Din musikaliska peak-period?

[lindvall]

 

Enligt en rapport som heter "The power of nostalgia: Age and preference for popular music" så får man bekräftat att musikpreferenser tenderar att följa ett inverterat U-format mönster vad gäller åldern, där preferenserna för populärmusik når sin topp när individen var i sena tonåren till tidiga 20-årsåldern. Musiken som kom då framkallar ofta starka nostalgiska känslor och föredras därför mer senare i livet än annan musik.

 

Med forskarna kan jag bara hålla med, även om jag ändå får starka känslor av musik som kan ha skrivits både tidigare och senare. Det är de där blandbanden jag fick av min storebror som har grävt sig djupt ner i min musiksjäl, och som ingen nyare musik kan rubba. 

 

Quote

We confirm the original study and conclude that preferences for popular music peak during early adolescence or mid-to-late teens, and that newer or older tracks do not command this same level of affection. However, rather than one definitive preference peak, we find evidence for variation in peak preference, with the bulk of people’s preferences occurring in the teenage years.

 

Håller ni med forskarna, eller känner ni annorlunda?

[conan]

Nä stämmer inte särskilt väl. Syntpop som jag lyssnade på då är en musikstil jag sällan lyssnar på, men vissa artister lyssnar jag på där de bytt stil. T ex Depeche har ju varit bloppiga men är numera mer rockiga. Det passar bra. Italo disco kanske är det enda som överlevt ... och TD förstås.

[P-pan]

1 hour ago, conan said:

 ... och TD förstås.

 

... 

[Richard]

Nja…

Håller med när det gäller många runtikring mig (mest de som inte är så överdrivet musikintresserade) men kanske ändå inte helt mig själv eller mina närmaste musikkompisar. 
IOFS kan jag hålla med om att musik från den tiden slår an något men jag tycker att resan varit ganska lång och mer bakåt i tid än samtid. Åtminstone när musiken skrevs.
Mer jazz och klassiskt om än även modernt än att hålla kvar vid 20-åldersmusiken.

[calle_jr]

15 hours ago, lindvall said:

Håller ni med forskarna, eller känner ni annorlunda?

Jag håller med att den musiken framkallar starka nostalgiska känslor, men inte att ”newer or older tracks do not command this same level of affection”.

Den bästa känslan är fortfarande när man spelar den bästa musiken från 10CC och Bach till Vivaldi och Zappa, som är helt oberoende av min ålder när den gavs ut. Annars är det när man får höra något nytt.

[calm]

Känner inte igen mig i den u-formade utvecklingen. Den musik som jag lyssnade på i sena tonåren framkallar knappast några vällustkänslor idag. Känns en smula nattstånden och naivt enkel. Tror att det kanske beror på att jag utvecklat en egen musiksmak idag och är inte så påverkad av vad andra tycker så mycket som då man  ville vara en i gänget och lyssna på det som kompisarna också spelade. Först på gymnasiet och senare på universitetet började jag leta vidare från populärmusiken och rock för att hitta nya genre och musikaliska uttryck. Klassisk musik har alltid funnits med i bakgrunden beroende på att den musiken både utövades och spelades när jag växte upp och känns på något sätt som trygg och välbekant.

Så jag kommer nog inte spela så mycket Stones på hemmet vad det lider!

 

Calm

[byZan]

Jag vet inte heller om forskarna är helt rätt ute när det gäller min resa?
Jag skulle nog vilja påstå att jag alltid varit en ”allätare” när det gäller musik och att alla genrer ger mig mer eller mindre en positiva känslor.

Visst spelar jag gärna musik från den tiden, men det är nog mer för just minnen etc. Med åren har jag en förkärlek för analoga framföranden, både gammalt och nytt. Tror det har med den ”feeling” jag får av både kompositörernas och musikernas skickliga och kunnande att göra?

Att jag sedan alltjämt är en ”allätare” och uppskattar allt som berör och det oavsett genre och om det är analogt eller inte.

 

/byZan 

[Jamo]

För mej stämmer det till 100%. De musikgenrer som skapades före min 20-årsdag berör mej starkt, den sista som tillkom var bossa novan. Allt därefter, Beatles, dansband, jazz-funk mm berör mej inte ett smack (men jag lyssnar på det då och då).

[AlfaGTV]

On 2024-06-07 at 15:29, lindvall said:

Håller ni med forskarna, eller känner ni annorlunda?

Håller med och håller med... Jag orkade inte lusläsa allt men tyckte mig få ett grepp om hur de "mätt" och de drar säkert rätt slutsatser utifrån mätmetoden. 

Och visst, den nostalgiska komponenten har säkert en större påverkan på min upplevelse av musik, från den delen av mitt liv. Men jag har svårt att göra den kopplingen till mina preferenser idag.

Jag tycker nog det är än mer intressant att titta på HUR man konsumerar musik sedan stenkakorna erbjöd musiklyssning bortom evenemang och folkparker till dagens "pluttar" i öronen och Spotify daily mix...

[lindome]

TIDIGA DEPECHE ÄR FF BÄST

[lindvall]

23 hours ago, lindome said:

TIDIGA DEPECHE ÄR FF BÄST

 

Jag är böjd att hålla med, även om jag ändå anser att Violator var höjdpunkten. När Violator släpptes var jag 15 år. 

[Hasse]

Stämmer väl rätt bra då den musik jag lyssnade på i sena tonåren/tidiga 20-årsåldern helt klart framkallar lite extra nostalgiska känslor.

Zappa, Steely Dan, Bowie, Peter Gabriel,

Tom Waits, Joy Division, David Sylvian, alla de här och en mängd andra lyssnar jag fortfarande gärna på.

[Bebop]

On 2024-06-28 at 16:51, Hasse said:

musik jag lyssnade på i sena tonåren/tidiga 20-årsåldern

Da Capo på den. För mig innebär det samma artister där framför vill lägga till John Mayalls Bluesbreakers, Fleetwod Mac, Clapton, Otis Redding, Aretha Franklin, Isaac Hayes och en drös andra inom soulfacket och en del bra pop/folk som t ex  Paul Simon, Bob Dylan och C,S,N&Y. Jazzen snöade jag in på 70-talet när Miles Davis och hans mannar klev in i mitt liv. Den klassiska musiken kom in på allvar under 80-talet och sedan dess har det nästan uteslutande handlat om jazz och klassiskt plus en del ungdomshjältar enligt ovan.
 

DEPPECHE göre sig icke besvär. Påverkad av av de som gillar dem köpte jag Spirit 2017. Kvalificerat dravel i mina öron. Jag har också blivit ”lurad” att skaffa samtliga Black Sabbath på vinyl och den förste även på band. Det är heller inte min grej… Men jag har full respekt för de som hyllar Black Sabbath, Pink Floyd, Metallica, Led Zeppelin, Bon Jovi m fl. Men det är inget jag går igång på ungefär lika tråkigt som fotboll eller se färg torka. Jag har dock inga problem att lyssna på dem men det ”händer” inget, s a s.

 

Bli nu inte ilskna… Det är med en liten ögonglimt jag skriver. På 60-talet var det ett än värre krig om själarna; Beatles kontra Stones, Hep Stars vs Tages, Kinks vs Small Faces, Eric Clapton vs Peter Green, Folk-Dylan vs Rock-Dylan… Den typen av fighter hör till både inom och mellan varje generation. Dock består de tre stora B’na. https://en.wikipedia.org/wiki/Three_Bs

 

    
 

Johan Sebastian Bach (1685-1750)        Ludwig van Beethoven (1770-1827).     Johannes Brahms (1833-1897)

 

[Apexorca]

Jag har svårt att välja peak-period.

Eftersom det första jag fick höra som liten hemma var klassisk musik, jazz och del populärmusik från 70-talet fastnade det bergfast hos mig. Det är som min musikaliska bas.

 

Men egen resa blev så klart den samtida musik jag växte upp med. Jag skulle säga att från slutet av 70-talet och början av 80-talet hittade jag "min" musik. Mina föräldrar hejade på och tog till sig en del också. Min mamma fastnade tex ffa för Depeche Mode och köper fortfarande varje nytt album av dem. 

Efter tonårens 80-tal fick jag en ny era av favoriter på 90-talet där Nirvana är en av dem. Det har med tiden blivit mindre av favoritarter/grupper på det viset som när man var yngre. Som de flesta, tror jag, blir jag med åren mer tillbakablickande i historien. 

Men hela tiden från 70-talet till nu ligger den mer historiska musiken med parallellt. Jag lyssnar så brett genom olika genrer jag kan och plockar in den nya som jag fastnar för och icke upptäckt gammal musik jag inte hunnit med till min favoritsida.

För mig fyller olika sorters musik olika syften, men jag vill bli musikaliskt berörd. De gamla genierna som Beethoven, Bach och Brahms skriver musik på ett sätt som inte riktigt alla popartiseter gör. 

 

Musikens utveckling är en följd av det som tidigare gjorts. Då och då genom historien kommer någon extra kreativ och genial person att flytta de musikaliska gränserna lite mer än andra. Beethoven, Stravinsky och Miles Davis, Depeche mode , Nirvana mfl. Ofta inte helt utan törnar. Och inte sällan upptäcks denna genialitet i breda lager efter geniernas död.

I dag sprids musik galet lätt till världens alla hörn. Dessutom är den extremt lättillgänglig och det är extremt lätt att göra musik. Det är nog bra men kanske är det ett sådant brus av musik att en del genier missas? 

Både en del musiker, låtskrivare och lyssnare tar kanske lite enkla vägar i dagens livspussel som innehåller allt av allt. Det är säkert inte sämre. Säkert mår folk bättre nu än förr men blir det lika bra musik? 

Nu spånar jag och blottar säkert en stor okunnighet men ändå?

Vilken är den senaste stora klassiska kompositören som har ett bergfast grepp i musikhistorien och kommer ha det för evigt.  Efter Shostakovich  finns ju en del men är de samma typ av storheter? Eller är de för nära i tid för att vi skall uppfatta det? Jag tror nog faktiskt inte det. Kan pop och rock mm tagit hand om dessa genier istället? Är det Björk, Pink Floyd (Roger Waters), Nirvana mfl som hade skrivit så på den tiden?

En skilnad är nog att de flesta Klassiska storheterna förutom att skriva musiken dessuton var virtuoser på geniers nivå med sina huvudinstrument. Det vet jag inte om Björk, Pink Floyd (Roger Waters), Nirvana (Kurt Cobain) var?

Ta Franz Liszt. Han var både dåtidens hetaste ungkarl, pianovirtuos och tonsättare/låtskrivare. Han turnerade värden över och kvinnor svimmade av åtrå. Han var dåtidens värsta coola entertainer. Dessutom har han satt ett musikaliskt avtryck i historien som jag betvivlar en del stora pop artister gör. Är det bra eller dåligt. Jag struntar nog i vilket... det det är nog bara olika förutsättningar i olika tider. Vi lever som tur är i en tid där vi kan spela upp lagrad musik, flytta tiden och njuta av enorma mängder musik från olika tidsepoker. Därför behövs musikintresserade Hifi -entusiaster och audiofiler som slår vakt om detta. 

 

Den musikaliska Peaken är således mycket lång för mig. Den startar i tidernas begynnelse.