En vinylneurotikers tankar... En systertråd till Analog Magi.

[AlfaGTV]

Jag har ju skrivit om min förtjusning över Hana Blue i egen tråd, och även antydit att vårat förhållande inte varit helt friktionsfritt. Se därför denna långa och krångliga text som en inblick i resan till belåtenhet hos en vinyl-neurotiker!

 

Tråden jag refererar till i rubriken var inspirerande, även om jag föregick i processen genom att spela in överhörning på mina båda snurror häromdagen. Jag har (hade) två nya eller iaf väldigt färska pickuper i bruk för närvarande där en gav mig lite huvudvärk. Den hade nämligen svårt att ta sig an vissa hårt utstyrda spår och gav även på andra skivor ett lite lätt  "ansträngt" intryck. Det gäller min senaste i stallet, alltså Hana Umami Blue.

 

Den har även varit tillbaka till butiken för kontroll, då jag inte fick den att spåra korrekt på plattor som förvisso är kraftigt modulerade, men där alla mina andra pickuper haft full (nåja, iaf inte noll-koll) kontroll över spårets vindlingar. Knepigt, då jag inte upplevt detta med ngn annan pickup, och den senast monterade Hana ML som jag ju var lyrisk över, inte visade några som helst tendenser att "spåra ur".

 

Inte heller ngn annan puppa som monterats på just den armen/spelaren, dvs Brinkmann Bardo med 10.0-armen, har upplevts haft några som helt egenheter för sig. Jag tillskrev helt enkelt dessa egenheter till en oinspelad puppa, med osedvanligt styv nålrörsupphängning.

 

Knepigt nog spelade den riktigt fint med strukturerad och snygg bas och superfina transienter på "normalutstyrda" plattor. Men, som sagt, med lite "axlarna uppe vid öronen" initialt.

 

 

Igår när min 12" med Hardfloor vs Yello dök upp blev jag varse om spårningsproblemet på nytt, jag hade nog undvikit mina Nils Frahm-plattor helt enkelt. Jag fick helt enkelt inte Hana Blue att spåra ett av spåren på denna platta. Givetvis provar jag samma skiva på Viella med DS Audio DS-W3, där samma spår seglar igenom utan "minsta" bekymmer. Jo, det hörs att det är på gränsen till extremt utstyrt, men inga klickar eller "florp"-ljud som antyder att diamanten är på väg ut i tangentens riktning, såsom Hana Blue påvisat.

 

Jag bestämmer mig för att helt enkelt returnera/reklamera Hana Umami Blue, jag anser att en pickup SKA kunna spåra alla plattor utom de extremare spåren på testplattornas antiskejt/tracking-spår (vilka jag normalt sett inte anpassar mina inställningar för). 

 

Jag klurar en stund på vilken pickup som skall ersätta Blue på Bardo men bestämmer mig för en som inte varit i bruk på ett tag, min gamla trotjänare Dynavector XX-2 MkII. Efter lite letande efter lämpliga monteringsskruvar kommer den på plats och får en "by-the-book" inställning, horisontell tonarm, 2.0Gr VTF, Zenith enligt protractorns Baerwald-indikator, en lätt anti-skejt "från höften". I linje med alla andra grundinställningar jag gör, helt enkelt...

 

Eftersom den inte varit i drift på ganska länge räknar jag med lite inledande stelhet, men den väger nästan identiskt med Hana Blue, och har dessutom samma angivna komplians. Minns inte vad jag spelar först men den låter fint, inte samma upplösning som Hana Blue, lite plattare återgivning men fortfarande mycket trevligt och jag diggar o njuter. Efter några inledande plattor av varierande typ åker den nämnda Hardfloor vs Yello på, och döm om min förvåning när även denna pickup kör vilse i de hårdast utstyrda spåren? WTF?🤬

 

Frågorna dyker såklart upp omedelbart, är det spelaren/tonarmen? Varför reagera inte andra puppor på samma sätt? Den svårinställda anti-skejten (magnetisk) känns som en bidragande faktor.

 

Jag tänker att det kan vara värt att prova väga ut armen och leta efter "stiction", en inledande tröghet i rörelsen som påverkar tonarmens möjlighet att följa pickupens vandring över skivans yta. Jag noterar att Brinkmann 10.0 är hyfsat lätt att sätta i rörelse men även att den tenderar att återvända förvånansvärt kraftfullt till ursprungsläget, såsom om en anti-skejtkraft applicerats alltså.

 

Detta även med antiskejt-magneten helt demonterad. Något förvånande, men inte ovanligt att en återstod av magnetism påverkar, lite som på en Rega-arm (där man inte kan enkelt demontera magneterna). Jag minns att tonarmens förra husse berättat att han vridit DIN-kontakten i botten 180° för att kunna få dit sin föredragna tonarmskabel med 90°-kontakt. Kan det blivit tajt för det interna kablaget?

 

Jag kontaktar lämplig leverantör för lite moraliskt stöd och tips. Och efter att ha vridit, kikat och pillat lite backar jag till ursprunglig inställning och voilá! Nu är tonarmen helt flytande och "fri" i både horisontal- och vertikalplanet! 😀

 

Riv/klipp av en 5mm bred remsa av en PostIt och den ska (utan vikningar) kunna flytta tonarmen med den platta sidan mot tonarmsskalet när du greppar remsan längst ifrån.

 

Efter återmontering konstaterar jag att nu spåras hela det svåra spåret på Hardfloor vs Yello utan "knorp"-ljud med Dynavector XX-2 Mk II, yes!

 

Det är såklart upplyftande, att det troligt var ett "handhavande-fel", inte en defekt pickup. Så glad i hågen spelas några ytterligare plattor med Brinkmann och Dynavector och behållningen är hög, det låter trevligt som sjutton och åldersstelheten hos Dynavectorn försvinner med några skivsidor.

 

Jag behöver ju dock få det bekräftat att Hana Umami Blue faktiskt gör det den ska, och för att få ett annat perspektiv så monteras den istället på SME 312S. Den armen befinner sig på Dr Feickert Blackbird så det blir ett inbyte från avbytarbänken. Det är även lättare att hantera vissa inställningar med SME, andra mindre så.

 

Efter lite övningar med SME-protractorn och även Dr Feickerts anpassade för Blackbird så har vi två snygga 0-genomgångar vid Baerwalds nollpunkter. Har även rätt nåltryck, rimlig VTA och en skvätt antiskejt.

 

Jag spelar några plattor för att vänja mig med det något annorlunda ljudet från Dr Feickert + SME 312S och jag slås av en s.k. "pålkrans-bas"!!! Dra mig baklänges vilken pondus! Det låter finemang och jag finjusterar VTA och nålvikt enligt receptet från Hana och får en väldigt trevlig återgivning även här.

 

Men, Hana Umami Blue spårar INTE Hardfloor vs Yello mycket bättre här, än vad den gjorde på Brinkmann. Däremot seglar Umami nu igenom Nils Frahm, både All Melody och Tripping with... Inte ens Benz Micro Glider H2 på Rega RB-251 spårar 12":an helt felfritt (men snäppet bättre än Umami)

 

Så, kontentan av hela denna textmassa är att jag har lärt mig ngt viktigt...

• Alla pickuper spårar inte likvärdigt.
• En mera exklusiv nålslipning är inte en garanti för bättre spårföljsamhet.
• En otroligt bra återgivning av vissa plattor är ingen garanti för att alla plattor passar lika bra.

 

Det kan till och med vara tänkbart att Hardfloor vs Yello enbart förväntas kunna spelas på en SL-1200 med 4gr nåltryck med en konisk nål. Jag körde även Hifi News Test-LP och Umami klara antiskejt-spåret 300hz +12dB och nästan +14dB. Tracking-spåren på 300hz +15dB funkar inte för mig.

 

Jag tror fortfarande att den Umami Blue jag fått har en felaktig komplians (i förhållande till generator, diamanttyp, vikter (et cetera) och vet inte hur jag ska hantera det. Den låter som sagt otroligt fint på 98% av mina skivor. Jag tror att jag precis besvarade min egen fundering faktiskt, för det som låter fint, låter fantastiskt. Och jag har puppor som spårar fint, men möjligen kompromissar i andra aspekter! 

[Daniel]

Men den har inte fått åka tillbaka till Brinkmann ännu? 

[AlfaGTV]

8 minutes ago, Daniel said:

Men den har inte fått åka tillbaka till Brinkmann ännu? 

Nä, inte ännu! Men det kommer!

[Daniel]

Inte för att jag tror det hjälper. Men intressant. 

[AlfaGTV]

Vad jag inte skrev med tydlighet var att jag provade att "fläska på" med nåltryck på Hana Umami Blue för att få den att spåra bättre. Men inom de gränser jag vågade tillämpa, upp till (2.25gr)  kan jag inte säga att det hjälpte spårningsförmågan alls.

Däremot satt jag och läste i forumets kunskapskällor om olika dilemman, och hittade en diskussion där @calle_jr försöker få mig begripa ett och annat:

 

En av slutsatserna jag drog där är att det inte är en självklarhet att skanningsförluster och spårförmåga alltid påverkas positivt av ökat nåltryck. Och den slutsatsen ledde till att jag snarare lättade på nåltrycket till Hana, till 1.85gr snarare. Med följden att VTA fick kompenseras lite också.

 

Men resultatet var tveklöst till fördel, ljudmässigt. Återgivningen blev mjukare och pickupen spelar de mesta bökiga spår utan att "dra upp axlarna" och bli ansträngd, redan nu efter uppskattningsvis 15-20 timmars spelning. Den spårar inte Hardfloor vs Yello något bättre i detta läge, snarare tvärtom, men nästan allt annat jag spelar låter rätt, behagligt och riktigt trevligt.

[AlfaGTV]

Lunchen ägnades åt iteration 2 i @Daniel's "perfektionsspiral"... (Vet inte varför jag associerar med Dante's Inferno?)

 

Efter lite pillande här och var kommer jag härmed smitta er med min osäkerhet men förhoppningsvis också entusiasm och nyfikenhet, i att utnyttja materialet vi betalt för, på optimalt sätt.

Känsliga läsare ombeds därför omedelbart backa till föregående sida och välja en annan tråd!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Är du med fortfarande? Bra!

Efter grundinställningarna (iteration 1) så har jag pillat på VTA, VTF och Azimuth på Hana Blue. Ni som jobbat med nyare SME-armar vet att de är lätta att hantera och ställa in, utom möjligen Azimuth, av olika skäl.

Det som är lite bökigt är att SME V har fast tonarmsskal, därmed får man shimsa om man ska få till det medan min SME 312S har ett demonterbart skal. Det är dock inte den traditionella bajonett-fattningen utan en betydligt rejälare konstruktion.

 

Kontakterna är fjäderbelastade och man lägger an ett milt tryck för att erhålla kontakt, och möjliggöra att en liten M3 insex låser skalet via en "urfräsning" i tonarmsröret. M3:an används sedan för att låsa skalet i position, men det tillåter även några graders vridning av Azimuth. Krånglet är att du får en rörlighet i tonarmens riktning beroende på hur intryckt skalet det var när du låste insexan.

Sedan har du en fin mekanisk precision i justeringen av tonarmsbasens höjd, och därmed VTA. Men där finns en möjlighet att man låser i en position som inte är "mekaniskt avslappnad" om man kombinerar VTA-justering med den lilla armen som är "spline'ad" för att möjliggöra HTA-justering, i form av monteringsavstånd mellan centrumspindeln och tonarmsbasens rotationscentrum. Man kan enkelt säga "monteringsavstånd" också.

 

Därför är det bra att återvända till en grundkontroll när man pillat!

 

Jag backar och gör en grundkoll av HTA eller Zenith som det kallas ibland, dvs pickupen och nålrörets vinkel sett ovanifrån. 

Jag har nu tre metoder att hitta den teoretiskt optimala vinkeln med hjälp av olika "protractors".

1. Dr Feickerts medföljande protractor till Blackbird.

2. SME's medföljande protractor till tonarmen, som enbart baseras på en position.

3. Dr Feickert Protractor Next Generation, en generisk protractor som kan användas till "alla" spelare.

 

De bygger samtliga på teorin att det bara finns en given position och vinkel på pickupen för att hitta och följa den ideala banan över tallriken med två nollpunkter, för radiella armar.

Man börjar med att ställa överhäng, dvs hur långt fram/bak i skalet bör pickupen monteras för att diamanten skall träffa idealpunkten.

 

De båda Dr Feickert-varianterna i detta fall bygger på att man ställer överhänget först, och sedan kalibrerar vinkeln vid nollpunkterna. Så, till arbetet och jag börjar med den medföljande protractorn till Blackbird!

 

Till vänster ser ni den första inställningspunkten, överhäng. Diamanten på pickupen är placerad på idealpunkten för Baerwald-geometrin (Nollpunkter vid 66mm och 121mm radiellt). 
Som nämnts är inte husets position kanske viktigast, men nålröret följer huset i detta fall. Som synes på bilden, om man granskar den vita POM-plattan, så ser det väldigt parallellt och snyggt ut. 

 

Okej, vi dubbelkollar med Dr Feickert Next Gen.-protractorn! Hummm... När man hittar igen rotationspunkten och ställer in den gäller samma sak, dvs man eftersträvar 0° avvikelse vid nollpunkterna. Och det hittar jag, det ser jättefint ut.

Men! När jag granskar överhänget ser jag att diamanten landar ca 2mm bakom idealpunkten?

Svårt att fånga på bild, men ni ser en lite sträv yta strax till vänster om diamanten, där är idealpunkten!

 

Okej, det här har jag uppmärksammat tidigare och frågat Christian Feickert om, men jag fick tyvärr inget svar på varför det skilde sig? (Alltså varför överhäng skiljer sig mellan de protraktorer som medföljer hans skivspelare och den andra produkten, Protractor Next Gen)

 

Slutligen, jag lägger på SME's egen som enbart fokuserar på inre nollpunkten vid 66mm för Baerwald-geometrin.:

Som synes anser även denna att diamanten bör förskjutas något framåt i nålrörets riktning.

 

Så, vem ska man tro på? Eller är det lika bra att bara hitta ett närmevärde och lyssna sig fram till bäst resultat?

 

[calle_jr]

18 hours ago, AlfaGTV said:

är det lika bra att bara hitta ett närmevärde och lyssna sig fram till bäst resultat?

Det absolut enklaste och i särklass bästa är att spela en 10kHz stereoton och se vad som minimerar fasfelet mellan kanalerna. 

 

Tonen ska kanske vara placerad i närheten av nollpunkterna på LPn enligt den geometri du valt för att man inte ska läsa av vinkelfelet som beror på radialarmen. Men det felet är försvinnande litet i förhållande till "normala" zenitfel, så det är bara relevant om man strävar efter noll vinkelfel (ohyggligt svårt).