Tubular Bells 50 år

[MatsT]

Det börjar röra sig runt om i världen med anledning av 50-årsjubileet 2023 och nu känner jag att det är dags att ta tag i en tråd omkring Tubular Bells och Mike Oldfield som jag faktiskt har haft funderingar på att göra sedan länge. Med tanke på den uppmärksamhet som nu riktas mot detta så kör jag igång och det kommer att ta ett tag så det gör inte så mycket att det bara är 2022.

 

En bakgrund skadar inte och här är en bra artikel:

 

Mike Oldfield on Tubular Bells: "There’s been nothing like it, before or since.”

 

Min bakgrund är att jag köpte albumet 1973 och efter en viss inkörning/tillvänjning blev det snabbt mitt favoritalbum och är det fortfarande! Jag har lyssnat igenom albumet koncentrerat flera tusen gånger och jag tröttnar inte på det.

 

[MatsT]

En viktig person vid skapandet av albumet är Tom Newman som var ljudtekniker och i boken "The Making of Mike Oldfield’s Tubular Bells" framgår det tydligt att det är något av ett inspelningstekniskt underverk. Det är gjort med rätt enkla medel på 16 spår som också innehåller "overdubs" och är mer eller mindre fyllt från början till slut och det krävde 4 personer som stod och skötte mixern enligt ett schema för att få till 2 kanaler. Det beskrivs också hur de lärde sig tekniken på vägen och t.ex berörs hur de skapade den 3-dimensionella ljudbilden genom att använda panorering och reverb som ger förskjutning i längsled. Det är faktiskt mest genom mängden efterklang på ett instrument som hjärnan avgör hur långt bort det är och det har jag lärt mig långt senare än 1973 vid inhämtning av akustikfakta.

 

Jag har klippt ut en intressant del ur en intervju med Tom Newman:

"At that time Richard’s cousin, Simon Draper, was involved with Richard running the record label, so I sent the demo up to London for Simon to listen to and he loved it. Richard, bless his heart, didn’t really twig to its value because he wasn’t really into music. He was an entrepreneur and was daring and resourceful, but he didn’t have a great musical appreciation at that time. Simon persuaded Richard that it would be a good thing to start to the record company with a massive bang and Mike was the future. So, we took some real actual studio time, and recorded the first part of ‘Tubular Bells’…and the rest of it is history.

PB: How old was Mike Oldfield at this point?

TM: I think he was eighteen, might have just been going on 19nineteen He is roughly ten years younger than me. It all started from there really. The whole point of The Manor for me was to give myself studio time because I still wanted to be a rock star. I eventually I got studio time and I made an album called ‘Final Tom’, which came out on Virgin, but I don’t think Richard ever wanted me to be anything but guy that ran The Manor [laughs].

PB: How did you interact with Mike Oldfield? Because he seems like a very serious classically trained musician, and you seem to be kind of a guy that never bothers with rules. You just do what you want.

TM: Yeah, well I got on ever so well with Michael. He is not classically trained at all. He is just a natural genius, who can pick up pretty much any instrument and master it. When I first met him, he couldn’t play the piano, but by the time we had done side one he could play the piano like Liberace or Elton John. He’s had an unnatural weird aptitude to the point of being Asperger’s. When I first met him, he was on the verge of tears all the time. But we used to go down the pub when we started ‘Tubular Bells’ and drink a couple of pints of Guinness, and he would become looser. He had no social skills whatsoever. I remember having one conversation with him in the pub, and he said, “I'm terrified of being flesh and blood.” He lived in this really dark, scary place, and at that time he couldn’t handle the idea of his body having all this blood and organs. He hated the idea that he you could cut him. He was like that for up until about ’76 when we recorded ‘Hergest Ridge’. He did this kind of thing like scientology where you end up on the floor screaming and shouting in public in a big hall. and that seemed to stop all that fear. It’s like a rebirthing thing, and from that moment on he became a complete unbearable twat for about two or three years. He thought he was the King of the World. and he could command anything and it would happen. Lovely guy though…"

 

[SeqPro1]

Inte fel med multichannel SACD version heller.

[conan]

Jo, såg honom live på Cirkus en gång. Inte särskilt social men spelade fint. 🙂

 

Jag var nog ett fan under många år men inte längre. Magin har dalat en del tycker jag.

 

[MatsT]

Det är en tidig LP man bör ha. Det finns otaliga återutgivningar som kan vara mer eller mindre bra så jag letade fram en vinyl-rip på Youtube.

 

 

Efter lite letande hittade jag den första konserten från lanseringen som Mike mycket motvilligt ställde upp på och som kostade Richard Branson en Bentley.

 

 

Kvaliteten är inte den bästa men det är ett intressant tidsdokument. Mike tyckte att den blev alldeles för "släpig" vid det här framförandet och förväntade sig att bli utbuad. Till hans förvåning möttes de av jubel efteråt.

 

En lite senare live-spelning från BBC som även sändes i Sverige när jag låg i lumpen och jag fick se en bit i slutet i soldathemmet i Karlsborg.

 

 

 

[Bebop]

4 hours ago, MatsT said:

Tubular Bells och Mike Oldfield

Jag får väl ta och lyssna på den. Tror aldrig jag har hört annat än en del snuttar på 70-talet men då var det helt annan musik jag gick igång på.

[Vox]

Inspirerad av trådämnet snurrar nu den här skivan på tallriken. 
 

Inspelad 1972-73. 
 

[fredrik]

Den där live-inspelningen från BBC har jag sett ett par gånger. Riktigt cool. Är det inte så att det sitter några kändisar med och spelar? Minns inte riktigt.

[fredrik]

Tittade lite nu och det var nog Mick Taylor jag mindes. Han hade väl då precis hoppat av ett lite större band? 

[MatsT]

Jag ska leta efter mer information om musikerna på live-spelningarna men hinner inte nu. Det var en hel del kända namn på den första spelningen.

 

[MatsT]

30.11.1973, Mike Oldfield, BBC TV Studios, Shepherds Bush (2nd House BBC Performance).
1. Tubular Bells (Part 1)
John Field - flute
Fred Frith - bass, guitar
John Greaves - keyboards
Steve Hillage - guitar
Tim Hodgkinson - keyboards
Karl Jenkins - oboe
Geoff Leigh - flute
Pierre Moerlen - percussion
Mike Oldfield - bass, guitar
Terry Oldfield - flute
Mike Ratledge - keyboards
Mick Taylor - guitar
Ted Speight - guitar, bass
Tom Newman - voice
+ Choir

 

Den första spelningen avhandlas lite grann här:

Mike Oldfield (& Friends) - 1973-06-25 - London - Tubular Bells Live Premiere Concert

 

 

[MatsT]

Anledningen till att jag startade den här tråden nu är dels att jag sett fler som gett sig på att tolka Mike Oldfields musik som alltså börjat leva ett eget liv nu. Den andra anledningen är att det har kommit ett par nya tolkningar i samband med jubileet. Först köpte jag den här:

 

 

Tubular Bells - Reimagined - 50th Anniversary Recording | Robin A. Smith | robert reed (bandcamp.com)

 

Lite mer info:

Tubular Bells – Robin A. Smith (robin-smith.co.uk)

Tour - Mike Oldfield Official

Alla noter ska vara med men de har ändrat lite här och där med ett riktigt fint resultat.

 

Sedan dök den här upp på Qobuz:

 

 

Jag lyssnade ett par gånger och sedan köpte jag den som 24/96 från Qobuz och har lyssnat ett par gånger till. Den har lite väl mycket kompression men efter att ha justerat ned volymen lite fungerar den fint och det här kommer säkert att fungera för kommande konserter.

 

Celebrating 50 years of Tubular Bells | Royal Albert Hall — Royal Albert Hall

 

Edit.

Bild tillagd.

 

[conan]

Det lär ha yttrats av Mike någon gång att folk föredrog första utgåvan med distortion, brum och små fel här och där. Mikes försök att göra en ny mix 2009 var dömt att misslyckas.

 

[MatsT]

Jag går händelserna lite i förväg och lägger in den här videon med lite material från singlar, mestadels tidigt material men också någon som är lite senare.

 

 

 

[Steelberry]

Det finns en läsvärd sjävbiografi av Mike, Changeling  https://www.adlibris.com/se/bok/changeling-9780753513071

[conan]

Finns säkert fler arrangemang att spela, men här är ett förenklat för gitarr och piano, med lite text om Mike i början.

 

ISBN 0.86001.249.2

 

[MatsT]

Jag sökte på ISBN-numret och hittade den här sidan med en bra sammanställning:

Mike Oldfield - Tubular.net - Books

 

En intressant länk med ett utdrag ur den här boken:

Länk till utdraget:

Mike Oldfield - Tubular.net - The Medici Effect

 

Tubular.net är ett intressant tillhåll för Oldfield-entusiaster men det har varit ganska lågaktivt på sistone.

 

[calle_jr]

On 2022-11-04 at 09:26, MatsT said:

1. Tubular Bells (Part 1)
John Field - flute
Fred Frith - bass, guitar
John Greaves - keyboards
Steve Hillage - guitar
Tim Hodgkinson - keyboards
Karl Jenkins - oboe
Geoff Leigh - flute
Pierre Moerlen - percussion
Mike Oldfield - bass, guitar
Terry Oldfield - flute
Mike Ratledge - keyboards
Mick Taylor - guitar
Ted Speight - guitar, bass
Tom Newman - voice
+ Choir

Där har vi en del av gräddan om man är inne på sfären för europeisk prog och jazzrock.

 

[MatsT]

Vi tar det från början. 

 

Storasyster Sally ville bli popstjärna och fick möjlighet att spela in en skiva. Hon tog med lillebror som var duktig på att spela gitarr. De bildade Sallyengie och gav ut Children of the Sun 1969.

 

 

På en bonus-CD finns ett par spår där Mike Oldfield spelar gitarr och jag har inte hittat några säkra årtal för när det gavs ut men det hörs embryon till lite av varje.

 

 

 

 

 

 

[calle_jr]

On 2022-11-03 at 16:08, MatsT said:

En lite senare live-spelning från BBC som även sändes i Sverige när jag låg i lumpen och jag fick se en bit i slutet i soldathemmet i Karlsborg.

 

 

Jag har aldrig sett detta klipp tidigare.
Stort tack för det @MatsT.

Jag liksom du har lyssnat på detta album oräkneliga gånger. Det levererar varje gång, än idag.

 

De är väldigt trogna albumet i filminspelningen.

Det var kul att se Mike Oldfield live från den tiden och ännu mer kul att se Pierre Moerlen, Steve Hillage och Fred Frith.
Detta klipp borde vara ganska unikt.

Mike Oldfield var 19 år när han spelade in Tubular Bells. Nervöst, men här vet han att han har gjort något stort i den tidseran och han har fått bekräftelse på det.
 

[MatsT]

Sallyangie varade inte så länge och Mike spelade i Barefoot tillsammans med storebror Terry och enligt dem själva var de rätt dåliga! De har inte lämnat några spår efter sig mer än att de använde någon liten snutt från den tiden på Terry Oldfields Journey Into Space.

 

Nästa avsnitt i karriären var att Mike spelade bas i Kevin Ayers And The Whole World.

Kevin Ayers And The Whole World | Discography | Discogs

 

En inspelning från 1970.

 

 

 

[AlfaGTV]

Stort tack för den här tråden @MatsT, uppskattas!

[MatsT]

Det blev lite spin-off från tiden med Kevin Ayers. Kevin lånade ut en bandspelare till Mike som han började experimentera med och kom på ett sätt att göra overdubs. Det ledde till de första inspelningarna av det som skulle bli Tubular Bells. Jag tror att det var en B&O bandspelare.

 

En annan person som ingick i bandet var David Bedford som spelade dragspel i videon. Han var den som trodde på Mike och hans musikaliska ideer, de andra greppade det nog inte riktigt. Han tipsade om klassisk musik och var nog rent allmänt ett stöd som gjorde att de hade samarbeten långt fram i tiden. Jag får återkomma till David Bedford men nu ett exempel på en tidig inspelning som finns med i den här boxen.

 

 

 

 

[MatsT]

Här är en del som jag tror är den äldsta som han skrev vid 15 års ålder och satt och spelade mest hela tiden för att få ro i själen och musiken har verkligen den förmågan. Det är ett av mina favoritpartier.

 

 

 

[MatsT]

Vi tar en bit till. 

 

Efter den meditativa delen kommer den här.

 

 

 

[Steelberry]

23 hours ago, calle_jr said:

 

Mike Oldfield var 19 år när han spelade in Tubular Bells. Nervöst, men här vet han att han har gjort något stort i den tidseran och han har fått bekräftelse på det.
 

Han var helt hopplöst nervös inför spelningen som Richard Branson mer eller mindre tvingade Mike att genomföra. På väg till spelningen skjutsar Richard Mike i sin bil (Bently tror jag). Mike säger till Richard att stanna bilen - han vill inte genomföra konserten. Men Richard övertalar Mike och lovar Mike bilen om han spelar. Sagt och gjort, det blir konsert (videon) och bilen byter ägare.

Någon av gitarristernas instrument är helt vansinnigt ostämt och Mike hör att det låter skit och vill helst sjunka genom golvet - men blir helt golvad av applåderna efteråt.

[calle_jr]

 

Jag har aldrig varit "syntare", men gillar hur just Mike Oldfield använde Prophet 5 på tex Five Miles Out, Crises och QE2.

Nu handlar tråden om Tubular Bells, men han vidareutvecklar sin förmåga i kommande album, skapar ljudlandskap och stämningar. Klangerna är sprungna ur folkmusik men han fortsätter skapa detta maffiga och medryckande sound.

Jag tror att han lärde sig och influerades mer av Pierre Moerlen än av Kevin Ayers.

 

[MatsT]

Jag tycker att det genom hela karriären har funnits en nyfikenhet att utforska klanger och instruments möjligheter att framhäva musiken. Det har aldrig varit fokus på instrumenten eller att visa sig på styva linan utan instrumenten trakteras på det sätt som musiken kräver.

 

 

Med tiden smög det sig in mer och mer syntar tills det blev för mycket och då kom Amarok men det kommer vi till så småningom.

 

Här har det letat sig in lite syntar.

 

 

 

[MatsT]

Jag har botaniserat lite på Qobuz för att kunna rekommendera hur man kan angripa Tubular Bells med alla de alternativ som finns att tillgå nuförtiden.

 

Det finns egentligen 4 versioner utgivna av Mike Oldfield och de är:

1. Första utgivningen från 1973 som givetvis gavs ut som LP

2. Andra utgivningen som ligger på "Boxed" från 1976 och det är en SQ-fyrkanalsmix 

3. Tubular Bells 2003 som är en nyinspelning med återanskaffad instrument-samling

4. Tubular Bells 2009 som är en digital re-mix från 16-kanalsbandet.

Från Wikipedia "In 2009 Tubular Bells was released in multiple editions including an Ultimate Edition and a Deluxe Edition. The Ultimate Edition contained 3 CDs, 1 DVD, 1 Vinyl, 1 Book and other items."

 

Utöver dessa studioinspelningar finns det några live-upptagningar som genomgående inte är så speciellt bra enligt mig. De är anpassade för att kunna uppföras i arena-liknande sammanhang och tjänar mest som "show-piece" med igenkänningsfaktor för fansen. En som ändå är rätt hygglig finns på QE2 Deluxe.

 

The Orchestral Tubular Bells behandlar jag separat.

 

På Qobuz kan man hitta alla inspelningarna på Tubular Bells Digital Box Set. Det tycker jag är en bra startpunkt för nya lyssnare och även andra. Det finns också en bra "booklet" från albumet på Qobuz. De digitala återutgivningarna är genomgående av hygglig kvalitet men för mig är den första LP'n fortfarande "the holy grail". För yngre personer utan känslomässig koppling till utgivningen är det nödvändigtvis inte likadant. Jag tycker att alla 4 varianterna är bra på olika sätt och lyssnar gärna på allihop. 2003-varianten är lite för komprimerad men det fungerar ändå att lyssna på den med lite sänkt volym, detsamma gäller i viss mån även för 2009-varianten. Versionerna från 2003 och 2009 finns även som 5.1 och dessa lider inte av "loudness war" på samma sätt och är definitivt trevliga alternativ.

 

På Qobuz finns även Sallyangie Children of the Sun Definitive Edition med 3 spår på CD2 där Mike Oldfield spelat in gitarr-snuttar.

 

[calle_jr]

On 2022-11-15 at 09:54, MatsT said:

Tubular Bells 2003 som är en nyinspelning med återanskaffad instrument-samling

Osäker om jag har hört denna nyinspelning.

Vet du vad det är för dvd som medföljer?