Jump to content

Chick Corea är död


Bebop

Recommended Posts

Chick Corea är död vid 79 års ålder.

 

Chick Corea blev en av mina största inspiratörer och kanske den största anledningen till att jag hamnade i ”jazzträsket” i början av 70-talet via Miles Davis och Stan Getz Quartet men än mer då han startade Return To Forever som var en av de mest omtyckta nya fusiongrupperna tillsammans med Weather Report och Mahavishnu Orchestra.

 

Många minnen och musik kommer upp till ytan... Jag återkommer med en kavalkad över Chick Coreas insatser.

 

RIP!

 


0BA106BB-EDB6-428A-BD33-16765F607C2D.jpeg

Link to comment
Share on other sites

Sorglig nyhet onekligen!

Tillhör den absolut största inom sin genre!  Även om jag lyssnade kanske mer på Weather Report och min ingång i jazzen blev Miles Davis Bitches Brew, så har Chick Corea alltid funnits med som en stor kreatör, inspiratör och musiker.

En efter en faller de stora ifrån, tyvärr står alltid någon på tur.

RIP

Link to comment
Share on other sites

Här är en snutt från hans 75-årsfirande på Blue Note i NY med några av de musiker han drog fram i rampljuset. Det är live och det show med ekvilibrism på respektive instrument som är nästan ofattbara. Det Frank Gambale gör på sin gitarr under sitt solo med start ca 11:30 in är för mig ofattbart.

 

 

Link to comment
Share on other sites

10 minutes ago, VoicesInMyHead said:

Någon speciell skiva en oinvigd borde börja med?

Det finns många. Gillar du solopiano, duo, klassisk musik, traditionell pianotrio, elekrisk fusion, 1970-tal, 80-tal... 2020-tal, latin jazz, free form... Han bar gjort allt med 23 grammys i bagaget. En som jag gick igång på och har spelat varje nyårsafton sedan 1978 är denna på hög volym.

 

RomanticWarrior.jpg

 

Jag återkommer med fler tips senare...

Link to comment
Share on other sites

Jag blir faktiskt riktigt berörd av Chicks bortgång. Ingen har evigt liv och det gäller även Chick Corea. Han skulle fyllt 80 i år och fullt verksam. Någon gång tar det slut...

 

Jag har plockat fram alla mina Chick Corea-plattor. Jag tror jag har allt han gett ut, åtminstone officiellt. Möjligen saknas något. Jag räknade ihop 46 LP och 44 CD som jag skall hedra hans minne med under helgen och nästa vecka. 

 

LP.jpg

 

CD.jpgS

 

Jag kommer inte att gå igenom samtliga men några stycken ändå som jag tycker kan vara värda att lyssna på för den som vill få en bild över hans musik. Jag börjar med det album där jag första gången kom i takt med Chick. Det är Stan Getz  Sweet Rain som kom 1967 där även Ron Carter,b och Grady Tate,tr var med. Stan Getz var en av jazzens största stjärnor under framför allt 60-talet och han hade "första tjing" på de nya stjärnorna på något sätt. Chick var en av dessa. Redan på detta album avslöjades Chicks talang som kompositör och han har bidragit med massor till jazzrepertoaren.

 

Sweet Rain.jpg

 

Chick blev snabbt ett eftersökt namn av skivbolagen och året efter kom hans debut med eget album på marknade var med trummisen Roy Haynes (redan då legendar) samt en lovande bassist från Tjeckoslovakien som blivit påverkad av jazzbacillen men skolad i klassisk musik på musikkonservatorier i Europa. Jag pratar om Miroslav Vitous som senare startade Weather Report med österrikaren Joe Zawinul, som också "flytt" till USA och Wayne Shorter. Debutalbument heter Now He Sings, Now He Sobs som gavs ut av Solid State (en del av Blue Note). Av 13 spår var 11 skrivna och Chick. Det här albumet har blivit en riktig klassisk trioplatta och gavs ut i "superpressning" senast förra året. Albumet håller fortfarande bra. Redan ett par år tidigare hade han spelat in ett album för Atlantic (Tones for Jones Bone) men den släpptes förs när Now He Sings... fick så bra kritik.

 

Chick-Corea-Now-He-Sings-Now-He-Sobs.jpg

 

 Han gav ut ett par album till innan han skrev på hos Miles Davis med vilken han finns med på albumen Bitches Brew, Black Beauty och Miles Davis at Fillmore. Parallellt med detta signerade han för ECM och gav ut ett par soloalbum och en fri improvisations-platta med Anthony Braxton. Det kom ut några rätt "fria" album i kölvattnet på den både på Blue Note och ECM. Chick sadlade dock om och startade en grupp på ECM som han kallade Return to Forever med musiker som kom att bli tongivande under många år. Det var bassisten Stanley Clarke, saxofonisten Joe Farrell, sångerskan Flora Purim och slagverkaren Airto Moreira. Alla låtar är skrivna av Chick och de har alla överlevt. Här lanserades en av hans mest kända låtar "La Fiesta".

 

Jag tycker fortfarande att det ett mästerligt album i Chicks karriär och en riktig milstolpe. Enligt Discogs finns det 82 ugåvor av albumet sedan 1972.

 

Den fick en uppföljare 1973 på hans nya bolag Polydor som jag också tycker är bra.

 

Return to Forever.jpg

 

Light as a feather.jpg

 

Return to Forever blev startskottet för ett av det mest omtyckta fusion-banden under 70- och 80-talet. Förutom Chick och Stanley anlitades trummisen Lenny White och gitarristen Al DiMeola (efterträdde Bill Connors som var med ett kort tag). Smaken är delad men här listar jag de Return to Forever-plattorna jag tycker bäst om (inklusive ovanstående). Albumen som följer är mer "elektriska" än de två första som endast hade ersatt flygeln mot ett elpiano som var på modet då. De gavs ut 1974, 1975 respektive 1978.

 

Where Have I known you before.jpg

 

No Mystery.jpg

 

Romantic Warrior.jpg

 

Efter dessa album övergick Chick Corea mer till musik och album i eget namn. De fortsätter jag med i nästa inlägg...

 

Link to comment
Share on other sites

Som sagt efter dessa album blev det album i eget namn. Det finns mycket att skriva om dessa men jag nöjer med några stolpar för de som är mina favoriter. Det gavs ut massor av Corea-album på 70-80-talet. Alla är inte fantastiska men ingen är riktigt dålig, tycker jag. Han har en speciell stil som flirtar med latininfluencer men inte alltid. Framför allt har ett väldigt rytmiskt spel.

 

1976 lanserades sig Chick i liten annan kostym med annorlunda musik. Syntharna var i ropet och med dessa lekte han på Leprechaun med bl a Steve Gadd. Det är ett album som mer bygger på klanger och sound men jag gillar det. Allt kan inte låta lika.

 

Leprechaun.jpg

 

Samma år gavs ett halt annat album ut med annorlunda musik. Här har han bjudit några av sina andra kompisar. Både Stanley Clarke och Steve Gadd finns med samt den franske violinisten Jean-Luc Ponty. Han har också inkluderat brass och stråkar. Det är ett mästerligt album, tycker jag med många influenser från Spanien. Ett av hans mest kända.

 

My Spanish heart.jpg

 

1978 kom det ut flera Corea-album där jag tycker bäst om dessa.

 

Friends är ett mer "vanligt" jazz-abum men det är inte svårt att höra att det är Chick som ligger bakom. Steve Gadd och Stanley Clarke har fått sällskap med bl a Joe Farrell. 

 

Friends.jpg

 

Samma år kom Madhatters som är besläktad med Friends men också musik med annat stuk och mer arrangemang. Här har Eddie Gomez bytt plats med Stanley Clarke.

 

Mad Hatter.jpg

 

Jag hoppar fram till 1981 då ett nytt renodlat jazzalbum släpptes som blivit ett legendariskt album för jazzälskare. Inte minst då Michael Brecker gör ett av sina bästa framförande på album vid sidan om Chick, Steve Gadd och Eddie Gomez. Här gäller det att hålla i hatten. 

 

Three Quartets.jpg

 

1986 kom ett lappkast. Han gjorde några album med olika sättningar med stråkar men också ett trio-album med sina gamla vänner från hans första album, dvs Miroslav Vitous och Roy Haynes. Återigen är det helt nya tongångar. Han mixar soloinsatser med sin trio och med klassiska kompositörer och egna original. Stämningsfullt album med mycket fint spel från alla. Publiken är också med på noterna.

 

Trio Music.jpg

 

Jag återkommer med mer men nu behöver jag paus...

Link to comment
Share on other sites

Tack @Bebop, suverän historik! Uppskattar det mycket!
Jag är uppvuxen i gränslandet till många av de namn du nämner, men inte helt på jazzkanten. Jag menar, att jag lyssnar gärna och mycket till både Al Di Meola och Jean-Luc Ponty men just Return to forever är jag fortfarande nyfiken på, inte invigd. Bra tips här, lyssnar på:
SpFYy83.png

Link to comment
Share on other sites

9 hours ago, Bebop said:

Det finns många. Gillar du solopiano, duo, klassisk musik, traditionell pianotrio, elekrisk fusion, 1970-tal, 80-tal... 2020-tal, latin jazz, free form... Han bar gjort allt med 23 grammys i bagaget. En som jag gick igång på och har spelat varje nyårsafton sedan 1978 är denna på hög volym.

 

RomanticWarrior.jpg

 

Jag återkommer med fler tips senare...


Jag har inte dina referensramar @Bebop, men hör i denna skiva ett tydligt besläktande med Frank Zappa som jag gillar skarpt! Konstigt att jag inte lyssnat förrut - WeatherReport kommer jag ihåg att jag fick intresse för, men inte tillräckligt för att köpa vinylskivor (som det då handlade om). Mkt intressant att nu via Roon Tidal kunna gå in i efterhand och lyssna och forska vidare. Massor med ”kända namn” kring Chick Corea och konstigt att jag inte dragits in i ”detta träsk” under alla år. Är kanske för att det kallas jazz... 🤔

 

Link to comment
Share on other sites

Som jag skrev tidigare så var Bitches Brew en upplevelse utöver det vanliga för mig och ett portalverk som förde mig in i jazzen. Tror knappast att det skedde vid utgivningen i början på 70-talet utan snarare i mitten av detta årtionde. Jag minns att jag blev helt tagen av att musik kunde vara så annorlunda mot det jag lyssnat på tidigare.

 

RoonShareImage-637487909939573660.png.348f5f7352e8cc9a379c7b45171d35ab.png

 

Måste lyssna igen på den igen då jag inte klart kommer ihåg Chicks insats och spel. Var mer koncentrerad på Miles elektrifierade trumpetspel som onekligen var banbrytande för den tiden. Många musiker var ju dessutom involverade i konstellationen som Wayne Shorter och Joe Zawinul som skapade Weather Report med Jaco Pastorius bl.a

 

Trist förlust och tillsammans med Keith Jarrets förlamning ett riktigt streck i räkningen.

 

Calm

Link to comment
Share on other sites

3 hours ago, calm said:

Som jag skrev tidigare så var Bitches Brew en upplevelse utöver det vanliga för mig och ett portalverk som förde mig in i jazzen.

Fantastisk skiva! Jag lyssnar sällan på Jazz men Bitches Brew och On the Corner/The Complete On the Corner Sessions återkommer jag rätt ofta till.

 

image.png.02504e5011b11856038b90e0b78a3ea5.png

Link to comment
Share on other sites

14 minutes ago, calm said:

Var tvungen att ta en paus från mitt felsökande igår för att lugna ner humöret en smula. Tror att allt ligger på Tidal-delen, men trots ett otal omstarter så händer inget. Fortfarande meddelandet "ej tillgänglig" på allt jag har nedladdat och att det inte finns någon streaming som fungerar trots att jag är påloggad enligt vad som sägs.

 

Skall visa några bilder hur det ser ut och kan komplettera med flera.

P1150116.jpg.36dd54b15e0ebe715085621f3bd04641.jpg

 

P1150117.jpg.27d66b38b4e3237da79ea6dc8ac55bca.jpg

 

P1150115.jpg.66f9ede29f51c202ac268451d03ace10.jpg

 

 

Jag vet inte om det är den sista bilden jag får fram på länkar och ljud som kanske har blivit felkopplat. Jag misstänker att Zen:n skall kopplas upp mot Roon/Tidal

har min Mac som remote.

 

P1150118.jpg.92ae2b8052e252b903f51d3cb5ebd434.jpg

 

Problem verkar också vara kopplat till hur ljudet skall kopplas vidare i systemet. MSB-dacen är just bara en dac och innehåller vad jag förstår ingen direktacess till Roon utan den skall gå via Innuos Zen via USB.

 

Calm

Här blev det lite fel, ursäkta @Bebop har du möjlighet att flytta till Roon 1.8 tråden.

 

MTPF   Calm

Link to comment
Share on other sites

On 2021-02-12 at 13:51, Bebop said:

Return to Forever-plattorna

Tack för sammanställning :-) Detta blir för mig att upptäcka. Är rätt svag för 70-tals Jazzfusion. Gillar rytmiskt spel.

Är som jag misstänkte att Adam Holzman hämtar inspiration från Chick Corea. Att höra Adams Moogsolo live är som en dröm.
http://adamholzman.com/about/

Link to comment
Share on other sites

On 2021-02-12 at 10:07, Bebop said:

Här är en snutt från hans 75-årsfirande på Blue Note i NY med några av de musiker han drog fram i rampljuset. Det är live och det show med ekvilibrism på respektive instrument som är nästan ofattbara. Det Frank Gambale gör på sin gitarr under sitt solo med start ca 11:30 in är för mig ofattbart.

 

 

 

Så otroligt bra. :clapping:

Jag var i New York då. Har för mig det var några kväller de skulle spela som man kunde boka in sig på. Tänkte gå på detta, men det krockade med  andra bokningar vi redan hade. Det är en sådan där grej jag tänker ibland på och grämer mig över att jag missade. Det hade varit grymt kul att fått till. 

 

RIP.

Link to comment
Share on other sites

1986 samlade Chick ihop ett nytt gäng lovande musiker där några av dem verkligen satt avtryck och gör så än idag. De gick under namnet Chick Corea Elekric Band. Grundstommen i detta band förutom Chic Corea är de samma som är med på hans 75-årskalas på Blue Note N.Y. i videon ovan, dvs Eric Marienthal,as - Frank Gambale,g - John Patitiucci,b och David Weckl,tr.

 

Elektric Band gav ut sex album mellan 1986 - 1993 där det sista Paint the World från 1993 hade ett omböpt band till Elektric Band II eftersom de hade andra medspelare. 2004 kom ett album till i Elektric Bands namn som var ett slags Aniara-tema om en rymdfärd. Den har dock inte så mycket med ursprungsbandet så jag hoppar det albumet här. 

 

Jag minns inte vilka som är mest hörvärda. Jag har inte spelat dem på länge. Jag tyckte om dem när de kom dock. Jag överlåter till er att botanisera bland dessa album själva.

 

Collage Electric Band.jpg

 

Parallellt med det elektriska bandet lanserade han Chick Corea Akoustic Band 1989 som var Chick med rytmsektion från det elektriska bandet, dvs basisten John Patitucci och trummisen Dave Weckl. De gav ut ett par album som jag tycker om. Då är vi tillbaka till mer renodlad pianojazztrio där de blandar standards och kända jazzstandards.

 

Akoustic Band.jpg

 

Detta band gav sig ut på turné och valda delar gavs ut på albume Alive 1991 som är mäktig föreställning.

 

Akoustic Band Live.jpg

 

Den akustiska trion har turnerat flera gånger genom åren och 2018, 27 år efter den förra liveplattan släpptes albumet Live som också är bra och dessutom intressant hur trion har förändrats under åren.

 

Akoustic Band Alive.jpg

 

Chick Corea har under åren haft olika musiker i sin trio. Under senare år så har det i huvudsak varit med Christian McBride på bas och Brian Blade på trummor. De kallar sig Trilogy och har släppt några album som jag tycker är makalöst bra. De släpptes 2013 respektive 2018.

 

Trilogy 1.jpg

 

Trilogy 2.jpg

 

En annan triplatta som jag tycker är värd att lyfta fram är albumet Forever från 2010 där han samlande sin gamla rytmsektion från Return to Forever, dvs Stanley Clarke på bas och Lenny White på trummor.

 

Forever.jpg

Link to comment
Share on other sites

Nu har jag tagit upp några av pärlorna från Chick Coreas mer eller mindre fasta ensembler genom åren. Åren har gått och i takt med den har det blivit mer återsamlingar typ retrospektiver med sina gamla kumpaner. Innan jag listar några av dessa vill jag hålla fram ett album från ECM som jag tycker är ett måste. I min värld är detta ett lika klassiskt album som t ex Keith Jarretts Kölnkoncert. Det är ett album han gav ut tillsammans med sin mångårige kompis, vibrafonisten Gary Burton. De turnerade rätt så frekvent med denna duo och det finns fler album ute. Men stjärnan i samlingen är definitivt det första från 1973. Finstämt, varsamt och grandiost album hos mig.

 

Crystal Silence.jpg

 

Även Chick Corea småfuskar lite med vibrafon ibland. Här leker han och Gary Burton i ett extranummer under en konsert.

 

 

 

Chick har även gjort andra duoplattor t ex med Hiromi, Stefano Bollani, Bobby McFerrin med flera. Det finns mycket att botanisera bland för den nyfikne.

 

Jag avslutar mina tips med lite nyare alster där tillfälliga "superband" satts samman med Chick som "överste prästen". 2010 samarbetade han med  med ett band de kallade Five Peace Band som utöver dessa båda herrar hade med basisten Christian McBride, trummisen Vinnie Colaiuta och saxofonisten Kenny Garrett

 

Five Peace Band.jpg

 

Further Explorations med tidigare Chick-medlemmarna Eddie Gomez, bas och Paul Motian, trummor. Ett utmärkt trioalbum med lite andra klanger än de jag nämnt ovan. Det släpptes 2011.

 

Further Explorations.jpg

 

2008 fick han ihop sitt gamla Return to Forever med Stanley Clarke,b - Al DiMeola,g och Lenny White,tr som gjorde en sommarturné som bl a resulterade i en liveupptagning från Montreux som även finns som DVD/BR.

 

Reeturn to Forever Returns 2008.jpg

 

Att döma om vad som skrivits så skar det sig lite mellan Al DiMeola och resten av bandet på något sätt. Tanken var ett de skulle fortsätta ett tag till men det gick åt pipan. Istället satte Chick ihop en ny constellation men behöll namnet Return to Forever eftersom bandet byggde på de låtar som skrevs för RtF. Chick Corea var naturligtvis fortfarande kvar liksom Stanley Clarke och Lenny White. Gitarrvirtuosen från Elektric Band, Frank Gambale ersatte Al DiMelola och sedan toppade man med violinisten Jean-Luc Ponty. 2011 släppte man en CD-dubbel inklusive en DVD-konsert som heter The Mothership Returns. Frågan är om detta inte är det bästa albument som går under Return to Forever

 

The Mothership Returns.jpg

 

En av Chicks mesta vapenbröder under hela sin karriär har varit trummisen Steve Gadd. Chich ville lyfta fram honom lite mer i rampljuset och tillsammans skapade de The Chick Corea + Steve Gadd Band inför en turné och skivsläpp, Chinese Butterfly. Här kom nya medlemmar med som tidigare inte spelat så mycket med Chick. Gitarristen Lionel Loueke kommer från Herbie Hancocks grupper, saxophonisten  Steve Wilson har spelat i den tidigare Corea-grupp som kallades Origin (som jag inte tagit med i min sammanställning), den kubanska basisten Carlitos Del Puerto är en ny upptäck likssom  slagverkaren Luisito Quintero från Venezuela. Philip Bailey från Earth Wind & Fire är också med på en låt. Albumet släpptes 2018.

 

Corea Gadd.jpg

 

Jag avslutar med Chick Coreas senaste skapelse, The Spanish Heart Band från 2019, Återigen, vid 78 års ålder sätter han ihop ett helt nytt band med nygammal inriktning där flamencon står i förgrunden med en blandning musiker från USA, Spanien och Latinamerika. (Undra hur aktiv och framåtsträvande jag själv är när jag fyllt 78 bast). Här ingår flamencogitarr, spansk steppdans, kastanjetter och mer traditionella instrument. Är det jazz eller vad är detta? Jag har inte en aning. För mig är det Chick Corea där de spanska influencerna alltid varit starka. Om inget annat nyinspelat ligger i studion så blev det här Chick Coreas sista inspelning med ett av sina band. Albumet heter Antidote. Det har också kommit en dubbel med solopiano där han tolkar de klassiska mästarna och väver in med sin egen musik.

 

My Spanish Heart Band.jpg

 

Därmed sätter jag punkt för dessa urvarl. Jag har listat drygt 30 album som jag tycker tillhör de bästa med Chick Corea. Jag har ytterligare ca 65 så det finns naturligtvis fler album som kanske skulle lyftas fram. Samtidigt öppnar det möjligheter för dig att hitta dina egna favoriter. Då har jag heller inte tagit upp det otal album där han ingår i andra grupper (förutom mitt första tips med Stan Getz). Jag har heller inte tagit upp de album där han har skrivit för orkester och stråkvartetter, alla hans soloalbum. Det finns mycket att botanisera bland i utgivningar där Chick Corea ingår. Likaså andras tolkningar av hans rika låtskatt. 

 

Jag vet att det finns de som inte tycker om Chick Corea för han låter si och så. Det är ett argument som jag har lite svårt för. Jag kan förstå att man inte gillar album x eller album y. Chicks musik och utgivningar är så mångfacetterade att det är näst intill omöjligt att kategorisera hans musik i ett enda fack. Med öppet sinne tror jag att det finns åtminstone något ur Chicks digra produktion som passar de flesta utom rena musikhatare. Det lär säkert komma fler utgåvor och nypressningar. 

 

Jag tycker det är en lycka att fått leva under en period där sådan mästare som Chick Corea, Keith Jarrett, Miles Davis, Herbie Hancock, Pat Metheny med flera satt så djupa musikaliska avtryck som de har gjort vilket kommer att påverka musik och musiker i flera generationer även framöver. Jag är helt säker på det.

 

Hoppas ni hittar något där ni kan hylla Chick Coreas musikaliska gärning under nästan 60 år.

Link to comment
Share on other sites

Mina favoriter rangordnade:

1. Chick Corea - Return to forever (fågelskivan)

2. Chick Corea - Madhatter

3. Return To Forever - My spanish heart

4. Return To Forever - Romantic Warrior

5. Return To Forever - Live The Complete Concert

 

Nu har jag inte lyssnat i närheten lika mycket på Corea som Bebop gjort, men av skivorna jag hört (och äger) är i alla fall dessa mina favoriter. Jag tror min lista innehåller ganska lättsmält Chick Corea. Jag har enkel smak. =) Eller. Det är kanske pop- och rocklyssnarens Chick Corea-lista?

 

 

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Create New...