vet inget om kubansk eller latinsk musik. Mycket av den musiken som vi ofta tror är från Cuba kan också komma från Mexico. Den här musiken hade en boom under 30-talet och början av 40-talet och den förekom ofta som filmmusik under den här perioden. Under 50-talet var det oftast dansmusik med t.ex. sådana namn som Perez Prado, Xavier Cugat, Tito Puente och Esquivel. För att inte tala om alla vackra arrangemang för stor orkester. Jag tror att det kallas för omodern underhållningsmusik eller easy listening på det engelska spraket.