Jump to content

Recommended Posts

Vet inte om det finns något intresse i en tråd för att öppet diskutera HUR vi lyssnar? Inte bara på VAD, även om det i många fall kanske avslöjar vad som den personen finner mest intressant? Jag anser att man borde kunna erkänna för sig själv och andra att vi alla lyssnar med olika "intressen" / inriktningar. Och att det ibland blir mycket viktigt att veta vad som blir personliga preferenser. För en person som har som jobb att testa utrustning måste det ju vara extremt viktigt att förstå sin egen vinkel? Om man inte själv är ens medveten om sin egen "bias" för vad man gillar så kan man ju inte ens vara objektiv på något vis? Självinsikt kan vara svårt. 

 

Så vad finns det för olika "personligheter" i lyssnadet? Då jag jobbade i hifi-butik under 90-talet så tyckte jag mig finna några olika grund-lyssnare som hade olika önskningar / krav / förväntningar: 

 

1. Upplösningen. Många kunder letar till största delen efter att finna mer detaljer i sin musik. Och tar denna parameter över alla andra. Och även om då givetvis diskanten blir viktig så ofta är det lika viktigt att detaljer i basen ska vara mycket upplöst. I min fördomsprofil (jag har själv varit en!) så sitter de ofta på kanten av stolen på helspänn och koncentrera sig på ett register i taget. Jag upplever att många testare har en släng av detta. Har ofta ljust klingande anläggningar då de upplever det som mer avslöjande. Tänk "hifi" plattor som favoritmusik. 

 

2. Dynamikälskaren. Sedan har vi kunder som mer än något annat vill ha en fysisk känsla av musiken. Musik ska kännas i hela kroppen. De dras ofta mot hornhögtalare (men även Martin-Logan, B&W och andra högtalare som kan spela högt) som kan ge ljudtryck så att byxorna fladdrar. Inte alltid men ofta spelar de rätt högt. Tänk Yello, Kraftwerk eller extremt dynamiska inspelningar som musik. 

 

3. 3D. En för mig rätt ny kategori av lyssnare är personen som vill kunna "se" hela bandet / orkestern framför sig på scenen. Jag gissar på att de gillar högtalare som är rundstrålande?  Tänk Roger Waters som favoritartist. 

 

4. Musiksamlaren. Som normalt inte håller på med hifi alls utan har kvar sin stereo sedan 1978 och knappt byter nål ens när den går av. Hittas ofta på musikmässor eller i skivbutiker. Massor av egna underkategorier och subkulturer mm... Huvudsakligen endast ett band eller artist de söker efter och vill ha allt som denna gett ut. Samt minst 22 st bootlegs. 

 

5. Bredbandaren. Här har jag nog själv landat till stor del personligen. Jag söker efter något ogripbart övertonsregister som ger "bättre" musik än inspelningen kanske ens har? Med hjälp av rätt distorsion från rörförstärkare så är det till stor del mellanregister med magi som jag söker efter. Diskant får gärna finnas men är inte viktig alls på samma sätt som hos kategori 1. Och jag har inget emot bas men då ska den vara ren och gärna torr. Men ljudtryck som kategori 2 vill ha har jag sällan eller aldrig behov av. Ofta akustisk musik, gärna Jazz innan 1959 och mysig ofarlig musik. Mono eller inte spelar inte så stor roll. 

 

6. DIY. Har nästan ingen roll hur någonting låter. Bara de har byggt ihop det själv. Och tycker att det låter fantastiskt. För pengarna. Musik? Jag gissar Spotify då de knappast vill betala för musik de lyssnar på? 

 

Sedan kan man givetvis ha drag utav alla eller ingen av dessa ovan drag i olika nivåer. Vilken kategori är du? Finns det fler kategorier som jag missat som borde vara med på listan? 

Link to post
Share on other sites

Jag är nog den typiske bredbandaren. Alltsedan en magisk upplevelse på en hifi-mässa i Malmö i slutet av 90-talet där ett par Dynaudio Confidence 3 spelade så tårarna rann av rörelse så har jag lyssnat efter anläggningar som lyckas förmedla magin/emotionella dimensionen i musiken.

 

 

Edited by Jamo
Stavfel
Link to post
Share on other sites

Jag faller in bland de flesta av dina kategorier. 

Detta då jag vill bli berörd och få känslan av musiken som spelas. 

Det är olika vad det är just den dagen som verkligen greppar tag i mig. 

Kan vara detaljer och finkänslighet till puls/takt och råhet. 

Allt beror på dagsform och att jag är väldigt ombytlig vad gäller musik. 

Link to post
Share on other sites

Vet inte vad @LPL menade med sin smiley, men kände något liknande när jag läste inlägget. Hade väntat mig ett annat innehåll.

 

Ingenting av det där handlar för mig om hur man lyssnar. Tycker också det visar på tydlig bias vad gäller rangordning av hur hifi-människan ska delas in och det finns en "finhet" eller "äkthet" kopplad till detta.

 

Kan inte passa in någon av mina hifivänner i något av dessa snäva fack. Tror några av de mest kräsna lyssnarna jag känner också pysslar med DIY exempelvis. De absolut största musiksamlarna jag känner har också några av de absolut mest finputsade och minutiöst komponerade hifiinläggningar jag vet. 

Link to post
Share on other sites

3: 3D, 

men inte från rundstrålande högtalare. Den klassiska musiken med stor orkester har blivit mycket intressantare när man även hemma ”kan se” var de olika sektionerna sitter och spelar. Särskilt efter att jag nu några år haft en abonnemangsplats på MalmöLive och lärt mig hur det är i verkligheten...

 

Uppskattar även när en sing and songwriter kliver fram och lever med mig i rummet....

Link to post
Share on other sites

Jag kan tycka att det är svårt att välja en av ovan nämnda i o m att jag själv vill påstå att klangen i rummet är det första som får mig att fånga intresset för hur det låter. Detta om jag är på en mässa eller på ett hemma-hos. Om klangen är bra genom mina öron så kan jag fortsätta med att lyssna mer specifikt hur jag tycker att det låter, kan nörda ner mig ordentligt när jag för dagen har de öronen på mig.

 

Vid lyssning hemma så har alla de punkter du nämnt avverkats, mer eller mindre iaf och idag så lyssnar jag till 99% bara på/till musiken, endast vid byte av apparat, tweak o s v så tar jag de analytiska öronen på mig för att kunna avgöra skillnaderna. Så att sitta och ”toklyssna" är passerat för många år sedan och numera känner jag att jag med den erfarenhet jag besitter och vet att det kan låta olika beroende på dagsformen och därför så drar jag inga slutsatser vid en enstaka lyssning. Men finns inte klangen i rummet så blir jag inte berörd, musiken ska helst nå in till hjärteroten för att den riktiga känslan ska infinna sig. 

Vet inte om jag svarade på dina frågor med mitt inlägg, men hoppas att du förstår ändå?

 

/byZan 

Link to post
Share on other sites
17 minutes ago, shifts said:

Vet inte vad @LPL menade med sin smiley, men kände något liknande när jag läste inlägget. Hade väntat mig ett annat innehåll.

 

Ingenting av det där handlar för mig om hur man lyssnar. Tycker också det visar på tydlig bias vad gäller rangordning av hur hifi-människan ska delas in och det finns en "finhet" eller "äkthet" kopplad till detta.

 

Kan inte passa in någon av mina hifivänner i något av dessa snäva fack. Tror några av de mest kräsna lyssnarna jag känner också pysslar med DIY exempelvis. De absolut största musiksamlarna jag känner har också några av de absolut mest finputsade och minutiöst komponerade hifiinläggningar jag vet. 

Var just detta jag menade med min "confused" och håller med om det som du @shifts skriver ovan. Älskar musik, sysslar lite med DIY (för att det ska bli ännu bättre), värdesätter Dynamik, 3D o.s.v. Är kanske upplösning som inte har högsta prio för min del.

 

Link to post
Share on other sites

Bra trådämne!

Först tänkte jag att jag passar in i kategorin ”Upplösningsnörd”. Men när jag läser beskrivningen så stämmer det inte så bra på mig.

Jag sitter inte och dissekerar musiken och lyssnar på detaljer.

Jag lyssnar bara på helheten, om jag får säga det själv.

Sedan ganska många år tillbaka så har jag försökt bli kvitt distraktioner. Oavsett om det handlar om distorsion, grumlighet, frekvenskurva eller något annat, så kan det distrahera.

Distraktionen inverkar negativt på illusionen av realism. Jag syftar på akustisk musik nu.

Sedan lite färre år tillbaka så har jag insett att god upplösning ofta ger den där reslismillusionen. Jag brukar kalla det för klarhet eftersom det ordet känns mindre tekniskt.

”Byxfladder”, riktigt djup bas och höga ljudtryck är inte viktigt för min del. För min del handlar sådant mest om grov anläggnings-prestanda-fokus. Men det behöver det självklart inte betyda för andra.

Själva musiken har jag nog ett väldigt enkelt förhållande till. Uttryck som ”musikens själ”, ”det musikaliska budskapet”, ”tonsättarens intentioner”, musikens ”språk” etcetera förstår jag inte vad de konkret innebär.

Link to post
Share on other sites

Jättekul med så många svar! Och nej, min tanke med denna fråga / påstående var egentligen inte alls att kritisera det ene eller den andre. Jag har själv gått igenom flera av dessa stadier personligen! Givetvis så kan man (precis som jag skriver) ha alla dessa eller ingen alls. Min (säkert dåliga) beskrivning av de olika kategorierna var bara ett försök att lite överdrivet belysa de olika skillnaderna. Inte att man måste exakt passa in på allt jag säger i en kategori. Det intressanta för mig är ju om man är medveten om vem man är i dessa andelar? 

 

Och som föregående inlägg också skriver, man utvecklas och ändras ofta i sitt lyssnade med åren om det är med erfarenhet eller mognad eller ålder låter jag vara osagt. 

Link to post
Share on other sites

Allt utom 4 och 6. Jag lyssnar på flera sätt beroende av situationen och hur aktivt jag lyssnar. Ibland spelas det musik mer som stämningsförhöjning. Gammal jazz som exempelvis Lester Young och Artie Shaw från slutet av 30-talet ger en bra bakgrund vid matlagning...

 

Det finns ett par varianter till som jag inte tycker är ovanliga.

 

  • Spelar och lyssnar på musik men sitter inte och analyserar ljud i tid och otid. Fokus på musiken.
  • Spelar ”format” och tycker det är viktigare än musiken. Avstår musik för att det inte finns på rätt format.
Link to post
Share on other sites

Svår analys av sig själv, men jag tror jag sedan barnsben ända in i ryggmärgen blivit djupt berörd av musik. Det är där det intresset börjar. Detta även genom en Philips bandspelare med en högtalare som jag hade då jag var riktigt liten.

Med tiden lärde jag mig av mina erfarenheter och i andra system hörde jag vad jag uppskattade i återgivningen av musiken. Det har altid varit självklart för mig att olika anläggningar ger mig olika bra musikupplevelser av samma musik. 

 

Ganska fort insåg jag att jag njöt mer när det blev lite realistisk fysik i musiken och en någorlunda kraft i alla register. Då njöt jag mer. Så var det från jag var 6år upp till kanske 15års ålder. Hade 2 högtalare placerade nära varandra per kanal från jag var ca 13-19 år. Vande mig då vid storlek och fysik i ljudet.

 

Upplösning och kontroll i de olika frekvensregistren upptäckte jag sedan och det var ett klart positivt tillägg till kraft kontroll och dynamik. Det började nog strax innan jag var 20år till kanske runt 35-40 och de var då i tillägg till ambitionen att ha kraft, kontroll och dynamik. Inta för att alltid spela svinhögt utan för att få till det så även i lägenhet med moderat volym. Hade stativare ett tag men kompletterade med sub som jag aldrig riktigt fastnade för trots att jag gjorde allt i min makt att integrera den. Åter till golvare eftersom jag insåg att stativare inte funkar för att jag skall få ut det jag vill av att lyssna. Jag kan ha stativare som komplement men inte som första system. 

 

Egenskaper som perspektiv och 3d kan väl vara kul, men det har kommit efterhand i högre ålder tex efter inspiration av medlemmar på detta forum men det är mer en curiosa för mig. Det är inte där min största och bästa musikupplevelse från reproducerad musik grundar sig. Det är först när jag har det övriga på plats och trimmar upp det sista som jag tycker det är viktigt.

Skall återgivningen bli riktigt bra blir detta en konsekvens av den strävan. 

 

Alltså när audiofilen gör sig påmind kan det bli intressant. Audiofilen i mig hjälper musikälskaren i mig att njuta ännu mer.

Audiofilen blir den tråkiga men nyttiga teknokraten i intresset.

Audiofilen behövs för att komma vidare mot en toppenåtergivning som ger sådan gåshud att man kan riva en parmesan med den. Då är men där...

 

 

DIY är ingen stor drivkraft hos mig. 

 

Jag samlar inte plattor så mycket som jag samlar på musikupplevelser. Men visst finns det många tusen album i mina hyllor. Det finns vissa enstaka album eller artister som jag kanske kan betrakta det som att jag samlar på dem, men den mesta musik jag har har jag köpt för att jag gillar musikupplevelsen jag får av albumet. Jag har sällan köpt ett album för att fylla en funktion för en samlingens skull.

 

Link to post
Share on other sites

Jag vet inte om jag riktigt passar in i någon av dessa kategorier. Vad jag söker i första hand är harmoni, djup, klangfullhet och ett mellanregister som känns naturligt och avslappnat utan att vara laidback.  Avrundad och silkeslent diskantavslut. Upplösning men också samklang och dynamik i lagom portion och proportion. Vasshet och lyssningströtthet är bannlysta hos mig och känslighet mot diskantdistorsion är betydande. Söker system att lyssna länge till och som förmår att rätt återge en flygel i rätt dimensioner, sträng och resonans. Vill hellre låta örat upptäcka detaljer än få dem slungade rätt i ansiktet.

Om musikalitet vore ett begrepp som skulle tillmätas ett system, så skulle jag köpa det, men vet att det är inte där det sitter, utan mellan öronen.

Men helst lyssnar jag live förstås!

 

Calm

Link to post
Share on other sites

Alltså, jag kan nog vara en del av varje kategori du anger, men flera samtidigt. Det beror på humör, vilken musik det är osv.

Igår spelade jag Roger Waters Amused to death  så att hustrun nästan ringde polisen, hon skulle vara före grannarna sa hon. 

Ikväll är det Harry Belafonte i Carnegie Hall på mer moderata nivåer och en annan typ av upplevelse.

Link to post
Share on other sites

 

Alltid kul med karikatyrer.

Tycker att det skiljer avsevärt mellan normalfallet när man lyssnar, och specialfallet när man är i test mode av någon anledning.

Vid träffar, i butiker, hos handlare, på mässor och vid hemlån så måste man såklart vara i test mode, så det blir ju den bild som exponeras. 

När man lyssnar i normalfallet så är det själva verket man lyssnar på som är prio. Hifi mode kan lägga sig i om det är något som sticker ut antingen bra eller dåligt.

 

Vi gjorde en poll med "dina lyssningsvanor" för några år sedan som jag gärna uppdaterar om vi blir överens om kategorierna.

 

Link to post
Share on other sites

Jag är lite osäker men TROR att jag alltid lyssnar på samma sätt. Dvs något ”test mode” föreligger nog sällan för min del. Det är förvisso sällan jag provlyssnar i butik men inför hörlursköp kan det förekomma. Men även då så är det helheten utan fokus på detaljer som gäller. Detaljerna förnimmer jag enbart sålunda att de kan distrahera och förstöra helheten. 

Link to post
Share on other sites

Och så missade jag ju tre kategorier inser jag nu:

 

1. Audiophilia Nevrosa! Personen som alltid letar efter nästa tweak eller uppgradering. Som aldrig kan sitta och vara nöjd utan det är jakten på nästa lyft som är målet. Som ofta är en dröm för varje butik då de ofta byter och köper nya tweak så snart de kan. 

 

2. Rabatt-jägaren! Som bara köper det som är "billigt" /nersatt i pris och egentligen inte lyssnar på grejerna så mycket innan köp. Hur det låter exakt är av mindre vikt, bara det är en bra affär (läs stor rabatt). Köper aldrig någonsin någonting till fullpris. Av princip. 

 

3. Nostalgikern: Det var bättre förr! Använder endast grejer tillverkade före 1979 och menar att detta låter mycket bättre än allt nytt oavsett pris. Kan alla modellbetäckningar på alla Pioneer från hela 70-talet och samlar gärna på original-broshyrer och manualer. I plastfickor. 

 

Vet ni definitionen av en Audiofil? Det är en person som bara har vänner som också är Audiofiler! Och igen, jag vet detta för att jag själv varit där. Hifi kan vara som ett beroende och jag får väl starta föreningen Anonyma Audiofiler om ingen annan gör det... :-) 

Link to post
Share on other sites

Kul ämne!

 

Jag vet ganska precis vad jag vill ha men det är inte så lätt att kvantifiera så att andra förstår. Jag har inte träffat särskilt många som delar min smak fullt ut så jag tillhör kanske en liten nisch men när man hittar andra i just den nischen blir det plötsligt väldigt lätt att vara överens om intrycken. Det finns ingen större mening att försöka övertyga andra som tillhör andra åsiktskorridorer att min syn på saken är rätt och jag är väldigt svår att påverka också, nästan till den graden att jag verkar arrogant ibland. Det är förstås inte min avsikt och inte ett personlighetsdrag som jag tycker passar på mig men är man nöjd så är man!

 

Det som diskuteras tycker jag egentligen mer handlar om kompromisser vi är villiga att acceptera i strävan mot det för oss ideala ljudet. Egentligen vill jag ha "alla parametrar på max" men det är inte praktiskt genomförbart. Jag utgår från mitt rum och försöker göra det så bra som jag känner är rimligt och därmed har jag i viss mån satt begränsningen när det gäller vilken "skala på ljudet" jag kan uppnå och hos mig är det nog runt 1:10. En symfoniorkester i full skala får jag inte in i rummet och skulle man tränga ihop en sådan i mitt rum skulle det bli väldigt grötigt och påträngande. 1:10 motsvarar också en reduktion av volymen med runt 20dB så om symfoniorkestern kan nå upp till 125dB någon gång är det nog rimligt att det motsvarar 105dB i den skalan jag har. Det stämmer ganska bra med de erfarenheter som jag har när det gäller realistiskt ljud i mindre rum eller som i mitt fall relativt stort rum. Inspelningarna behöver också anpassas och "tryckas ihop" för att rymmas i rummet, de låga nivåerna uppfattas som för låga när man sänkt taket för ljudnivån. Sådana här funderingar kan man utvidga till fler områden men jag nöjer mig med att visa mina tankemässiga grunder.

 

Med detta sagt så är mitt grunddrag sökande efter "realism" och med mitt resonemang ovan inses att realism inte nödvändigtvis är det samma som precis som i verkligheten utan en anpassad variant och nog är vi väl ganska många som rent av tycker att det kan låta bättre hemma än på konserten och framför allt om de använt PA-ljud.

 

Jag stämmer trots allt in åtminstone delvis på en hel del av "kategorierna" men inte nödvändigtvis på kommentarerna och kan väl nämna några parametrar som jag gillar.

Upplösning

Dynamik/transienter

3-D/ljudbild

Bredbandare/sammanhållen klang

 

Allt ovan ingår som delar i det jag kallar "realism". Musiksamling håller jag på med lite grann men det påverkar inte min ljudsmak.

 

Nostalgiker är jag väl också men mer vid sidan av huvudanläggningen och visst håller jag på med DIY och är lite prismedveten också men jag försöker att undvika bias från detta när det gäller kvalitet.

Link to post
Share on other sites
4 hours ago, MatsT said:

Kul ämne!

 

Jag vet ganska precis vad jag vill ha men det är inte så lätt att kvantifiera så att andra förstår. Jag har inte träffat särskilt många som delar min smak fullt ut så jag tillhör kanske en liten nisch men när man hittar andra i just den nischen blir det plötsligt väldigt lätt att vara överens om intrycken. Det finns ingen större mening att försöka övertyga andra som tillhör andra åsiktskorridorer att min syn på saken är rätt och jag är väldigt svår att påverka också, nästan till den graden att jag verkar arrogant ibland. Det är förstås inte min avsikt och inte ett personlighetsdrag som jag tycker passar på mig men är man nöjd så är man!

 

Det som diskuteras tycker jag egentligen mer handlar om kompromisser vi är villiga att acceptera i strävan mot det för oss ideala ljudet. Egentligen vill jag ha "alla parametrar på max" men det är inte praktiskt genomförbart. Jag utgår från mitt rum och försöker göra det så bra som jag känner är rimligt och därmed har jag i viss mån satt begränsningen när det gäller vilken "skala på ljudet" jag kan uppnå och hos mig är det nog runt 1:10. En symfoniorkester i full skala får jag inte in i rummet och skulle man tränga ihop en sådan i mitt rum skulle det bli väldigt grötigt och påträngande. 1:10 motsvarar också en reduktion av volymen med runt 20dB så om symfoniorkestern kan nå upp till 125dB någon gång är det nog rimligt att det motsvarar 105dB i den skalan jag har. Det stämmer ganska bra med de erfarenheter som jag har när det gäller realistiskt ljud i mindre rum eller som i mitt fall relativt stort rum. Inspelningarna behöver också anpassas och "tryckas ihop" för att rymmas i rummet, de låga nivåerna uppfattas som för låga när man sänkt taket för ljudnivån. Sådana här funderingar kan man utvidga till fler områden men jag nöjer mig med att visa mina tankemässiga grunder.

 

Med detta sagt så är mitt grunddrag sökande efter "realism" och med mitt resonemang ovan inses att realism inte nödvändigtvis är det samma som precis som i verkligheten utan en anpassad variant och nog är vi väl ganska många som rent av tycker att det kan låta bättre hemma än på konserten och framför allt om de använt PA-ljud.

 

Jag stämmer trots allt in åtminstone delvis på en hel del av "kategorierna" men inte nödvändigtvis på kommentarerna och kan väl nämna några parametrar som jag gillar.

Upplösning

Dynamik/transienter

3-D/ljudbild

Bredbandare/sammanhållen klang

 

Allt ovan ingår som delar i det jag kallar "realism". Musiksamling håller jag på med lite grann men det påverkar inte min ljudsmak.

 

Nostalgiker är jag väl också men mer vid sidan av huvudanläggningen och visst håller jag på med DIY och är lite prismedveten också men jag försöker att undvika bias från detta när det gäller kvalitet.

Exakt så! Detta med hifi är ju unikt personligt och alla har sina egna vinklar och önskningar till vad som är "perfekt". Jag tror att vi alla kanske kan vara överrens om att den "perfekta" ljudanläggningen inte finns? Man får lära sig att göra kompromisser där man står ut med dem helt enkelt.

 

Däremot så tror jag att det är relativt vanligt att man "lär sig" att tycka om sitt eget system med tiden. Jag hör ofta på mässor kommentarer från besökare i stil med "det låter bättre hemma..." vilket det givetvis i deras öron gör. De är ju inlyssnade på just sitt rum och sitt system. Jag upplever att hjärnan är en enorm EQ som lär sig efter ca 3 veckor att sortera bort de stora problemen som finns så att man inte längre hör dem. Men för en hemma-lyssnare som besöker en mässa så låter det mesta så himla mysko att de har svårt att ens höra vad som kan vara bra. Mässor låter sällan perfekt men om man är van att stå i en butik (med flera rum och flera system) eller går på många mässor så lär man sig att jämföra rummen med varandra och inte ha sitt eget system som referens. 

 

Link to post
Share on other sites
15 minutes ago, Transient Design said:

Jag hör ofta på mässor kommentarer från besökare i stil med "det låter bättre hemma..." vilket det givetvis i deras öron gör. De är ju inlyssnade på just sitt rum och sitt system. Jag upplever att hjärnan är en enorm EQ som lär sig efter ca 3 veckor att sortera bort de stora problemen som finns så att man inte längre hör dem. Men för en hemma-lyssnare som besöker en mässa så låter det mesta så himla mysko att de har svårt att ens höra vad som kan vara bra.

 

Håller med om fenomenet och ännu värre blir det när de absolut måste lyssna på den musiken de är mest vana vid att höra hemma. När man bedömer andras åsikter relativt  den egna måste man ta en hel del hänsyn till vilket ljud de är vana vid.

 

Link to post
Share on other sites
On 2021-01-29 at 08:51, Transient Design said:

Och så missade jag ju tre kategorier inser jag nu:

En till:

Musikälskaren: En person som ständigt hävdar att hifi bara är ett medel för att uppnå musikaliskt nirvana. Har dessutom svårt att se sig som audiofil trotts att vederbörande ofta lägger ner betydande summor i dyr High End utrustning.

Link to post
Share on other sites

Jag tycker att vi har missat en kategori som i olika sammanhang är ytterst vanlig, i butiker och på mässor. Skulle kalla vederbörande "icke lyssnaren" eller "tekniknörden". Är egentligen inte ett dugg intresserad av musik utan mer av teknik. Diskuterar gärna högt i lyssningsrummet om tekniska konstruktioner, tillverkningsprocesser och tekniska utföranden och tar gärna konstruktörers och demonstratörers hela tid i anspråk. Ser mera musik som störande för diskussionen och låter gärna andra ta del av det lärda samtalet. Skulle man eller han (för det är alltid en man) vilja lyssna på musik så är det mer för att exemplifiera sin tekniska ståndpunkt i en dylik fråga. Känns han igen?

 

Calm

Link to post
Share on other sites

 

Det finns tydligen många nidbilder :think:

 

Om man som exempel lyssnar på panelen i Musikrevyn i P2 så är det extremt tekniska diskussioner om den produktion som recenseras.

Även betygsättningen grundar sig i stora delar på helt tekniska kriterier.

Anledningen är (vad jag tror) att de försöker vara objektiva i sina utlåtanden. De misslyckas med det för jämnan, dvs den ene sätter en femma medan den andre sätter en trea. Men det beror (vad jag tror) på att de tekniska egenskaperna värderas olika.

I slutändan blir det en härlig mix av fakta och tyckande.

 

Jag tycker alltså att det handlar om olika sätt att kommunicera, och det är väl bara bra. 

Man kan välja att kommunicera med funktioner eller med tekniska egenskaper, eller en blandning av båda.

En del vill hellre veta att "det låter högt", medan andra hellre vill veta att "det är 97dBA i LP".

Vilket man väljer beror på de parter som kommunicerar. Det viktiga är att man förstår varandra.

 

Och jag tycker fortfarande att det är två helt skilda saker om man utvärderar eller om man lyssnar.

Om jag är på demo vill jag höra fakta. En demonstratör som bara tycker ger jag inget för.

Jag ville ta exemplet med Musikrevyn eftersom "tekniknörd" kan ha ganska skilda betydelser.

 

Link to post
Share on other sites
3 minutes ago, calle_jr said:

Och jag tycker fortfarande att det är två helt skilda saker om man utvärderar eller om man lyssnar.

Ja, det är en jäkla skillnad. Jag la tid på att läsa på och jämföra innan jag valde det jag har. Nu är det mest intressant i samband med t ex pickupbyte, när det är dags att byta rör eller i samband med fintrimning av min digitala kedja. När väl det är gjort kopplar jag av anläggningen och lägger bara tid på att lyssna på musik intill jag hör talas om något revolutionerande som kan göra verklig skillnad i min upplevelse, vilket jag tycker sker mer sällan annat än vad jag betraktar som överdrifter. 
 

Men Euphonia är ett forum som mer tilltalas av apparater. Jag har musikvänner som aldrig kommenterat min anläggning annat än att det är många burkar. De är mer intresserade av den musik jag har i hyllorna. Det tycker jag också är mest intressant. Hifin är mitt instrument.

Link to post
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Create New...