Jump to content

Tubular Bells 50 år


MatsT

Recommended Posts

Den första CD'n hade en DVD inkluderad med några spår bara, inget att hänga i julgranen.

https://www.discogs.com/release/552807-Mike-Oldfield-Tubular-Bells-2003

 

Jag har även en DVD-A som är en mer högupplöst version och som även innehåller 5.1-versionen. Jag har den inte intill mig just nu och är lite osäker på vilken variant det är, jag får återkomma.

 

 

Link to comment
Share on other sites

Min DVD med Tubular Bells 2003 ser ut så här.

 

Mi00ODI4LmpwZWc.jpeg

 

My0zNjA0LmpwZWc.jpeg

 

Mike Oldfield – Tubular Bells 2003 (2003, Super Jewel Box, DVD) - Discogs

 

Video-innehållet har jag faktiskt aldrig tittat på men jag har rippat en stereo-mix och en 5

.1-mix och båda blev 24/48k. Flerkanalsversionen har jag rippat till 2-kanal och den gillar jag. Jag har ingen TV fast ansluten i anläggningen så DVD tittar jag sällan på och de är svåra att spela med DVD-spelaren utan TV ansluten.

 

Link to comment
Share on other sites

Som jag varit inne på tidigare i tråden har kompositionen Tubular Bells börjat leva ett eget liv och ganska många har försökt sig på att tolka hela eller delar av verket.

 

Här är ett trevligt exempel på en del framfört på kyrkorgel.

 

 

Här ett framförande på 4 flyglar.

 

 

4 gitarrer kan man också använda.

 

 

 

 

Link to comment
Share on other sites

Jag ska snart gå vidare till nästa album som Mike Oldfield släppte men det finns några versioner på Qobuz av Tubular Bells med andra artister och här är några och jag kan inte låta bli att kommentera men andra kan förstås tycka annorlunda.

 

Duo Sonare - Tubular Bells

Det blir lite fattigt med bara gitarrer men snyggt framfört.

 

The Children Of Ireland - Mike Oldfield's Tubular Bells

Den här tycker jag är rolig! De har gjort en rätt annorlunda tolkning med stor lekfullhet och ändå bevarat musikens grundkänsla. Tom Newman vet förstås hur det ska låta.

 

Tubular Brass - Tubular Bells

Annorlunda med blåsorkester men en rolig variant där de lyckats ganska bra med sin tolkning.

 

Tubular Bells - 50th Anniversary Celebration - Royal Philharmonic Orchestra, Simon Dobson

Den här har vuxit och efter några genomlyssningar tycker jag väldigt bra om den.

 

Link to comment
Share on other sites

Nästa album kom 1974 och är Hergest Ridge.

 

Lite bakgrundsinformation.

BBC - Hereford and Worcester - Entertainment - Hergest Ridge - Herefordshire inspiration

 

Mike Oldfield - Hergest Ridge - Tubular.net

 

Hergest Ridge - Dark Star Mike Oldfield Magazine

Finns även fin info om Tubular Bells som kanske borde varit med tidigare i tråden?

Tubular Bells - Dark Star Mike Oldfield Magazine

 

Jag köpte LP'n när den kom och spelade den ganska mycket men sedan när jag gick över mer till CD-lyssnande ett tag blev det inte mycket lyssning på den. Jag har 2 CD-versioner och båda tycker jag är tråkiga jämfört med originalet från 1974. Jag visste inte orsaken då men nu vet jag att alla CD har en ny mix från 1976 som kom från "Boxed" och jag kopierar lite matnyttig information från Hergest Ridge by Mike Oldfield (Album, Progressive Rock): Reviews, Ratings, Credits, Song list - Rate Your Music.

 

"With this edition, the 1974 original stereo mix has finally found its way onto CD. Not really happy with it, Oldfield changed the mix substantially in 1976 when he was preparing the quadrophonic version for the Boxed set. On side one, several instruments were removed, most notably the solo trumpet and some guitars that carried much of the melody; the result is a strange uniformity and repetitiveness, as what used to be the backing track gets repeated over and over without much variation. On side two, the remix is even more intrusive. The fast guitar section in the second half received a substantial treble boost, but the lead guitar, keyboard track and some percussion were removed from it, once again making it more repetitive and uniform. To make matters even worse, girls' voices singing some hey-nonny-nonny vocals were added to the beginning and ending of side two, drenching the pastoral mood of the album with the same kind of pseudo-hippieness that pervades Ommadawn.

Unfortunately, it was the weak and monotonous 1976 mix that also became the standard CD version, giving new fans a very distorted image of what Hergest Ridge was really about. On this release, all the instruments are finally back in their place again, recreating the original pastoral mood and doing away with all the monotony on side one and recreating the climactic instrumental build-up on side two, with hippie girl vocals gone again. This is definitely the most satisfying version of this album.

Never happy with his mixes, and probably also keen on cashing in from his fans, Oldfield has created yet another mix of Hergest Ridge, first issued on this release. Interestingly, the new 2010 stereo mix is much closer to the original mix than the 1976 version; if anything, Oldfield went to the other extreme by further emphasizing, rather than toning down, the original mix's quirks. Unfortunately, this results in a kind of eclecticism. The original Hergest Ridge was based on the principle of progression and evolution, in which a theme would be introduced and then slowly developed towards a climactic moment. Each of the various sections of the work starts subtly and then builds up. The 2010 mix foregoes evolution for a more sectoral approach: the pieces do not develop, but the introduction of additional instruments or sound elements feels more like related sections spliced together. The effect is not always bad, but does not always feel natural. Especially in the heavy guitar section on side two, the transitions often feel forced compared to the much more organic 1974 mix. Often it's almost as if too many different things are happening in too little time, making the album feel a bit crammed here and there.

Often, there is also the feeling of compromise: rather than sticking to the 1974 or the 1976 mix, Oldfield gives us a bit of either; so instead of leaving the hey-nonny-nonny vocals out completely or including them in their entirety, we first get an instrumental section and the vocals enter on the repeat; similar things also happen in other parts of the album.

The 2010 mix isn't all that bad though: the sound is crisper than on the 1974 mix, the stereo spectrum much more spacious, interesting sound elements are often highlighted better than before, and the monotony of the 1976 all but forgotten. A wonderful new acoustic guitar solo provides an excellent central point around which all of side one seems to revolve - nice!

Overall, however, it's really the 1974 mix that should be the reason for buying this release. It's a revelation compared to the 1976 version on previous CDs; the 2010 version is a welcome, if not entirely essential add-on which, despite occasional fits of hyperactivity, still improves significantly on the 1976 mix.

What's really strange though is that the 1976 mix was not included, if only to provide the complete picture. It's not really missed, but together with the other versions it would have made a neat package.
"

 

Ovanstående beskriver nyutgåvan från 2010 som innehåller ursprungsmixen från 1974 för första gången på CD och även en re-mix från 2010. Jag tycker att det är detta album man ska välja för att bekanta sig med Hergest Ridge.

Mi0xNTYzLmpwZWc.jpeg

Mike Oldfield – Hergest Ridge (2010, CD) - Discogs

 

Mike Oldfield – Hergest Ridge (Qobuz)

 

Sedan detta album kom 2010 har jag lyssnat mycket på Hergest Ridge igen. :smile:

 

Link to comment
Share on other sites

Nästa skiva av Mike Oldfield som jag köpte efter Hergest Ridge var hans andra singel. På den tiden läste jag Melody Maker och var väl insatt i vad som hände så jag blev förstås intresserad av den här singeln när den kom. Det var inte bara att gå till affären och köpa som det mesta utan jag fick beställa den på Ströms radio och skivbutik i Karlstad. Det tog ett bra tag att få den men det gick vägen och det är nog en av de dyraste skivorna i min skivsamling nu, dock inte i mint condition tyvärr.

 

Singeln innehåller Don Alfonso och In Dulci Jubilo på B-sidan.

 

 

En personlig reflektion.

 

 

 

Link to comment
Share on other sites

Jätteintressant att följa. Hade inte en aning om att det fanns så mycket att fördjupa sig i kring Mike Oldfield och hans gärningar. Musik har så många fler värden utöver ljudkvalitet och stampa foten och som kan engagera en och andra. Jag skall planera in en halvdag med Oldfield och se om även jag hittar något. Om inte så har jag ändå lärt mig något nytt.

Link to comment
Share on other sites

Nästa album efter Hergest Ridge var The Orchestral Tubular Bells.

 

220px-The_Orchestral_Tubular_Bells_cover

 

Det är lite tveksamt om det ska tillskrivas Mike Oldfield eftersom det inte tillkom på hans initiativ utan det var Virgin Records som vill ge ut det och David Bedford fick uppdraget att göra orkestreringen. Mike Oldfield har lagt till det avslutande gitarrsolot efteråt och han tyckte själv att något fattades i orkesterversionen och det gör jag också. De rockigare partierna blir för tama men de melodiösa är däremot inte så dumma.

 

The story behind David Bedford part 2, 1973-1976 (musicaficionado.blog)

 

Det gjordes även en orkesterversion av Hergest Ridge som aldrig blev utgiven. Den finns som bootleg och jag har den på en CD och det är en dålig inspelning men roligt att ha den. Finns också på Youtube.

 

 

 

 

Link to comment
Share on other sites

 

Intressant!

När de säger det så känns det logiskt att han inspirerats av Delius och Vaugahn Williams.

 

 

Richard Branson:

 

Quote

 

Faced with a nightmare of a number one artist...

Who would not be introduced.

Who would not play in public.

Who would not travel.

Who would just want to sit at home and compose.

 

 

Quote

 

He overdubbed (Tubular Bells) some 10.000 little sections.

On Ommadawn he overdubbed so many times, that he completely wore out the tape, as well as himself.

And had to start again.

 

 

 

Link to comment
Share on other sites

En intervju med Mike Oldfield och David Bedford som handlar mest om The Orchestral Tubular Bells.

I Can't Stand People Who Plays Things Blandly (tubular.net)

 

En artikel som behandlar mycket av tankarna kring de 3 första albumen.

Beyond the Ridge: Portrait of a Genius (tubular.net)

 

Mike har flera gånger uttryckt åsikten att det krävs att musiken spelas med inlevelse och själ för att den ska få liv och bli så uttrycksfull som den kan. Det är inte så lätt att översätta till noter vilket kan höras i olika tolkningar av klassisk musik också och när de bara spelar noter utan att tolka tycker jag att det blir trist. Inlevelsen och "musiken mellan noterna" saknas en del i The Orchestral Tubular Bells och det blir inte riktigt samma sak även om de nog försöker få fram musiken. Jag har plockat ut några videor där de lyckas rätt bra att locka fram musiken som kanske inte helt framgår av noterna och de har förstås hört hur Mike Oldfield framför musiken. Notera även hur väl det syns när det spelas med inlevelse, hela kroppen används och det är stor koncentration på musiken snarare än det tekniska framförandet som i och för sig krävs men övningen behöver göras innan det framförs med själ och hjärta.

 

 

 

Den här versionen är inte fullt så inlevelsefull men är ganska OK ändå och rolig att lyssna på men jag sjunker inte in i musiken på samma sätt.

 

 

Här är ett exempel på att musiken inte behöver tas på för blodigt allvar utan att den kan framföras på ett lite lättsamt sätt utan att förlora sin själ.

 

 

Här är det lite från Ommadawn och Amarok också. De här killarna är verkligen skickliga och framför även med stor inlevelse.

 

 

 

Link to comment
Share on other sites

Dags att presentera det tredje albumet (Orchestral Tubular Bells inte inräknat).

 

Ommadawn.jpg

 

1975 kom albumet Ommadawn och jag börjar med ett kort urklipp ur artikeln i länken nedan.

 

"'Ommadawn' was released in 1975 and was the third in a trilogy of albums which started with Tubular Bells. The huge commercial success of 'Tubular Bells' had pushed the reclusive Oldfield directly into the spotlight and this prompted great distress for him. Dealing with his own feelings of insecurity alongside his new-found fame must have been particularly difficult and in response, his second album 'Hergest Ridge', was a more refined and spacious work. Written in solitary existence in the quiet retreat of Hergest Ridge on the border of Hereford and Wales, the album reflected its surroundings with a greater sense of compositional sophistication. The critical view was initially hostile with many expecting a repeat of the novelty that 'Tubular Bells' had brought. This sense of rejection to the album instilled Oldfield with more mixed feelings and a great deal of frustration."

 

"Initially the composition of ‘Ommadawn’ had been a direct response to the critical dismissal of Hergest Ridge but later Oldfield commented on how the music became a means of expelling his pain and frustrations and in the process led to his obsession with composing the album. It is particularly clear how far down Oldfield had to go in order to express himself and this led him to some of the darkest areas of his mind."

 

Mike Oldfield - Tubular.net - Towards Ommadawn: A Critical Study of Mike Oldfield's Third Studio Album

 

Lite mer information.

Mike Oldfield - Ommadawn - Tubular.net

Ommadawn - Wikipedia

 

En bra start för att ta sig an Ommadawn är.

https://open.qobuz.com/album/0060075326766

 

Den avslutande "trudellutten" på Ommadawn som jag tycker är ganska genial i sin enkelhet.

 

 

Jag hittade en version med stråkorkester. Precis som i de andra orkestreringarna saknas det lite "drama" men det är roligt att höra musiken framförd på olika sätt och det ökar förståelsen för hur det är komponerat snarare än framfört.

 

 

Ett annat live-framförande.

 

 

 

 

 

Link to comment
Share on other sites

  • 2 months later...
  • 2 months later...

Lite nytt från Mike Oldfield i samband med 50-årsjubileumet.

 

tubular-bells-50ae.png

 

Det finns en snutt av det som var tänkt att bli Tubular Bells 4 men tyvärr verkar det som att det tog stopp efter att demosnutten gjordes.

 

Från informationen om den nya skivan:

"Of particular interest brand new eight-minute track Tubular Bells 4 Intro, which may well be the last thing ever recorded by Oldfield.

Mike Oldfield retired from releasing music in 2018, after giving up touring many years previously. In the months after his last album, Return To Ommadawn in 2017, Oldfield toyed with going the whole way and making a fourth and final instalment of Tubular Bells in time for its 50th anniversary. Work began in earnest, and Mike felt he had finally cracked the secret of being able to successfully return to and rework the opening motif. A fascinating eight-minute taster was sent to his A&R team. And then, nothing. Mike decided against continuing. Five years later, this final paragraph of the Tubular Bells story is being released as part of this 50th anniversary celebration."

 

Detta är så officiellt det har varit hittills att Mike Oldfield verkar ha pensionerat sig från Musikutgivning. Tråkigt för oss om väntat på TB4 och hoppats men en demosnutt blev det i alla fall.

 

https://open.qobuz.com/track/204090160

 

Link to comment
Share on other sites

  • 1 month later...
5 hours ago, Steelberry said:

Det måste ju påverkat unge Mike att jobba med dessa proffs (och proffs i blivande)

Förr om åren har jag betraktat Sally Oldfield som sporadiskt komplement och körinsats till Mike Oldfield, men man ska nog omvärdera hennes bidrag till hans utveckling, influenser och kontaktnät.

 

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Create New...