Jump to content

Weather Report - en tråd om en 70-talsgigant


Bebop

Recommended Posts

1 hour ago, calle_jr said:

Själv har jag tassat kring Weather Report i alla år som katten kring het gröt.

Du är inte ensam. WR bryter invanda mönster som även jag hade lite ”bekymmer” med jämfört med mycket annan fusionjazz som äntrade scenen på 70-talet. Jag gör ett försök att sammanfatta om ”varför” i slutet av tråden.

 

 

 

 

Link to comment
Share on other sites

36 minutes ago, Muffin said:

Mike Mainieri på vibraphone.

Kommer lite i skymundan

Håller med. Han är väl en av de få vibrafonisterna som verkat inom den lite mer fusionorienterade jazzen. Han har gett ut en del eget men inte så mycket som han "borde". Däremot finns han rikt representerad som studiomusiker på andras album. Jag kan tänka mig att ligga på vägarna och fara över världen inte riktigt varit hans grej. Det passar inte alla. Det finns ju en uppsjö av fantastiska musiker som hellre spenderar sin i tid i studios med mer normala livsbetingelser i övrigt för att kunna leva ett mer normalt socialt liv med familj. Om det är så med Mike vet jag inte men det är min gissning.

Link to comment
Share on other sites

Betraktelsen börjar närma sig finalen...

 

Victor Bailey-perioden och uppbrottet

Efter Jacos avhopp sökte sig Zawinul till Berklee School of Music i Boston, det förmodligen förnämsta musikuniversitetet för jazzmusiker. Den vägen fick han tag i Victor Bailey som skulle ta över efter Jaco. En ordentlig utmaning. För Victor var Jaco och Alphonso Johnson de stora förebilderna på bas. Det innebär inte att han kopierade dem utan snarare att deras influenser hade gett Victor sin egen "röst" på instrumentet. Oerhört fingerfärdig och med härlig puls. Victor har själv blivit en influens för kommande basister och nämns med respekt som en av de främsta.

 

Victor Bailey.jpg

 

Victor Bailey kom in 1982 och stannade till "the bitter end" 1986. Därefter satsade han på solokarriär och spel i andra sammanhang. Bl a med tidigare nämnda Steps AheadHan gav också ut en del egna album som är ganska tidtypiska. OK men sticker inte ut på något avgörande sätt för min smak. Jag har följande tre av hans album.

 

Victor Bailey album.jpg

 

Victor Bailey dog dessvärre 2016. Han drabbades av ALS; samma djävulska sjukdom som Börje Salming nu fått. ALS bryter ner musklerna bit för bit och det finns ännu ingen bot. Tragiskt.

 

När Jaco lämnade bröt även Peter Erskine upp. Han ville ha ny och frisk luft. Han var med och startade Steps Ahead som tidigare nämnts plus spel i nya sammanhang och med orientering åt det mer akustiska som vid det har laget fått en nytändning med nya musiker och band som Wynton Marsalis, Herbie Hancocks V.S.O.P, Pat Metheny, Joe Lovano, John Scofield, Michael Brecker, John Abercrombie m fl. I detta sammanhang bör även skivbolaget ECM nämnas som hade fått en stark position inom jazzen med sina album och musiker. Peter Erskine kom att bli en del av dessa, som @calm nämnde tidigare.

 

Ny trummis blev Omark Hakim, en studioräv med erfarenhet från i stort sett alla genrer. Om man går in på Wikipedia så hittar man en imponerande CV över hans medverkan. Visste ni t ex att det är Omar Hakim som spelar trummor på David Bowies Let's Dance eller på Dire Straits Money for Nothing eller Miles Davis Tutu. Jag antar att Peter Erskine hade ett finger med i spelet inför valet av Omar Hakim. Han har i vart fall i intervjuer uttryckts stor beundran för Omars breda agenda, hans sväng, lätthet och lekfullhet i sitt spel.

 

Omar Hakim.jpg

Även Omar blev kvar tills uppbrottet 1986. På albumen gästades inspelningarna av fler musiker. Mest frekvent var nog slagverkaren Jose Rossy.

 

Albumen som nu gavs ut var en rätt så intetsägande produktioner likt en "döende svan". Dock med ett undantag. Som på många album, oavsett genre, finns det något "matnyttigt" här och var men som helhet ligger de sista bortom det jag tycker är det riktiga Weather Report. Men som sagt, ett undantag.

 

Undantaget är albumet Procession som släpptes 1983. Det albumet visar faktiskt upp lite nytändning med Victor och Omar i sättningen. Albumet inleds med en svag trolsk syntvind som svajar fram och tillbaka och som till slut brakar loss i en åsknall och drar iväg oss på en fast kurs. Jag tycker detta är ett album som platsar väl i en WR-samling.

 

Men nu bär det utför ordentligt. Nästa album 1984 hette Domino Theory. Jag har inget positivt att säga om detta album. Jag tycker faktiskt så. Och jag säger samma sak om nästa från 1985 som hette Sportin Life. Det är ett trött album och tråkiga låtar. Det hjälper inte att musikerna är duktiga. Nu hade även Wayne Shorter och Joe Zawinul tröttnat. I deras bok var Sportin Life det sista kontrakterade albumet de signat för Columbia. Wayne hade redan lämnat gruppen men ställde upp på någon låt. Både Joe och Wayne planerade nu för ett nytt kapitel i sin musikaliska gärning.

 

Columbia var dock av en annan mening. Det blev en kontraktstvist om de hade fullföljt sina åtaganden eller inte. Jag gissar att det var det japanska live-albumet från 1972 som spökade. Den var ju inte producerad av amerikanerna. Det slutade med att Zawinul var tvungen att göra ett album till. Wayne vägrade men kompromissen blev att han spelade lite sax på något spår och sedan drog han. Omar Hakim hade heller ingen lust och var bara med på en låt. Peter Erskine ställde upp och hjälpte till att få albumet klart. Även Santana bidrar  med några strån till stacken och körde sina riff på ett par spår. Det blev ett album men inget att hänga i granen, tycker jag. En del gillar första spåret där Santana lägger ut på sitt karaktäristiska sätt. Men det passar liksom inte här.

 

Sagan om Weather Report är över men det är en fantastisk resa de har gjort och satt stora avtryck. Det finns också ett litet musikaliskt efterspel att redovisa typ "Vad hände sedan". Det kommer i nästa inlägg... Här en bild på sista officiella uppställning av Weather Report som varade mellan 1982-86. Från vänster till höger: Joe Zawinul - José Rossy - Omar Hakim - Victor Bailey - Wayne Shorter.

 

Sista Weather Report.jpg

 

... och de sista officiella albumen.

 

Bailey-perioden.jpg

Link to comment
Share on other sites

Jag vill tacka för en utmärkt och intresseväckande tråd! Även jag finner Weather Report lite tufft att ta till sig, men jag kommer göra ett komplett omtag och har redan tjuvstartat med denna häromkvällen:

YJsNHzm.png

Här tycker jag det svänger och både soul, funk och r'n'b-influenser lyfter ett annars ganska "ambitiöst" album.

Link to comment
Share on other sites

Härligt @Bebop att du skapar en WR-tråd 👏🏻 Ett gediget och bra arbete du lagt/lägger ner.

Att WR spelar fusion höll Joe Zawinul inte med om 😉. Strunt samma vad musiken kallas - bra är det i alla fall. Enormt bra till och med. Jag hittar mina favoritalbum från perioden med Jaco och Peter Erskine. Toppalbumen enligt min personliga åsikt är - Night Passage, 8:30 (Grammy 1980), Black Market och Heavy Weather. Det är svårt att inte gilla Tale Spinnin’ och Mysterious Traveller även om Jaco inte är med. Tvärtemot vad du tycker så upplever jag att flera av deras livealbum är riktigt bra. Ett som sticker ut lite extra är The Legendary Live Tapes som släpptes 2015. Peter Erskine har producerat sammanställt låtarna. Bra kvalitet på både låtval och ljudkvalitet. Ett annat är Live and Unreleased från 1999. Night Passage spelades dessutom in i studio med ett par hundra personer som publik. 

Att begränsa sig till ett visst antal låtar och album man gillar är svårt med en grupp som WR. De var i ständig förändring i stort sett under hela sin existens. Det finns alltid något nytt att upptäcka. Även efter många genomlyssningar. 

 

Om jag skall dela med mig av tio låtar och inspelningar (som jag personligen gillar skarpt) så finns de att lyssna på här:  WR top 10 Qobuz  

1. Brown Street (The Legendary Live Tapes) Calypsosväng 😊

2. Port of Entry (Night Passage) Kanske min favorit. Jacos soloprestation är WOW!!!! För att inte tala om slutet på låten. Svettigt värre!

3. Black Market (The Legendary Live Tapes) Ett helt fantastiskt solo av Wayne Shorter. Peter Erskine på trummor. Han driver på genom hela låten med utomjordisk energi.

4. Man in the Green Shirt (Tale Spinnin’) Funky!

5. Where the Moon Goes (Live and Unreleased) Ett battle mellan Joe Zawinul och Omar Hakim på trummor. Strålande.

6. Teen Town The Legendary Live Tapes) En måstelåt av och med Jaco. Helt grym.

7. Havona (Heavy Weather) Jag säger bara Jaco.

8. Sightseeing (The Legendary Live Tapes) Jag säger bara Wow så bra! Alla musiker presterar på absolut topp! “Feel good Dinner music” 😉

9. Night Passage (Night Passage) Så snyggt - så mycket Joe Zawinul.

10. Dream Clock (Night Passage) Gillar man ”A Remark You Made” så älskar man Dream Clock. De låtarna är syskon.

Link to comment
Share on other sites

On 2022-11-13 at 15:32, Shamrock said:

Att WR spelar fusion höll Joe Zawinul inte med om 😉. Strunt samma vad musiken kallas - bra är det i alla fall.

Det är bra att du tar upp lite kring livealbumen. Det finns massor av dem och jag är inte så inlyssnad på dem. Jag har bara ett som Columbia gav ut efter bandet lagt av. Jag har inte spelat det sedan jag köpte det. Det innehåller enstaka låtar från olika sättningar vid olika framföranden mellan åren 1975-83. Jag minns det som rätt så spretigt.

 

WR Live and Unreleased.jpg

 

Beträffande det här med genres så går det sällan hem hos utövarna. För mig är det mer en hjälp att hitta rätt i skivhyllorna. Om jag ville ha Weather Report sökte jag i hyllan för Jazzfusion. Det fanns också band som vi betraktade mer som Rockfusion, t ex Mahavishnu Orchestra. Vilken genre de slutligen hamnar i bestäms av eftervärlden. Om du frågade Beehoven så sa han inte att spelade eller komponerade wienerklassicism och lika lite som Bach sa att han spelade barockmusik. Det har kommit till senare. De flesta brukar hävda att de spela nutida musik eller ny musik för en ny tid. De vill inte hamna ett fack som kan begränsa deras marknad.

 

Jag har en box som är en rätt bra sammanfattning av Weather Reports musik. Den börjar med "In a Silent Way" med Miles Davis där Zawinul var med. Därefter "Super Nova" från Wayne Shorters med fria musik på Blue Note. Där är även Miroslav Vitous med. Därefter spelas det upp låtar från hela deras officiella utgivning i en bra blandning med kronologi. Dessutom finns en dvd med en livekonsert från Offenbach i Tyskland 1978 som varar över 2 timmar. Sättningen är Zawinul, Shorter, Pastorius och Erskin.

 

Forecast.jpg

 

 

Link to comment
Share on other sites

On 2022-11-11 at 20:19, calle_jr said:

Ser fram emot det.

Innan jag försöker att ge mig på vad jag tycker om Weather Reports storhet så är det min bild; givetvis påverkade av andra "tyckare". Det är lite som en naturvy. Ge alla en kamera som besöker den. Kommer någon bild att bli exakt lika...? Några stämmer väl kanske överens men någon kan inrikta sig på något helt annat, t ex en ovanlig fjäril som råkar finnas där.

 

Min sammanfattning är så här:

  1. De levde i en tid där det var stora omvälvningar i musiken och det gällde långt ifrån enbart jazzen och hur den utvecklades och t o m vad det skulle kallas. Proggmusiken växte också fram ungefär samtidigt. Hårdrocken växte också fram då. Nya instrument togs fram, t ex syntarna. Det var rätt tid s a s. Sådana lyft poppade upp i England på 60-talet både inom pop och blues. I USA på 40/50-talet då bebop och hardbop rörde om ordentligt i grytorna. Senare fick vi punk, hiphop och rap som ändrade den framtida musiken över genrerna. Varje generation har sin nutidsmusik. Ofta sätter den spår för framtiden, framför allt hos de som var med. En del musik mer än annan.
  2. Inom jazzen hade Miles Davis redan satt igång den rörelse som Weather Report utvecklade i sin riktning. Det fanns m a o en förebild att bygga på.
  3. Skickliga och skapande musiker vill lämna invanda spår. Här var WR och deras mannar långt ifrån ensamma. Chick Corea, Larry Coryel, John McLaughlin, Anthony Braxton är några av de mest kända från den tiden. Även i England fanns duktiga musiker men jag kan de dåligt. De jag minns mest var Brian Auger och Gordon Beck.
  4. WR (och Chick Coreas Return to Forever) skrev låtar och klanger som tilltalade en större skara som ville ha något annat än mer traditionell jazz och som lutade sig mot improviserad musik. 
  5. Skivbolagen satsade stort och framför allt då Columbia som skickade ut sina "jazzfusionband" på världsomfattande turnér och allra mest turnérade Weather Report. Ett album om året som följdes upp av världsturné. Som jämförelse turnerade de andra främst i USA och i Europa under somrarnas jazzfestivaler.
  6. Det fanns många "jazzfusion"-band. Genren växte och det blev ett utbud som flera lierade sig med socialt och idéellt på motsvarande sätt som hände inom proggen.

The observer.jpg

Efter ett antal år skapades en rörelse åt andra hållet. Publiken blev nyfiken på musikens rötter. Det gav gamla stjärnor ny luft under vingarna. Freddie Hubbard, Sonny Rollins, Phil Woods, Joe Henderson, Keith Jarrett, Art Blakey, Horace Silver, Charles Lloyd Dexter Gordon och många fler blev plötsligt superstjärnor på en nivå som de aldrig tidigare nått och nya tillkom som t ex Wynton Marsalis, Joshua Redman, Pat Metheny, David Sanborn, Joe Lovano och John Scofield. Blue Note uppstad igen efter några års vila, det började komma nypressar av äldre album osv. Den s k "fusionjazzen" utvecklade sig mer mot en "muzak-gren" med Bob James, Chuck Mangione, Matrix, Spyro Gyra, Kenny G som vi som kände oss lite mer som insiders och fanbärare tog avstånd från.

 

"Hundåren" med det nyskapande idiomet var, enligt mig, var över efter Weather Report lagt av. Det dröjde inte länge förrän även Eleventh House (Coryell), Returna to Forever, Billy Cobham, Mahavishnu, Brecker Brothers med flera drog sig tillbaka och kom ut med helt nya koncept som gick mer i en akustiskt riktning där det också hände intressanta saker. Men allt detta är en helt annan historia.

 

Hur har Weather Report påverkat musiken och musicerandet då? Jag är inte tillräckligt teoretiskt kunnig för att gå riktigt i clinch om det men några saker känns odramatiska på att påstå.

  • Utveckling av nya uttrycksformer av nya instrument med klassisk sättning
  • Utveckling av själva instrumenten, inte bara med syntar. 
  • Kompositioner och arrangemang
  • Spelteknik
  • Nya klangvärdar
  • Scenljud

Denna listan går säkert fylla på. Även här får jag dra in en brasklapp för att inte missförstås. Det var ju många grupper och genrer som påverkade varandra. Det är inte unikt för jazzen och dess grenar. Men när det gäller ren virtuositet på sina instrument och hur man kan vända ut och in på harmonier inbillar jag mig att den är störst bland jazzmusiker och klassiska instrumentalister. Sen finns det naturligtvis undantag som bekräftar denna regel. Det är nog ingen slump, trots allt, att de flesta studiomusiker och scenmusiker i t ex program som Doobiedoo antingen är jazzmusiker eller klassiskt skolade. Men det finns ju de inom andra genrer som påverkat musiken i lika hög grad men kanske inte inom samma områden.

 

Andra inspelningar med WR's musik

Under Weather Reports storhetstid kom det inte så mycket andra inspelningar med deras låtar. Däremot kunde man höra deras påverkan i klanger, rytmer och framför allt basens roll och sätt att spela bas. Det kom rätt snabbt. Även här i Sverige.

 

Deras "Birdland" blev dock ganska snart lanserad av andra. De jag kan erinra mig är ett storbandsarr för Buddy Rich Big Band. Även ett för Maynarad Fegusons storband som redan innan anammat nyare musik för sitt band med distade gitarrer och hårdslående trummisar som mer hördes inom andra genrer. Det tog även till sig hits från Herbie Hancock, Gerry Raffterty, Earth Wind & Fire samt filmmusik i tiden. Mest känd är kanske ledmotivet från Rocky. Jag gillade Maynard Fergusions album enormt. Kanske dags att plöja igenom de igen. Det var ett tag sedan. Störst coverhit med "Birdland" hade nog Manhattan Transfer 1979. Det var många som gick och nynnade på den låten efter deras släpp. 

 

Överst till vänster Buddy Rich och därunder Maynard Ferguson samt Manhattan Transfer.

 

Montage covers.jpg

 

För er som inte hört Buddy Rich och hans arbete bakom trummorna så rekommenderar jag er att scrolla lite i YouTubes utbud. Man behöver inte gilla musiken men det är svårt att inte ta till sig av hans virtuositet. Maynards Fergusons album från 70-talet kanske också faller dig i smaken, åtminstone några.

 

När det gäller storbanden så var 70- och 80-talet svåra år. Count Basie var på väg ut i början av 80-talet (mest på grund av ålder) men det fanns ju andra storheteter från förr som kämpade att förnya sig. Ett av de banden jag "ömmade" mest för var Wood Herman och hans storband. De fick faktiskt några goda år även på 70-talet när de satsade på Chick Coreas och Steely Dan's musik.

 

Woody Herman.jpg

 

Men tillbaka till artisterna ovan. Här en liten sammanställning över de album jag skrev om.

 

WR-tolkningar 78-79.jpg

 

 

Jag avslutar tråden med ett lite collage över några album där Weather Reports musik hyllas. Det finns oerhört mycket mer och jag har inte hört så många av dem. De jag listar här har jag själv och kan "stå för dem" s a s. Det håller någonstans kring 3-4 stjärnor. Lite beroende på humör. Se det mer som en inspiration att leta vidare själv. 

 

WR Covers.jpg

 

Tack för att ni läst och alla positiva signaler. Det är ju musiken vi vill höra. Skit i era sladdar och burkar ett tag och lyssna på Weather Report. Inte allas "cup of tea", inte för mig heller, men jag lärde mig... Om inte annat är det allmänbildande. :winktongue:

Link to comment
Share on other sites

Mycket trevligt och tydligt reportage. Detta inspererade mig att skaffa några egna alster. Än så länge har jag bara fått Jaco Pastorius solodebut som fått gå 

lite här hemma.

För att känna på WR musik köpte jag en liten box med 5 skivor. Ska bli spännande.

71iawZFIWQL._AC_SL1500_.jpg

 

Mitt intresse för fusion genren började för min del med  svenska Hawk on Flight. Såg dom live i Jönköping för många år sedan.  Lyssnar gärna på Spyra gyra, Mezzoforte, Fourplay, Koinonia, Crusaders mfl.

Link to comment
Share on other sites

Stort tack för att vi får ta del av dina kunskaper och din research! Det här var skoj, och jag funderar på hur jag ska kunna "återgälda" men har en liten idé!

En fundering dyker upp och det är hur stor påverkan fusion haft på symfonisk/progressiv rock och vice versa? Jag ser ju omedelbara paralleller med influenser åt bägge håll som t.ex. Brand X, Jean Luc Ponty, Stephane Grapelli men även mera progpopp som Manfred Mann och Supertramp och deras jazziga ton emellanåt.

Link to comment
Share on other sites

18 hours ago, Bebop said:

Min sammanfattning är så här

:thumbsup:

 

Kul och intressant läsning!

 

Man blir såklart väldigt färgad av den tid, det umgänge och de influenser man omges av. Kanske speciellt från tonåren och de följande 10-15 åren.

Jag drogs betydligt starkare till heavy, jazzrock, prog, psyk, blues, reggae, folk, soul och världsmusik, och då har man fullt upp med det :smile:

Men ärligt talat var det (med några undantag) inte så mycket tal om genrer när jag var i tonåren. Undantagen var punk, new wave och synt, och jag minns att det var mer kopplat till hur man såg ut. Det var lika viktigt med garderoben och att slåss som vad man lyssnade på.

 

Link to comment
Share on other sites

21 hours ago, calle_jr said:

Det var lika viktigt med garderoben och att slåss som vad man lyssnade på.

:grinsmilingeyes:
 

Ja, det känner jag igen. Jag var not lite Ayatolla för mina ideal inom musik. Ungefär så här ser mitt CV ut i huvuddrag.

  • 60-tal: Svensk och engelsk pop
  • 70-75: Engelsk blues, Folk, Zappa och Soul
  • 76-80: Klassisk och allt mer Jazz
  • 80-00: Jazz 
  • 00-idag: Jazz och Klassiskt

100% renlärig har jag aldrig varit. Jag lyssnar även på annat men genrerna ovan har ett djupare intresse. Jag gillade t ex att lyssna på Roxy Music men jag lärde mig sällan vad låtarna hette eller vilka som ingick i bandet (utöver Brian Ferry), var de kom ifrån, årtal och liknande. Däremot har jag aldrig tilltalats av t ex hårdrock, symfonisk pop/rock, syntpop och bröliga gitarrsolon. Det faller ner som mjäll som jag borstar av.

 

Jag har har svårt att förstå hur genrer bland lyssnare kan uppröra. För mig handlar det bara om struktur, ordning o reda på motsvarande sätt som att det finns avdelningar för grönsaker, kött, fisk, mejerivaror o l i en butik. Det hade varit jobbigt med random placering i hyllorna. Att en musiker eller konstnär kan bli lite nervös för att handla i ett fack eller genre denne inte tycker sig höra hemma i kan jag förstå mer. Det kan ju också vara så att han/hon varit otydlig i sina uttryck.
 

 

 

Link to comment
Share on other sites

3 hours ago, Bebop said:

Jag har har svårt att förstå hur genrer bland lyssnare kan uppröra.

Ja, jag vet inte om det upprör. Det är en klar fördel när man snabbt ska beskriva musik. Och det ger kraft till nya uttryckssätt att befästa sig, exvis fusion, psyk, prog, kraut, hiphop, trance, indie. Men det är ibland en nackdel även för lyssnare som fastnar i genrer. Jag känner flera som vägrar lyssna på jazz bara för att det heter jazz. Och en del som ratar musik för att det inte har vissa element som normalt ska finnas i tex jazz.

Såvida man inte lyssnar på jojk så har ju det mesta sitt ursprung och förgreningar från afroamerikanska befolkningen ändå.

Det är väl klassisk och folk bland de ursprungliga genrerna som utöver jojk avviker från det.

Väldigt mycket av det jag vet många lyssnar på här på Euphonia (inkl jag) rör sig helt fritt mellan genrer utan att hamna under fusion.

 

Ska kanske inte störa flödet med detta i den fina tråden :think:
Men det knyter väl an till WR som ”vattendelare”. Jag tycker allt de enskilt gör i andra sammanhang är toppklass och lyssnar mycket på det, speciellt Miroslav Vitous, Wayne Shorter och Jaco. Men inte Zawinul.

 

 

Link to comment
Share on other sites

12 hours ago, calle_jr said:

Jag känner flera som vägrar lyssna på jazz bara för att det heter jazz.

Jag också. Även t ex opera… ända till man får en chans att visa upp vad det är. Alla är inte intresserade av nya intryck inom musik men ligger kanske i framkant på andra områden som jag inte är intresserad av, till exempel deckare som för mig är helt ointressant. Så är det.

 

Under en period köpte jag på mig musik som jag i stort sett missat helt pga mitt fokus på jazz. Jag har det mesta Pink Floyd, Black Sabbat, Led Zeppelin, har släppt, men de har aldrig klickat i riktigt hos mig. Jag får heller inte ståpäls av Yes eller Oldfield. Jag förnekar dock inte deras storhet och betydelse. Progg visste jag inte riktigt vad det innebar på den internationella scenen. Där bidrog du till att vidga mina vyer i en fin tråd 2009.

 

  

 
 

 

 

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Create New...