Jump to content

Bästa musiken 2018


AlfaGTV

Recommended Posts

Min lista blir som vanligt inriktad på FUNK:cool:

 

New Mastersounds - Renewable energy

New Mastersounds - Nashville sessions 2

Bernard Purdie - Cool down

Zapp - Zapp VII

Judith Hill - Golden child

Will Sessions Amp Fiddler - The one

Byron Miller - The gift Psychobass 2

Cookin on 3 Burners - Lab experiments vol 1.

The Getup - Take the cake

Ed Motta - Criterion of the senses

Link to comment
Share on other sites

Ett axplock .... ganska tvära kast :-)

 

Hoff Ensamble - Quiet Winter Night (An Acoustic Jazz Project)

Kjartan Sveinson - Der Klang Der Offenbarung Des Göttlichen

Herb Alpert - Come Fly With Me
Harry Bellafonte - Sings The Blues

Billie Holiday - Solitude

E.S.T - E.S.T Symphony

Bettye LaVette - Things Have Changed

Jose James - Yesterday I Had The Blues

Jose James - Lean On Me

The Walkabouts - Feel Like Going Home 

Yes - The Steven Wilson Remixes

 

mvh/micke

Link to comment
Share on other sites

On 2018-12-11 at 20:33, AlfaGTV said:

 Det börjar ju dra ihop sig till ett nytt år så smått... För de av oss som "scrobblar" är det ju rätt kul att få in o kika på vad man spelat under året!

Min 2018-lista ser ut så här. Eller i bild-form:

 

Vad har ni lyssnat på under året?

573FD005-4F0E-4854-8FFF-531164DB3D63.jpeg

 

 

Kan man få fram sådan statistik ur ROON? I så fall hur?

 

/ Ulf

 

 

Link to comment
Share on other sites

4 hours ago, shifts said:

Efter forumkritik förra året då jag delade med mig av min årsbästalista, som bestod i att musiken inte introducerades tillräckligt, dröjer det ett tag innan min egen dyker upp här. Den är under bearbetning och är förhoppningsvis klar innan årslutet.

Det var kanske att vi behövde lite tillvänjning :unsure:

 

Jag behöver också lite tid att tänka till så att jag inte luras.

Kommer ihåg förra året att jag funderade på om jag skulle ta de som var nya för mig eller om det bara gäller vad som släppts 2018.

Boris Blank kom ju för flera år sedan, så jag kör på det :app:

 

 

Link to comment
Share on other sites

1 hour ago, ulfsan said:

Kan man få fram sådan statistik ur ROON? I så fall hur?

 

Bra fråga och hur gör man om det är vinyl eller band då? Jag för ingen statistik på vad jag lyssnar på och har därför ingen koll på vad som spelas mest heller. Så därför går det inte att ge en rättvis bild på det, men som ”allätare” så lyssnar jag nog mest på Jazz, pop, rock, blues, klassiskt m m. Ska jag sedan specificera vilken typ i så ger jag upp då jag knappt vet i vilket fack de ska vara i. 

Kanske ett tråkigt svar men jag är glad för alla tips jag får från era listor, tror t o m att jag hittar nya favoriter i dessa vilket jag tycker är roligt, så tråden funkar som en liten önskelista för min del, tack till alla ni som bidrar, tack, tack!

 

Artister som jag gillar att dema hemma och lyssnar mycket på är

SRV

Ben Webster

Monica Zetterlund

Putte Wickman

Queen

Joe Bonamassa

Någon klassiska musikstycken

Jussi Björling, trots få bra inspelningar

Bobo Stenson

Peter Erskin

Diana Krall

Anna-Lotta Larsson

Bob Dylan

Nils Landgren

Harry Belafonte

Pink Floyd

Beatles

BB King

Ella Fitzgerald

 

listan kan göras nästan oändlig men ovan är några artister som jag kom på i all hast och som snurrar ganska mycket under ett år.

 

/byZan

 

 

 

Link to comment
Share on other sites

2 hours ago, ulfsan said:

Kan man få fram sådan statistik ur ROON? I så fall hur?

/ Ulf

Indirekt, får bli mitt svar! ;) Roon och även t.ex. Bluesound tillåter s.k. "Scrobbling", vilket betyder att det du spelar i dessa system rapporteras in till last.fm, där man sedan kan hitta sin statistik. Många människor använder last.fm för att få musikrekommendationer, baserat på vad de lyssnat till. Att vara medlem på last.fm är kostnadsfritt och tämligen transparent, inte ens spam-mail.

 

Och ang. vad vi lyssnat till så kanske även jag då borde koka ner min lista till något mera hanterbart och beskriva plattorna lite utförligare... Jag återkommer! (Och det får nog bli vad jag upptäckt under 2018)

Precis som @byZan är inne på så är det lätt att titta på vad jag spelat digitalt, men det finns ett antal plattor på vinyl också!

Edited by AlfaGTV
Link to comment
Share on other sites

Att vaska fram årslistan är en av mina musikaliska favoritsysselsättningar, men den listan växer allteftersom andra publicerar sina listor (bums finns ett fång nya måsten att bekanta sig med). Ovillkorligen upptäcker jag flera av mina favoriter just via andras listor. Själv för jag hyfsat protokoll i Evernote, tittar i Roon vad jag köpt från 2018, samt fyller på och rensar ur min årsbästalista i Spotify. Just den är i dag 37 timmar lång. Det är en insats som heter duga att få till detta! Och våndas så klart varje år över vilka som faktiskt var de absolut bästa. Huvaligen, har handsvett redan.

 

---

 

Använde förr Last.FM (tidigare Audioscrobbler), men tror jag bara loggar det som spelas via Spotify där nu och har inte med Roon. Vet inte varför riktigt, men tror jag skulle vilja kunna välja att inte ha den statistiken publik.

Edited by shifts
Link to comment
Share on other sites

@AlfaGTV, har gjort en kopia på din spellista i Roon (hittade dock inte alla) och ska lyssna in mig på vad du verkar gilla och se om jag hittar något till mig själv som gillas:)

 

Gör en kopia på @Bebop’s lista också om de finns i Roon eller om jag har de själv någonstans, men den blir svårare att lyssna in sig på då jag vill lyssna på helheten, men jag testar och ser om det är något som passar även mig där.

 

Fast egentligen säger musiken inget om jag inte är i rätt ”mood” vid utvärderingen så jag får nog ha listorna åtkomliga över tid. 

 

/byZan

Edited by byZan
Sista meningen tillagd
Link to comment
Share on other sites

  • 2 weeks later...
On 2018-12-17 at 20:38, byZan said:

@AlfaGTV, har gjort en kopia på din spellista i Roon (hittade dock inte alla) och ska lyssna in mig på vad du verkar gilla och se om jag hittar något till mig själv som gillas:)

Du borde definitivt kunna hitta alla! Endera på Tidal eller i ditt lokala bibliotek i ”stugan”?

 

Jag presenterar några av de jag snurrat mest under 2018:

Vestbo Trio - While You Were Gone (2015)

Svårdefinierad triojazzpoprock från Danmark. Upptäckte dem i år och denna platta har köpts både på dl o vinyl, tillsammans med flera av deras katalog. Det är instrumental musik som faller inom jazz-genren men tassar lika mycket inom rock och ambient egentligen. Jag gillar detta, ett modernt och fräscht sound som svänger och ändå ger tillräckligt mycket ”tuggmotstånd” för att iaf jag skall bibehålla intresset.

 

A Perfect Circle - Eat The Elephant (2018)

Klart annorlunda mot Vestbo Trio, detta är attityd-rock med självdistans och ”art-rock” ambition. Maynard James Keenan från Tool, en av mina metal-hjältar, har allt som oftast haft något sidoprojekt som t.ex. Puscifer (helt sanslös countrysatir med EDM-krydda och Rockfundament) eller A Perfect Circle. Den här plattan drar något åt Puscifer snarare än tidigare APC, men för mig är det här riktigt bra, både välskrivet, producerat och inspelat. (något komprimerat dock) Spännvidden mellan låtarna är rejäl, med allt från svart metal till Eurovisionsschlager i rockkostym.

 

Kraftwerk - 3D The Catalogue (2017)

Ja, Kraftwerk ja, det behöver jag nog inte presentera. Detta är deras skivkatalog i Live-utförande, från turneerna i modern tid. Det är alltså Live-versioner men utan publikljud. Eftersom jag köpte den på LP så är det mestadels där den snurrat, men Tidal eller MP3-downloaden har också snurrat en hel del. Jag är väldigt förtjust i dessa versioner, de har fått mig att uppskatta de tidiga Kraftwerk-alstren mycket mera. Dels låter det jäkligt bra och dels tycker jag mig begripa och ta del av låtarna lättare och med mindre ansträngning än i originalversionerna. En bonus är ”extra-plattan” med 3D Headphone Surround mix, så jäkla läckra mixar med ett par bra lurar!

 

My Brightest Diamond - A Million And One (2018)

Nåt poppigare, men ändå med både tuggmotstånd och bra hooks. En udda fågel i mina öron, Shara Nova, med sina fängslande melodier och superläckra arrangemang. Bra ljud, bra produktion! Påminner mig en del om Christine and the Queens - Chaleur Humaine som kom förra året, vet inte varför. Jag vet inte mycket om Shara och kan bara rekommendera en lyssning!

 

Skydive Trio - Sun Sparkle (2018)

Det här är eg. väldigt likt Vestbo Trio, en modern jazzvariant som är lika mycket instrumental rock och progg som ambient. Upptäckte via skivbolaget som plockat upp en hel del artister som passar mina öron, Hubro... De har ju t.ex. ”1982” också. Gillar du instrumental, cool jazz med rockattityd, ge detta en chans! 

 

Nils Frahm - All Melody (2018)

Nils Frahm är en kompositör som går en lite egen väg. Släpper delar av sitt material kostnadsfritt via downloads och söker både nya och gamla uttrycksmetoder i ett. All Melody är inspelad i en av DDRs forna radiostudios i Berlin, där Nils med musiker byggt upp både lokaler och instrument efter egna idéer och lösningar. Bl.a. har en gammal tramporgel utrustats med MIDI-styrning och används på helt nya sätt. Mikrofonerna har placerats på oväntade platser, t.ex. i nära anslutning till hammare och sträng inne i flygeln så ljuden blir klar annorlunda. Kompositionerna är relativt stillsamma men har både struktur, rytm och driv, viktigt för mig. På vinyl låter detta klart bra!

 

 

6C6BC30B-9EDE-4A55-806E-C1FACF9D1D83.jpeg

Link to comment
Share on other sites

  • 1 month later...

DNMF - Smelter (Moving Furniture Records)

a3588841900_16.jpg

 

Dead Neanderthals och Machinefabriek (Rutger Zuydervelt), båda från Nederländerna, har här gått samman som DNMF. Dead Neanderthals är en experimentell jazzduo, men har bara stött på dem som hastigast tidigare. Rutger Zuydervelt är jag mer bekant med. Han är en sanslöst produktiv man (läste någonstans att Smelter var hans 15:e utgåva under 2018) som trots sitt tempo håller förvånansvärt hög kvalitet (och variation). Mest känd för att leverera sprakande elektronisk ambient, är Smelter snarare doom metal som drar åt dronehållet. Det är fokuserat, återhållet med en underliggande aggression som bara stundtals släpps fram. Enkelt men effektivt gjort. 

 

Bandcamp | Spotify

----------

 

 

Autechre - NTS Session 1–4 (Warp Records)

98703-1.jpg

Autechres album har sedan några år tillbaka blivit allt längre, så när det i år dimper ner ett XX-timmars epos, kan det knappast kallas för en överraskning. Formatet fungerar för deras musik, som är strikt elektroniska abstraktioner, som visserligen kan bygga på samplingar från den analoga världen, men som garanterat har bearbetats bortom all igenkänning.
NTS Session 1–4 är som namnet antyder en programserie som sändes live av NTS i en serie om fyra. Autechre är en av de stora husgudarna som jag inte får nog av, så jag satt så klart andaktsfullt bänkad inför varje session.

 

Bleepstores | Spotify

----------

 

 

A Story of Rats - The Immeasurable Spiral (Psychic Violence Records)

a1208977419_16.jpg

 

Det här året verkar jag haft en dragning åt det återhållsamma, vilket jag tycker går som en röd tråd genom flera av albumen. En annan tendens, vilket faktiskt förvånat mig då jag förr fått klåda för mindre, är att flera album rör sig i ett gränslandet mellan metal, folk- och ceremoniell musik. Det gäller att de elementen aldrig överdrivs eller använder dessa genres alltför igenkännliga troper, men kommer i en lyckad, avvägd blandning.

 

Bandcamp

----------

 

 

Hawthonn - Red Goddess (of this Men Shall Know Nothing) (Ba Da Bing Records)

a3199753027_16.jpg

 

Alltid lite jobbigt att skriva om det som var bäst. Upptäckte Hawthonn som en händelse via ett spår som inte finns på den här skivan (och som faktiskt är bättre än allt på albumet): Diamond of the Day från den inte särskilt intressanta samlingen The Harrowing of the North: New Music from Yorkshire (2018). Efter att ha hört den låten var jag tvungen att höra mer de gett ut och fann därmed Red Goddess. Att låten är bättre än hela Red Goddess betyder inte att Red Goddess är sämre, jag håller det trots allt som det bästa som kom 2018. 

 
Har svårt att placera skivan rent musikaliskt. Det låter som en orgelbaserad black metal som aldrig tar sig ur sina intron och helt saknar riff, våldsamma statiska trummor och vrål. Det är snarare finstämt, melodiskt och inbjudande snarare än exkluderande. 
 
Bakom Hawthonn ligger det äkta paret Layla och Phil Legard, baserade i Leeds. Läs gärna denna intervju för en bättre uppfattning om vad som händer bakom musiken. Att de namndroppar Coil är roligt men inte så förvånande. Mer förvånande är att Kim Cascone också omnämns: https://thequietus.com/articles/20447-hawthonn-interview-2
 
----------
 
 
GAS - Rausch (Kompakt)
a1577193323_16.jpg

 

GAS är en legend inom ambient techno. Men under 17 år lät Wolfgang Voigt sitt GAS-alias vila innan han väckte det till liv med nytt material förra året, i form av fantastiska skivan Narkopop. På Rausch vidareutvecklar han det han gjort på Narkopop, vilket är riktigt långsamt uppbyggd mollstämning, med så dova rytmer att stundtals är det svårt att veta om det är ens egna hjärtslag eller Rausch som slår. En mörk och hård skiva, helt utan att ta till något oväsen eller våldsamheter, med rytmer som får kämpa för att inte drunkna i orgelsvepen. Det är sällan en artist bättrar sig när de återupplivar gamla namn, men det här hör till det bästa Wolfgang Voigt gett ut. Ska upplevas i en sammanhållen lyssning från början till slut. Har dina högtalare begränsat frekvensomfång kommer du lida av det här.

 
----------
 
 
Alison Cotton - All is Quiet at the Ancient Theatre (Bloxham Tapes)
a1012243552_16.jpg

 

Albumet placerar sig någonstans mellan drone och folkrock. Även om det är minimalistiskt i utförandet, finns här tillräckligt med harmonier för att även ambienthatare ska kunna hitta något tror jag. Hon blandar sin viola med röster, svag percussion och elektroniska drones. Magiskt bra.

 
----------
 
 
Abul Mogard - Above All Dreams (Ecstatic)
a2250256100_16.jpg
 
Enligt sägnen är Abul Mogard en pensionerad metallverksarbetare från Belgrad i Serbien, men även om jag inte lyckats hitta vem som verkligen bakom, så verkar just den informationen inte stämma. Hur det är med den saken får vara osagt men detta är, tillsammans med Hawthonn, min favorit från 2018. Komponerad mellan 2015 och 2018, med hjälp av modularsynthar, farfisaorgel, effekter och dator. Närmaste musikaliska referens skulle kunna vara Tangerine Dream kanske. Oerhört flyktig musik, som bara finns där i rummet. Musik att försvinna borta till och låta tankarna drifta runt i ljudkosmos. Makalöst vackert, utan att driva iväg och bli New Age-kletsmet. Rekommenderas (det görs iofs samtliga i den här listan)!
 
Har sett flera på Discogs klaga på kvaliteten på vinylpressningen. Jag håller mig till FLAC-nerladdningen (24 bit) från Bandcamp och rekommenderar därför andra att göra likadant.

 

Bandcamp | Ecstatic | Spotify

----------

 

 

Dedekind Cut - Tahoe (Kranky)

a2763716414_16.jpg
 
Sent förra året upptäckte jag Dedekind Cut via de två kortare alstren American Zen och The Expanding Domain. Nästan så sent att de fick vara med på detta årets lista, men låter de istället få ett omnämnda här. Bolaget Kranky som gett ut Tahoe hör till ett av de skivbolag jag följt absolut längst och med artister Labradford, Pan-American, Stars of the Lid, Boduf Songs, Jessica Bailiff, Tim Hecker, Windy & Carl bakom sig har de ett hyfsat track record. För experimentell musik har de betytt otroligt mycket och överlevt längre än de flesta. 
 
Tahoe känns nästan som en pastisch på genren ambient/drone á la Stars of the Lid eller William Basinski (tror mig höra samplingar från dessa med i ljudleken, men är inte säker). Att ta en sådan enkel ingång till en ambientplatta och använda redan slitna grepp kändes lite tamt till en början, men med upprepade lyssningar finns det någonting här som likt origami vecklar ut sig. De två tidigare nämnda släppen bygger helt på rytmer och oväsen, vilket nästan helt saknas på det här albumet, men det känns som musikens uppbyggnad ändå är snarlik. Intensiteten vrids upp något ju längre in på albumet man når.
 
----------
 
 
Höstblod - Mörkrets intåg (Le Narthécophore)
a1720336818_16.jpg

 

Ingen årslista är helt komplett utan någonting som är inne och nosar black metal i hasorna. Här ett svenskt debutalbum och ärligt talat vet jag inte mycket om personen bakom. Det är rätt skitigt och stundtals fyllt av oväsen, men det blandas väl av en melodisk popnerv som gör att jag faller som en fura. Depressiv black metal fångad i ett moment av lycka.

 
----------
 
 
Tim Hecker - Konoyo (Kranky)
a0898058907_16.jpg

 

Kanadensiska Tim Hecker är rätt stabil i sin utgivning av nya album, både hur frekvent de kommer men också kvaliteten på dem. Mina favoriter har alltid varit de album jag upptäckte honom med när de kom ut: Haunt Me, Haunt Me Do It Again (2001), Radio Amor (2003) samt Mirages (2004). Albumen efteråt har alltid känts svagare och som han då förlitade sig för mycket på och repeterade den stil han skapat, utan att pusha ramarna. Men så kom Ravedeath, 1972 och så var allt förlåtet igen och sedan dess har varje ny utgåva varit välkomna.

Hans namn har alltid stått för en sprakande elektronika, svept i stora dimsjok av brus och Kanayo är lite annorlunda i det avseendet. Den känns mer abstrakt än föregångarna och är baserad på akustiska inspelningar av en gakuso-ensemble från Tokyo, av den typ som brukade utföras inför det japanska hovet, med för en västerlänning som mig ovanliga träblåsinstrument som hichiriki, ryuteki och shō.

 

Bandcamp | Kranky | Spotify

----------

 

 

Jim O’Rourke - Sleep Like It’s Winter (Newhere Music)

a2372328321_16.jpg

 

Han kan när han vill. Tror han tröttnade på all ambient krafs som ges ut och bestämde sig för att visa var skåpet ska stå (på ett lågmält sätt). Han är knappast mest känd för sina elektroniska verk, men det är där jag tycker O’Rourke är som bäst.

 

Bandcamp

----------

 

 

Jóhann Jóhannssonn - Mandy Soundtrack (Lakeshore Records)

a2025772980_16.jpg

 

Den isländske kompositören är numer namnkunnig som attan, med flera fantastiska välkända soundtracks bakom sig, men när jag började lyssna på Jóhannssonn tror jag få visste vem det var. Det var hans skivor på Touch Music som ledde in mig på en lång förälskelse: Englabörn (2002), Virðulegu Forsetar (2004), IBM 1401, A User's Manual (2006). Nu gick han bort för nästan exakt ett år sedan så det återstår nog bara ett fåtal album nu innan vi aldrig får höra ny musik från honom längre. Artister dör då och då och sällan blir jag sällan särskilt påverkad av det, det är liksom livet, men jag kände verkligen ene sorg när dödsbeskedet kom i musikvärlden. Han och Mika Vainio är de jag definitivt känt och känner en saknad av och kommer göra det länge. För tidigt bortgångna båda två. Deutsche Grammophon ska ge ut hans resterande outgivna material och det är något att se fram emot. De har nyligen annonserat Retrospective I och kan knappt bärga mig, men känner mig modfälld när jag inser att musiksagan är slut.

Mandy var det första som gavs ut efter hans död och är soundtrack till en av för mig bästa filmer från förra året. Nicolas Cage var Nicolas Cage i en dystopisk hämnarrulle i slashertappning, som i princip var en eloge till all 80-tals-slasher jag sett. Gillar man inte den typen av filmer kan man nog fortfarande gilla soundtracket.
 
----------
 
 
Offermose - Mørkt forår (Pomperipossa Records)
a3779803594_16.jpg

 

Kim Larsen gick tragiskt bort 2018. Ungefär samtidigt släpptes detta album där första spåret inleds med en dystopiskt mässande Larsen. Har aldrig hört honom på detta vis tidigare och beskedet om hans död skänker en ödesmättad stämning över hela albumet. Syntambient skulle jag kalla musiken om jag var tvungen. Utgivet på Anna von Haussolffs bolag Pomperipossa Records som har en rad spännande utgivningar bakom sig nu. Ett av få bolag där jag gärna köper ohört på chans och som ofta ger en ny musikalisk upplevelse bortom nötta hjulspår. Tyvärr onödigt hårdkomprimerad, vilket förtar en stor del av glädjen. Ett obegripligt gissel som inte tycks försvinna.

 
----------
 
 
Maze & Lindholm - Where the Wolf has been Seen (Aurora Borealis Recordings)
a2722841126_16.jpg

 

Rätt mycket av den musik jag lyssnar på till vardags puttrar på i samma vibrerande, ambienta stil. Ärligt talat är mycket likt varandra och stundtals blir min lyssning precis så frånvarande som Brian Eno tänkt sig när han gav ut sina tidiga ambient-album. Men det är något jag gillar, trots det slentrianmässiga utförandet hos mycket av musiken. Trodde och tyckte länge att Where the Wolf has been Seen var just en sådan skiva. Lyssnade på den då och då, men den sög aldrig tag i mig ordentligt. Tills plötsligt en dag då skivan väckte något i mig och jag började lyssna mer fokuserat.
Det knastrar och pulserar och vibrerar. Inledningsvis svävar ett skört stränginstrument som en fjäderlätt motvikt till den dova livspulsen. Mot albumets slutfas har det dova tagit överhanden, men är inte mindre kittlande för den sakens skull. Skivan avslutas med orgeldrones som ilsket överöser lyssnaren för att slutligen släppa sitt grepp och avlägsnar sig bit för bit.

 
----------
 
 
Cam Deas - Time Exercises (The Death of Rave)
image_1.jpg

 

En intensiv lyssning som börjar med ljud som hämtade från insidan av en elektronisk bikupa. Sedan byggs det på med polyrytmer med en sakta stigande intensitet. Trots att ljudlanskapet är abstrakt finns en fin avvägning mellan abstraktion och en bevarad intimitet som känns något ovanlig för genren. Där många andra artister inte verkar ta hänsyn till relationen mellan lyssnare, ljud och en ökande galenskap i kompositionerna, är Cam Deas ytterst välavvägd och i det närmaste återhållsam när han vrider upp takten.
Innan det här albumet var gitarr hans valda instrument och läser i recensioner och pressutskick att han var en virtuos på detta. Har ingen aning om hur det står till med den saken, men kanske tog han med sig en väl inövad, exakt kompositionsteknik när han bytte gitarrer mot elektronik. Kan liknas vid Autechres mest tillskruvade ambienta stunder, vilket säger en del när det handlar om modularsyntar.

 
----------
 
 
The Skull Defekts - The Skull Defekts (Thrill Jockey)
a2237808908_16.jpg

 

Det här i mitt tycke en fantastisk rockproduktion. Önskar mer lät så här: Tungt på riktigt. Evigt pulserande, med ett manande driv. Rock är knappast något som får mig att ens komma på tanken att lyssna särskilt intresserat, men The Skull Defekts har varit experimentella nog från starten att var gång en skiva kommer försöker jag i alla fall lyssna en gång åtminstone. Deras självbetitlade blev en av förra årets mest spelade skivor. Deras svanesång blev deras bästa album. Bandet från Göteborg gav ut skivan med meddelandet om att projektet läggs ner och bandet splittras. Avskedspelningarna lär, så klart, ha varit något i hästväg.

 
----------
 
 
Christan Zanési - Grand Bruit / Stop! l’Horizon (Recollection GRM)
a3779608191_16.jpg

 

Recollection GRM agerar till ett underbolag till Editions Mego (fortsättningen av tidigare Mego), ett österrikiskt bolag inriktat på avant-gardedoftande, framåtskridande elektronisk musik. Mego var banbrytande på sin tid, men hade en tendens att släppa lite för mycket grabbflåsnördiga saker av tvivelaktig kvalitet, varvat med briljanta skivsläpp. Editions Mego har lite jämnare kvalitet och är ett sådant bolag där jag ser till att hålla mig ajour med allt de ger ut.

Editions Mego har några underbolag också, varav Recollection GRM är ett av dem. Det är helt fokuserat på återutgivningar och arkivugåvor av halvt om halvt bortglömde kreationer av allt från namnkunniga avantgardister till mer obskyra: Iannis Xenakis, Luc Ferrari, Pierre Schaeffer, François Bayle, Christian Zanési.
Grand Bruit / Stop! l’Horizon är två hyfsat nutida kompositioner från 1991 respektive 1983. Christian Zanési själv är Recollection GRM:s konstnärlige ledare och har hand om urvalet tillsammans med François Bonnet och Editions Megos grundare Peter Rehberg. Musiken rör sig i ett elektroakustiskt sci-fi-landskap som direkt rycker tag och drar in mig. Inte så abstrakt att man abrupt blir utkastad igen, utan här blir jag kvar var gång jag trycket på play.
 

----------

 

 

Massimo Toniutti - Il Museo Selvatico (Black Truffle Records)

BFF40V.jpg

 

Il Museo Selvatico gavs ut första gången 1991, bekostat  och utfört av artisten själv vad jag vet. Här är det återgivet på Black Truffle Records, bolaget artisten Oren Ambarchi ligger bakom. Albumet är helt uppbyggt kring inspelade vardagsljud från bergstrakterna i Italienska Friulien där Massimo vistades under tiden för inspelningen. Det här är field recordings som drar sig mot musique concrète, men utan att det glider in i en tokfrans tassemarker. Det tackar jag ödmjukt för, då sådant lätt känns allt för akademiskt. Precis som med Christian Zanési presenteras här en ljudvärld man bjuds in till och kan försvinna i.

 

Det är ett mastigt verk och det tog mig några sittningar för att ta mig genom. I ärlighetens namn var jag inte särskilt förtjust i början, men albumet växte från något som kändes tämligen abstrakt, till det som nu är ett bekant narrativ, men utan egentlig berättelse och mål. Ska jag lyssna på skivan ser jag till att kunna göra det ostört, för den kräver visst engagemang och belönar med hållet fokus.

 

Boomkat | Black Truffle Records | Spotify

----------

 

======= ======= ======= ======= ======= =======

Det finns mycket bra från 2018 som jag inte hinner skriva om, men vill ändå omnämna dem då de lätt skulle ha kunnat hamna på listan ovan. Några av dem är mer igenkända och tänkte att det var roligare att ge mer plats i texten ovan till sådant som andra kanske missat:

 

Anna von Hausswolff - Dead Magic Bandcamp | Spotify

Aphex Twin - Collapse EP Warp | Spotify

Alva Noto + Ryuichi Sakamoto - Glass Noton | Spotify

Low - Double Negative Bandcamp | Spotify

Jason Sharp - Stand Above the Streams Bandcamp | Spotify

Thomas Ankersmit - Homage to Dick Raaijmaker Bandcamp | Spotify

Neutral - När Bandcamp

Peder Mannerfelt - The 3D Printed Songbook Bandcamp | Spotify

Club 8 - Golden Island Amazon | Spotify

Efrim Manuel Menuck - Pissing Stars Bandcamp | Spotify

Robert Lippok - Applied Autonomy Bandcamp | Spotify

Eli Keszler - Stadium Bandcamp | Spotify

 

Edited by shifts
Link to comment
Share on other sites

Varje år gör jag dessa listor som lätt blir enorma. Antingen har jag väldigt låga krav (det tror jag inte) eller så släpps det helt enkelt mycket ny musik som tilltalar mig. Blir alltid smått chockad när jag ser folk ge uttryck för att det inte går att hitta bra, ny musik eftersom jag själv finner den i drivor. Problemet är snarare att hinna lyssna och sätta mig in i allt jag finner. Precis som med kunskap känns det som att ju mer jag finner, desto mer inser jag hur mycket som missas!

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Create New...