Jump to content

Vart tog storbanden vägen…?


Bebop
 Share

Recommended Posts

Det här är en tråd om storband som betytt så mycket för både jazzens och den moderna musikens utveckling. Inte minst för dansmusiken och som för plantskola för musiker och sångare i sina inledande karriärer. Dessa utvecklade sig sedan och blev i sin tur förebilder för kommande generationer av jazzmusiker som i sin tur haft stor påverkan på instrumentutveckling, spelteknik,  och arrangemang inom olika genrer. Parallellt växte bluesens påverkan fram och blandade sig även med storbanden och vi fick grogrunden till t ex Duke Ellingtons och Count Basies band. Ellington tog också till sig den klassiska musikens metodik i komponerandet. 

 

Vid sidan om bluesen fanns en tradition som hade sina rötter inom swingen, inte sällan kallad den ”vita jazzen” men även den fick influenser från den ”svarta jazzen” för att fortsätta med färgklichen. De gjorde ”våldtäkt” på den ”snälla” dansmusiken à la Paul Whiteman (han med den en meter långa dirigentpinnen). Whiteman i sin tur var den som lanserade lite mer fria koncept då han mixade in dixieland-påverkade tongångar i de annars i huvudsak skrivna arrangemangen. Men det var någon form av start. Ellington utnämnde honom till The King of Jazz. Hos Paul Whiteman kom ett antal musiker som sedan skapade sig stora namn som Jack Tegarden, Hoagy Charmichael, Bunny Berrigan, Frankie Trumbauer, Joe Venuti och Bix Beiderbeck. 

 

227DA6FA-01BE-47A3-9980-E3ABEBCEAC2A.png

 

På Qobuz finns en hel del med Whiteman. Några hifi-parametrar finns inte men jag tycker det är kul att lyssna på dessa inspelningar ibland som lite bakgrund. Jag tycker det är intressant att botanisera i arkiven för att få större förståelse för den musik jag diggar. Vi går tillbaka nästan 100 år och det är fantastiskt att det finns kvar att lyssna på. Notera sussaphonen på bilden ovan som är etubaliknande instrument som virades runt kroppen. Det här var innan ståfelan tog plats i banden som basinstrument av den enkla anledningen att den hördes inte i de sammanhang och förutsättningar som då gällde.

 

D599BA16-CBDE-4DE4-AAB2-4E775414DB40.jpeg

 

Det blev dock mer liv i luckan under 30- och 40-talet. Det började i större skala med Artie Shaw och Benny Goodmans orkestrar som drog fulla hus där publikens skrik ofta lät mer än banden. Med dessa band föddes också nya stjärnor som också blev legendariska. Några av de mest namnkunniga från Goodmans olika konstellationer var Teddy Wilson(p) - Zoot Sims(ts) - Lionel Hampton(vibra, tr) - Charlie Christian(g) [första elförstärkta] - Gene Krupa(tr) - Harry James(tp). Även svenske Stan Hasslegard(cl) spelade en sejour hos Goodman men då i hans septett. Mängder av sångare kom också fram i storbanden. Hos Goodman sjöng bl a Billie Holiday, Peggy Lee och Helen Forest. Goodman var också först att ta in färgade musiker. Mest kända blev Charlie Christian, Teddy Wilson, Lionel Hampton och Billie Holiday. 

6108A2D1-7F66-40E0-917C-C524412362FE.jpeg

 

Benny Goodman hade ”rockstjärnestatus” innan begreppet fanns. De hade också ordentliga hits som hjälpte till att skapa skivindustrin. ”Sing, Sing, Sing”, ”Let’s Dance”, ” Stompin’ at the Savoy”  och ”Lady Be Good” är bara några. Det var också med Goodman vi fick de första riktiga ekvilibristerna på sina instrument som hade förmåga att få näst intill upprorsstämning bland publiken.

 

D21484E0-F77E-4AC3-90C8-2088921E919D.jpeg

 

Även Benny Goodman är rikligt representerad på Qobuz med både storband och mindre grupper, t ex denna från en klassisk konsert på Carnegie Hall 1938 med historisk inledning av Benny själv. Det här musik som fortfarande håller, tycker jag.

 

5C082D53-5019-4CD9-AB25-90EF9CD2EAF4.jpeg

 

En annan superstjärna inom idiomet blev Artie Shaw med superhits som ”Moonglow”, ”Stardust” och ”Begin the Beguin”. Även här lanserades nya blivande stjärnor där den som stack ut mest var blivande storbandsledaren och supertrummisen Buddy Rich som brukar toppa de främst omröstningar om tidernas främste trummis; både bland rock- jazz- och metaltrummisar. Men Shaws band lanserade även Hot Lips Page(tp) - Dave Tough(tr) - Lena Horne(sång) - Mel Tormé(sång, tr) - Barney Kessel(g) - Ray Conniff(tb) - Dodo Marmarosa(p) och många fler… Även Billie Holiday sjöng hos Artie Shaw. Hon är med på ett spår i skivtipset nedan. Men det var hos Goodman hon gjorde sin stora debut.

 

BE84C67F-A9AD-4F1E-91A7-2C295B136919.jpeg

 

Benny Goodman stack ut med lite tuffare stil medan Artie Shaw var eleganten i sammanhanget. Jag har en boxar med båda och musiken är lika bra idag och många håller faktisk bra även ljudmässigt; framför allt från 50-talet och framåt. 
 

Här är en fin samling med hans mest kända låtar. Finns på Qobuz.
 

253BAAE7-6522-48E9-BE66-E632C4C69138.jpeg

 

Det fanns naturligtvis fler storband. Varför har jag t ex inte nämnt Tommy Dorsey (som nog är mest känd för lanseringen av Frank Sinatra och filmen om bråket med sin bror Jimmy Dorsey) och Glenn Miller? Jag sorterar dem mer i underhållningsfacket men det kan man naturligtvis ha olika mening om. 
 

I nästa inlägg tar jag lite om den parallella utvecklingen från Ellington och Basie som hade lite andra rötter. 

Link to comment
Share on other sites

 

Intressant läsning :thumbsup:

 

On 2022-04-15 at 15:27, Bebop said:

den parallella utvecklingen från Ellington och Basie som hade lite andra rötter

Tilltalar mig betydligt mer än mainstream swing av de jag känner till ovan.

 

Link to comment
Share on other sites

Snyggt Bebop! Det här behövs tycker jag. Fokuset har ju i mångt och mycket försvunnit från Storbandsjazzen till att mest handla om small group jazz från 50-70-tal. Helst skall det vara Blue Note, Prestige och Riverside etc. Det är ju lite synd tycker jag att uppmärksamheten nästan helt har försvunnit för det är ju ett stort och intressant område musikaliskt tycker jag. Skall bli kul att läsa mer!

Link to comment
Share on other sites

47 minutes ago, shaft said:

Skall bli kul att läsa mer!

Tack, @shaft Jag håller på med del två. Även de som inte tänder till på storband bör skänka en tacksamhet till vad de faktiskt betytt för dagens musik och musiker. Det blir ofta mer diskussion om hudfärger och vem som kuvade vem. Den s k svarta musiken påverkade de vita banden men det skedde åt båda håll. Det var i regel inte banden som förde raskampen utan snarare myndigheter, poliser och etablissemang. Benny Goodman, Frank Sinatra, Buddy Rich, Gil Evans, Stan Getz, Stan Kenton och många fler drev på att få bort diskrimineringen. De värnade musiken och musikerna. Rasmotsättningarna låg utanför musikerna (naturligtvis med undantag) och just det lämnar jag utanför. Däremot påverkade livsbetingelser och erfarenheter musiken som sådan, och det alldeles oavsett hudfärg. 
 

Ett bra exempel Art Peppers (vit) självutlämnande spel som färgades starkt av sitt tuffa liv. Det samma kan sägas om t ex Billie Holiday (färgad). 

Link to comment
Share on other sites

Denna del tar upp en annan del av storbandens utveckling som delvis pågick parallellt med den linje jag beskrev i förra inlägget.  Där inledde jag med att nämna Paul Whitemans betydelse som började som underhålls-/dansorkester som påverkades mer och mer av det vi idag kallar för dixieland-jazz som sedan utvecklade en gren vi kallar "swing". Den utvecklades och renodlades via Benny Goodman och Artie Shaw som de ledande kapellmästarna.

 

I de färgade leden pågick en motsvarande utveckling där en av de viktigaste var Fletcher Henderson (1897 - 1952). Utöver ledare för sitt storband var han pianist, kompositör och framför allt arrangör och som sådan hade han stor betydelse för utvecklingen av storband och swingen. Han startade sitt storband 1922 och fick snart epitetet "bästa färgade bandet". Han var starkt influerad av Paul Whitemans arrangörsskap men i takt med att han drog till sig nya musiker från de färgade leden med helt annan bakgrund och spelstil än motsvarande hos Whiteman påverkades hans arrangemang i en annan riktning där bluesen à la New Orleans påverkade starkt.

 

Fletcher Henderson and his orchestra montage.jpg

 

Framför allt då han fick en ny lovande trumpetare vid namn Louis Armstrong. Även andra blivande stjärnor och legender började sin karriär i Fletchers orkester,  t ex Benny Carter, Coleman Hawkins och Roy Eldridge.

 

Carter Armstrong Hawkins Eldridge.jpg

 

Det sägs att Fletcher var ingen vidare affärsman. Trots publika framgångar gick det inget vidare ekonomiskt för Henderson och hans band blev relativt kortvarigt och upplöstes 1934. Däremot levde hans arrangemang vidare och de blev hans inkomstkälla fram till sin död. Bl a försåg han Benny Goodman med många arrangemang och blev därigenom en viktig del i utveckling för swingen och storbandens utveckling.

 

Ett annat, ungefär samtida storband var Jimmie Lunceford (1902 - 1947). Luncefords storband var inte så känd för musikernas soloinsatser utan snarare för ensamblespel, sväng och underhållningsvärde. Det svängde ordentligt och framträdanden blandades med humor, vaudeville och dans. Det finns flera kul scenframträdande på YouTube. Han hade sin speciella stil och var en av pusselbitarna för storbandens framgångar där "showen" spelade en central roll men aldrig på ett sådant sätt att det blev "jönsigt". Det fick inte påverka kvaliteten på musiken.

Jimmie Lunceford orchestra montage.jpg

 

Jag har inga skivtips med vare sig Fletcher Henderson eller Jimmie Lunceford. Jag är för dåligt uppdaterad om deras musik utan mer som historiska orkestrar som haft stort inflytande på det som skulle komma.  Men för den nyfikne finns en hel del att botanisera bland på musikplattformer och YouTube. Jag skall själv sätta på någon samling, tänkte jag.

 

Duke Ellington (1899 - 1974) hade en historia och bakgrund som var lite annorlunda mot Fletcher och Jimmie som kom från enkla förhållanden med små resurser. Duke, eller egentligen Edward Kennedy Ellington växte upp i Washington D.C. i en färgad övre medelklass där mamman hade satt ut viktiga planer och mål för Duke. Han fick gå i skola för att lära sig "good manners", vett och etikett och att lära sig spela piano på "riktigt", musik med "klass". Att kunna spela klassisk musik ansågs som fint i de eleganta sällskapen. Hon ville att han skulle ha lite klass och passa in mer i det "vita" samhället. Washington var ju redan då en myndighetsstad med lite annan atmosfär som hade andra krav på att lyckas än i t ex New York. Det var ett sätt att måna om att han skulle få det lika bra som de själva.

 

Ellington.jpg

 

Ellington påverkades även han av Whitemans arrangörsskap men också av Hendersons sväng samt av Luncefords scenframträdande. Till detta kan läggas den klassiska musiken och den framväxande filmens behov av musik. Likaså teatrarnas musikproduktioner. Dukes musik och berömmelse växte inte fram på barer och klubbar. Han arbetade mer i det vi brukar kallar de fina salongerna och med en bredare palett än enbart den jazz som växte fram. Detta ledde fram till större orkesterverk typ sviter som Black and Tan Fantasy (1929), Symphony in Black (1935), Black, Brown and Beige (1943) m fl. Han skrev också en hel del filmmusik. Senare delen av hans karriär skrev och uppförde han även tre stycket Sacred Concerts där han engagerade Alice Babs.

 

Det finns mycket att skriva om detta och hans långa karriär inom olika musikområden men jag vill framför allt lyfta fram hans betydelse för jazzen och i synnerhet storbanden. Den kan sammanfattas med hans ledarskap, kompositioner, arrangemang och solister.

 

Under 30- och 40-talen nämndes inte Duke Ellington i första hand som en jazzmusiker på samma nivå som de jag skrivit om tidigare. Han hade en färgrikare fana än så. Han var mest känd som en kompositör med en framstående orkester med fantastiska musiker. Förvisso med en jazzådra. Ellington ville göra jazzen mer rumsren. Under senare delen av 30-talet tryckte konkurrensen från Benny Goodman på som drog fram över kontinenten. Ellington ville köra sitt spår. Han lär ha sagt Jazz is music, swing is buisness. Visst svängde det om Ellington men inte så som Goodmans orkester som var ungdomens musik under 30-talet med något av rock n roll-status med fyllda arenor. Det här var innan Bill Haley gjorde entré. Men det fanns en hel del, framför allt färgade band, som tog musiken i en riktning som vi senare kom att kalla soul och rock n roll. Duke ville inte hamna i den fåran.

 

De flesta och mest kända kompositionerna komponerade han redan under 30-talet och det är nummer som han spelade genom hela karriären och som vi fortfarande förknippar med Duke Ellington. De förknippas också lika mycket med solisterna i bandet. Några exempel:

  • It Don't Mean A Thing If You Ain't Got That Swing (1932)
  • Mood Indigo (1930)
  • In A Sentimental Mood (1935)
  • Sophisticated Lady (1933)
  • Solitude (1934)

 

Följande album från RCA Masters är en riktig pärla som innehåller hans mest kända alster inspelade 1966. De mest kända solisterna är också med och den innehåller också fina hifi-parametrar. Den finns med lite olika omslag och utgåvor. Här ett par exempel på omslag. Innehållet är det samma. Köp rekommenderas.

 

The popular Duke Ellington.jpg

 

The popular Duke Ellington 2.jpg

 

Efter andra världskriget fick storbanden hålla tillbaka lite och många krympte sina band till mindre sättningar. Det vände dock i mitten av 50-talet och det är först då, menar jag, som Duke Ellingtons namn blev mer förknippad som ett storband i de traditionella jazzkretsarna. Det skedde på Newport Jazzfestival 1956 där framförandet av Diminuendo and Crescendo in Blue blev en formidabel succe där tenorsaxofonisten Paul Gonsalves piskades att köra korus efter korus, hela 27 stycken till en nästan extasisk publik. Det började lugnt men eldades på allt mer och publiken strömmade till under numret och det slutade med en publik i extas. Lyssna på det numret från början till slut. Mäktigt.

 

Inspelningen är lika klassisk för jazzdiggare som Miles Davis Kind of Blue. Ljudkvaliteten är inte topnotch men här handlar det om högre värden. Allt kom heller inte med från konserten. En del har lagts på i efterhand, vilket finns en hel del skrivet om. Columbia var snabbt framme och skrev avtal med Ellington som gav ut albumet Ellington at Newport. Det blev Ellingtons mest sålda album och kommer fortfarande ut i nya utgåvor. Det bör finnas i varje jazzälskares diskotek. På Discogs listas ett 60-tal utgåvor plus en cd-version med allt från konserten.

 

Ellington hamnade på förstasidan av Time Magazine, vilket då var sensationellt; både på grund av hans hudfärg och att han var jazzmusiker, och ryktet om konserten spreds över hela världen som öppnade upp för Duke Ellington Orchestra på ett sätt som inte skett innan. Nu blev han i huvudsak känd som en av de stora eller t o m den största inom storbandsjazzen.

 

Ellington Time Magazine.png

 

Även många av hans musiker genom åren har fått legendarstatus och gett ut egna mästerverk. Framför allt i mindre sättningar och det finns massor av klassiska jazzalbum i deras namn, inte minst på etiketten Verve. Vad sägs om följande palett…

 

Johnny Hodges, Clark Terry, Ben Webster, Paul Gonsalves, Russel Procope, Cat Anderson, Louis Bellson, Roffe Ericson, Oscar Pettiford, Cootie Williams, Sam Woodyard, Harry Carney - och cirka 100 till… Här har ni några av dem på bild som alla är värda en egen tråd. Det finns mycket att skriva om dessa musikanter.

 

Musiker hos Ellington montage.jpg

 

Det är svår att ge välgrundade skivtips om Ellingtons storband (småsättningarna tar jag inte upp här). Jag har inte hört allt men jag menar att jag har de "man skall ha". Jag säger som min kompis Nisse som säger att man det finns ett 20-tal som man "måste" ha. Och det är väl ungefär där jag ligger. Jag är i full gång och uppdaterar mig med färska lyssningar. Så här långt har jag spelat igenom följande album och som definitivt tillhör min "måste-lista" (plus den ovan, The Popular Duke Ellington.

 

Ellington albums.jpg

 

Nu drar jag mig tillbaka och samla mig för introduktion av Count Basie.

 

Link to comment
Share on other sites

Intressant genomlysning av storbandens utveckling @Bebop.

På SVTPlay finns drygt 3 timmar inspelning med Duke Ellington, Alice Babs och Eric Ericson i Gustav Vasa kyrkan 1969 med Prace God and Dance konserten.

Som deltagare i kyrkans ungdomskör fick jag möjlighet att komma in på konserten och uppleva den gränsöverskridande musiken.

Efteråt var det mingel i sakristian där jag fick Ellingtons och Alice autografer. Det var häftigt med storbandsjazz och jazzdans i kyrkan.

Tanter i hatt och handväska satt och stampade takten.

https://www.svtplay.se/video/13942200/alice-babs-och-duke-ellington/alice-babs-och-duke-ellington-i-praise-god-and-dance-avsnitt-1?id=843E5YK

https://www.svtplay.se/video/13941884/alice-babs-och-duke-ellington/alice-babs-och-duke-ellington-i-praise-god-and-dance-avsnitt-2?id=jV4Lom8

Link to comment
Share on other sites

Tack för tipset, @Muffin :77: Det skall jag kolla. 

 

Jag har varit inne i texten och fixat lite fel och lagt till ett album. Det blir så när man skriver. Hur väl man kollar så hittas alltid lite småfel.

 

Autograf av Duke och Alice är ju hårdvaluta. Grattis. Jag hade chansen att se och höra Dukes storband på teatern i Karlshamn. Jag tror det var 1970 eller 1971 men då hade jag inte upptäckt jazzens charm.

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

 Share

×
×
  • Create New...