calle_jr Posted August 4, 2024 Posted August 4, 2024 Vi har inget riktigt etablerat svenskt namn på pickup [pickupen, pickuper]. I tidiga skrifter användes nålmikrofon, vilket egentligen är ett förbaskat bra namn, men som har liten spridning idag. Pickupen är en sinnrik liten mackapär som omvandlar svängningarna i skivans graverade spår till elektriska signaler. Principen är som vilken generator som helst, t.ex. en cykeldynamo och allt bygger på Faradays Law of Induction. Om en magnet rör sig i en spole induceras en spänning, riktningen på magneten avgör polariteten och hastigheten avgör amplituden. Kommer ni ihåg den här från skolan? Källa: shop.alega.se Det är en galvanometer och visarinstrumentet kommer att göra utslag åt det ena hållet när magneten förs in i spolen och på det andra hållet när den dras ut. Hastigheten med vilken magneten förflyttas avgör hur stort utslaget blir. Denna animation åskådliggör kanske fenomenet bättre: En magnet som rör sig i förhållande till en spole skapar en spänning. Observera att när magneten stannar inne i spolen blir utslaget noll. Det finns olika typer av pickuper, t.ex. Moving Magnet (MM), Moving Iron (MI), Moving Coil (MC) och här visar vi en generell och förenklad beskrivning av uppbyggnad och arbetssätt hos några av dem. MM-PICKUPEN MM-pickupen bygger på att en magnet fastsatt på nålarmen inducerar en spänning i en eller flera fasta spolar. Nålarmen är oftast utformad som ett rör och lagrad/upphängd i en gummiliknande bussning som medger rörelse åt alla håll. Magneten som är monterad på nålarmens bakända kommer då att röra sig proportionell mot skivans gravering och inducera en spänning i spolarna. Upphängningens styvhet och nålarmens längd kommer att avgöra vilken komplians (fjädring) pickupen får. De olika tillverkarna testar med olika proportioner av utväxling genom att ändra förhållandet av hur lång del av nålarmen som befinner sig utanför upphängningen respektive innanför. Vissa modeller har extremt korta nålarmar och andra har betydligt längre. MM-pickupen har en förhållandevis enkel uppbyggnad, men kan ändå förändras i all oändlighet. Olika material till nålarmen, dess längd, spolarnas uppbyggnad, magnetens material och styrka, upphängningens beskaffenhet, pickupens inre geometri och inte minst nålslipningen är några av de parametrar som påverkar slutresultatet. Ett av problemen som tillverkarna brottas med är att hitta rätt avvägning mellan magnetens styrka och antalet varv hos lindningarna. En liten och lätt magnet medger en snabbare acceleration och retardation av nålen, men ju svagare magnetfält desto lägre signal får vi ut från spolarna. Den minskade utsignalen går att kompensera med fler varv på spolarna, men i sin tur ger det både högre internimpedans och högre induktans. Problemet med dessa parametrar kommer vi till lite senare. Magnetens massa och därmed också nålens (nålspets + nålarm + magnet) totala massa har alltid varit MM-pickupens akilleshäl, en hög massa är svår att sätta fart på och kan göra att pickupen får svårt att "hänga med i svängarna" vid högt utstyrda passager och vid höga frekvenser men även få svårt med att detektera de absolut minsta rörelserna i spåret. Audio Technica har en smart lösning på sin AT95. Istället för en stor magnet har man monterat två små som är riktade mot spolarna. Ingen extra dödvikt och en lösning som ger pickupen bra prestanda/pris. Audio Technica AT-95 Källa: richardbrice.net De flesta MM-pickuper har en löstagbar och utbytbar nål som sitter i en hållare. I det fyrkantiga mässingsröret sitter upphängning och magnet. Det finns också tillverkare som tillhandahåller olika nålslipningar till ett och samma pickuphus. Källa: Ett kollage av bilder från ortofon.com I Ortofons OM-serie kan man till en och samma pickup välja mellan flera olika nålar. Från den enklaste 05:an med elliptisk slipning till OM40 som har en avancerad nålslipning av modell Fritz Gyger FG70. Det finns även nålar för 78-varvare och en specialare för DJ's. MI-PICKUPEN MI kan jämföras med en vanlig MM med den lilla skillnaden att magneten också sitter fast i huset och att det i änden av nålarmen sitter en liten järnbit istället som påverkar magnetfältet. Det är inget banbrytande, snarare bara en MM med servo. Decca har en variant med en vertikal och en lateral magnet och spole. Den är varken MM eller MC, snarare en variant av MI med "järnet" monterat väldigt nära nålspetsen. Det finns fler "udda" byggen under historiens gång, t.ex. Micro-Acoustic's kondensator-pickup som krävde egen spänningsmatning (fantom-matning). MC-PICKUPEN MC-pickupen bygger på samma fysiska principer som MM-pickupen gör. Man har bara vänt på steken. I stället för en magnet som rör sig vid en spole har man en spole som rör sig i ett magnetfält (Moving Coil). Konstruktionen är betydligt mer komplicerad och därför dyrare att tillverka. Magnet-gapet där spolarna sitter är väldigt litet och därför måste man göra spolarna extremt små och med tunn tråd. Det finns både för- och nackdelar med den här principen. En av de största fördelarna är att det går att göra den rörliga massan väldigt låg. Spolarna som sitter på nålarmen är betydligt lättare än motsvarande magnet i en MM-pickup och det gör att nålens acceleration och retardation sker med högre precision vilket i sin tur gör att pickupen kan gräva fram mer detaljer ur spåret. Eftersom spolarna sitter monterade på nålarmen och är anslutna till kontaktstiften på pickuphuset kan man inte byta nålen lika lätt som på en MM-pickup. Det är definitivt inget man gör själv. De flesta tillverkare erbjuder utbyte av hela innanmätet inklusive nål/nålarm till i storleksordningen 70% av nypriset. Andra erbjuder omtippning av själva nålen vilket är billigare men lite mer äventyrligt då även upphängning/dämpning slits och åldras över tid. Bilden ovan visar uppbyggnaden av en traditionell MC-pickup. Det finns andra sätt att bygga dem på, men principen är oftast densamma. I det blå huset eller kroppen sitter en kraftig magnet med sitt polstycke (en förlängning av magneten) monterad. I nederkant av främre polstycket finns ett hål där nålarmen tittar fram (det främre polstycket måste inte nödvändigtvis vara magnetiskt). På nålarmen sitter spolarna monterade i en s.k. armatur. Armaturen vilar mot en dämpning mot det bakre polstycket. I nålarmens förlängning finns en tunn tråd som spänns fast i infästningsankaret. Nålarmens längd, dämpningens beskaffenhet och hur hårt nålen spänts i sin infästning avgör pickupens komplians. Närbild av armatur och dämpning på vad vi tror är en Benz. Bild på olika armaturer. Alla tillverkare gör på sitt vis. Lyra lindar vissa modeller enligt den vänstra bilden. Bilden i mitten kommer från en Dynavector och Benz har lindat sin, The Glider, som på högra bilden. Varje spole består av två lindningar, A-lindningarna hänger ihop och bildar en spole tillsammans och så gör även B-lindningarna. A-spolarna är för den ena kanalen och B-spolarna för den andra. Här är en närbild på en Lyra Dorian Mono-pickup. Källa: classic-hifi.net Man ser att det är en monopickup eftersom det bara finns en spole (det är två, men på samma håll) och att orienteringen av armaturen är vriden 45o i förhållande till en stereopickup eftersom man bara ska läsa av nålrörelser i sidled. Här ses även Lyrans dämpning bakom armaturen och de tunna trådarna från armaturen till anslutningsstiften. Skruvarna i botten är för att spänna och fixera målmontaget. Det finns alltid de som gör på annorlunda sätt. Denna bild hittade vi på nätet men det är oklart vad det är för pickup. Källa: classic-hifi.net På grund av det minimala antalet varv på spolarna levererar en MC-pickup betydligt lägre utsignal än vad en MM-pickup gör och det krävs någon form av extra signalförstärkare (Step up) för att anpassa den till ett vanligt riaa-steg. Mer om detta lite senare. Det finns även tillverkare som gör s.k. High Output MC-pickuper som inte behöver någon extra Step Up. Här är en variant av High Output från Sumiko. Källa: sumikoaudio.net Utsignal: 2,5 mV. Rek. last: 47 kohm STRAIN GAUGE-PICKUPEN Här har vi verkligen en katt bland hermelinerna. Denna konstruktion genererar inte sin egen utsignal som MM, MC och MI-pickuperna gör, den behöver matningsspänning och kallas i bland för Solid State Cartridge eller halvledarpickup på svenska. Det här är en pickuptyp som har dykt upp emellanåt men i dag är Soundsmith den enda aktiva tillverkare av halvledarpickup som vi känner till. Källa: sound-smith.com Principen är enkel; den bygger på användandet av trådtöjningsgivaren (TT-givare) som sensor. Trådtöjningsgivaren är oftast tillverkad som ett tunnfilms-laminat, en tunn plastfilm med ett ännu tunnare kopparlager på den ena sidan. I kopparlagret etsas ett mönster på samma sätt som när man gör mönsterkort (kretskort) Storleken och mönstret varierar beroende på applikation. Bilden till höger visar ett vanligt användningsområde som lastcell på en lyftögla. Givarna mäter hur mycket metallen i lyftöglan sträcks vid belastning, d.v.s. de fungerar som en inbyggd våg. Källa: techworld.idg.se TT-givaren är en resistiv sensor, d.v.s. den ändrar sin resistans och det den mäter är sträckning och kompression. Om vi sträcker TT-givaren kommer "trådarna" som är etsade på ytan att bli lite smalare och resistansen ökar. Trycker vi ihop den (komprimerar den) kommer trådarna att bli tjockare och resistansen minskar. Genom att limma ihop två TT-givare på varandra eller på varsin sida av en balk kan man mäta böjspänning: Den övre givaren kommer att töjas mer än den undre och på så sätt kan man mäta både böjningens storlek och åt vilket håll. Nedre bilden är en mycket förenklad bild av Strain Gauge pickupen för att illustrera principen. Strain Gauge-pickupen har en TT-givare per kanal och nålen kommer att böja TT-givarna enligt samma rörelsemönster som magneten rör sig i en MM-pickup men det krävs speciell elektronik för att omvandla resistansändringarna till en användbar spänningssignal. Soundsmith har löst det genom att bygga ihop den nödvändiga omvandlingselektroniken med ett riaa-steg. Källa: sound-smith.com KOMPLIANS Komplians eller fjädringsmjukhet, är ett mått på hur styv (eller mjuk) nålarmens upphängning är (fjädringen) som vanligen uttrycks som µm/mN (mikrometer per millinewton). Upphängningens styvhet och nålarmens längd är huvudparametrarna. Pickupens komplians är viktig i anpassningen mellan pickup och tonarm, en missanpassning här kan leda till ett riktigt dåligt slutresultat oavsett hur "fin" pickup respektive tonarm man har. I avsnitt 8 kommer vi gå igenom hur du praktisk går till väga med att anpassa pickup/tonarm för rätt resonansfrekvens. Men det är trots allt pickupens komplians som ger de styrande konstruktionsparametrarna för avläsningens exakthet, så tonarmen får så att säga anpassa sig till denna miljö. Om vi påverkar nålspetsen med en kraft på 1 mN kommer nålspetsen att röra sig ett antal µm, hur många µm är värdet för den aktuella pickupens komplians. Ibland används mm/N, xx * 10-6 cm/dyn eller bara cu (compliance unit), men det är samma sak. Nu finns det både horisontell och vertikal komplians eftersom styvheten kan vara olika horisontellt och vertikalt, men de brukar vara ganska lika. Det vi nu mäter är pickupens statiska komplians, men det finns en dynamisk också och den mäts vid en viss frekvens eftersom den är frekvensberoende (som mycket annat). Vid dynamisk mätning kommer upphängningens dämpande egenskaper också att påverka resultatet, inte bara upphängningens styvhet. Tyvärr skriver inte alla pickuptillverkare ut om det är den statiska eller den dynamiska kompliansen som anges i den tekniska specifikationen. Även om de skriver att det är dynamisk komplians så är det inte säkert att de anger vid vilken frekvens de har mätt den. Som exempel: Audio-Technica AT-OC9ML/II Specifications: Dynamic compliance: 9 cu Static compliance: 35 cu Här ser vi hur stor skillnaden verkligen kan bli när man tar med nålupphängningens dämpande egenskaper i mätningen (statiskt kontra dynamiskt). Flertalet tillverkare mäter den dynamiska kompliansen vid 10 Hz vilket är logiskt eftersom det är i den häraden som pickup/tonarmsresonansen hamnar, men det finns även tillverkare som mäter kompliansen vid 100 Hz. Den "vanligaste" metoden för beräkning av pickup/tonarmsresonansen förutsätter dock att kompliansen har mätts vid 10 Hz. Det finns tumregler ute på nätet för att beräkna förhållandet mellan de olika mätmetoderna, men de är så trubbiga att vi utelämnar dem här. Pickuper från Japan (t.ex Lyra) har ofta kompliansen angiven vid 100 Hz och det värdet är generellt lägre än motsvarande vid 10 Hz. Pickuptillverkare från USA brukar bara ange den statiska kompliansen och det värdet är generellt högre än värdet är för 10 Hz (undantag finns givetvis). Ingen av dessa mätningar duger till att beräkna pickup/tonarmsresonansen enligt standardformeln. Hur man räknar på detta och vad man ska tänka på kommer i kapitel 8, vi behöver bara lite mer "kött på benen" innan vi tacklar den problematiken. NÅLARMEN (eng. cantilever) Nålupphängningen tjänar tre syften: Lagringspunkt för nålen Skapa nålens kontrollerade fjädring Dämpning som förhindrar eftersvängning Till vänster en mm-konstruktion med lagringspunkt placerad mellan nål och magnet, som en gungbräda. Till höger en MC med spole placerad framför lagringspunkten. Nålarmens uppgift är väldigt viktig. Det skall nämligen överföra nålspetsens rörelser till magneten eller spolarmaturen så exakt som möjligt men den skall helst inte väga något. Den skall också vara oändligt styv. Här har pickuptillverkarna lagt ner mycket utvecklingsresurser under åren och idag har vi nålarmar till hyfsade priser som klarar sin uppgift förhållandevis bra. Olika material och olika profiler ger olika resultat. Olika profiler på nålarmar. Det gäller alltså att göra nålarmen så lätt och samtidigt så styv som möjligt. För att lätta den cylindriska och massiva nålarmen gör man ett rör istället men samtidigt tappas då lite i styvhet och man har fått en kavitet inuti röret som kan orsaka resonanser vid vissa frekvenser. En del nålarmar har ett dämpmaterial inuti för att dämpa resonanserna. Nackdelen med det är att då ökar också vikten (massan) något. För att minska vikten kan man istället göra nålarmen konisk eller taperad. Mindre material ger en lättare nålarm och för att löpa linan ut kan man också göra den ihålig. Ett koniskt rör får inte samma resonansbenägenhet som ett cylindriskt. En "klen" nålarm gör att röret sviktar och nålspetsens rörelser kommer inte att transporteras till bakänden av nålarmen (läs magneten, armaturen). Nålarmen sviktar vilket gör att pickupen tappar information En stabil nålarm gör att "magneten" rör sig exakt som nålspetsen. Nålarmens betydelse är så stor att många pickuptillverkare använder samma "motor" i pickuphuset i de olika modellerna; eller rättare sagt, samma generator till många av sina pickuper. Det är bara nålarmens beskaffenhet och nålspetsens slipning som skiljer modellerna åt som i t.ex. Ortofon's OM-serie. Några olika material som används till nålarmar: Man ser att bor är överlägset alla utom diamant om man studerar kvoten E-modul/Densitet. E-moduler hämtade från: "A Hi-Fi Moving-Magnet Cartridge Using Recent Technology", författad av S. Obata, M. Itoh och K. Azuma. De arbetade på Disk Audio Division på Matsushita. Om man maximerar förhållandet mellan elasticitetsmodul och densitet och väljer det mest effektiva tvärsnittet så får man den mekaniskt bästa nålarmen. För en nålarm är detta ett koniskt format rör i diamant, bor eller beryllium. Inte så konstigt att många pickuptillverkare väljer just bor till sina finaste nålarmar. Beryllium är förvisso lättare än bor, men har inte alls samma styvhet vilket gör att man måste använda tjockare gods till nålarmen. Det tycks vara ont om bor på världsmarknaden. Fler pickuptillverkare lär ha problem med att få tag på det. Nu annonserar även Ortofon samma sak som endast kan tillhandahålla bor till sina mer exklusiva (lågvolyms-) pickuper, se länk. Valet av bor i nålarmen förbättrar responsen i högre frekvenser (rakare respons) eftersom högre styvhet och/eller lägre massa i nålarmen ger en bättre högfrekvensresonans för det lilla oscillerande systemet nål+nålarm+vinylyta. Generellt använder de finare pickuperna material som bor och de lite längre ner på skalan använder oftast aluminium. Om man t ex kikar i specifikationerna för Ortofons Cadenza-serie eller Nagaokas MP-serie så har de billigare modellerna aluminium och de dyraste bor i sina nålarmar. Men det är inte enda skillnaden. NÅLSLIPNINGAR Det gäller också att få till en så bra kontaktyta som möjligt mellan nålspets och skivspår. Vad som är bra beror på hur spåren ser ut. För en stereo-LP, som sedan starten 1957/58 baseras på micro groove-geometri i spåren, så skärs spåren med max spårbredd på ca 0.08mm i 90o vinkel. Minsta spårbredd i standarden är 0.025mm. Nålens bredd (avståndet mellan kontaktytorna för höger och vänster kanal) bör därför vara nära detta värde. Botten av spåret är inte helt spetsigt, utan avfasat med en radie ca 0.005mm. Nålspetsen får inte vara så spetsig att den rör vid botten på spåret. Nålen måste vara korrekt orienterad i spåret. Om kontaktytorna inte är symmetriska får man fasfel och spårningsdistorsion. Här en bild på några typiska nålslipningar: De första nålarna var sfäriska. Därefter började man slipa elliptiska nålar vilket innebar att kontaktpunkterna för vänster och höger kanal är vinkelrätt mot spårets tangent, vilket inte en sfärisk nål är. Spår som är modulerade "off-center" innebar alltså fasfel för avläsning med sfärisk nål. Linjekontaktslipningar är vanligast idag. Linjekontakt innebär att respektive kanal har kontakt längs en linje i en radiell spårsektion, till skillnad från en sfärisk eller elliptisk slipning som endast har punktkontakt i spåret där avståndet mellan vänster och höger punkt blir som minst. Linjekontaktslipningar ger en större kontaktyta, men ställer samtidigt högre krav på korrekt orientering (montering) eftersom om nålen är vriden kommer den ganska omgående att spåra fel. Shibata är en form av linjekontaktslipning. I samband med att man utvecklade tekniken för quadrofoniska (4-kanal) inspelningar i början av 70-talet ställde man betydligt högre krav på pickupen. Quad, eller CD4, krävde reproduktion av frekvenser uppåt 45 kHz, vilket inga pickup-konstruktioner klarat dittills. Kontaktytorna, även för de bästa slipningarna, var alldeles för breda för att de skulle kunna spåra 45 kHz oscilleringar. Det testades med att göra de elliptiska slipningarna snävare, men de blev som osthyvlar och sabbade vinylen. Den japanske vetenskapsmannen Norio Shibata gjorde något helt annat. Han slipade så att det horisontella kontakten blev minimal men den vertikala blev maximal. Det innebar att den kunde spåra 45 kHz. Den hade däremot lägre kontakttryck och högre slitage än samtida försök till snävare slipningar. När man slipade elliptiska nålar utgick man från en runt nålämne. Enligt Aalt-Jouk Van den Hul skiljer sig inte bredden på anliggningsytan mot en rund nål. Helt enkelt för att sliperierna inte kunde slipa annat än ett plan vid den tiden. Även på shibatan utgår man från ett runt nålämne och lägger in två plan på baksidan vilket gör att anliggningsytan är bågformad i övergången mellan runt ämne och rakt plan. Skivans rörelse gör då att nålen kommer röras upp och ner i spåret på grund av att vinylen så att säga träffar nålen på olika höjd mot bågformen på grund av graveringen. Men eftersom anliggningsytan trots bågformen var väsentligt smalare än "ellipsen" så kunde man spåra upp till 45 kHz. Baksidan var, enligt Van den Hul, att det gav ganska stort skivslitage. Vid tiden för VdH's beställning av prototyper av nålarna kunde inget sliperi slipa i 3D. VdH var själv med och utvecklade slipmaskin och teknik för att kunna göra detta och det är först efter det som det även gått att slipa riktiga elliptiska anliggningsytor. I princip en VdH2-nål. Det var antagligen bara Fritz Geigers sliperi som antog utmaningen att slipa Vdh1-nålar och senare VdH2-nålar. Jämförelse mellan äldre slipning och microline. Data från: US Patent 4521877 Shimamoto. I stort sett alla bra slipningar idag är baserade på utvecklingen av Shibata, Van den Hul, Namiki (Hiroshi Shimamoto) och Junshiro Ogura. De går under namnet linjekontaktnålar. Även om quadrofoni aldrig fick riktigt genomslag, så var detta ett stort steg i utvecklingen av nålslipningar med avseende på diskantåtergivning, lägre distorsion och mindre skivslitage. Slipningar tog ytterligare ett steg 1983 när Namiki tog patent på Microridge- eller Microline-slipning. De stora skillnaderna mot shibata-slipningen är att kontaktytan verkligen följer spåret längs en linje och att man skar formen med laser i stället för att slipa. I princip alla hifi-pickuper idag har microline / line contact-slipningar eller motsvarande. Benz, Ortofon, Lyra, Dynavector, ZYX, Clearaudio, VdH osv har någon variant av dessa slipningar, även om de ger dem andra namn som Special Top Secret Proprietary Nano 1000 Super Limited. Vi tror inte att det är en stor sak idag (inte så dyrt alltså), utan mer att en enklare pickup inte ska kräva så noggrann och känslig montering. Man vet att de flesta som äger en skivspelare inte kan/vill montera en pickup överhuvud taget, än mindre finjustera azimut. Då är det bättre att ha en förlåtande nålslipning. Det förekommer en rad olika sätt att fästa nålen till nålarmen. En del gör ett hål genom nålarmen och limmar dit nålen. Andra limmar nålen på en stav och limmar sedan staven i ett hål i nålarmen. Två hålmonterade nålar. Till vänster en bonded (Denon DL103) och till höger en naken (Fritz Gyger 80). Båda limmade i nålarmen. Foto: hifi-classic.de resp. vinylengine.com. Varför hörs repor så tydligt? En knappt synlig repa tvärs spåren borde inte påverka nålen särskilt mycket och borde bara ge marginellt tillskott till output. Ändå hörs vissa repor markant. Nålslipning och nåltryck påverkar förvisso så att moderna pickuper spårar bättre och repor är ett mycket mindre problem idag än tidigare. Men de hörs trots allt tydligt. De borde knappt höras alls. En repa i en LP är kanske 30µm vilket skulle ge en grundton på 15kHz under oerhört kort tid. Så låter ju inte repor alls Det som händer mekaniskt är att nålen får en sådan skjuts av detta oväntade gupp att det skapar stötresonanser i armen. Repan kan inte läsas av som nyttosignal utan blir en så kraftig stöt att den mättar generatorn. Elektriskt beror utsignalen från en pickup på tre faktorer; magnetfältets storlek, antalet varv på spolen och den relativa hastigheten mellan magnet och spole. En repa resulterar i en extremt brant framflank (en viss förflyttning av spole eller magnet på väldigt kort tid) och den kan säkert vara minst 10 gånger snabbare/brantare än den högsta graverade frekvensen på en skiva. Guppet som en repa bidrar till varje varv kan som signal liknas vid en kraftig transient. Repan skapar ett gupp i graveringen varje varv på en LP. Guppen kan liknas vid en kraftig transient och brantheten hos repans framflank kommer troligtvis att inducera en spänning som är minst 10 gånger högre än vad nyttosignalen gör. Den stora ljudmässiga skillnaden tror jag dock riaa-stegen står för. En så hög signalamplitud som repan orsakar kommer att få många riaa-steg att bottna, de har helt enkelt inte tillräckligt mycket headroom för att klara av den stora signalen. Kör man elektroniken till bottning/klippning finns alltid risken för en oscillering innan elektroniken har hittat hem igen. Riaa-steg med koppling men med olika matningsspänning kan ge väldigt olika knäppljud. Ju lägre matningsspänning, desto ljudligare och aggressivare knäppar. En SUT fungerar antagligen som ett litet filter, en transformator är ju inte den ideala komponenten för att hantera riktigt snabba förlopp. Slutsatsen är alltså att trots att repor inte är större än spåren så bildar de ett så brant gupp att både mekaniska och elektriska komponenter bottnar. Antingen bottnar fjädringen i pickupen eller spänningen i riaa-steget. Om guppet skapar en stötresonans så sker sannolikt både och. Det är ju lite liknande fenomen när man sänker nålen för snabbt. SAMMANFATTNING Utvecklingen går framåt och dagens magneter är oerhört mycket kraftigare i förhållande till sin vikt så MM-pickuperna har en förhållandevis låg rörlig massa nu för tiden. Där försvinner ett av argumenten för att välja bort MM-pickupen. Samma kraftiga magneter används även i dagens MC-pickuper vilket gör att utspänningen har ökat med bibehållet antal varv på spolarna. En del tillverkare har minskat antal varv på spolarna och därmed minskat den rörliga massan ytterligare. Skillnaden mellan MM och MC har minskat under årens lopp och man kan få fantastiskt resultat med båda varianterna. Frågan mellan MM och MC är närmast teologisk och det finns som vanligt två "tvärsäkra" läger. Vår uppfattning är att det är viktigare att anpassa den aktuella pickupen rent mekaniskt, d.v.s att välja en pickup vars komplians passar tonarmens effektiva massa. För ett optimalt resultat krävs också korrekt inställning av VTF (Vertical Tracking Force), VTA (Vertical Tracking Angle), azimut och zenit (nålvinkeln i spåret i plan och sektion) samt överhäng (nålens ideala avstånd från tonarmens pivot). Det är också minst lika viktigt att anpassa pickupen elektriskt. För MM-pickuper handlar det framför allt om belastningskapacitansen och för MC-pickuper om belastningsimpedans och Step-up'ens förstärkning. Mer om detta lite senare. En korrekt installerad MM är ofta överlägsen en felaktigt monterad och missanpassad MC, och givetvis tvärtom. Vi har hört fantastiska resultat med förhållandevis enkla och billiga MM-pickuper t.ex. Audio Technica AT95E för under en femhundring och vi har hört riktigt dåliga resultat med MC-pickuper för över 50 gånger det beloppet. Allt handlar om anpassning och pickupen måste passa ihop med resten av systemet. Dessutom spelar nålslipning, montering, nålarmskonstruktion och -material minst lika stor roll som om det är spolar eller magneter som rör sig. Det är ganska meningslöst att diskutera om bor är bättre än aluminium, om mm är bättre än mc, om låg komplians är bättre än hög osv, om man inte vet vad dessa val kommer sig av. Ur teknisk synvinkelö är det följande huvudområden som påverkar en pickup: Det stora systemets mekanik. Systemresonans pga en specifik kombination av tonarm och pickup. Den elektriska kretsen. Internimpedans i pu. Den magnetiska kretsen. Det magnetiska fältets styrka och jämnhet. Det lilla systemets mekanik. Utväxling mellan spåramplitud och amplitud i spolarna. Nålarmens styvhet och massa i förhållande till LP-skivans styvhet och dämpning för ett modulerat spår. Statisk och dynamisk skanningsförlust och klämeffekter pga nåltryck, nålslipning, spårhastighet, frekvens, nålarmens styvhet och massa samt LP-skivans styvhet och dämpning. I följande avsnitt kommer vi fördjupa oss i respektive huvudområde.
Recommended Posts