calle_jr Posted August 3, 2024 Posted August 3, 2024 Det är märkligt. En helt mekanisk teknik som med dagens mått borde vara stenålder, och som inte är mätmässigt i nivå med modern teknik i något avseende, men som får lyssnaren att känna musikens magi. Hur kan det komma sig? Kanske är det just att man bevarar naturens elektromekaniska lagar, från sång, instrument, inspelning och uppspelning. Utan syntetiska processer. Who knows? HISTORIK Thomas Edison uppfann fonografen år 1877. Vilken grej det måste ha varit. Den kunde spela in, bevara och spela upp ljud. Emile Berliner uppfann mikrofonen samma år, bara för att 10 år senare uppfinna grammofonen. Till skillnad från fonografen lagrade man med grammofonen ljudet på en rund roterande skiva istället för en ihålig cylinder. Detta underlättade väsentligt för industrin eftersom man kunde börja serietillverka skivor, och eftersom dessa tog mindre plats att förvara. Berliner grundade även skivbolaget Deutsche Grammophon. Thomas Edison 1878 med fonograf. Bild: Mathew Brady Vinyl-LP betyder Long Play och kommer egentligen från övergången till micro groove på 50-talet men betyder i dagligt tal 12" 33-varvare, även om det finns en mängd undantag. 7" 45-varvare med endast ett spår på varje sida kallas för singlar. EP är ett marknadsbegrepp och står för Extended Play. Dessa är i dagligt bruk 7" och 45-varvare och har minst 2 spår på minst ena sidan. 12" 45-varvare är maxisingel, och kan ha ett eller flera spår per sida. Därutöver finns 10" både för 33 och 45 rpm, men även 8 och 16". Det förekommer även 16 och 78 rpm för shellack (sk stenkakor). Mellan 1914 och 1929 lät Edison tillverka Condensite, en slags bakelit som han och Aylsworth utvecklat från scratch, och som sas vara överlägset shellac. Men det var betydligt dyrare och slog därför aldrig igenom. De första 16"-skivorna användes i filmindustrin och avspelades inifrån och ut. Den första prototypen till LP utvecklades av Western Electric 1926, för att kunna få med ljudet till hela filmband på en skiva. Den första LP-skivan lanserades av RCA Victor 1931. Man kunde inte ha valt ett sämre läge tidsmässigt. Skivförsäljningen hade minskat till 10% under depressionen jämfört med 20-talet. Som tur var hade moderbolaget RCA muskler, och man spelade in Beethovens femma med Philadelphia Symphony Orchestra under ledning av Leopold Stokowski. Inspelningen gjordes i salen Academy of Music som en 12" dubbelsidig 33-varvare. LPn har skivnummer L-7001, med matrisnummer LCVE 67543-1 och LCVE 67544-1. RCA Victor kallade denna nya serie inspelningar för Program Transcription Records. Världens första LP: Beethoven Symphony No. 5 in C Minor. Bild: stokowski.org Skivförsäljningen skulle inte återhämta sig förrän efter kriget och LP som kommersiell produkt lanserades först 1948 av Columbia Records, och ersatte då successivt 78 rpm stenkakor. I Sverige var det Metronome som släppte den första LPn 1950. Speltiden för en LP är 20 min per sida, men kan varieras och optimeras som vi ska beröra nedan. Normalvikten för en LP är 140 g, men en del säger att ljudkvalitén förbättras med tyngre vinyl, och det finns gott om producenter av 180 och även 200 g LP. Det finns audiofilbolag som ger ut ommastrade 45-varvare på 12", så att en enkel original-LP ges ut som 2x12" med 45 rpm. De menar också att kvalitén blir ännu bättre om man endast pressar ena sidan och därutöver renar vinylmassan så den blir klar. I slutändan har man en extrem återutgåva där en enkel original-LP ges ut på 4x12" clarity vinyl 180 g 45 rpm! I samband med oljekrisen i början på 70-talet var förhållandet omvänt och man gjorde tunnare vinyl, så kallad flexidisc, för att spara på grundmaterialet. Övriga format är normalt bara gimmicks och förekommer i påhittiga kreationer med picturedisc, urfrästa former, hemliga meddelande, holografier etc. Jack White släppte 2014 albumet Lazaretto som är ett demonstrationsexempel där han smyckat LPn med vad som är möjligt med vinyl. Dubbel- och trippel-LP har i stället för 1-2, 3-4, 5-6 ofta gjorts i följden 1-6, 2-5, 3-4, så att man kan spela dem på skivväxlare och bara vända en gång. Det går att härleda en LPs ursprung för varje pressat exemplar. I det döda vaxet mellan sista spåret och etiketten på varje sida finns det ingraverat (med stämpel eller för hand) matrisnummer och stamper, och normalt också vilken fabrik och ansvarig mastringsingenjör. Ofta finns även andra kännetecken såsom mastringsstudio och pressverk. Vi kör följande album som ett exempel: Sopranen Kirsten Flagstad med London Symphony Orchestra under ledning av Øivin Fjeldstad - Sibelius Song Recital, Decca SXL 2030, en inspelning från 1958. Här en ED1 med wideband groove ffss, laminerad front och flipbacks. På denna fina Decca-LP står det ZAL-3999-1K kl 6; ZAL-3999 är matrisnumret (ofta samma som katalognumret, men inte för Decca). ZAL indikerar att det är klassisk musik i stereo, och siffrorna är arkivnumret på masterbandet. 1K betyder 1:a masterlacket och K är mastringsingenjören Tony Hawkins. Vidare kan det stå 1 kl 9 och ett U kl 3. Siffran kl 9 är numret på modern, och 1 är alltså första modern. Bokstaven kl 3 är någon av bokstäverna i BUCKINGHAM, och indikerar vilken stamper det är. Ett U är således 2:a stampern. Dubbla bokstäver exvis UC betyder 23:e stampern. Eftersom skivbolag bytte grafik på sina etiketter vid ett antal (mestadels) kända tidpunkter, så är även etiketten en stor hjälp vid härledning. Exvis blå och röd Decca, med och utan box, wideband, narrowband, hur och vilken standard rimtext man hade (med och utan Original Recording By, Made in England) osv. I England är även skattekoden till hjälp för utgåvor före 1973, eftersom denna stämplades på etiketten (exvis E/T stämplades på etiketten för utgåvor 1960-1961). Även pressverket lämnar sitt avtryck genom pressringen som ger sin unika relief inom etikettområdet, och oftast även med initialer på etiketten och/eller en symbol i det döda vaxet, exvis indikerar en winchester, dvs Capitol Records Winchester Virginia, och PR står för Presswell Records Manufacturing Ancora New Jersey. Nu kommer det viktiga som kanske alla fattar intuitivt, men som enligt vår mening aldrig uttalas; Trots att skivbolagens ändringar av layout följde sina årtal, och inspelningar och återutgåvor såklart följde sina egna årtal, så kan man ofta mycket snabbt härleda vilken utgåva man får i sin hand. För att fortsätta med exemplet Decca så har dessa kommit att kallas ED1 - ED5, där ED1 (English Dark One) är den tidigaste. Men om en inspelning gjordes 1980 så blev ju den ED5. Det finns ingen tidigare! Det som är underförstått är att de utgåvor som är intressanta är i första hand de som spelades in före 1963 (katalognummer från SXL2000-serien). Dessa finns i utgåvor från ED1 - ED5, där ED1 är mest eftertraktad, speciellt med de första stampers. Det kokar i praktiken ner till att bolag som Decca, Columbia, EMI vid denna tiden hade inspelningsledare, mastringsingenjörer och teknisk utrustning (mickar, bandspelare, redigeringsutrustning, skärmaskiner etc) som var helt outstanding, och det gör dessa utgåvor unika. Som tur är så är denna kodning helt olika mellan varje skivbolag och den varierar även mellan länder och över tid. Man kan på ett sätt se detta som rent frimärkssamlande, men har man hört skillnaderna mellan ED1 och ED5 så inser man att det är betydligt mer än så. De klangmässiga skillnaderna kan vara ytterst påtagliga. Sedan 80-talet finns det både streckkod och distributionskod på omslaget, men den säger inte mycket om innehållet. Tendensen är att utgivning av LP blivit mer och mer global, med världsdelar (Europa, USA, Asien) snarare än länder som det var på 50-70-talet. Men, för att få en komplett härledning är det ett mindre detektivarbete att säkerställa utgivningsår, utgivningsland och vilken i ordningen av batchar som en LP har kommit från. En sammanvägning av grafik och kännetecken på etikett, omslag och inner med matrisnummer, stamper, rättighetskoder, skattekoder och tillverkningsinfo är de ledtrådar man har. Original är det som överlag är lättast att härleda. Återpressar och återutgåvor är svårare. Varför är det så? Ja, helt enkelt för att det är originalen som samlare och kännare har tagit sig tid att kartlägga och nedteckna. Vi har synnerliga skäl att inte tacka skivindustrin för någon som helst hjälp i kartläggningen av utgåvor. Skivsamlande, labelography, dead wax archeology, förstapressar, felpressar, testpressar, promos, white labels osv är ett mycket stort samlarområde. Rariteter är mycket eftertraktade och det pågår ständigt omfattande handel med LP och singlar som säljs för uppåt 5, 10 och även 20 kSEK. Wu-Tang Clan's LP "Once Upon a Time in Shaolin" såldes 2015 för 2 miljoner USD! Vi går inte vidare in på detta här, det får bli en annan tråd Försäljningsstatistik Försäljning av vinyl har minskat drastiskt sedan slutet på 70-talet. Kassettbanden blev den stora konkurrenten från sent 70-tal, därefter cd-skivan som verkligen boostade skivförsäljning allmänt fram till sekelskiftet. Därefter avtog köp av musik generellt, och det är först 8-10 år sedan som nedladdningstjänster började få en betydande marknad. Det har skrivits otaliga artiklar om vinylens återkomst och stegrande försäljningssiffror. Men ser man det i ett längre perspektiv så är nivåerna fortsatt mycket låga. Data från RIAA Även om LP-försäljningens andel av totalen är liten så är det ingen liten industri. Enligt IFPI (International Federation of the Phonographic Industry) rapport omsatte vinylindustrin 2014 hela 346,8 miljoner USD, alltså nästan 3 miljarder kronor. Det är ingen liten summa. Observera då att desso siffror är inrapporterade enbart från medlemmar i IFPI. Det finns fristående bolag också. Än viktigare är att siffrorna inte inkluderar den vinyl som säljs genom Ebay, Amazon, Discogs med flera nätbutiker samt försäljning av begagnad vinyl på skivmässor och i butiker. Den verkliga omsättningen är betydligt större än den IFPI redovisar. Glädjande är också att utvecklingen är global vilket framgår av följande tabell från IFPI. Vinylförsäljning 2014 miljoner USD. Källa: IFPI Utvecklingen har fortsatt stora tillväxttal. Uppskattningar från en del amerikanska bedömare skattar att den totala vinylförsäljningen (inklusive begagnad vinyl och försäljning utanför IFPI's kontroll) under 2016 hamnar kring 10-13 miljarder USD. Oavsett om detta stämmer eller inte så talar vi om en betydande försäljning och en fortsatt kraftig utveckling. Det märks också på tillverkare av hårdvara vars satsningar förutsätter både volym och en i övrigt fungerande marknad av mjukvaran. Begagnad vinyl Sedan slutet av 00-talet började utbudet av nyskriven musik som ges ut på LP återhämta sig, och den musik som idag ges ut som fysisikt media kommer vanligtvis även på LP. Även om inspelning och mixning (sedan mitten av 80-talet) i första hand sker digitalt så tillverkas en analog master. Men, det riktigt stora utbudet av vinyl är begagnade album och singlar från före digitalåldern. 50- och 60-talen var de vilda åren inom pop, rock och jazz. För jazzen började den perioden redan under 30-40-talen men då var det stenkakorna som regerade. Ungdomarna frigjorde sig från föräldramakten som varit förhärskande tidigare. Musiken var en del i denna revolt vilken fick oerhörd genomslagskraft via skivförsäljning. Soul, R&B, Blues, Rock, Pop i alla sina former växte fram. Först via singlar och vid slutet av 50-talet blev även LP-skivan att räkna med. Plattorna var det medium som fanns vid sidan om konserterna. Radion var ännu rätt sparsam som musikförmedlare och den stod på "fel plats" i bostäderna. Den mobila transistorradion hade ännu inte slagit igenom stort och den var dyr. Samma sak med bandspelare. Bärbart ljud fanns inte och skivutgivningen var relativt begränsad ändå. Skivspelare, tonarmar och pickuper var inga sofistikerade instrument. Kristallpickuper med nåltryck på 5-8 gram. Skivor förvarades på golvet eller i travar på bord och i hyllor, och skivor spelades om och om igen och mer frekvent än idag. Det fanns ju inget annat sätt. Källa: beautiful-garrbage Så, när vi botaniserar bland begagnad vinyl från denna tid så är det inte så lätt att hitta välvårdade oslitna exemplar och de välvårdade ex som finns kostar därefter. Det är skillnad på vinylsammansättningen och klassisk musik på Mercury har hård vinyl och väsnas mer men har fantastisk dynamik medan Deutsche Grammophon har mjuk vinyl så diskanten försvinner efter ett antal spelningar. Jazz på Columbia försämras snabbt med senare pressningar medan t ex Contemporary alltid låter bra. Under framför allt 70-talet växte andra media fram. Skivspelarna hade nu dynamiska pickuper och bättre balanserade armar. Människor lärde sig sköta sina album bättre och så vidare. Det såldes mer och på fler kontinenter. Utbudet för dagens begagnatköp har med andra ord ökat och skicket är oftast bättre än de från 50- och 60-talen. Det är generellt sett lättare att hitta välvårdad jazz och klassisk musik från 50-60-talen än pop och rock. Lite sus eller brus stör kanske inte men jack eller kraftiga och återkommande knäppar är irriterande. Men, vad gäller klassisk musik har vi inte återsett bättre hantverk än de som tillverkades den korta perioden 1958-1963. Så det är ett återkommande dilemma om man vill spela slitna original, eller skaffa återutgåvor med sämre ljud eller om man vill bli ruinerad. HUR FUNGERAR EN VINYLSKIVA? Olika typer av pickuper kommer beskrivas utförligare längre fram, men för att kunna fördjupa sig i vinylskivans funktion behöver man beskriva principerna för denna avspelningsmikrofon. Pickupens ansvar är att följa spåren i vinylskivan och omvandla (demodulera) de extremt små gupp som finns där till en elektrisk spänning. Det gör den med 250 MPa tryck vilket ger så hög friktion att temperaturen i anliggningsytan stiger till 250oC. Ett sådant tryck motsvarar sträckgränsen för vanligt konstruktionsstål. Med andra ord är det inget annat än skridskoåkning som sker i vinylspåren. Här är en schematisk bild av en MC-pickup (Moving Coil), som alltså har en spole som rörlig spänningsalstrare: För MM (Moving Magnet) är principen densamma, men där är det magneten som sitter på nålarmen och spolarna sitter fast i huset. Frekvensomfånget ökar med djupare spår, så ju djupare spår desto mer bas kan man gravera. Ju större spåravstånd man har, desto högre nivå kan man utnyttja. Man har ca 450 m tillgängligt spår på en LP-sida. Spårets begränsningslinje och vinylmastern avgör hur man kan skära lacket. Varje inspelning ger sin optimering baserat på vilket format (EP, LP, 2xLP, 33/45 etc), musikens komplexitet, mixens ljudnivå, dynamikomfång, frekvensomfång och inspelningens längd. Ingenjören som skär lacket vill inte och ska inte mecka med mastern, han ska skära så "rakt" som möjligt så att lacket är en så exakt kopia av mastern som möjligt. För att en master ska bli bra för vinyl så bör mixen förberedas för detta. Om det gick att göra en optimal vinylmaster så skulle man till att börja med lämna headroom i mixen så att mastringsingenjören kan balansera hela mixen. Därefter inte använda begränsningsfilter (brickwall limiters) i mixen då de förstör dynamiken och skapar distorsion. Inte mixa hi-hats och cymbaler för högt, då detta triggar taket i högfrekvensbegränsare i elektroniken. Man skulle också centrera lågfrekvent ljud från trummor, bas och synthar, så att max skärdjup ligger hyfsat i mitten av "spårområdet". Viktigt också att kontrollera sibilanter i röster, de-essing kan behövas. Om det fungerar rent kompositionsmässigt bör de tyngsta och skramligaste spåren placeras i början av varje LP-sida och de med lägst dynamik och minst lågfrekvent signal i slutet. Hastigheten som nålen ser i början av en LP är 500 mm/sek, medan den är endast 200mm/s i innersta spåret, vilket innebär att upplösningen alltid är bättre i början än i slutet av en LP. En ton graveras i princip med sin styrka (amplitud) och tonhöjd (frekvens) parallellt med spåret precis som den skulle se ut på ett oscilloskop: Spåret på en vinylskiva moduleras lite olika om det är en mono eller en stereo-inspelning. Vid mono kommer nålen endast att röra sig i sidled och eftersom det vid mono endast gäller en kanal krävs det följaktligen bara en spole i graverhuvudet. Vid gravering i stereo moduleras det som är gemensamt för de båda kanalerna på samma sätt som i mono (sidorörelse), men skillnaderna genererar nålrörelser med 45o vinkel: Geometri i vinylskivans spår Enbart vertikal modulering (VM) följer signalens frekvens och amplitud i vertikalplanet med konstant spåravstånd. Denna gravering används inte längre. Enbart sidorörelser kallas lateral modulering (LM) och följer signalens frekvens och amplitud i horisontalplanet med konstant spårdjup. Denna gravering används bara vid monogravering. Flankmodulering (FM) följer signalens frekvens och amplitud genom att variera både spåravstånd och spårdjup. Om vänster och höger kanal är i fas, så skär verktyget enbart lateralt. Vid 180grader fasskillnad (vä och hö kanal i motfas) skär verktyget enbart vertikalt. Ju större fasskillnad desto mer vertikalmodulering, och ju mer mono desto mer lateralmodulering. Eftersom bas kräver störst spåryta ( ) så graverar man efter riaa-kurvan som sänker basen med 20dB och höjer diskanten med 20dB. Men, man kan också utnyttja spåren bättre genom att summera basen till mono, vilket ju innebär att man inte behöver skära så djupt och då kan öka lateral amplitud. Bas är ju inte så riktningskänslig. Utrymmet på vinylskivan definieras alltså av spåravstånd och spårbredd. Eftersom man alltid skär 90o så är spårbredden dubbla spårdjupet. Amplituden utgörs av variation av spårdjup/spårbredd och max amplitud är en fjärdedel av skillnaden mellan max och min spårbredd. Frekvensomfånget utgörs av summerade våglängder, dvs berg och dalar parallellt med spåret. Dynamikomfång begränsas av hur mycket spåret kan variera i sidled utan att maxamplituder slår i varandra mellan graverade varv. Noggranna val av spåravstånd och spårbredd avgör alltså både möjligt dynamik- och frekvensomfång kontra speltid, skärverktygets begränsningar och nålslipningars prestanda. Om man tex skulle minska spårbredden från 100µm till 60µm så kan man öka maxamplituden med +/-20µm. Traditionellt har vinylmixen och -mastern baserats på magnetband, ½" rullband inspelade i 2 kanaler med 15 eller 30 ips (inch/sec). Idag är digitala filer i wav eller aif helt förhärskande. Normalt sett med 24-bitars djup och 96 kHz upplösning, men vanlig redbook förekommer också. Om det inte finns analoga band så föredras pcm och dsd av de namnkunniga tillverkarna. VINYLSKIVANS PRESTANDA De flesta LP är mastrade för ett frekvensomfång om ca 20 - 20.000 Hz, med all bas under 100 Hz summerad till mono för att utnyttja spårutrymmet till dynamik. Den lägre gränsfrekvensen är framför allt för att undvika att signalen blandar sig med ojämnheter i LPn, men även för att undvika tonarmsresonans som kan ligga vid 12 Hz. Den övre gränsfrekvensen är ofta vid 18-20 kHz för att undvika överhettning av skärverktyget. Dynamikomfånget hos en LP kan vara upp till 80 dB, jämfört med 90-95 dB för CD. Trots det kan man ofta uppleva högre dynamik från LP. Det beror i stor utsträckning på den hårda komprimering som ofta görs på CD, vilket är mindre vanligt på vinyl. Hur som helst, LP-skivors skick och delkomponenternas prestanda har normalt större inverkan än formatets teoretiska begränsningar. Specarna för LP har antagligen inte ställts för snävt. Dynamikomfång för formatet vinyl är helt kopplat till spårhastigheten. Spårhastigheten begränsas av olika fenomen i olika register. En första fundamental begränsning är att inspelad hastighet inte kan vara större än spårhastigheten. Detta beror på att moduleringen då blir för brant, så brant att skärverktyget slår i sin egen skärning och alltså förstör det spår som den nyss har skurit, sk slope overload. Man kan således inte modulera brantare än 45o och hastigheten måste vara http://www.euphonia-audioforum.se/calle_jr/Artiklar/Vinyl/dynamic-range-11.jpg. En andra begränsning hänger ihop med amplituden A, som är helt kopplad till val av spåravstånd P och spårvidd W: Som exempel: Max modulering av ett spår är i detta exempel 40µm, vilket ger 80µm peak-peak. Om spårets råhet skulle antas vara 25nm så skulle man få ett dynamikomfång på ca 70dB (20log(80000/25)). Om man ökar spåravståndet, spårvidden och/eller letar upp ännu bättre vinylkakor, kan amplituden ökas och således hastigheten. Om amplituden inte anpassas efter detta i graveringen så kommer såklart intilliggande spår att skära i varandra, sk displacement overload. Spårbredden Wmax kan alltså inte göras större än spåravståndet P. Amplituden blir då . För minsta spårbredd Wmin=0.025mm (praxis) så blir max inspelad hastighet för sinusformad modulering [mm/s], där f är modulerad frekvens och P är spåravstånd [mm]. En tredje faktor är nålens förmåga att läsa spåret och därför hela tiden ha kontakt med spårväggarna längs samma kurvatur som graveringen för att inte skapa sk curvature overload. Nålens radie måste då såklart vara snävare än moduleringens krökningsradie, vilket ger http://www.euphonia-audioforum.se/calle_jr/Artiklar/Vinyl/dynamic-range-14.jpg där vspår är aktuell spårhastighet och R är nålens radie. I graveringskretsar kallar man denna maximala kurvatur för the kissing circle. I följande figur visas en beräknad sammanfattning av dessa hastighetsbegränsningar som alltså slår in för olika register. Diagrammet är baserat på LP och nålslipning < 5 µm. I basen måste man alltså begränsa amplitud för att få in tillräckligt med speltid, och begränsning av amplitud ger begränsning av hastighet. I toppen måste man begränsa krökningsradien i moduleringen eftersom denna inte kan vara mindre än nålslipningens radie, och krökningsradien är direkt kopplad till inspelad hastighet. Däremellan begränsar att inspelad hastighet inte kan vara större än spårhastigheten, eftersom skärverktyget då skulle skära sönder sitt egen spår med bakänden på verktyget. Max inspelad hastighet för god vinylkvalitet. Sammansatt figur baserad på flera olika källor: Reproduction from records Langford-Smith; pspatialaudio.com; Shure; Optimizing the Dynamic Characteristics of a Phonograph Pickup. April 1966 Anderson, C. Roger; Kogen, James H.; Samson, Robert S. Ytterligare en faktor brukar begränsa inspelningshastighet och det är acceleration. Max acceleration för en nål i spåret är 26 km/s2. Nej, vi skrev rätt - 2700 G !!! Detta är också en geometrisk begränsning och mastringsingenjörer brukar använda accelerationsbegränsare i skärverktyget. Sibilanter i röster är ett typiskt exempel på för hög acceleration. Dynamikomfång då? Ja, nålens hastighet genererar en utspänning u [V], och max hastighet för olika frekvenser bestäms av pickupens känslighet, så att u=Sv, där S är känslighet som varierar från 40 µV/cm/s till 1.0 mV/cm/s för olika pickuper (stort spann alltså). Dynamikomfång kan beräknas eller mätas som skillnaden mellan max utspänning (mättad signal) och brusnivå. Följande är en illustration av max dynamikomfång för en kommersiell LP baserad på inspelning och mastring från magnetband: Mättad signal och 1/3-oktav brusspektra. Svarta kurvor är 4:e generationens masterband med NAB eq (Ampex DPN9382 15ips). Röda kurvor är LP-press med max utspänning vid resp frekvens baserad på geometriska begränsningar. Källa: Master-Tape Equalization Revisited. Maj 1972 McKnight, John G.; Hille, Peter F. Burkhard-Vogel beräknar A-vägda signalbrusvärden till mellan 71-74 dB(A) (källa: The Sound Of Silence: Lowest-Noise RIAA Phono-Amps: Designer's Guide) och Teldec hävdar att de förbättrade DMM-processen på 80-talet genom att "polera" ytan med en överlagrad 80 kHz-signal som sänkte brusnivån ytterligare. Bedömning av skivors skick är en hyfsat stringent nomenklatur. Om en säljare säger att en LP är excellent, så är det ok om den visar spår av att ha blivit spelad, men den får inte visa försämrad ljudkvalitet osv. Amerikanska Goldmine och engelska Rare Record Price Guide är de två institutioner som satt nomenklaturen. Dessa två graderingsstandarder är mycket väl förankrade hos vana säljare och köpare. De är lika, men inte identiska. När amerikanen säger Near Mint så säger engelsmannen Excellent. Jänkarna lägger även gärna till "+" och "-" för mellanliggande gradering. VG+ har länge varit en vanlig bedömning på äldre album i bra skick, eftersom NM är oerhört tufft. Goldmines gradering: https://www.discogs.com/help/doc/mp-grading RRPGs gradering: http://rarerecordpriceguide.com/condition-rating PROCESS FÖR VINYLTILLVERKNING Audiosignalen från vinylmastern skärs i ett lack (även kallat acetat). Man skär med en skärmaskin, en förstärkare och ett skärhuvud, där förstärkaren modulerar koordinater till skärmaskinen ungefär som på en cnc-fräs. Lacket (masterlack/lacquer/master lacquer) används för att tillverka metallmasters (fader/father), som idag är en aluminiumdisk som täcks med bomullskrut. Från denna pressas ett antal modermatriser (moder/mother), och från varje moder kan ett hundratal pressmatriser tillverkas. En pressmatris (stamper) används för tillverkning av uppåt 1000 vinylskivor innan den anses för sliten. Acetat används även som testpress eller så kallad dubplate, normalt sett för att bandet/artisten och producenten ska kunna utvärdera slutresultatet innan man tillverkar pressmatriser. Process för tillverkning av lack, metallmatris, moder, pressmatris och slutligen vinylskiva. Vinylblandningen tillverkas av pvc-pellets som hettas upp och formas till kakor med ungefär samma storlek som etiketterna. Dessa vinylpuckar läggs sedan mellan pressmatriserna för sida 1 och 2, och med etiketter som en slags hamburgerbröd. Kakan pressas med 100 tons tryck vid 160oC. När den har kallnat skär man till kanterna och LPn är klar! Vinylkaka precis innan den får 100 tons tryck på sig. Foto: gzvinyl.com Direct Metal Mastering (DMM) är en speciell teknik där man hoppar över flera av ovanstående steg. Man graverar direkt i en kopparplåt, och kan på så vis skippa två steg. Vinylskivor slits och är känsliga för mekanisk åverkan, men tåler trots allt omild hantering förvånansvärt bra. En del oegentligheter kommer från tillverkningen. Ett stearat används som släppmedel och blandas med vinylmassan innan pressning. Det flyter vid en lägre temperatur än vinyl vilket gör att skivan släpper lättare från stampern när den kyls ner. Rester från släppmedel bör tvättas bort så man slipper lyssna på det och att det hamnar på nålen. Så kallad non-fill ger ett skrapande, svischande ljud, oftast i ena kanalen varje varv och oftast i början på en LP. Det är ett pressningsproblem som kan inträffa vid fel temperatur eller fel tid för varje cykel när vinylkakan ska fylla ut jämnt hela vägen. Det är en konst att få alla parametrar korrekt här eftersom de varierar under en batch och beror av den aktuella vinylmassans egenskaper. Ungefär som när man lagar pannkakor, de första brukar bli lite dassiga. De första av Virgins UK-original av Mike Oldfields Tubular Bells och The Faust Tapes är ökända exempel. Modulering Djup och läge i sidled som gravernålen skär ger således all nödvändig information, eller? Detta är ytterst förbryllande. Hur kan en så komplex sammansättning som musik överhuvud taget moduleras med ett enda värde? Förvisso ett per kanal, men ändå. I varje punkt finns ju egentligen endast en spänning, exvis 0.12345 mV. Hur kan detta i varje infinitesimal tidsenhet beskriva denna ytterst komplexa blandning av cymbaler, oboer, trumpeter, sångare, nivå, djup, övertoner, utklingning och allt möjligt annat som kan finnas i en inspelning? Hur kan jag bara när jag hör ett enkelt anslag höra att det är Clapton, Knopfler eller SRV? Hur kan 0.12345 mV från Louis Armstrongs trumpet skiljas från 0.12345 mV från "F" i diLevas "Fiskarna Simmar I Vattnet"? Svaret finns i att förutom amplituden (exvis 0.12345 mV), så jämförs också föregående och efterföljande värde, dvs pickupen läser (ovetande) av en hastighet och en riktning. När signalerna summeras får man de komplexa vågformer som vi kallar musik. En pickup är alltså inget mer än en enkel dynamo. Om u [V] är den inducerade spänningen, [Weber = Vs] är det magnetiska flödet och n antalet lindningar på spolen, så gäller Faraday's induktionslag: , dvs spänningen är flödesändringen per tidsenhet för varje varv på spolen multiplicerat med antal varv. Det magnetiska flödet är produkten av den magnetiska flödestätheten B [Tesla=Wb/m2=Vs/m2] och lindningstrådens tvärsnittsarea A [m2]; För enkelhets skull antar vi att en mono-LP och att ett omodulerat spår ger nålen en konstant hastighet mot centrumpinnen. Om vi kallar avvikelsen från det omodulerade spåret för x(t), så kan nålens radiella hastighet v(t) skrivas: Utspänningen som alltså genereras av nålrörelser i spåret kan uttryckas: (den konstanta hastigheten skapar ingen spänning, så dr/dt kan utgå) där S är pickupens känslighet, normalt ligger det i spannet 0.04-1.0 mV/cm/s. Skivindustrin har satt en standard maxhastighet 5 cm/s för en 1 kHz-ton som nominell referensnivå 0 dB, vilket alltså ger pickuper med max utspänning i spannet 0.2-5.0 mV. Hur bra man än lyckas tillverka en pickup så kan den inte klara av att spåra hur stora nivåer som helst. När accelerationen som spåret ger nålen blir för stor kommer den antingen förlora kontakten med spårväggen eller jacka ur och skada vinylen. Och även om nålen skulle kunna bibehålla sin spårkontakt kommer utspänningen i generatorn mättas. Över en viss nivå kan en pickup inte återge spårmodulering. Dessa elektromekaniska problem utgör alltså begränsningarna för max signalnivå och ändringshastighet av signalnivån. Bild: Underground-HipHop Denna elektriska signal som genereras i pickupen är ju RIAA-modulerad, och vad det innebär återkommer vi till...
Recommended Posts