Jump to content

Hembesök hos en snapphane


Recommended Posts

Det finns också en CD-spelare så klart och även den kommer från Audio Research och deras CD5-modell som vid det här laget har spelat i 12 år och den låter fortfarande mycket bra. Det låter rätt på något sätt. Jag gillar den skarpt. Det är en solid-state-spelare utan dac-funktion. Jag vet inte vad det sitter för dac i den förutom att det är en 24-bitare, troligen från Burr Brown. Den har inbyggd "reclocking"-funktion av kristall-typ. Inte minst har den Philips Pro cd-driver som bara går och går. Nisse har inga planer på att köpa något nytt. Jag är så satans nöjd med denna spelare. Det är precis som jag tycker det skall låta. Dessutom är det aldrig "nåt krabb" med den.

 

Cd-spelare CD5 DSC_6360.jpg

 

På högtalarsidan lämnade som sagt Nisse Quad-världen och gick över till Harbeth som slog an en sträng hos Nisse. Förr pratade man ofta om engelskt och amerikanskt ljudideal där en av de främsta företrädarna för det engelska ljudet var Spendor (Spenser och Dorothy Hughes) med sin legendariska högtalare BC1 som BBC valde som studiehögtalare på 60-talet. Jag har själv haft ett par sådana och kan fortfarande känna längtan. Pianoklangen från dessa var magisk. I BBC's korridorer huserade också H.D. Harbeth som var chef för BBC's utveckling av högtalare. Han uppfanna bl a bextrene och polypropylen som högtalarmaterial. Uppenbarligen arbetade han tätt tillsammans med Spendor då det var de som först implementerade Harbeths landvinningar med nya konmaterial. Han startade sedemera eget och Harbeths högtalare tog över efter Spendor. 

 

Spendor_BC1.jpg

Bild från Spendors hemsida

 

Sedan 1986 drivs Harbeth av Alan Shaw som är en färgstark person trots den svart-vita bilden. Han har varit med även innan han övertog firman och driver fortsatt "BBC's ljudidela" som är lite annorlunda än många andras. Graham Audio är en annan engelsk tillverkare som har liknande syn på vad som är bra ljud.

 

alan-shaw-bw.jpg

Bild från Harbeths hemsida

 

Hur låter då det "engelska" ljudet. Jag skulle säga så att det är inte bombastiska basattacker eller superupplöst ljud utan snarare en ljud som lyfter fram mellanregistret som den huvudsakliga ljudbäraren med en lite mer avrullad och rund bas och fantastiskt fint glitter i diskanten som aldrig får en att kisa. Dynamiken finns där men inte av det bombastiska slaget. Röster, piano och stråkar är deras största styrka enligt mig. Stråkkvartetter och små sättningar av annan akustisk musik är deras främsta bidrag tycker jag. Men all musik går naturligtvis att spela med stor behållning.

 

Nisse tror jag är inne på sin tredje modell av Harbeth som nu är deras Monitor 40.1 (finns en senare utgåva som kallas 40.2). De är lite knepiga att lossa fronten på och Nisse (och jag) tycker högtalare är vackrare med fronten på. Av respekt för de som blir tårögda av att se se högtalarelement visar jag en bild från hemsidan där elementen visas. Det är rejäla pjäser med bl a en 12"-bas och inte direkt vanliga stativhögtalare med en mankhöjd på 75 cm utan stativ.

 

harbeth-monitor-40.2-domestic-2.jpg

 

Harbeth skriver att det är en 6-8 ohms-högtalare som kräver minst 35 watt. Det mår dock inte illa av lite mer pulver. De passar utmärkt att drivas av rörsteg.

 

Så här smälter de in hemma hos Nisse. (Längst ner i hyllan står även en Isotek nätfilter).

 

Uppställning DSC_6355.jpg

 

Uppställning DSC_6356.jpg

 

På signalkabelsidan är det Siltech Anniversary som gäller. Elkablarna kommer från Isotek. Även på detta område tänker jag och Nisse på samma sätt, dvs så långt möjligt tänka i system. Vi menar att Audio Research, eller vilken tillverkare man nu går för, är bäst lämpad att anpassa sina apparater för att låta bra tillsammans. På motsvarande sätt känns det rätt att hålla sig till en kabeltillverkare. Det går naturligtvis att plocka ihop symbioser av olika märken som kan låta väl så bra och kanske t o m bättre. Men något sådant intresse har inte vi. vi har köpt våra leverantörers filosofi och ljudsignatur s a s. Om vi inte är nöjda får vi byta upp oss men då letar Nisse först hos Audio Research.

 

Siltech DSC_6368.jpg

 

Siltech DSC_6367.jpg

 

Samtliga kartonger finns kvar för alla eventualiteter.

 

Siltech DSC_6373.jpg

 

Nisse har satt ner foten med Audio Research, Siltech och Harbeth. Jag har gjort samma sak fast med VTL, Transparent och Dynaudio. Det låter väldigt olika hos oss och vi är båda väldigt nöjda. Det har inte alltid varit så, både jag och Nisse har "cherrypicked" bland olika tillverkare men det är över sedan 10-12 år. Vi lägger all fokus på  handla och lyssna på musiken vilket känns befriande. Det är ungefär som med den pensionerade stinsen: Där går ett tåg men det ger jag fan i.

 

 

 

Link to post
Share on other sites
  • Replies 68
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

Top Posters In This Topic

Popular Posts

Det har blivit allt färre hemreportage, tycker jag. Vi hade mer av den varan förr. Jag tänkte dra upp statistiken lite och drog iväg till min gamla musik- och hifi-vän sedan 1976. Vi besöker Nisse, en

Det finns också en CD-spelare så klart och även den kommer från Audio Research och deras CD5-modell som vid det här laget har spelat i 12 år och den låter fortfarande mycket bra. Det låter rätt på någ

Tillbaka till Nisse och nu blir det mest musik ett par inlägg. Det är ju trots allt det som allt går ut på. Både jag och Nisse kan ibland förundras hur lite musik och album många hifi-intresserade sam

Posted Images

20 hours ago, Bebop said:

Mina och Nisses är i huvudsak från 70-talet. Det låter utmärkt. Vi, har även köpt en del TonePoet, Classic, Toshiba/King och Music Matters. Omslagen är fantastika och de låter i allmänhet bra men inte i sådan omfattning att det känns prioriterat att byta ut resten. Vi njuter fullt ut med våra 70-talare av de klassiska utgåvorna av Blue Note, Prestige, Riverside, New Jazz, Verve, Impulse!, Columbia/CBS med flera. Vi har också remasters på cd där en del är mycket bra, framför allt när man insett att det inte dög att använda vinylmastrar till CD. Det blev helt annorlunda när man började med 20-bitars remasters som Impulse! var tidigt ute med. De låter kanonbra.

 

Originalutgåvors ljudliga fördel anser jag är en myt. Vad är ett original? Första hundra pressningarna med första matrisen? Eller räknas också de sista pressningarna innan man byter? Även de från 12:e matrisen? Måste de vara de första pressade i USA? Räknas inte Europas förstapressar? Har de fått färdigmastrade band att arbeta ifrån eller har presserierna varit inne och fingrat? Har man använt Neuman eller Ortofon graverhuvud? Har alla använt samma?... Det finns så många variabler inblandade och att alla kvaliteter skulle sammanfalla just på första pressningarna är ytterst osannolikt och lika osannolikt är det att allt annat är sämre. Det handlar nog snarare självupplevd förväntan. Men visst kan det skilja men inte att just originalpressningen skulle vara det enda som är bra.

 

På Discogs finns 129 utgåvor av Art Blakey & Jazz Messengers/Moanin. Originalet från 1958 låter bäst. För mig är det en skröna som jag inte tar till mig. 

 

Ett dilemma som ofta finns med original är att de är ofta spelade mycket. Jazzen under Blue Notes heydays var lite av ungdomens musik. Man vare inte så rädd om sina skivor, använde gamla kristallpickuper eller andra med lägre kvalitet i slipningarna. Det gör det svårt att hitta riktigt bra ex och de som finns är väldigt dyra. Sen kan man ju samla på original just för att det är original, men det är en annan sport som vare sig jag eller Nisse är intresserad av men det är kul att det finns de som bevakar även den delen,

 

Precis kloka ord! Låter det bra så är det bra helt enkelt. Tillräckligt bra för lyssnaren och det är väl bra så

 

... Men ofta ser man i forum uttalanden om hur olika pressningar låter och väldigt ofta med kommentaren:. Jättebra, Super, Toppen etc. Men ofta har ju inte personen något att jämföra med, vilket jag tycker är en svaghet ibland. Londonjazzcollector brukar rippa olika pressningar på Blue Note och andra skivbolag och det kan vara öronlyftande att jämföra direkt där i lurar. Vad jag menar är att det ÄR roligt att jämföra. Ibland blir man förvånad både på det ena och andra hållet. Originalpressar låter ofta eller har i alla fall potential att låta bra om de inte är slitna exemplar. Masterbanden har oftast använts vid graveringen och även om banden ofta håller bra så är de ju garanterat fräscha då i alla fall. Fast det är mycket som spelar roll hur en pressning låter som du skriver. 50-talspressningar hade ju ofta ganska beskuren diskant och inte minst beskuren bas för att kunna spelas på dåtidens ofta ganska mediokra skivspelare som inte spårade så bra. 

 

Som Lindome skriver så har ju Blue Note original LPs ibland det som upplevs som ett jäkla tryck, dvs de är starkt graverade med hög utnivå vilket ger en slags högt komprimerat ljud som tilltalar många.  Jag tycker det är kul och ett "sign of the times", men inte alltid "hifimässigt" det bästa. ¨Jag samlar inte original främst för ljudkvalitetens skull, utan helt enkelt för att  jag tycker det är kul. Jag tävlar inte heller med andra, men det är jag och min inställning till samlande. Det är så mycket som avgör hur det låter. Mest avgörande är nog ofta vilken mastring och metalwork som använts.

 

Inspirerad av denna diskussion så jämförde jag just mina 3 ex av Blakeys Moanin' - alla i Stereo. Dels en Original DG stereo 1959 med Ear. samt en med New York label press (ca 1963/64) också pressad av Plastylite (med Ear) samt en Liberty Press ca 1966/7, De har samma master och samma inskriptioner i deadwax och resultatet?  Jo de låter förvillande lika. Jag bytte fram och tillbaka 2-3 gånger men i princip exakt samma. Trots att man skulle kunna tänka sig att metallstampern blivit sliten så hörs det inte hos mig  i alla fall. Denna pressades ju ganska ofta gissar jag. Tyvärr har jag ingen senare press att jämföra med som MusicMatters eller United artist Blue Label etc, Är det en ny mastring/lack så blir det större skillnader såklart.

 

Jag jämförde min japanska 1983 king press av Dexter Gordons Clubhouse med den nya i Tone Poet-serien och Tone Poeten låter väldigt mycket bättre. Varför? Gissningsvis har japanerna som gav ut musiken först haft en kopia på masterbandet samt inte gjort samma val som Kevin Gray som mastrade den nya releasen.  Vad vet jag? Skillnad är det i alla fall till det sämre för japanpressen i detta fall.

 

Oj det blev ganska långt, men jag brinner lite för det här och är ganska vetgirig. Men i princip håller jag med dig Bebop - originalpress behöver inte alls låta bäst - det är så mycket annat som kan påverka.

 

 

Link to post
Share on other sites
2 hours ago, Bebop said:

...en av de främsta företrädarna för det engelska ljudet var Spendor (Spenser och Dorothy Hughes) med sin legendariska högtalare BC1 som BBC valde som studiehögtalare

 

BC1! Jag har kvar mina Spendor SP1 (som ju är en vidareutveckling av BC1) på avbytarbänken, uppe på en hylla i elektronikrummet. Dom får en ömsint klapp då och då...

Edited by Kapten Tråkig
Link to post
Share on other sites
1 hour ago, shaft said:

Oj det blev ganska långt, men jag brinner lite för det här och är ganska vetgirig.

Inte alls. Ämnet är intressant och passar bra i denna tråd. Hifi utan musik blir lite torrt.

 

Inför tråden om Ortofon 2M Black bad jag Nisse ta med sig några album som vi båda har för att kunna hoppa mellan albumen med en knapptryckningen. Vi inledde med att spela Dexter Gordons A Swingin Affair. Nisses ex är en fransk pressning som jag tror är från 1983 och mitt ex är från 1999 från Classic. Redan när man tittar på den fysiska spårbredden så ser man skillnader. Spåren ligger mycket tätare på den franska utgåvan och de låter väldigt annorlunda. Det var natt och dag med franska utgåvan med MC-pickupen och Classic med MM-pickupen. Den franska har större värmeinnehåll där Classic hade mer force, s a s. Sedan bytte vi spelare och då lät de betydligt mer lika. Lärdomen av detta är att det man hör mellan olika pressningar beror också på pickupers förmåga och signatur. Vilken var bäst? Smaksak, men både jag och Nisse är nöjda med våra ex. Jag har den även på CD från 1987 som låter mer som Classic-utgåvan.
 

4C0AD1CB-541A-42D1-A181-745BB09DEAF6.jpeg

 

Så visst kan det vara skillnad på utgåvor och om jag tycker någon av dessa klenoder från jazzens guldålder låter riktigt illa försöker jag hitta något annat om plattan känns viktig, men det är rätt sällan. Har inget exempel jag kan komma på just nu. Men jag har ett antal album i flera versioner även jag. När det började komma ut nya audiohilpressningar hängde jag på tåget några år men original har jag aldrig jagat med systematik. Jag har även hel japanska pressningar.
 

Ett exempel är Miles Davis-favorit, My Funny Valentine i mono från 1965 som jag har i engelsk pressning. Den får väl betraktas som ett engelskt original. Senare köpte jag även en stereoutgåva från 1981 pressad i Japan. Jag har även här en CD som där musiken har remastrats för just CD. Jag har också köpt alla MoFi-utgåvor av Miles Davis inklusive Valentine, men där handlar det mer om samlande, kul att ha. Har spelat den en gång. Skillnaderna mellan handlar enbart om nyanser utan direkt värde, tycker jag. För njutningen hade det räckt med en av dem.

 

3D90C773-DFBE-4FDD-8EF3-256A8424A2ED.jpeg

 

 

 

Link to post
Share on other sites

Tack för glada tillrop...:app:

 

Alla trådar har ett slut, så även denna. Det finns dock några saker till. Vi har också gjort lite experiment...

 

Som framgår av denna bild står högtalarna ganska nära bakre väggen. Min uppskattning är ca 70 cm från baffelns framkant.  Det är lite snålt med tanke på reflexer (att reflekterat ljud kommer fram med för lite avstånd till direktljudet från högtalaren).  @calle_jr skev i någon tråd att ett mått på 2 meter är eftersträvansvärt. Här blir det bara 1,4 m (2x0,7). Basreflexöppningen sitter på framsidan, vilket möjligen är en fördel(?).

 

Uppställning vänster DSC_6372.jpg

 

Tidigare stod de betydligt längre fram. Harbeth rekommenderar 75 cm med räknat från högtalarnas bakkant. Här är det snarar 30-40 cm. Problemet var bara att med Harbets rekommendation blir det knappt någon bas i Nisses rum. Som de står nu är basen djup och väl integrerad med övriga register. Harbeth vet ju inget om Nisses rum så här får man kompromissa. Djupare bas på bekostnad av viss rymdkänsla eller tvärtom. Nisse ville ha mer bas och några större uppoffringar av rymdkänslan är det inte. Guidelines från tillverkare får man se som just som guidelines. Nisse kan säkert komma längre genom en del akustikfix men han är inte beredd att göra den typen av ingrepp, i vart fall inte de han känner till. Det här är ett familjerum som skall funka för alla och för andra aktiviteter också. Livet är för övrigt fullt av kompromisser.

 

Uppställning DSC_6370.jpg

 

Slutsteget har två högtalarutgångar, 4 ohms- och 8 ohmsuttag. Normalt brukar man säga att man skall använda det uttag som ger högst ljud. Så blir det när han använder 8-ohmsuttaget. Högtalarna är också specade som 6-8 ohm, så det känns ju rimligt. Nisse läste på forumet för en tid sedan att @lindome provat att koppla till 4-ohmsuttaget istället. Det provade vi också. Den första effekten var att ljudnivån sänktes med drygt 10 enheter på volumdisplayen. Istället för 37 fick han nu spela på strax under 50 för samma volym. Något extra brus kunde vi inte förnimma.

 

Men det hände en annan sak. Mellanbasen fick mer swung, mer sväng helt enkelt. Det var ingen marginaleffekt. Vi provade med olika musik fram och tillbaka. Det var ingen tvekan. Nu kommer han att köra med 4-ohmsuttaget några veckor och sedan koppla tillbaka för att försäkra sig om att det inte är någon annan undermedveten effekt som skapar denna känsla. Vi får se hur det slutar.

 

Finns det någon naturlig förklaring till detta? Kanske någon av er kan bidra med att försöka förklara detta, kanske @MatsT :question: Min teori är att slutsteget hanterar högtalarens impedans-/faskurva annorlunda via 4-ohmstappen :39: I grafen visar den prickade linjen faskurvan och den heldragna är impedanskurvan.

 

Graf 1008harH40fig1.jpg.

Källa: Stereophile

 

Med detta kände vi oss rätt så färdiga. Dags att lämna rummet och avsluta med lite småprat. Vi gick in till yngsta dotterns rum som flyttade hemifrån i maj...

 

Uppställning med Nisse DSC_6351.jpg

 

Vad gör man när man plötsligt fått ett ledigt rum i huset? För Nisses del är den frågan lättbesvarad :cool:

 

Mias rum DSC_6376.jpg

 

Man fyller den naturligvis med musik... :D  Nu återstår bara frågan om lite om Nisses musik, vilka artister som gjort störst avtryck och exempel på ett av deras bästa album som Nisse håller lite extra högt. Inte lätt att välja men han fick ihop tio stycken enligt mitt önskemål... stay tuned.

 

 

Link to post
Share on other sites
32 minutes ago, Bebop said:

Finns det någon naturlig förklaring till detta? Kanske någon av er kan bidra med att försöka förklara detta, kanske @MatsT :question: Min teori är att slutsteget hanterar högtalarens impedans-/faskurva annorlunda via 4-ohmstappen :39: I grafen visar den prickade linjen faskurvan och den heldragna är impedanskurvan.

 

Graf 1008harH40fig1.jpg.

 

Det blir förmodligen lite mer output där impedansen är låg om man använder 4-ohmstappen, det blir lägre utgångsimpedans på den tappen (om inte motkopplingen påverkas).

Link to post
Share on other sites

Det är dags att tacka Nisse för att jag fick ta lite bilder och förmedla Nisses hobby kring musik och hifi. Han är helt dedikerad sin "sport". Golf, husbilar, båtar, charterresor, bilar, motorcyklar och liknande är områden Nisse helt ratat (jo han har besökt de vanligaste resmålen i yngre dar). Han har även bil men den fyller en funktionalitet snarare än intresse. Det är musiken som styr Nisses vardag och för det intresset behövs det också lite hifi. Utöver detta är det familjens väl och ve som står i förgrunden. 

 

Så var det då några av Nisses stora influenser genom livet som har påverkat hans musikintresse och gör än idag. Som ni ser handlar det om musik från 1959 - 1972. Enligt Nisses mall skapades den intressantaste musiken i hans bok mellan 1955 - 1975. Nisse menar att hela 80-talet var i stort sett ett förlorat årtionde vad gäller nya stjärnor. Det kom dock ut bra musik även då av artister som redan innan satt ner klacken. På 90-talet blev det lite bättre igen. Nisse köper även nya artister och album men någonstans ligger dessa referenser i bakgrunden.

 

Nisses favoriter.jpg

 

Nisse är också noga med att påpeka att dessa artister har gett ut andra album som också skulle kunna plats i listan liksom en uppsjö av andra. Han nämnde t ex Herbie Hancock, Joe Henderson, Pat Metheny, Paul Simon, Eric Clapton, Jimi Hendrix, Deep Purple, Chick Corea, Art Blakey, Charlie Haden, Ornette Coleman ... De har också gjort viktiga album som blivit referenser hos Nisse. Men uppgiften gav plats till enbart 10...

 

Jag har samtliga album och jag skall ta ner och spela igenom dem. Listan skulle lika gärna kunna vara min med endast få ingrepp, bl a med lite soul.

 

Tack Nisse!

 

Link to post
Share on other sites

Mycket bra reportage, Bebop! :D

 

1 hour ago, Bebop said:

Nisse ville ha mer bas

 

1 hour ago, Bebop said:

Nisse kan säkert komma längre genom en del akustikfix

Efter ert besök, Bebop och Nisse, så har det hänt en del hos mig gällande främst akustik. Så jag rekommenderar er ett förnyat besök för en utvärdering. Det kan framförallt var intressant för Nisse då jag vet att han har vissa "problem" med akustiken i hans stora rum, så han kan få lite ideér och tips om enkla åtgärder som gör stor skillnad, kanske...;)

Link to post
Share on other sites

Tack för ett mycket trevligt hembesök :app:

 

 

7 hours ago, Bebop said:

Listan skulle lika gärna kunna vara min med endast få ingrepp

Är inte det ett tecken på att den bästa musiken inte behöver stödja sig på en genre?

Varför behöver vi genrer? Är inte det bara blockerande? Kommer vi ha genrer i framtiden?

För vissa fall kan jag förstå, tex dödsmässor och dansmusik. Det går ju inte dansa hambo till speed metal :)

En del använder bara en uppdelning i klassisk musik och pop. Det är egentligen bra, men nykomponerad konstmusik är ju inte klassisk, och kan man kalla en 60 år gammal inspelning för pop?

 

 

8 hours ago, Bebop said:

ett mått på 2 meter är eftersträvansvärt.

Ja, men det är alltså skillnaden i gångväg jämfört med direktljudet. Med 1m från baffel till bakvägg blir det 2m tur och retur så att säga.

 

Link to post
Share on other sites
14 minutes ago, shifts said:


En viss hambo var väl en dödsdans vill jag minnas. :39:

Sant.

Många har tonsatt med det temat, Saint-Saens och Liszt kanske mest kända.

 

Men en bra uppdelning kanske ändå vore konst-, pop- och folkmusik?

Om man med popmusik menar sådant som i grunden är mer en kommersiell verksamhet snarare än konst.

Konstmusik är i grunden (såklart) en konstutövning, och folkmusik är en regionalt kulturhistorisk musikform.

Då blir disco, synt, jazz, new wave och soul popmusik, medan hambo och gregoriansk sång blir folk.

Jag har svårt med detta :D

 

Link to post
Share on other sites

Först ett stort tack för er uppskattning...

 

13 hours ago, calle_jr said:

Med 1m från baffel till bakvägg blir det 2m tur och retur så att säga.

Jo, det var det jag skrev (2x0,7m = 1,4m)

 

13 hours ago, calle_jr said:

Varför behöver vi genrer? Är inte det bara blockerande?

När det gäller själva musiken i sig finns det inget behov. Det låter ju som det gör oavsett vilket. Behövs det artistnamn? Behövs det albumtitel? Label?

 

För mig handlar det mer om en praktikalitet ungefär som vid bokföring, i byggkatalog, reservdelskataloger osv. Det är praktisk med olika konton och flikar för att hitta det man söker både i sin egen skivhylla, i butiker och på nätet för det man söker. Det är också ett hjälpmedel när man köper musiktidningar. När jag köper Grammophone eller Down Beat har jag förväntningar om olika typer av musik baserat på genrer. Detta är inte blockerande. Tvärtom. Det hjälper mig att hitta det som intresserar mig.

 

Jag tycker det hade varit störande att gå in i en skivbutik med helt blandade genres i lådorna. Ponera att där finns 10,000 album och jag söker Bill Evans. Då är det ju bra om de använder genren "jazz" där de samlat de 100 album de har i genren. Har de 1000 jazzplattor är det en fördel om de dessutom sorterar på artist.

 

För mig handlar det bara om systematik samt ordning och reda. Ett annat sätt kan ju vara att sortera på skivbolag eller årtal. Man får göra det som känns bekvämt för en själv. Jag har också lagt in upplösning som en rubrik i mina högupplösta filer så att jag kan söka på 24/X eller 24/48, 24/96... och DSD, DSD64 och DSD128. Även det av praktiska skäl.

 

Jag sorterar på Classical, Rock, Pop, Country, Reggae, Jazz, Soundtrack, Blues, Visa, World, Soul, Jul, Latin, Electronica, Fado och Flamenco. Om jag inte hade haft denna sortering hade jag haft problem att hitta mycket musik. Jag kommer inte ihåg artisternas namn från Kap Verde och folkmusik från Portugal. Men går jag in på "Fado" hittar jag dessa lätt och omslagen ger mig en flash om deras innehåll. Att lägga allt i en hög och kalla det "Musik" hade varit frustrerande. Om man har hundra album är det sin sak men om man har 10,000+ blir det viktigare att kunna sortera. Men när jag väl spelar så är det bra eller dålig musik. Det kan också vara sväng eller meditation. Där finns ingen låsning till genrer.

 

Ett tips är också att ladda ner sitt bibliotek på mobilen för att kolla att man inte köper dubletter. Då är det också praktiskt med genrer. Det blir mindre att bläddra igenom.

Link to post
Share on other sites

Jag förstår givetvis intentionerna men hävdar ändå att "genre" är ett jäkla trubbigt verktyg för att både organisera och hitta i sin skivsamling. 

Ta ett konkret exemple; Herbie Hancock. Jag nämner tre album med honom som (för mig iaf) inte alls är Jazz:
Future Shock

Possibilities

River (The Joni Letters)

Och då har vi ändå inte nämnt Speak like a child, Head Hunters och de skivor han spelade in med Miles Davis, hyfsad spännvidd (tycker jag)

 

Men å andra sidan är det ju inte fel heller, man må nog bara hitta nåt som funkar för en själv. :)

 

Link to post
Share on other sites
3 hours ago, AlfaGTV said:

Jag förstår givetvis intentionerna men hävdar ändå att "genre" är ett jäkla trubbigt verktyg

Man får välja det som passar. Det viktiga tycker jag, är att ha kontroll och överblick över sin musik och hittar det man söker någorlunda snabbt. Jag har min modell som fungerar utmärkt för mig. Det tar heller inte många minuter att lägga upp varje album i databasen. Det är lite mer arbete med den digitala lagringen. Framför allt med klassisk. Där är jag inne och petar en hel del för att få min systematik. De flesta album är för-taggade med classical men ibland inget. Andra skriver "modern piano", "baroque", "Classical modern". Ibland lägger de kompositör som artist, andra gånger orkester, dirigent eller solist och inte sällan alla tre. Om man inte går in och ändrar där får man snart en enda röra. För klassiskt har jag börjat lägga upp register för "orkester", och "solist". Räknar med att vara klar till våren. Gör lite varje vecka. Huvudsorteringen ligger på "dirigent". Dessutom kan jag söka på "kompositör". Vinylen ligger dock bara på "classical". Där lägger jag in de på Kompositör och skriver in orkester och dirigent under övrigt. Där är jag inte riktigt konsekvent. Jag började med databas på 80-talet och hade inte riktigt samma struktur då. Men det funkar. Jag hittar det jag söker.

 

Albumbilderna har ofta också väldigt låg upplösning. Jag har svårt att acceptera att bara för att det är ett digitalt lagrat album så skall albumet ha låg upplösning.Jag googlar fram alternativ med minst 5-600 pixlar. Det tar ca 20 sekunder att fixa i samband med rippning, så totalt tar det ingen tid alls då det sker parallellt.

 

Det finns många artister som harvar i flera etablerade genrer. Är t ex Eric Clapton blues, rock eller pop. Det är inte det viktiga för mig. Hancock  hamnar under "jazz". Jag skulle också kunna lägga till fusion för att bli mer specifik. Men uppgiften är inte att ge varje skiva full rättvisa utan att jag skall kunna hitta dem. Vill jag spela en Clapton-skiva så ligger den under "blues", "rock" eller "pop" och Hancock under "jazz". I mitt LP-register har jag även lagt upp "fusion". Jag kan ju även söka på "Clapton" så får jag upp alla hans album oavsett genre.. Det kan jag även göra i min databas där både vinyl och cd finns med. Där finns även andra sökbegrepp.

 

Skivregister.jpg

 

 

Link to post
Share on other sites
4 hours ago, AlfaGTV said:

Jag nämner tre album med honom

Så är det med många av de band jag köper.

 

 

5 hours ago, Bebop said:

Behövs det artistnamn?

Jag har problem även med det, och bunkar hellre ihop med artistnamn "and related" så att soloalbum och andra samarbeten står ihop med band. Det funkar bäst för mig.

 

Link to post
Share on other sites
30 minutes ago, Bebop said:

Men uppgiften är inte att ge varje skiva full rättvisa utan att jag skall kunna hitta dem.

Jamän! Och det är ju det primära! Det som blir en utmaning är ju kanske snarare att vara enhetlig mellan sin "databas" och den verkliga sorteringsordningen, men man kan ju göra som diverse lager-varuhus, att i databasen hänvisa till hylla 4, rad 5. :D 

En nyfiken fråga, eller kanske dum, men utnyttjar du "period" när du tilldelar taggar till dina klassiska plattor? Det borde ju gå att tillämpa även på mera samtida musik, t.ex. Hårdrock 70-tal, Modern Blues etc etc.

Här är Roon rätt kul att leka med när man kan plocka ut genrer och sedan skära ytterligare via artister eller filformat eller vad man nu vill. Focus-funktionenär kraftfull. när man fattar koncepten.

Link to post
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Create New...