Concord Jazz - en protest mot "jazz goes fusion"

[Bebop]

Detta är en historia som inte borde vara möjlig… Det började så här:

I Concord, California, en med amerikanska mått mätt, småstad (ca 120,000 invånare) öster om San Francisco bodde och levde en framgångsrik bilhandlare.

 

 

Hans huvudmärken var Lincoln och Mercury ur Fords fordonsflotta. Firman hette Jefferson Motors som ägdes och drevs av den framgångsrike och  karismatiske Carl Jefferson  (f.1919 –  d.1995) intill sin död.

 

 

Precis som de flesta av oss hade han också ett privatliv och Carls stora passion var musik och framför allt då jazz av det som inte så sällan i nedsättande termer benämns som det lättare slaget, swing eller mainstream.

 

Kulturens och jazzens flagga vajade lågt i Concord vilket inte Jeff ville acceptera. Jazzen som spelades i radion var inte riktigt hans fåra. 1969 arrangerade han därför en jazzfestival som han helt enkelt kallade för Concord Jazz Festival och bjöd in musiker som spelade den jazz han tyckte om. Festivalen fick snabbt framgång vilket ledde till att Carl även startade ett litet skivbolag som fick det festivalpassande namnet Concord Jazz.

 

 

Detta var 1972. Han bjöd in några av sina favoritmusiker i ett ömsesidigt risktagande för att se om det kunder bära. Vid den tiden var det inte så svårt att ragga musiker av den typ Carl gillade. För att förstå det måste vi göra en liten makroanalys.

 

Följ med på en framgångsaga som trotsade tidens trender mot allt mer elektrifierad jazz och därJohn Coltranes efterföljare tog de bästa platserna på jazzscenerna runtom i världen.

[Bebop]

70-talet var en brytningstid mellan det nya och gamla som inletts redan under 60-talet. Under början klev den så kallade “fusion-jazzen” fram med band ledda av bl a Miles Davis, Herbie Hancock, Chick Corea, Flora Purim, Keith Jarrett, Gary Burton, Larry Corryell, Donald Byrd och John McLaughlin. Parallellt kom det en hel del grupper som spelade friare akustisk jazz ledda av bl a McCoy Tyner, Anthony Braxton, Julius Hemphill, Ornette Coleman, Pharao Sanders  och Alice Coltrane. Detta var fjärran ifrån Carl Jeffersons favoritmusik.

De olika ”jazztyperna” avspeglas i de olika etiketternas satsningar och prioriteringar under denna tid.

 

Jag har gjort ett försök att grovt illustrera detta grafiskt i följande uppställning. Observera att den inte på något sätt är heltäckande. Här saknas många bolag som var i farten. Den är heller inte ”vetenskapligt” belagd. Den bygger på min minnesbild och hur jag upplevde det hela.

 

 

• Pengarna fanns i den jazz som "flirtade" med rock o soul. Där fanns den nya publiken, volymerna och kosingen. Finns det pengar att tjäna finns det alltid riskvilligt kapital och de som kunde mobilisera de fetaste kontrakten med guldklimparna hittar vi i övre vänstra rutan. Här hittar vi artister/grupper som Weather Report, Miles Davis, Billy Cobham, Jean-Luc Ponty, Herbie Hancock, Brecker Brothers, Flora Purim, Chuck Mangione med flera. Bolagen täckte hela världen och musiken fick mycket stort genomslag. Jag var också med på tåget. Helt renodlade var de inte. De gav också ut annan jazz men det var i stort sett dessa bolag som ägde arenan för den nya "elektrifierade" jazzen. MCA passar in också med sina stora framgångar med Crusaders.
  
  
  Övre raden fr.v: Herbie Hancock, Flora Purim, Jean-Luc Ponty. Nedre fr.v: Weather Report, Return to Forever, Billy Cobham
   
• Den klassiska jazzen i form av grupper ledda av bl a Dexter Gordon, Art Blakey, Horace Silver, Lee Morgan och deras "elever" hittar man företrädesvis i övre högre rutan. Här hittar man också de flesta grupper och musiker som följde iJohn Coltranes och Sonny Rollins spår. Det är inte fel att säga att dessa bolag mer styrdes av sin övertygelse om att de stod för en högre kvalitet och att de vårdade den "riktiga" jazzen. Det var mycket bråk och stridigheter om detta typ att övre vänstra rutan stod för musik som var tillrättalagd bara för att tjäna pengar. Så var det säkert framför allt för bolagen. Publiken lyckades dessa klassiska bolag inte fånga som förr. Samtliga fick finansiella problem och alla klarade inte utmaningarna och las efter hand ner i sina gamla ägarkonstruktioner, framför allt under 80-talet. Först ut att slå vantarna i bordet var Riverside. (Idag har de flesta återuppstått men i andra ägarformer som varit ute efter deras kataloger).
  
  
  Övre raden fr.v: Art Blakey, Alice Coltrane, Bill Evans. Nedre fr.v: Phil Woods, Anthony Braxton, Pharaoe Sanders
   
• Den lite mer traditionella jazzen som hade sina rötter från musiker ur västkustjazzen och storbanden, framför allt Basie och Ellington, hittar vi i den nedre vänstra rutan. Den helt dominerande figuren här var producenten och promotorn Norman Granz som var huvudpersonen bakom Verve (tidigare NorGran) och Pablo. Contemporary hade mest jazzmusiker från västkusten, Capitol mönstrade  t ex Woody Hermans storband under många år, Nat King Cole och George Shearing. Vanguard hade blandad kompott men i detta sammanhang var det musiker från Basie och Ellington, t ex Clark Terry. Horizon var A&M's mer traditionella jazzetikett där så småningom Thad Jones & Mel Lewis, Paul Desmond, Chet Baker och Jim Hall blev de stora namnen. Mole Jazz och Bethlehem hade sin storhetstid innan och var i stort sett ute ur bilden under 70-talet. De levde av sin back-katalog med en blandad kompott av musiker. Dessa splittrades sedan och gick över till andra bolag.
  
  
  Övre raden fr.v: Count Basie, Al Cohn & Zoot Sims, Jim Hall. Nedre fr.v: Art Pepper, Woody Herman, Ella Fitzgerald

 

• Det kom också nya bolag som ville ge sig in i leken och tog plats i de tre fälten där jag listat några exempel. De viktigaste i detta sammanhang vid sidan om Concond Jazz var Famous Door och Galaxy. Det var Concord Jazz som la grunden för dessas uppkomst. Concord Jazz gick in med musik och musiker som i stort sett var dödsdömda på marknaden. Om man ville tjäna pengar skulle de snarare gå upp i övre vänstra rutan. Detta hade Jefferson vare intresse eller kapital för. Samtidigt såg han säkert att bolagen i övre högra rutan hade stora problem trots sina megastjärnor inom jazzen. Verve var på tillbakagång, Bethlehem och Mode Records var utslagna, Capitol var i kris efter att de tappat Sinatra och efter Nat King Coles död. Övriga artister kunde inte hålla liv i jazzen i "The House that Nat Built" som deras huvudkontor benämndes. De satsade nu istället på popen med grupper som Beach Boys och distribution av Beatles album i USA.
  
  Storbanden var på kraftig dekis, framför allt de vita ledda av bl a Les Brown, Woody Herman och Stan Kenton. För en normalt funtad marknadsstrateg var det ett omöjligt projekt. Men Carl Jefferson var besatt med sin idé. Han såg en öppning men han fick själv finansiera den. Carl lyckades och så pass väl att andra nu också såg nya möjligheter. Famous Door och Galaxy var två av dessa som några år senare hakade på med i stort sett samma koncept. Vad var det han hade sett för sitt inre? Det belyser jag lite mer i nästa inlägg.

 

Edited December 21, 2018 by Bebop
Fler bilder

[Bebop]

Carl Jefferson, som när han startade Concord Jazz, var 52 år gammal. Hans musik var swing/mainstream som den tedde sig på västkusten, det vi så här i efterhand kallar för västkustjazz och representerades i huvudsak på etiketterna Contemporary och Pacific Jazz. Dessutom vurmade han för storbandsjazzen, framför allt Woody Hermans, Count Basies och Stan Kentons. Mycket av denna musiken var på utgående. Norman Grantz stretade emot och startade Pablo där i huvudsak stjärnorna runt Count Basie liksom Basie själv och äldre bebop-stjärnor fick stora framgångar. Basies musik och därmed Pablo kan man förenklat uttryckt etikettera med swing/mainstrem med bluesen som rötter. Här hörde inte västkustjazzen hemma. 

 

Musikerna på västkusten hade försvunnit från rampljuset och letat sig in i studiosvängen, till filmstudiorna kring Hollywood och till TV-kanalernas undershållningsprogram, framför allt de klassiska "tonight-programmen". Någon västkustjazzare sa: You can't eat by playing jazz, vilket är ett vittnesmål om hur den jazzen mådde där i början av 70-talet. 

 

Det var bland dessa musiker Carl Jefferson satte in sin "stöt". Han ville ut få ut dessa musiker på scen och skiva igen. Starten var som sagt Concord Jazz Festival 1969 och följdes upp av  skivbolaget Concord Jazz 1972.

 

Carl fick ihop ett gäng som blev starten på hans utgivningar. Musikerna var inte nya och inte okända för älskare av västkustjazz och storband. Men det gällde inte all publik, även om de hört kanske alla i TV-sammanhang och via filmmusik. Carl Jefferson öppnade upp en ny storhetstid för många av dessa musiker och med framgångarna kunde han också lansera helt nya talanger. Men jag börjar med de mest tongivande i start-elvan. 

 

Det blir många ord om för de flesta helt okända jazzmusiker. Jag vill ändå ägna dem några rader. Först och främst för de var viktiga ingredienser i Carl Jeffersons satsningar. En annan anledning är att jag tycker att de inte skall glömmas bort. Concord Jazz-album (som jag återkommer till) är inte så svåra att få tag på. Jag är skapad på ett sådant sätt att ju mer jag vet om musiker desto mer intressantare är det, plus att det kan skapa nyfikenhet kring de grupper de spelat i. Woody Herman nämns ofta nedan. Han är värd att gotta ner sig i för den nyfikne.

 

 

Några ord om dessa musiker...

• Herb Ellis (1921 - 2010) var en av Jeffs första kontakter i samband med både festivalen och skivbolaget. Det var en gudabenådad gitarrist, ungefär som en Oscar Peterson fast på gitarr. Han är mest känd för sina år med Nat King Cole (som var Oscar Petersons största influens). Det här var innan Nat King Cole börjat sjunga vilket skedde långt senare. Innan dess var han känd som en av de mest virtuosa pianisterna - vilket gav honom tillnamnet "King". Senare klev Herb över till Oscar Peterson, där han också träffade basisten Ray Brown. Han var också med i Norman Grantz turnésällskap "Jazz at the Philharmonic". Efter detta ingick han i Ella Fitzgeralds komp. Vid tiden för Carl Jeffersons intåg var han mest engagerad inom filmmusiken.
   
• Joe Pass (1929 - 1994) var en annan gudabenådad gitarrist. Hans karriär var kort hos Carl Jefferson. Han var dock med på första albumet och är därför viktig i detta sammanhang. Han kallades ibland för jazzgitarrens Paganini. Han hade redan signerat ett kontrakt med Pablo men Herb Ellis fick loss honom för den första Concord-inspelningen. Joe Pass inledde sin karriär på västkusten.
   
• Jake Hanna (1931 - 2010) blev lite av Concord Jazz hustrummis. Även han hade en lång meritlista, framför allt som storbandstrummis. Han spelade med Maynard Ferguson Big Band, Woody Herman Big Band, Mort Lindsey Orchestra (mest känd som orkestern bakom Judy Garlands album). När Carl Jefferson knackade på dörren hade han spelat i storbandet i Merv Griffin Show i 10 år.
   
• Plas Johnson (1931) tror jag "alla" har hört utan att veta om det. Han spelade i Merv Griffin Show men var i övrigt en efterfrågad ensemblemusiker i storbanden bakom Peggy Lee, Nat King Cole, Frank Sinatra med flera. Hans ekonomiska trygghet skapade han i filmstudion under ledning av framför allt Henry Mancini. Ni har väl hört ledmotivet ur "The Pink Panther" (Rosa Pantern)? Då har ni hört Plas Johnson stora och bluesmättade ton som säkert kommer från hans ungdomsår då han ingick i BB Kings och Otis Spans band. En mycket fin saxofonist.
   
• Fantombasisten Ray Brown (1926 - 2002) kräver väl ingen djupare presentation(?). Startade som talang i Dizzy Gillespies storband 1945 och kom sedan in under Norman Granz's beskydd i skivbolaget Norgran som var förlagan till Verve. Om du köper ett album från 50-talet där Oscar Peterson är med så är sannolikheten stor att Ray spelar bas. Oscar var hans arbetsgivare mellan 1951 till 1966. Trött på turnélivet sadlade han om som lärare och studiomusiker efter Oscar-tiden och kunde därmed styra sina projekt full ut. Han var flitigt anlitad fram till sin död och de sista ca 10 åren ledde han också en egen trio med många inspelningar på Telarc. Men i början var det Carl Jefferson som lyfte fram honom i ljuset efter några års bortvara från den stora scenen.
   
• Trumpetaren och arrangören Bill Berry (1930 - 2002) kom in i gänget de första åren. Merv Griffin Show är en gemensam nämnare även för honom. Tycks ha varit en kontaktbyrå för Carl Jefferson. Men Bill var känd innan dess, men kanske inte för den stora publiken. Woody Herman har skrivit att Bill var en av de främsta musikerna han har haft och i det omdömet väger hans arrangörspenna en hel del. Han spelade också flera år i Maynard Fergusons storband och skapade rubriker 1961 när han blev Duke Ellingtons första vita musiker. Känsliga saker i USA vid denna tid. Efter Ellington gick han över till Thad Jones - Mel Lewis Big Band och sedan blev det TV, film och studio på västkusten fram till Concord Jazz kom in i bilden. Bill Berry är för en hel del audiofiler främst känd för sin Ellingtonhyllning "For Duke" från 1978 på bolaget M & K Real Time, som nämns som en av de bästa ljudupptagningarna. Inte så lätt att få tag på idag och kan kosta en hel del. Kommer ni över den så tvekar inte. Det kommer fler skivtips längre fram...
  
  
   
• Dave McKenna (1930 - 2008) var en mycket elegant pianist med fint driv. Han blev en av de mest inspelade pianisterna under Concord Jazz första 10-15 år. När han var i Kristianstad tyckte vi att han var som en korsning mellan Torbjörn Fälldin och "lagårdsdörr", så kanske ni förstår att den var en reslig och bredaxlad pianist. På Wikipedia kan man läsa: He was a significant figure in the evolution of jazz piano. Med det skall förstås att han var en av de som bidrod att utveckla pianospelet inom swing från dixie- och stridespel till ett mer följsamt spel som passade de musiker han spelade hos, bl a Al Cohn, Stan Getz, Zoot Sims som han kom i kontak med under sina år hos bl a Woody Herman Big Band.
   
• Ross Tompkins (1938 - 2006) ännu en musiker från TV-studiorna under 1960-talet. Men han hade spelat i större sammanhang innan dess i grupper ledda av bl a Eric Dolphy, Kai Winding, Wes Montgomery samt Louie Bellson Big Band som han kom in kontakt med 1971 då han flyttade till västkusten.
   
• Carl Fontana (1928 - 2003), ytterligare en musiker med gedigen storbandserfarenhet från Woody Herman, Lionel Hampton och Stan Kenton. Hans hemmabas var Las Vegas där han ingick i de storband som ofta stod bakom gästande artister där typ Sammy Davis Jr, Tony Bennett och Paul Anka. Tillsammans med Bill Berry fick han fart på Concord Jazz satsning på storband.
   
• Nat Pierce (1925 - 1992), pianist och en gigant när det gäller arrangemang och låtar för storband vars grund han la unger många år med Wood Herman. Han är känd för att kunna spela spela som Basie och anlitades ofta av Basie som arrangör. Hos Concord Jazz fick han också en hel del speltid som pianist, men hans viktigaste inslag var nog som arrangör och som katalysator för att starta storband inom Concord Jazz (i likhet med Bill Berry och Carl Fontana)
   
• Harry "Sweets" Edison (1915 - 1999), ej att förglömma. Edison startade sin karriär redan 1937 och blev känd främst från sina år med Count Basies storband men även från hans många inspelningar med Ben Webster, Buck Clayton, Lester Young (som också kom från Basie). På 60- och 70-talen livnärde han sig främst på västkusten som studiomusiker och i TV-shower. Han var med på ett par tidiga Concord-plattor som jag återkommer till men han var aldrig en del av Concord Jazz fasta stall. Han skrev istället på för Pablo

Dessa musiker var de som var med och fick igång bolaget och hjälpte till att skapa grundplåten för Concord Jazz. Nästa fas inleddes några år senare då Concord Jazz kunde teckna en "gammal" stjärna och en ny som jag tror överträffade alla förväntningar. Mer om det senare. Först några album från de först åren...

[Bebop]

Dags att välja och vraka i samlingen och sätta fart på skivspelaren. Jag har långt ifrån alla men ändock ett par hundra att välja ur. Det blir lite blandat musik, musiker, historia och mindre utsvävningar...

 

I anslutning till mitt kontor har jag en mindre anläggning som jag är mycket förtjust i. Det är inte s k high-end men det är spelglädje av yttersta karat som förmedlas av mina moddade Carlsson OA-51 över en Kenwood KT-550, SME III, Ortofon MM2 Black och Clearaudio riaa (köpt av @Taxmannen ). Förstärkning sker via en Marantz AVReceiver från vilken jag tar ut signalen ur pre-out till ett slutsteg från Lyngdorf. Allt spelar utmärkt tillsammans.

 

 

Första albumet från Concord Jazz med skivnummer CJ-1(mono) och CJS-1 (stereo) släpptes 1974. Det var ett gitarralbum med Herb Ellis och Joe Pass kompade av basisten Ray Brown och  trummisen Jake Hanna. Jag har den inte själv så jag kan inte uttala mig om hur den är. 

 

 

Den gavs också ut med annat omslag och med en etikett som avviker från den "vanliga" (se längre ner). Jag är lite osäker vilken som kom först men jag gissar på att det var i denna version.

 

 

 

Den gjorde trots all intryck på den "fusionmättade" marknaden. Japanerna spärrade upp ögon och öron och rättigheterna för första albumen i Japans gavs till Epic som släppte albumet 1976 (uppgift från Discogs)

 

 

 

För egen del skedde min entré till Concord Jazz 1975 med Herb Ellis & Ray Brown's Soft Shoe CJ-3 som kom ut året innan. Det blev också en entré till jazzen för mig på ett både bredare och djupare plan.

 

 

Omslaget är ett av de fulare slagen. Första upplagan (som såldes ut snabbt) hade ett annat omslag.

 

 

Jag har ett varmt minne från denna platta. Jag hade inte så mycket jazz innan. Det var i huvudsak några Verve-plattor med Jimmy Smith och Oscar Peterson plus ett par album med Dave Brubeck. Vid denna tid var mina husgudar John Mayall, BB King, Frank Zappa och mycket soul. Hos Frank Zappa spelade en kille som hette George Duke som jag fattat tycke för. Jag läste i någon av hifi-tidningarna att han gett ut eget album på märket MPS-BASF. 

 

Jag styrde kosan till Ågrens Musikaffär i Kristanstad dit jag just flyttat. I butiken fanns också en äldre herre på ca 45 år (jag var 23 år fyllda). När jag nämnde namnet George Duke hajade han till och sa: "Det där är en fantastisk pianist" varpå jag svarade "Nej, det är en sångare och keyboard-spelare hos Frank Zappa". Mannen kontrade snabbt: "I helvete heller, det är en ung och mycket lovande pianist i Oscar Petersons anda"... Så där höll vi på ett tag. Det slutade med att han bjöd hem mig så skulle han visa. 

 

Det kändes inte helt behagligt. En främmande man nästan dubbelt så gammal som jag bjuder hem mig, lika okänd för honom. Jag gav adressen till min sambo i den händelse jag inte kom hem...

 

Mannen jag hade träffat var redan då en välkänd guldsmed i stan och näst intill legend redan då emn det visste ju inte jag. Han var en stor jazzvän och startade Blue Bird Jazz Club i Kristianstad på 50-talet och senare Jazzfestivalen i Kristianstad/Åhus. Hans namn var Rolf "Gullis" Nilsson som kom att bli en av mina och familjens bästa vänner fram till hans tragiska bortgång. Han var den som på allvar fick mig intresserad av jazz och skivsamlande. Vid sin bortgång hade han drygt 15,000 LP-skivor och 3-4,000 CD-album, ett otal videofilmer med konserter och ett ansenligt bibliotek av böcker, tidningar och klipp om jazz. Vi reste runt på jazzfestivaler och konserter och åkte på inköpsresor av vinyl. Han kände också en massa musiker världen över. 20 år senare slutade denna bekantskap med att jag själv blev bas för Jazzfestivalen i Kristianstad/Åhus i mitten av 1990-talet.

 

Här en bild från en konsert på Montmartre ca 1976 i Köpenhamn där vi delade bord med pianisten Horace Parland (han med flinten i förgrunden).

 

 

Även fru Bebop hade ett gott öga till Gullis.

 

 

 

Med andra ord, Rolf "Gullis" var helt ofarlig...

 

Gullis spelade Soft Shoe-albumet och visst var det George Duke som spelade piano i bästa mainstream-stil. Han var då relativt nybakad från från San Francisco State University där han 1975 tog en master i komposition. Han spelade från och till med Zappa men initialt var hans mål att bli jazzmusiker och man får väl anta att det var därför han hamnade i detta sällskap. Delvis under protest med tanke på att både Herb Ellis och Ray Brown kom från Oscar Peterson. Herb Ellis lär ha svarat honom att "om det var Oscar vi ville ha så hade vi ringt till honom, men nu ville vi ha George Duke".

 

 

 

 

Jag köpte både detta och nästa album med samma sättning på After You´ve Gone (CJ-6). Märkligt nog fick inte George Dukes namn plats på omslaget. "Etc" står m a o för George Duke. Kan undra hur George kände för det

 

 

Om jag skall betygsätta albumen så får de 5 stjärnor av nostalgiska skäl på det personliga planet. Musikaliskt (inom mainstream)  så håller jag den sistnämnde lite högra än den första, inte minst tack vare tenoristen Plas Johnson. Idiomet är mainstream med bluesrötter som flirtar lite med Basie. Ljudet är utmärkt.

 

Om jag jämför med det allra bästa från Concorde Jazz' kommande utgåvor så får det bli en trea av fem för dessa tidiga verk men där vissa spår når upp till en fyra.

[eliot]

Jag är lärde känna skivmärket Concord när jag i början på 90-talet fått igång min skivspelare igen. Det var denna tyska återugåva på Bellaphone som jag blev förälskad i och den fungerade lite som min introduktion till jazzen

 

[Bebop]

3 hours ago, eliot said:

fungerade lite som min introduktion till jazzen

 

Kul. Det är en bra platta och det kommer mer Getz.