Jump to content

Peter Green har gått bort :-(


Recommended Posts

Peter Green är och var en av mina största idoler och inspirationskällor när jag drömde att bli mästergitarrist.
 

B7054B59-8DBE-4BC6-9AAE-806C26BF434E.jpeg
 

Jag har inte kläm på vad dagens generationer känner till om Peter Green så här följer en kort resumé. Om vi går tillbaka till andra halvan av 60-talet så fanns det en ”strid” mellan popen/r&b där framför allt Beatles och deras efterföljare hade täten. I en andra ringhörna rådde soulen med frontfigurer som Artetha Franklin och Wilson Picket. I ringen fanns också en tredje ringhörna som hade den amerikanska city-bluesen som ledstjärna. Den leddes av John Mayall som lockade över Eric Clapton från Yardbirds och gav ut albumet Blues Brakers with Eric Clapton. Det fanns också en fjärde hörna där Frank Zappa dök upp min sin avantgard-rock.

 

3DB9703D-EC10-4BB0-AD87-A4F4D86AA8BF.jpeg
 

Det var en milstolpe som blev inspiration för många grupper och som också blev en språngbräda för Eric (han med serietidningen). Han hoppade dock av snabbt och gick vidare med att skapa den första supergruppen Cream. Eric ersattes med Peter Green som först lanserades på albumet A Hard Road
 

BA396DA5-A921-4DD3-9361-7B8FC7ACA9CF.jpeg

 

Med på detta fantastiska album fanns också basisten John McVie och trummisen Aynsley Dunbar som ibland ersattes av  Mick Fleetwood på turneer. Sessionen hos Mayall blev kort även för Peter Green som efter ca ett år ersattes av Mick Taylor som sedan hamnade hos Rolling Stones efter Brian Jones död, men det är en annan historia. 
 

Peter Green startade en egen grupp tillsammans med John McVie och Mick Fleetwod som bas med namnet Peter Green’s Fleetwood Mac. Ytterligare medlemmar tillkom snart och gruppen blev kort och gott Fleetwood Mac. Jag törs hävda att Peter Greens inflytande på alla gitarrister i rock och bluessvängen under denna tid är oöverträffad. Han hade ett enormt stort inflytande på ”elektriskt sound” på elgitarrerna under sin höjdpunkt. Han blev lite av musikernas musiker och gjorde stöpte om amerikansk blues till en helt ny engelsk variant med en unik ton. På 70-talet kom flera hits signerade Peter Green. Bland dessa ”Black Magic Woman” (senare hit med Santana), ”Albatross”, ”Oh Well” och ”Man of the World”. 
 

Karriären blev dock tämligen kort då Peter fastnade i LSD-träsket och mental ohälsa. Fleetwood Mac levde vidare men orienterade sig mot en annan stil som också skördat stora framgångar. Peter Green försvann från scenen drygt 20 år i två omgångar och skapade Splinter Group som gav utmärkta album 1997-2003. Dessförinnan gav han ut fem mycket bra album några år omkring 1980 i eget namn. En bra samling av Splinter Groups finns i följande box som jag kan rekommendera om man inte vill söka efter vinylplattorna men ännu bättre är hans 80-talsalbum, tycker jag.

 

67DE9405-4755-423F-82E4-12FC6FA25D92.jpeg

 

Peter Greens sweetspot i 1967 - 1970 i det absoluta rampljuset var kort och intensivt men han gav ett oerhört avtryck i samtiden och än idag är han en stor förebild för gitarrister runt om i världen. Det finns mycket om Peter Green på Youtube, både låtar, intressanta dokumentärer och om hans gitarrer. Peter Green är en av de största och mest inflytelserik legenderna i musiklivet som nu lämnat oss. Han är en av mina stora hjältar.

 

0F42C92F-2658-484E-B920-F330D15D82CE.jpeg

Edited by Bebop
Komplettering
Link to post
Share on other sites

 

:diss:

En mästare har lämnat oss.

 

Jättebra profilbeskrivning av Peter Green @Bebop, men "Karriären blev dock tämligen kort" och "Peter Greens sweetspot i rampljuset var kort och intensivt" håller jag inte med om. Han slog igenom i 20-årsåldern och spelade i en mängd olika konstellationer och släppte en hyfsat jämn ström av soloalbum under 30 års tid. Det är väl inte kort och intensivt för en bluesman?

De fem soloalbum han gjorde på fem år medan andra spelade punk och synt är milstolpar i min skivsamling.

 

Link to post
Share on other sites
2 hours ago, calle_jr said:

Peter Greens sweetspot i rampljuset var kort och intensivt"

Det kan man tycka olika om. Jag tänker närmast på perioden från 1967 då han slog ner som en bomb hos mig med The Supernatural. https://youtu.be/CKn-0zEcRYI

Sedan kom Fleetwod Mac och tre år senare, 1970 var han borta i omgångar. Först ca 10 år och sedan borta igen drygt 10 år då han var tillbaka med Splinter Group på 90-talet. Men hans legacy och legendstatus skapades under några få år från 1967 till 1970. Tidigare i hans karriär spelade han bas men gick över till gitarr influerad av bl a Bo Diddley och Eric Clapton som då spelade hos Yardbirds.

 

2 hours ago, calle_jr said:

De fem soloalbum han gjorde på fem år medan andra spelade punk och synt är milstolpar i min skivsamling.

 

Samma här. 
 

Jag har kompletterat min text lite och tagit hänsyn till ditt påpekande så det blir lite tydligare om hans tid efter Fleetwood Mac.

Edited by Bebop
Komplettering
Link to post
Share on other sites

 

Peter Greens tidiga projekt med Fleetwood var genomsyrat av Mike Vernon, precis som det kluster av liknande band på Blue Horizon var då. Lite trubbigt kan man säga att dessa band lät likadant och hade samma recept.

Jag tycker därför man ska lyfta hans första soloalbum "The End Of The Game" som han släppte 1970. Helt nytt band utan kopplingar till vare sig Mike Vernon, John Mayall eller Jeremy Spencer, och utgiven på Reprise även i uk. Detta är mer blues-prog fusion och visar att Peter Green inte "bara" var en skicklig gitarrist.

 

IMG_0255.JPG

Link to post
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Create New...