Jump to content

Strmbrg, kanske mer av en filosoferande och reflekterande blogg framöver...


Strmbrg
 Share

Recommended Posts

Såklart ganska sjukt och nördigt. Men det känns bra:

Högtalarkablarnas skärmar är nu anslutna direkt till skyddsjord i nätkabeln.

Dessutom har jag filat ner XLR-hanarnas ytterhölje någon millimeter på Supra-signalkablaget. De klickade inte fast i Accuphase-förstegets Neutrik-anslutning, men nu gör de det. Det senare ids jag dock inte visa på bild.

 

904CED47-812F-4CD0-B48D-8046CDE6BB9E.jpeg

19C40682-58C3-4F55-B2F1-3C8A6BDE870F.jpeg

Link to comment
Share on other sites

  • 7 months later...
  • Strmbrg changed the title to Strmbrg, kanske mer av filosoferande och reflekterande blogg framöver...

Nu börjar den tänkta övergången till mer av bloggande - om jag nu förstått innebörden av att "blogga", vill säga. :grinquint:

 

För stunden har vi två morgontidningar neddimpandes i vår brevlåda.

Dels den prenumererade SvD, dels den, som den senaste tiden har kommit utan att vi har bett om den: DN.

 

I SvD skriver emellanåt Lena Andersson på ledardelen.

Hon kan vara lite väl akademisk och svår ibland i all sin småtorra lärdhet, men i grunden är hon en person som verkligen ifrågasätter, vilket jag rent allmänt tilltalas av, oavsett vad det handlar om.

Men speciellt intressant är det om det kretsar kring vedertagenheter i samhället, sådant som oftast inte kommenteras eller ifrågasätts särskilt mycket. Sådant som "alla bara gör" eller inte gör. Och hon vågar (vad det nu skulle vara för farligt med det, egentligen) adressera sina ifrågasättanden ganska rakt på individer, och inte sådär fegt och svepande som ofta är fallet när det alltid är organisationer, samhälle, politik mm som är mottagare av kritik och som de flesta problem skylls på.

 

Hur hänger det här ihop med hifi? Det vet jag inte fullt ut, men jag kan tänka mig att det kan hänga ihop med bland annat hifi och en hel del annat.

I hennes senaste ledare reflekterar hon kring den oreflekterande journalistiken. Själv förde jag omedelbart över det till den oreflekterande människan. I Anderssons text handlar det i grunden om idrott, att det inte handlar om hifi spelar mindre roll om jag ser det.

Man registrerar, man absorberar, man lägger på minnet.

Man "lär sig".

Eller gör man det? Och i så fall vad har man lärt sig?

Reflekterandet, frågandet, det nyfikna intresset av att tränga djupare, att ifrågasätta både sin omgivning och sig själv - vart tar det vägen?

 

Länk och saxningar nedan.

 

Journalistiken och Sanningen | Lena Andersson | SvD Ledare

 

"... ett långt reportage om längdskidåkaren Frida Karlsson, där hennes avstängning av något som kallas för hälsoskäl för drygt två år sedan nämndes. En landslagsläkare sade några ord och det gick inte att förstå vad han talade om, eftersom orden var suddiga och övertäckande snarare än precisa och förklarande. Någon ledare talade om att ”ligga på gränsen”.

På gränsen mellan vad och vad? Ingen undrade, orden bara passerade. Reguljära journalister är inte sällan just så ointresserade av de detaljer som skulle ge begriplighet och kropp åt fenomenen som nämns. Det ställvisa ointresset, bristen på vakenhet eller oron för att verka dum, öppnar för en poddmarknad där de som följer sin egen undran firar triumfer; där de som inte är införstådda bryter igenom hinnan av döljande ord och begrepp.

Man tycker sig förstå ett ord som ”hälsoskäl” därför att man vet vad hälsa och skäl betyder. Men vilken är innebörden bakom, i kött och blod och själens rörelser? Så är det med många begrepp och fenomen. Det ligger som en ogenomtränglig hinna mellan journalistiken och konkretionen. En och annan poddare med tillräckligt mycket driv har spräckt den.

Deras framgång beror delvis på att de inte tycker sig veta vad alla orden betyder bara för att de har hört dem förr. De frågar vidare, inte av impertinens utan av nyfikenhet. Vad är det för värden ni mäter? skulle Rogan ha frågat landslagsläkaren. Vilka värden ska man ha och vad hade utövaren i fråga? Hur har man kommit fram till att dra gränsen just där? Vad har de andra utövarna? När mätte ni senast och varför har det ändrat sig sedan dess? Men många journalister är för lojala för att undra, eller för upptagna av sina format, eller rädda att få svar som de inte vet vad de ska göra med..." 

 

51877417705_3d6ea9dbce_c.jpg

L1000395b by Lars Strömberg, on Flickr

 

 

Link to comment
Share on other sites

  • Strmbrg changed the title to Strmbrg, kanske mer av en filosoferande och reflekterande blogg framöver...

Dammsugningen är just avklarad nu på lördag eftermiddag, och skall nu stryka sista gången på en fanérad innerdörr av sextiotalstyp.

Klarlacken jag köpte blev jag rekommenderad hos den lokala färgbutiken efter att jag hade talat om vad som skulle göras.

En dörr, då räcker den lilla burken. Bra! det står alldeles för många olika burkar här och står redan, med för mycket kvar i.

Jag borde ha tänkt själv, men det gjorde jag inte. Den lilla burken medger bara en 40mm pensel, om man inte häller över i något annat kärl förstås.

Att stryka en hel dörr med 40mm pensel är svårt. Särskilt om det är klarlack, eftersom det är svårt att se var man har strukit och var man inte gjort det. Åtminstone inomhus.

De smala penselstråken gör att det därmed väldigt lätt blir små missade stråk, det blir glansmässigt flammigt. Även efter andra strykningen uppenbarligen.

I min kanske onödigt stora petighet med dörrjäveln, så reflekterade jag över det här ganska ofta förekommande "Ask your dealer for his experienced advice!", dvs vänd dig med förtroende till den som vet!

Det förde såklart tankarna över till hifi-branschen. Det finns några undantag - undantag finns nästan alltid - men ofta är det mest fluff-svar, han går till datorn och söker på hifi-märkets egen sida och behöver min vägledning för att hitta. Har ju redan kollat hemifrån... Om nu svaret på just det man vill veta alls står där. Det gör det sällan.

 

Gnällgubben övergår nu till andra strykningen av andra sidan på dörrbladet.

:grinsmilingeyes:

 

51877209313_3d118f4d17_c.jpg

L1000409 by Lars Strömberg, on Flickr

Link to comment
Share on other sites

Nu avlyssnas Bach. Det är vederbörandes violinkonserter det rör sig om.

Musiken är allt annat än häftig. Den är urgammal, den är långt från hitlistor och det finns mig veterligt ingen marknadsföringsmässig image uppbyggd kring gubben. Vare sig under hanses levnad eller skapad av någon rättighetsinnehavare eller annan parasiterande person eller organisation kring vederbörande. 

Bach "liksom lanserades" nog aldrig. Han förpackades nog inte av vare sig själv eller annan.

Men det är enbart min gissning.

Han och hans musik bara är.

Han är inte någon favorit hos mig, men han är väldigt bra. Åtminstone bra på att komponera fin musik.

Jag har inte direkt så många favoriter. Undantag finns förstås.

 

Många som lyssnar på "klassiskt" tycks vara väldigt pålästa. Pålästa om musiken och kompositörerna, alltså. 

Själv kan jag nästan ingenting. Åtminstone inte i jämförelse med många andra klassiskt-lyssnare.
Men varför ska man jämföra? Svaret är nog att man inte alls behöver jämföra. Men jämförandet tar likafullt stor plats i många människors tillvaro. Jag har nog tjatat sönder den saken redan. Åtminstone känns det som att bifallet kring mina ifrågasättande reflexioner kring den saken är begränsat.

 

Den just avslutade meningen precis före denna, orsakade nästan direkt en annan reflexion:

Varför är bifall, "likes", så eftersträvansvärt? Alltså, EGENTLIGEN? Jag triggas ju själv av att få likes på det jag gör och kanske framför allt på det jag bidrar med på forum av skilda slag.

Men, är det inte snarare RIKTIG RESPONS jag är ute efter? Respons av ärlig, icke-socialiserande karaktär.

Reaktioner på tankarna och resonemangen. Inte reaktioner som mer eller mindre är baserade på PERSONEN bakom dem.

Respons med tuggmotstånd. Kommentarer, gärna med ärligt ifrågasättande och prövande syfte. 

 

Det som intresserar mig och får just mig att delta på forum är ett fokus på TANKEN.

Det "intellektuella innehållet" (som inte alls behöver vara särskilt avancerat).

Inte alls på det sociala egentligen. Men det finns ju där ändå, som en konsekvens eller bi-produkt, skulle jag säga.

Gruppsamhörighet, tryggheten i vetskapen om att ha ett antal säkra sympatisörer kring sig, någon slags socialt baserad struktur deltagarna emellan. Gärna med några ledare att se lite extra mycket upp till. Det bildas ett mer eller mindre socialbaserat samhälle bland deltagarna. Den egna tanken, de ärliga ifrågasättandena, den socialt sett riskfyllda akten att vrida och vända på de mest vedertagna sakerna, den hålls ofta tillbaka till förmån för det sociala. 

Att ställa frågor som är viktiga, trots att de med hyfsad säkerhet kan förmodas rendera i socialt och emotionellt fokuserade reaktioner, istället för de avsedda intellektuella.

 

Nu är gubben Bach slut. Eller, det var han visst redan 1750. Detta inlägg är minst lika slut det. 

Bachs fiolkonserter var hursom bra som skriv-musik.

🙂

 

BB6344FA-A877-41E3-A948-544DCDDDB5EA.jpeg

Link to comment
Share on other sites

Varför är jag så fascinerad av djupillusionen i ljudsceneriet?
Kanske för att just den saken bidrar så mycket till realismen. Eller snarare till ILLUSIONEN av realsim.

Detta "vax" är ett bra exempel på ett fint djup, och tredimensionalitet överlag dessutom.

 

D5CAD178-5E38-48B2-8358-7F0707A2F400.jpeg

Link to comment
Share on other sites

Söndag morgon klockan 07:20 ungefär. Det här kommer att handla om tjafsande.

Mer specifikt om evinnerliga trådar på forum, där några personer med skilda ståndpunkter kan hålla på hur länge som helst med om och om igen nya inlägg mot den eller de som de inte har samsyn med.

 

Som vanligt och i Strmbrgsk stil, så dyker det där "VARFÖR" i stor text, upp som på en piedestal, mitt i tankerummet.

VARFÖR förekommer detta fenomen med forumtrådar där evighetstjafsandet uppstår?

Vad är syftet? Vad vill de som ägnar sig åt att inte vilja ge sig, åstadkomma? 

 

I förbigående vill jag nämna att just Euphonia inte är ett särskilt bra exempel på evighetstjafserier.

Men, det är fenomenet, inte etiketterandet av något specifikt forum som är det intressanta. Ej heller är mitt syfte att klistra tjafsar-etiketter på enskilda människor. Det kan lätt göras - åtminstone för den som har förmågan att minnas och registrera sådant på personnivå - men leder gissningsvis fel relativt grundfrågan, som ju handlar om fenomenet.

 

Jag är själv inte immun mot tjafsandet. Jag hamnar emellanåt själv i ett envetet fokus på att övertyga den mest oövertygbare.

Det löjliga, eller fascinerande - åtminstone för mig - blir om jag tänker mig att jag står mitt ute på en stor, öppen yta och skall ta mig vidare över denna. Ytan är tämligen tom. Den kanske är helt tom, sånär på att det 35 meter ifrån mig, strax till höger om den riktning jag blickar i, står en gnu och småfnyser.

Jag reagerar på fnysandet och tänker att just den vägen, där fnysaren står, skall jag ta. Han kan ju inte bara få stå där och fnysa! Han fnyser högst troligt mot mig. Och det ska han inte få göra obemött! Jag väljer att konfrontera vederbörande. Jag har ju en viss arsenal av utrustning med mig, så jag är inte direkt chanslös mot vederbörandes lätt hotfulla uppenbarelse.

Så, han ska fanimej få sig en omgång! Stå där och fnysa...

 

Men, VARFÖR?

Varför väljer jag inte någon annan väg? Och, om jag nu nödvändigtvis vill fortsätta i den riktning där gnun står, varför inte då ta en omväg runt vederbörande?

 

Förklaringar till ovanstående av typen: "Ja, människan är av naturen si eller så..." må vara relevanta. Men nu är vi ju såpass intellektuellt kapabla efter generationer av utveckling och kan tänka de mest komplexa tankar och föra de mest raffinerade resonemang. Så mitt VARFÖR känns högst befogat.

 

Nå, jag brukar åtminstone försöka, att kila in den lilla tanken:

"Men, Strmbrg, släpp det där nu! Vad är ditt syfte med att öda din energi på att stånga pannan blodig på att få människor att ändra sig? De personer du kan hamna i evighetstjafs med kommer inte att ge sig. Och vad vinner du på att, mot all förmodan, lyckas trycka till - eller om så önskas - intellektuellt fälla vederbörande? 

Vad är SYFTET med det? Vad spelar det dig för roll - EGENTLIGEN - om just den eller den personen sympatiserar med dina tankar eller din person?"

 

49732222167_2a02f68832_z.jpg

L1000042 by Lars Strömberg, on Flickr

Link to comment
Share on other sites

Alltså, fantastiskt! Decca har lyckats på ett enastående sätt med Chaillys Beethoven-symfonier! Tar vi "klangen" tex (mysko ord egentligen, vill snarare kalla det jag åsyftar för tonbalans. Kanske inte ens samma sak...),  är den enastående verklighetslik. Inga spretiga skrik i högre register och detta ej på bekostnad av klarhet därest. Gissningsvis en hyfsad distans mellan mikrofoner och instrumentgrupper... Fast det kan möjligen vara hur det vill med det, jag ska ju bara lyssna på't. 😄

En morgon-rivstart med finalen i tredje symfonin kan rekommenderas!

 

https://open.qobuz.com/track/4833140

 

 


 

953C1C6E-6AEF-4F67-A9E6-58FE4701E5D3.jpeg

Link to comment
Share on other sites

  • 4 weeks later...
On 2020-07-15 at 16:08, Strmbrg said:

Ja såhär ser det ut numera. Rummet saknar dagsljus så det är lite knivigt att fota. Jag gillar att ha det ganska skumt men har dratt på lite extra lyse för att kameran skulle bli klar med exponeringen någon gång... Accuphase A-20, Stax SRM 007T2, Chord Hugo2, Chord M Scaler och Magneplanar 3.7i. Musiken kommer numera enbart från Tidal. Inga CD eller andra fysiska fonogram.

50115913707_7a331328a4_k.jpg

Fin miljö Strmbrg. Jag har märkt att flera av sångerna jag velat strölyssna på via Tidal upphört vara tillgängliga nyligen. Är minskat utbud något du märkt av?

Link to comment
Share on other sites

45 minutes ago, Passerati said:

Fin miljö Strmbrg. Jag har märkt att flera av sångerna jag velat strölyssna på via Tidal upphört vara tillgängliga nyligen. Är minskat utbud något du märkt av?

Jag har gått över till Qobuz för några månader sedan, så jag kan inte svara på det. Den klassiska musiken verkar inte ha drabbats, åtminstone inte på Qobuz och åtminstone inte de vax jag lagt som favoriter.

Link to comment
Share on other sites

2 hours ago, Strmbrg said:

Den klassiska musiken verkar inte ha drabbats

Qobuz förstahandsinriktning var klassisk musik följd av jazz. Men idag är det nog inte så stor skillnad. Men när jag gick över till Qobuz så fanns knappt några album av Frank Zappa och Neil Young på Tidal. På Qobuz fanns samtliga och dessutom i riktiga HiRes-versioner typ 24/96 och 24/192. Alla bolag köper inte ”fake-formatet” MQA som väl är. Om man t ex tar en MQA från en 16/44.1-master så går en del av bitdjupet till just MQA-konverteringen men du vet aldrig hur mycket. MQA ligger i flera lager. Om man har en streamer som klarar MQA så kan de vika upp ett lager av t ex MQA 24/96 till 24/48. Om du vill komma åt sista utvikningen till 24/96 så måste du också ha en MQA-godkänd DAC. Och ändå får du inte ut allt. En del kallar MQA en högupplöst MP3 eller MP4. 
 

MQA-tekniken, enligt mitt förmenande, är ett blindskott i natten. Varför skall man komprimera HiRes och betala extra för streamers och dacar för att läsa av filerna när man kan spela av HiRes direkt via Qobuz eller HiRes ”köpefiler” utan att betala extra licensavgifter till MQA-dacar som inte ens klarar HiRes-filer fullt ut? Jag får vibbar till 70-talet till dbx, Dolby B och C, HXPro samt CX som man ville göra till standard. Det finns nya kassettbandspelare från Teac men de har inte Dolby B eller C. Så hur gör du med gamla band? Hur skall du spela av CX-kodad vinyl eller dbx-kodade källor? Privata initiativ till standarder håller sällan över tid. Undantaget som bekräftar regeln är väl RIAA för vinyl och CCIR/NAB för rullband.
 

Hur det ser ut idag mellan Tidal och Qobuz vad gäller utbud vet jag inte riktigt, men om man har jazz och klassisk musik som referens så så var Qobuz att föredra för ett par år sedan i vart fall. Men det är i vart fall enbart Qobuz av de båda som erbjuder ”äkta” HiRes både för streaming och nerladdning. Däremot finns det fler nerladdningstjänster som också erbjuder riktig HiRes.

Link to comment
Share on other sites

19 hours ago, Bebop said:

Qobuz förstahandsinriktning var klassisk musik följd av jazz. Men idag är det nog inte så stor skillnad. Men när jag gick över till Qobuz så fanns knappt några album av Frank Zappa och Neil Young på Tidal. På Qobuz fanns samtliga och dessutom i riktiga HiRes-versioner typ 24/96 och 24/192. Alla bolag köper inte ”fake-formatet” MQA som väl är. Om man t ex tar en MQA från en 16/44.1-master så går en del av bitdjupet till just MQA-konverteringen men du vet aldrig hur mycket. MQA ligger i flera lager. Om man har en streamer som klarar MQA så kan de vika upp ett lager av t ex MQA 24/96 till 24/48. Om du vill komma åt sista utvikningen till 24/96 så måste du också ha en MQA-godkänd DAC. Och ändå får du inte ut allt. En del kallar MQA en högupplöst MP3 eller MP4. 
 

MQA-tekniken, enligt mitt förmenande, är ett blindskott i natten. Varför skall man komprimera HiRes och betala extra för streamers och dacar för att läsa av filerna när man kan spela av HiRes direkt via Qobuz eller HiRes ”köpefiler” utan att betala extra licensavgifter till MQA-dacar som inte ens klarar HiRes-filer fullt ut? Jag får vibbar till 70-talet till dbx, Dolby B och C, HXPro samt CX som man ville göra till standard. Det finns nya kassettbandspelare från Teac men de har inte Dolby B eller C. Så hur gör du med gamla band? Hur skall du spela av CX-kodad vinyl eller dbx-kodade källor? Privata initiativ till standarder håller sällan över tid. Undantaget som bekräftar regeln är väl RIAA för vinyl och CCIR/NAB för rullband.
 

Hur det ser ut idag mellan Tidal och Qobuz vad gäller utbud vet jag inte riktigt, men om man har jazz och klassisk musik som referens så så var Qobuz att föredra för ett par år sedan i vart fall. Men det är i vart fall enbart Qobuz av de båda som erbjuder ”äkta” HiRes både för streaming och nerladdning. Däremot finns det fler nerladdningstjänster som också erbjuder riktig HiRes.

Ja, det kan bli hur invecklat som helst... Risken är nog ganska ofta att saker krånglas till väldigt mycket ställt i relation till resultatet.

Jag brukar fundera på det där ur ett mer allmängiltigt perspektiv, dvs lite oavsett om det gäller hifi eller vad sjutton som helst:

Då får jag ofta intrycket av att folk i gemen (kanske även jag själv) fokuserar mer på metoder än på resultat. Är man då dessutom väldigt kunnig inom ett gebiet, så kanske man frestas att grotta ner sig väldeliga i det man kan utan och innan, och riskerar att tappa bort fokuset på vad man EGENTLIGEN, dvs VERKLIGEN EGENTLIGEN, skulle åstadkomma.

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

 Share

×
×
  • Create New...