Jump to content

Weather Report - en tråd om en 70-talsgigant


Bebop

Recommended Posts

Weather Report inledning.jpg

 

Jag ondgjorde mig i en annan tråd om att det var för lite musik. Reaktionen på det blev så inbjudande att fortsätta med mina musikinspel så då gör jag väl det. Tack för vänliga och bestämda protester. 

 

Idag, när detta skrivs, ser det ut att bli tråkväder och jag kom plötsligt att tänka på jazzfusionbandet Weather Report (WR) som härskade på jorden under hela 70-talet och en bit in på 80-talet. De var giganter på många sätt. Det är inte alltid så trallvänlig musik utan kräver lite mer av lyssnaren. Men för den som ger den tiden finns mycket att upptäcka. Utöver själva låtarna, där många blivit klassiker och arrangeras även för andra sättningar idag, så var de ytterst skickliga och välbildade musikanter som tänjde och utvecklade både spelteknik och instrument. Framför allt då keyboards, PA-ljud och mixning. Mycket av den musik vi hör idag har fortfarande starka influenser av Weather Reports grundforskning. Jag återkommer med det längre fram.

 

Gruppen startades 1970 av den tjeckiska  fantombasisten Miroslav Vitous , den österrikiska pianisten Josef (Joe) Zawinul  och amerikanske saxofonisten Wayne Shorter. I första uppsättningen fanns även trummisen Alphonse Mouzon och Don Alias på slagverk. Alla fem var välkända musiker tidigare inom sin genre. 

 

Weather Report grundare.jpg

Wayne Shorter var den mest namnkunnige av de tre. Redan då fanns många inspelningar med honom i egen grupp och med andra konstellationer. Framför allt på Blue Note och synnerhet med Art Blakey & the Jazz Messangers. Han hade också gjort stort avtryck som kompositör och står bakom en hel del standardlåtar inom jazzrepertoaren. Mot slutet av eran med WR gav han också ut fusionjazz och under 2000-talet nyskapande jazz på Verve med en akustisk kvartett. Här några exempel från hans katalog som säkert spänner uppemot 50 eller fler album om vi räknar med de han deltagit på. Det riktigt stora genombrottet kom då han blev permanent medlem i Miles Davis legendariska kvintett som gjorde flera kanonalbum på 60-talet. 

 

Wayne Shorter album.jpg


Miroslav Vitous var 15 år yngre och i början av sin karriär. Han studerade på Wiens musikkonservatorie. Där hade han en annan musikkompis, också från dåvarande Tjeckoslovakien. Han hette Jan Hammer. De fick båda ett stipendie att studera på Berklee School of Music i USA och drog sig dit. Båda skapade snabbt plats på "på marknaden". Janne blev en del av John McLaughlins Mahavishnu Orchestra. Därefter med Jan Hammer Group och tillfälliga gästspel i andra grupper innan han sadlade om till filmkompositör. Mest känd är väl ledmotivet till Miami Vice. 

 

Miroslav slog igenom på musikscenerna runt New York där han bl a spelade med Clark Terry. Miles Davis hörde honom och hans omdömen och rekommendationer skapade en plattform för honom. Han var mest inriktad på den lite mer friare jazzen som då florerade i stan. Det var där han kom i kontakt med Zawinul och Shorter och de skapade tillsammans Weather Report 1970. Hans egna alster är inte så många men det finns en del ändå. Jag gillar skarpt hans senare album på ECM där han tolkar WR. Jag återkommer till de senare. Här är några exempel av hans egna utgåvor plus ett album med Chick Corea där han visar ordentligt vad han går för.

 

Miroslav Vitous Album.jpg

 

 

Slutligen då maestro himself Joe Zawinul. Jag ger honom den titeln eftersom det är han som varit den mest uttalade ledaren av bandet och hans idéer om sound och rytmer som gällt. Det sägs att han i många stycken påminde om Frank Zappa och hans fasta hand över sin musik. Jag håller det inte för otroligt att det var så.

 

Zawinul har en liknande bakgrund som Miroslav. Zawinul växte upp i Wien och sågs tidigt som ett underbarn och började redan som liten grabb på Wiens erkända konservatorie där han studerade violin, klarinett och piano. Han tillhörde översta musikeliten i Wien på mitten av 50-talet med bl a Fredrich Gulda och Hans Koller. 1959 flyttade han till USA för studier på Berklee School of Music liksom Miroslav gjorde ca 10 år senare. Han behövde också lite extrapengar och blev erbjuden jobb i Maynard Fergusons storband. Det blev en annonspelare för hans kompetens vilket ledde till sångerskan Nancy Wilson som ackomanjatör. En annan blivande fantom på jazzscenen var saxofonisten Julian "Cannonball" Adderley. Han engagerade Zawinul som spelade hos Cannonball det mesta av 60-talet. Här visade han också upp sin kompositionstalang. Hans första stora hit med Cannonball blev låten Mercy, Mercy, Mercy.

 

Mot slutet av 60-talet hände det saker på jazzscenen. Miles Davis upplöste sin kvintett (med bl a Shorter) och letade efter nya uttrycksformer. 1970 gav han ut det epokgörande albumet Bitches Brew men ett preludie till det albumet var In A Silent Way som kom året innan. Zawinul var med på det albumet och skrev även titellåten. Från den klassiska kvintetten fanns fortfarande Wayne Shorter, Herbie Hancock och Tony Williams med men nu klev även andra kommande stjärnor med. Engelsmannen och basisten Dave Holland som Miles hade hört när han turnerade i England. Han erbjöds plats i bandet. Miles vill också ha en gitarrist och Dave rekommenderade en annan engelsmann; John McLaughlin. Miles litade på Dave och tog in McLaughlin. Dessutom tog han in Chick Corea.

 

Det var under denna tid och några år framåt där nya musiker träffades och inspirerades till nya band. Chick Corea kom med Return to Forever, John McLaughlin med Mahavishnu Orchestra, Herbie Hancock med sitt funkiga Mwandishi och Wayne Shorter, Joe Zawinul och Miroslav Vitous med Weather Report. En ny era gjorde entré där samtliga dessa band gjorde stora avtryck.

 

Zawinuls skivutgivning är i huvudsak knuten till WR och hans senare band Zawinul Syndicate som jag kommer att skriva mer om senare då musiken där är en tydlig fölängning av den som skapades hos WR. Men här är i vart fall ett eget album från 1971. Den gavs alltså ut samma år som WR första. Dessutom ett par andra album där Zawinul varit framträdande.

 

Zawinul album.jpg

 

 

Spelet kan börja...

 

Link to comment
Share on other sites

Weather Report kom in i mitt liv under andra halvan på 70-talet via låten Birdland på skivan Heavy Weather. Sedan dess har de hängt med och detta utan att ägna tanken på gruppens och dess medlemmars bakgrunder. 

Stort tack @Bebopför din historieinformation. :clapping: Nu kommer jag ha lättare att hitta intressant musik. 

Link to comment
Share on other sites

Även min blygsamma fusion/jazzsamling innehåller en Weather Report, Mr. Gone från 78. Tror jag fick ett tips att lyssna på dem och köpte en skiva på mässa. Det har bara blivit den, men ska ge skivan en chans och se om fler ska inhandlas! 🙂

Link to comment
Share on other sites

1 hour ago, magnuskan said:

Så här lät de 1976 från Montreux

Det var det året jag upptäckte WR. Jag flyttade ihop med min blivande fru och hamnade i Kristianstad 1975. I musik-/jazzkretsar var Kristianstad/Åhus känt för sin internationella jazzfestival som startade 1971 där Herbie Hancock Sextet var det stora dragplåstret. Min premiär kom året efter jag flyttat dit, dvs 1976. En gammal kompis ringde till mig och sa. Har du köpt biljetter till Weather Report? Mitt ärliga svar var Vad fan är det för något... "väderleksrapport H?"  Han insisterade att jag skulle dit, vilket sved. Det kostade ju del. Han fortsatte: "Synd bara att de inte har med Alphonso Johnson på bas längre. De har någon ny som ingen har hört talas om som heter "Jaco".

 

Jag gick på konserten och jag blev nästan slagen till marken. Det var det häftigaste jag hört dittills i mitt liv. Sedan såg jag dem flera gånger. En av de bästa konserter jag var med på var på ett utsålt Olympen i Lund något år senare. Så här såg gänget ut sommaren 1976 på Sommarlust i Kristianstad.

 

WR i Kristianstad_0001.jpg

 

Konserten i Montreux är från samma turné. Men jag är inte riktigt där ännu med min story...

Link to comment
Share on other sites

Hur många album som getts ut av eller med Weather Report är lite svårt att säga. Jag räknar de 16 album som finns på Discogs som deras officiella album. Utöver det finns ett 30-tal compilations, dvd och coverbands. Jag kommer i huvudsak hålla mig till de officiella utgåvorna uppdelade i deras olika faser. Jag är lite nördig när det gäller en del av mina favoriter. Jag vill ha "allt" men bara de officiella utgåvorna. "Greatest Hits" och liknande har aldrig varit något för mig. När det gäller just WR har jag allt både på album, CD. Jag har även köpt på mig en del nymastringar både på vinyl och CD. Framför allt CD-skivorna har lyft. Däremot det mesta som ligger på Qobuz låter lite "sådär". Jag antar att det är tidiga CD-mastrar och de lät inte så kul.

 

WR Album.jpg

 

Men innan lite om de musikanter som varit med i olika sättningar och album. Att gå igenom alla, deras bakgrund, styrkor osv blir för mycket. Men en del förtjänas nämnas särkskilt och det gör jag i den löpande texten. På engelska Wikipedia finns en bra och överskådlig graf över vilka som varit med.

 

Graf WR medlemmar.png

 

 

 

 

Link to comment
Share on other sites

Min ingång till WR var sannolikt Bitches Brew, Miles banbrytande album som fullständigt nockade mig. När jag lyssnade på detta album för första gången blev jag helt tagen. Vad var detta för musik? En helt ny upplevelse av fusion av rock, jazz och elektronisk funk. Sedan var inte steget långt till Weather Report och deras närbesläktade musik. Mer lättillgänglig än B.B. och mer melodiskt skön. Favoriterna blev snabbt Black Market och Heavy Weather, där också de afrikanska influenserna blev tydliga. Ett utforskande av främmande musikkulturer och inkludering av dessa med olika musikstilar.

 

Det skall bli kul att följa fortsättningen! :thumbsup:

 

Calm

Link to comment
Share on other sites

Ursprungsgruppen - den sökande perioden

Som tidigare nämnts bestod de av de tre ursprungsledarna Joe Zawinul, Wayne Shorter och Miroslav Vitous och med lite olika bemanning på trummor och slagverk. På de första albumen fanns även en del andra gäster som bidrog med fördjupade klanger och röster.

 

De första tre är rätt så experimentella och inte alldeles lättillgängliga i alla stycken. Men det är inte ren avantgarde. Det går att höra fragment till de klanger som senare skulla komma. Jag kan inte påstå att jag gillar dem fullt ut men jag spelar dem gärna ändå. De har något viss över sig och bitvis är de inte alls så knepiga. Jag tycker det är också intressant ur den aspekten att det är lättare att förstå varifrån de kommer och hur tonspråket har utvecklats över tid. Dessutom instrumenten. Det här var innan syntarna intagit marknaden. Basspelet var fortfarande ganska traditionell och mest med akustisk bas. Det sägs att Joe Zawinul var först i ett större sammanhang med Fenders elpiano som han lär har lanserat först hos Cannonball Adderleys Mercy, Mercy, Mercy.

 

Här mina högst subjektiva känslor kring de första fyra albumen. 

 

Första fyra albumen.jpg

 

Efter Sweetnighter lämnade Miroslav gruppen. Orsakerna till detta kan vara flera. Det brukar ju säga att det är aldrig ens fel när folk träter. Enligt Miroslav Vitous så startade de bandet tillsammans på lika vilkor men han upplevde det som att Joe Zawinul ville styra allt själv. Han har också ondgjort sig över att överenskommelsen om att dela lika på inkomsterna också bröts. Slutligen opponerade han sig mot den riktning Zawinul ville ta bandet. Enligt Miroslav ville han skapa en lönsam grupp som hade jazzen som ursprung men blandat med mer nya klanger i tiden; precis som Miles gjorde. Zawinuls version känner jag inte till men samtidigt låter Miroslavs version ganska trovärdig. Det är otvetydigt så att det var Zawinul som var den drivande kraften kring helheten. Wayne Shorter har alltid haft en mer tillbakadragen roll, åtminstone utåt. Jag inbillar mig dock att hans fokus hela tiden legat på det rent musikaliska.

 

Här en bild från 1972 med fr. v: Eric Gravatt,tr - Dom Um Romao,perc - Miroslav Vitous,b - Wayne Shorter,ts,ss - Joe Zawninul,keyb

 

Weather Regort 1972.jpg

 

Nu var nya personer på väg in till en kortare mellanperiod innan det smällde till riktigt ordentligt...

Link to comment
Share on other sites

Kring 1974-75 hade fusion-jazzen exploderat i popularitet. Puritanerna bland jazzdiggarna var rasande och många kritiker var inte nådiga. Utalanden typ Det här är inte jazz eller kommersiellt krims-krams eller gräddan av jazzmusikerna säljer ut sig för lättköpta pengar från rockpatrasket ... osv. Men det hjälpte inte. Det tog inte många år till förrän band som Return to Forever, Mahavishnu Orchestra, Billy Cobham band, Weather Report, Chuck Mangione, Crusaders, Brecker Brothers m fl stod överst på affischerna. Mynard Fergusons var väl det enda storbandet som anammat de nya rörelserna. Fusion-jazz hade blivit riktigt stort och drog folk därefter.

 

Weather Report var också på god väg och kring 1976 var de det mest önskade bandet på Europas jazzfestivaler inklusive Kristianstad, som nämnts, där de rullade in med tre trailers med utrustning. Tre andra trailers var på väg att förbereda nästa spelning. De hade dubbel utrustning på vägarna i Europa 1976. 

 

Ett sätt att katalogisera Weather Reports album är att gå på basisterna som varit så viktiga för WR's sound. Förra inlägget skulle jag kunna kalla Miroslav Vitous-perioden. Med albumet Mysterious Traveller från 1974 startade en ny period.

 

Alphonso Johnson-perioden

När Miroslav lämnade så hittade Zawinul Alphonso Johnsonen då 23-årig yngling som visade sig vara ett riktigt klipp. Med Johnson i bandet ändrades soundet fullständigt. Miroslav Vitous hade rötterna i klassisk musik och den akustiska jazzen. Alphonso hade inga tunga meriter bakom sig men sas vara en fena på elbasen. Han trakterade även ståbas men inte så ofta.

 

Alphonso Johnson.jpg

 

Med Alphonso i bandstandet blev musken mer funkig och r&b-inspirerat vilket märks ännu mer på ett annat mästerverk, Tale Spinnin. Till detta bidrar även den nya trummisen, Leon "Ndugu" Chancler. Leon hade en gedigen jazzbakgrund men hade även spelat med Santana, Herbie Hancock, Patti Labell, George Duke och många fler. Han hade mer erfarenhet från r&b, soul och funky music än föregångarna på förra albumet (som hyste tre olika trummisar). Lyssna på drivet i bastrumman hos Ndugu och Alphonsos stötiga funky-bas så tror jag ni förstår vad jag menar. Trummisarna kom och gick men basisterna stannade alltid lite längre. Wayne Shorter har en mer undanskymd roll än tidigare. Istället är det Joe's syntar som tar mycket plats i melodistämmor och klanger. Även den akustiska flygeln finns med på ett hörn.

 

Här en bild på gänget som är tagen från WR-box med en variant på Tale Spinnin-omslaget från 1975. 

Från vänster till höger: Leon "Ndugu" Chancles,tr - Alphonso Johnson,b - Joe Zawinul,keyb - Alyrio Lima,perc - Wayne Shorter,ts,ss

 

Weather Report 1975_0001.jpg

 

Nästa album Black Market är en direkt uppföljare som går i ungefär i samma stil som Tale Spinnin men inte riktigt ändå. Låtarna har inte riktigt samma "ös" och jag gissar att många tycker albumet är lite lättare att ta till sig. Men det är också en annan betydligt större skillnad. Alphonso sa upp sig för att bilda nytt band med Billy Cobham och George Duke. Det var absolut inget Zawinul önskade sig. Att döma av intervjuer var Alphonsos spel helt i Zawinuls smak. Istället kom en ny basist in och det var den då helt okände Jaco Pastorius (John Francis Pastorius III). Hur det gick till och lite annat kommer i nästa inlägg. I mellantiden så sätt på t ex Barbary Coast och Cannonball och jämför med hur Alphonso Johnson spelar. Jaco Pastorius sätt att spela bas var helt revolutionerande då. Ingen i hela unviversum hade dittills hört något liknande. Mer om det kommer... 

 

Senare i karriären gav Alphonso ut tre egna fusionalbum på Epic-etiketten. Det var länge sedan jag spelade dem men ett par av dem tyckte jag var rätt bra. Han var också med Santana ett tag, samarbeten med George Duke, Steve Hacket, Greatful Dead och Phil Collins (bl a på Face Value). Men hans stora gärning har blivit inom utbildning där han undervisar på två musikkonservatorier och far världen runt och håller "bass clinics"

 

Här är mina tankar om WR's album under Alponso-perioden.

 

Alphonso-perioden.jpg

 

 

 

Link to comment
Share on other sites

Härlig läsning i kontrast till alla byten av förstärkare'/bandspelare osv:rolllaughing::cool:

 

Lyssnar just nu på Black Market och den känns väldigt lätt att ta till sig. 

I att-spela högen ligger härnäst Heavy Weather och sen avslutning med Sweetnighter.

 

Känns som Tale Spinnin bör köpas omgående. Tack för fin presentation och historia @Bebop

Link to comment
Share on other sites

29 minutes ago, fredrik said:

Jag hade visst några av skivorna på hårddisken. Har nog aldrig lyssnat på dem förrän nu precis när Tale Spinnin' spelar i stereon.

Jag hade faktiskt också några på hårddisken (12-13st) och det var länge länge sedan jag jag lyssnade på WR, det var inte min typ av genrer tidigare, men idag skattar jag dem högre:smile:

 

/byZan

 

Link to comment
Share on other sites

Jag letade på Tale Spinnin' i skivhyllan och kan inte komma ihåg att jag tidigare lyssnat på den. Vilket får ses som ett stort misstag då den är mycket bra, men nu har jag i alla fall en "ny" skiva att lyssna in mig på. 

Link to comment
Share on other sites

Kollade i min skivhylla och fann 9 album plus en dubblett av Black Market. Saknar alltså 7 st om 16 var det officiella antalet album totalt. Skönt att jag inte lyckades sälja dem när jag gjorde mig av med min vinylsamling på 80-talet. Ansågs väl vara lite udda då när discoflugan grasserade som värst.

Spelar dock Black Market ganska regelbundet även före denna tråd. Det utgör ett av mina favoritalbum alla kategorier. Tror att jag tappade WR lite senare när jag snöat in på triojazz.

 

Calm

 

 

Link to comment
Share on other sites

HM.... åkte med på en konsert till Olympen i Lund någon gång i mitten på 70 talet . Visste inte vad det var men hängde med. Och det var just Weather Report med Jaco P.

Men det starkaste minnet var ända "förbandet-väntemusiken"  :grin: som var Ravels bolero. Resten minns jag dåligt, förutom låten Birdland, som jag kände igen.

Link to comment
Share on other sites

52 minutes ago, mabron said:

åkte med på en konsert till Olympen i Lund någon gång i mitten på 70 talet .

Då var du där på konserten 1977 då Jaco var med. De spelade också där 1975 men då var det Alphonso Johnson på bas.

Link to comment
Share on other sites

Jag går vidare... 

 

Jaco Pastorius-perioden.

Efter Black Market kom 1977 deras mest sålda och mest legendariska album, Heavy Weather. Det blev en formidabel hit och influens för många grupper och band. Men jag återkommer om det i nästa inlägg. Det går nämnligen inte att skriva om Weather Report utan att ägna ett särskilt avsnitt om Jaco Pastorius. Jag har material till en helt egen tråd om honom men jag tar in lite av det i denna.

 

Jaco var född 1951 och dog under mycket tragiska omständigheter, ihjälsparkad av en klubbvakt 1987 endast 36 år gammal. Dessvärre var han i en mycket ledsam nedåtspiral i livet; fast i ett drogberoende och psykiska problem. Det var en talang som blev en stjärna och legend och gav allt under en relativt kort period. Men som han gav... Bland instrumentalisterna så pratar man ofta om de största och mest epokgörande insatserna. De mest kända i modern tid är förmodligen Charlie Parket, Miles Davis, John Coltrane och Jimi Hendrix. Till den skaran räknas numer även Jaco Pastorius. Om du söker på Google hittar du uttalande från i princip alla framstående basister inom jazz och rock som har påverkats enormt av Jaco Pastorius sätt att spela elbas. Flea, Robert Trujillo, Richard Bona, Victor Woten, Sting, Marcus Miller... "you name it". Även musiker på andra instrument är lika lyriska. En av dagens främsta basister inom jazzen, Charlie McBride sammanfattar Jaco så här:

 

If you play the electric bass, you have to come through Jaco. He made innovations on the instrument that had never been made before him, or after him, if you really want to make a true statement. Nobody has ever innovated on that instrument like Jaco Pastorius.

 

Jaco.jpg

 

När man pratar om storheter på den här nivå så handlar det inte om att han gjorde den bästa musiken, de bästa albumen eller hade den bästa gruppen. Om man gör det så finns det betydligt fler att välja inom jazzen, typ Sonny Rollins, Charlie Mingus, Keith Jarrett, Stan Getz, Herbie Hancock, Joe Henderson, Oscar Peterson och många, många fler. Det handlar mer om att flytta gränser till helt nya nivåer som påverkar alla oavsett genre och på många olika sätt. Gränser kring basens roll, spelteknik, utveckling av instrumentet, flytta fokus på basens roll i musiken, rytmik och harmonik. För att förstå och inse detta så får man gå tillbaka till mitten av 70-talet och först lyssna på hur jazz, rock, pop och soul lät innan Jaco och efteråt. Idag kan man höra mycket "Jaco" hos de flesta basister inom olika genrer. Men fortfarande har jag inga som helst problem att höra om det är äkta Jaco eller kopia.

 

Men hur började det?

 

Jaco bodde i Florida på 70-talet. Där bodde då även en annan förmåga som också blivit legendar, nämligen gitarristen Pat Metheny. Hans "officiella" upptäckt gjordes av vibrafonisten Gary Burton i vilkens band Pat började turnera redan som 20-åring. Gary hade skivkontrakt med ECM och promotade Pat kraftigt som ledde till att han fick göra ett album, sitt första, på etiketten. På trummor spelade Bob Moses, som ingick i Gary Burtons band. På bas ville Pat ha med Jaco Pastorius som han lirat en del med under tiden i Florida. Det här albumet räknas fortfarande som ett av de mest klassiska albumen i ECM's historia. Här får man för första gången höra att basen låter inte som det brukar. Det är ett album som jag spelat många gånger sen det kom 1976 och fortfarande spelar då och då.

 

Pat Metheny.jpg

 

Ungefär samtidigt med att detta album kom, spelade Weather Report i Miami. Jaco gick dit och ville dessutom prata med Joe Zawinul som han beundrade och berättade hur mycket han gillade deras musik. Sedan la han till, enligt intevju med Zawinul: "Besides, I'm the greatest bass player in the world". Zawinul lyfte på ögonbrynen och sa till honom att han kunde komma imorgon med en kassett så skulle han lyssna. Zawinul sa att det fanns en del intressanta grejer på det bandet men inte mer än så. WR drog vidare till Los Angeles och började spela in Black Market. Då meddelade Alphonso Johnson att han fått ett erbjudande från Billy Cobham och George Duke som han inte kunde säga "nej" till. Albumet var inte färdigt och WR behövde en ny basist snabbt. Joe ringde runt men det blev inga napp genast. Till sist kontaktade han trummisen Tony Williams som han träffat hos Miles Davis. Där fick han tipset att prova Jaco. Då mindes han kassetten och bad Jaco komma till inspelningen. Resten är historia, som det brukar heta.

 

Parallellt med detta hade Blood, Sweat & Tears trummis och numer talangscout och producent på Epic/Columbia fått nys om Jaco. Han hetter Bobby Colombo. Det ledde till ett skivkontrakt som blev Jaco Pastorius debut som eget "varumärke". Den kom ungefär samtidigt med Weather Reports Black Market där Jaco spelar på några spår.

 

Albumet är självbetitlat och blev en jättesuccé. Vad det albumet gick ut på var att visa Jaco Pastorius bredd snarare än att knyta ihop det till en helhet runt ett musikkoncept. Det inleds med ett halsbrytande solo av Charlie Parkers Donna Lee som imponerade stort, inte mins bland andra basister. Det övergår sedan till en soul-låt tillsammans med Sam & Dave för att därefter spela Herbie Hancocks klassiker Speak Like A Child med Herbie vid pianot och en liten stråksektion. Därefter följer andra helt andra typer av musik och besättningar samt uppvisning av Jacos mångsidiga teknik. Även detta album har blivit en klassiker och flitigt analyserat av hans instrumentkollegor och på musikutbildningar. 

 

Jaco Pastorius första album.jpg

 

Jag har kvar mitt orginal från 1975 som är en klenod hos mig. Det är dock ett album som släppts många gånger och i nya mastringar, så det är inte svårt att få tag på. Jag har även en rätt så nymastrad CD som låter alldeles utmärkt.

 

När Jacos tid var ute hos Weather Report 1981 var han redan i en negativ spiral. Han blev allt svårare att hantera för producenter och arrangörer. Han hann ändå med några bra produktioner inklusive ett storband som var något alldeles extra och nytt. Han hade också ett band ihop med gitarristen Mike Stern som höll på att ta livet även av honom. Han kom dessbättre ur det hela via avgiftning på klinik några år och har sedan dessa varit helt ren absolutist. Det finns några album efter WR som jag tycker är rätt bra och som illustrerar hur Jaco hela tiden flyttade gränser. Här är de jag tycker är de främsta av dessa.

 

Pastorius Big Band.jpg

 

Jaco var inte bara Weather Report och sin egen. Han deltog också på en del album med  andra. Mest kända av dessa är nog hans samarbete med Joni Mitchell som Jaco  debuterade med på Hejira 1976. Störst genomslag fick han nog ändå med sitt spel på hennes hyllning till Charles Mingus musik. Enligt min mening är det lika mycket ett Jaco-album.

 

JM Mingus.jpg

 

Här de andra där han spelar med Joni Mitchell och som jag håller högt bland mina Joni Mitchell-favoriter, inte minst för Jacos medverkan.

 

Joni Mitchell albums.jpg

 

För Jaco gick det sämre. Efter 1985 var han borta från musiken, bostadslös, sov i parker eller på psyk-hotell. Hans liv slutade i absolut moll, precis som Charlie Parker. Det finns mycket att skriva och tycka om det och för den som vill läsa hela historien rekommenderas Bill Miskowskis  Jaco: The Extraordinary and Tragic Life of Jaco Pastorius.

 

The tragic life.jpg

 

Det finns mycket att läsa se och lyssna på om Jaco Pastorius. Jag har suttit i timtal och swappat runt på YouTube med intervjuer, musiksnuttar och dokumentärer om Jaco Pastorius. Metallicas basist Robert Trujillo har sett det som en av sina livsuppgifter att säkerställa att minnet av Jaco vårdas. 2015 gav han ut en dokumentär om Jacos liv från vagga till grav med både musikexempel och intervjuer. Den andra DVD'n i utgåvan är en intervjusamling med bl a Herbie Hancock, Santana, Flea och Joni Mitchell om vad de menar var det som gjorde honom till legend på motsvarande sätt som t ex Jimi Hendrix. Det finns också ett soundtrack till dokumentären.

 

Jaco DVD.jpg

 

Lite då och då kommer det ut nya album från konserter med Jaco Pastorius. Mycket betraktar jag som skräp eller i vart fall ointressant men ibland dyker det upp intressanta album med konsertmaterial. Här är ett exempel från 2017 med konserter på en dubbel-CD från 1982 med flera framstående musiker som t ex Peter Erskine, Bob Mintzer, Randy Brecker, Don Alias, Toots Thieleman och många fler.

 

Jaco postumt.jpg

 

Det har också getts ut några hyllningsalbum till Jaco och fler kommer säkert även framöver. Det här är bara ett par. Det finns fler för den som söker.

Den första från 2003 hyllar hans storbandsarbete med några av de ännu idag mest kända basisterna i gränslandet mellan jazz och fusion.

 

Jaco tribute.jpg

 

En annan fantombasist, Brian Bromberg ger Jacos kompositioner nytt ljus. Och visst hörs det att han lyssnat mycket på Jaco Pastorius.

 

Brian Bromberg.jpg

 

Minnet av Jaco och hans musik lever vidare på museum, i Jaco Pastorius Park, på musikhögskolor, på konserter, i konsthallar och våra egna minnen och upplevelser...

 

Jaco lever.png

 

Därmed sätter jag punkt för sidoavsnittet med Jaco. Det blev lite mer än jag tänkt. Om inte annat visar det vad han betytt för mig. Från slutet av 70-talet och några år framöver rådde fullständig Jaco-feber hos mig. Nu kommer jag att fokusera på Weather Report igen...

 

 

 

 

Link to comment
Share on other sites

Vi har kommit till Weather Reports absoluta peak och den sättning som idag räknas som den mest klassiska från 1977 - 1982. Det tjuvstartade redan på Black Market med ett par spår som jag varit inne på tidigare. Albumet Heavy Weather blev ett veritabelt hit-album som hamnade högt på inte bara bästsäljande album inom jazz/jazzfusion. Den hamnade också högt utanför genrebestämningen. Anledningarna var tre.

  1. Inledningsspåret Birdland slog igenom brett över flera genrer och det dröjde inte länge förrän det kom ut cover versioner av låten. Jag redovisar en del av dem mot slutet av tråden.
  2. Jaco Pastorius impakt var stor. Han gav WR ett helt nytt sound både med sitt fantastiska spel men också att han gavs utrymme att spela sina låtar. Han fick med två stycken; Teen Town och Havona. Båda är idag "Jaco-klassiker"
  3. Överlag starkt låtmaterial från både Zawinul, Shorter och Pastorius

Albumet lär fortfarande sälja bra. På Discogs listas 148 olika versioner och vart annat, vart tredje år tycks det komma nya släpp någonstans i världen. Heavy Weather är Weather Reports Kind of Blue så att säga.

 

Albumet följdes upp 1978 med Mr Gone. Nu hade percussionisten Manolo Badrena och trummisen Alec Acuña lämnat. Varför Manolo försvann, vet jag inte Men enligt Zawinul ville Alec slå mynt av sitt nyvunna kändisskap och tjäna lite kosing på det, vilket Zawinul hade full förståelse för. Han lämnade för ett erbjudande att ingå i Diana Ross turnéband. WR var nu trumlöst och sökte efter en som kunde motsvara Zawinuls krav på originalitet; som kunde spela tätt ensemblespel på klassiskt vis men som heller inte skyggade och kunde gå utanför boxen. Skivinspelning var på gång och i väntan på att hitta sin trummis tog han in Tony Williams och Steve Gadd som båda var profilerad trummisar och kunde spela "allt" men som samtidigt hade sin etablerade marknad.  Bandet hade provlyssnat på flera trummisar men utan att fatta riktigt tycke. Jaco hade träffat en kille som han trodde kunde passa in och som både var kreativ och kunde svänga. Han tipsade Zawinul att lyssna på trummisen hos Maynard Fergusons Big Band. Det var relativt okänd trummis i de breda lagren som skolats i Stan Kentons Big Band och i den utbildningsverksamhet som Stan Kenton stödde. Trummisen var Peter Erskine. Han spelar på resterande låtar. Så här såg Peter ut då.

 

Peter Erskine då.jpg

 

Peter Erskine har berättat att han blev kallad till Los Angeles för en provspelning. I själva verket höll WR på med inspelningen av Mr Gone. Han fick också rådet att hålla tiden för att inte reta upp Zawinul. Peter var i tid men fick vänta hela eftermiddagen innan de andra kom. De spelade i flera timmar, testade olika rytmer och figurer. Zawinul satte bara igång och väntade på vad som skulle hända bakom trummorna. När de väl var klara frågade Peter om han kunde kontakta sina vänner om att han fått jobbet eller inte? Zawinul svarade: Du kan säga till din vänner att du skall med Weather Report på turné i Japan. Sen får vi se..."

 

Idag ser han ut så här:

 

Peter Erskine 1.jpg

 

Peter Erskine är min stora favorit bland jazztrummisarna. Han kan spela tufft beat och ytterst smakfullt i små sättningar. Ett bra exempel på de sistnämnda är hans spel på Diana Kralls DVD från Montreal där han eldar på rätt bra utan att övergå till "vedhuggarspel" som jag tycker många trummisar ägnar sig åt idag. Lyssna gärna på det här spåret från konserten med Devil May Care. Låten börjar ca 20 sekunder in på klippet med ett soloförspel ca en minut av Diana Krall men sen sätter de igång.

 

 

Peter Erskine har gett ut flera mycket bra album. Bäst tycker jag om det han gjorde på RCA Novus, Denon och på ECM i eget namn eller tillsammans med andra. I hans trio ingick bl a Palle Danielsson under många år.  Det första albumet i hans namn gavs ut på Contemporary 1982 och givetvis har jag det albumet. :satisfied:

 

Peter Erskine debut.jpg

 

Med sig har han bl a Don Grolnik,p - Eddie Gomez,b - Michael Brecker,ts - Mike Mainieri,vibbra. Dvs, sånär som på Don Grolnik, samma gäng som ett år senare blev Steps Ahead där Peter var med i början.

 

Tillbaka till Mr Gone. Jag tycker inte att det tillhör deras bättre album däremot är det som är bra helt i topp. Men albumet är lite ojämnt.

 

1979 släppte de ett livealbum (en dubbel) som de kallade 8:30 med inspelningar gjorda under deras världsturné 1977-78. Sista sidan är en studioproduktion. Jag är normalt inte så begeistrad i livealbum. Det blir ofta lite för yvigt, för långa solon utan mening och ofta uppspeedat tempo mot samma låtar i studioversioner. Det är en helt annan sak när man lyssnar "live". Men att återge live-konsert hemma blir sällan så bra, tycker jag. Med klassisk musik är det annorlunda. Där håller man sig till partituret oavsett om det spelas i studio eller live. Samtidigt är det naturligtvis kul att höra hur de lät på scen ute bland sin publik. Det tycker jag de lyckas bra med. För mig blir det tre stjärnor om vi håller oss till musiken. 

 

1980 släpptes Night Passage och i min bok så är detta de sista WR-albumet från deras storhetstid. På det här albumet debuterar också slagverkaren Robert Thomas Jr som satte extra färg med sina små bongos. Här finns bl a första versionen av Jacos Three Views of a Secret som kommit att bli hans mest kända och spelade låt. Mest känd är nog inspelningen på Jacos eget album där Toots Thielemans tolkar låten.

 

1982 kom det självbetitlade albumet Weather Report ut. Det här albumet känns mer som en dag på jobbet för att fullfölja kontraktet. Ibland sprätter det till lite, men över lag har det inte så mycket att göra med det jag uppskattat hos WR. Det skrevs också att bandet höll på att slitas isär. Jaco mådde inte bra och var svår att tygla.

 

Den mest uppmärksammade och klassiska sättningen av Weather Report blev m a o denna: Från vänster Joe Zawinul - Wayne Shorter - Peter Erskine - Jaco Pastorius

 

Weather Report klassiska besättningen.jpg

 

Jag avslutar detta inlägg med en sammanställning av Weather Reports Jaco Pastorius-period.

 

Jaco-perioden del 1.jpg

 

 

Jaco-perioden del 2.jpg

 

Men än var det inte riktigt slut. Det blev ytterligare en period med ny basist - Victor Bailey-perioden som kommer härnäst.

 

Link to comment
Share on other sites

Peter Erskine tillhör också en av mina absoluta favorittrummisar. Han har medverkat i många av mina absoluta "bästalbum" och synnerhet de i hans eget namn.

Jag tänker speciellt samarbetet med Palle Danielsson och en favoritpianist i John Taylor. T.ex. As it Is, Juni mfl.  Men även med Alan Pasqua t.ex  i "Live at Rocco, Badlands.

 

Calm

 

 

Link to comment
Share on other sites


Man får här en inblick i vilken otrolig inverkan och påverkan Weather Report haft på så stora delar av musiksfären.

Tack för det @Bebop.

Själv har jag tassat kring Weather Report i alla år som katten kring het gröt.

Vet inte varför, men har lyssnat mer på Miroslav Vitous, Jaco Pastorius och Wayne Shorter än på WR.

 

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Create New...