Jump to content

Att leva en dröm och dö nyfiken eller.... Ett test av Absolares Passion Integrated Amplifier.


calm

Recommended Posts

3 hours ago, Apexorca said:

 

Ja, absolut har du rätt i det, men även basens effekt på akustiken kan faktiskt ändras på olika vis där ibland inte överdrivet stor förflyttningar kan påverka betydligt. Det har jag hört både hemma och hos vänner och hos mig själv. Särskilt då en produkt ger så stora förändringar som du beskriver. Bla hemma hos bigblue har detta varit mycket tydligt.

Det enda som på ett vis förbryllar mig i din beskrivning är att du beskriver basen i Absolare som tightare, stramare, snabbare och samtidigt ger denna negativa akustiska effekt.

Jag försöker komma på vad ett kan bero på för jag tycker inte det borde vara så med tanke på din beskrivning. Nästan uteslutande så har jag upplevt att när basen blir stramara och fastare och med mer kontroll så har akustikeffekterna på basen minskat. 

En förklaring jag kommer på kan vara att om ljudet blir renare och bättre kan man spela starkare vilket då ger ljudtryck som mättar akustiken i rummet och pga av det ger negativa effekter pga ljudtryck. Jag skulle gissa att om du mäter ljudtrycket och spelar på den nivå du brukar spela så kommer det inte att vara samma akustiska effekt i basen.

 

Din beskrivning av ljudet stämmer med det jag hört i München flera gånger, ffa med snabbheten, dynamiken, naturligt luftigt och fint i mellanregister och uppåt. 

 

Är Absolare maskinen inspelad? Den kan behöva sitta och spela i systemet ett tag och "vänja sig".

 

Jag är tämligen säker på att det är något som går att tämja.

 

.

 

Hehe. Calmina funkar visst som min fru. Jag kan systemet från soffan. Hon kan det från köket och gör därifrån klockrena analyser på ljudfördringar. Märkligt.

 

 

Ja det kan verka som en motsägelse att basen blev överbalanserad, men det hände vid en extremt basrik låt, men innan dess så stämmer de tidigare beskrivningarna. Verkar som energin på något sätt satte rummet i någon form av "rundgång"dvs förstärkte tidigare vågrörelse med ytterligare en resonans alternativt att den kom vid en annan frekvens som inte mina HH är "stämda" för. De har ju fasta öppningar som inte kan varieraras.

Apparaten är sannolikt väl inkörd och var väl uppvärmd. Sannolikt ökade volymen som du säger när man spelar med en renare ton så märker man inte den faktiskt höga volymen på samma sätt. I vart fall kan man konstatera att det förefaller som Absolaren har mer punch i botten, trots att den har liknande nominell effekt. I ett "skokartongsrum" skulle detta sannolikt inte uppträda på samma sätt. Mitt är ju nästan kvadratiskt.:dead:

 

Calm

 

 

Link to comment
Share on other sites

20 hours ago, calm said:

 något sätt ökar amplituden påtagligt. Båda förstärkarna visar rak frekvensgång i ett stort spann inom snäva toleranser. Sannolikt blir den ökade transientförmågan en faktor att räkna med?

Precis!

 

Link to comment
Share on other sites

Jag körde vidare i mitt test men nu med skivspelaren som signalkälla.

 

Ganska tidigt i testet bestämde jag mig för att köra med Dynavector-puppan istället för daVinci-puppan som är mer upplösande och rappare i tonen. Det blev lite för mycket i mina öron att addera Absolarens snabbhet och upplösning till daVincin, så det blev den mjukare Dynavectorn.

 

Calm 

Link to comment
Share on other sites

Patricia Barber finns naturligtvis med i denna testomgång i form av två bra plattor A Fortnight in Paris, Live. 

Inspelad live på Olympia i Paris med bra ljudåtergivning som här blev mer detaljrik än vad jag är van vid. Publikljud speciellt och salens akustik klart framträdande. En bra upplevelse.

 

Det andra albumet som nyligen kom som en nyutgåva är Café Blue, är också en bra inspelning som blivit än bättre i den nya versionen.

 

I båda fallen känns pianot naturligt klangrikt och fylligt, med både sträng och klangbottenresonans. Paricias sång är ofta sibliant men här kontrollerad. Hennes mikrofonteknik som jag sett den live är i princip läpparna direkt på mikrofonen utan extra blåsskydd. Hon har alltid med sig sin egen mikrofon.

Bas, gitarr och trummor naturligt återgivna,  men med stor detaljrikedom och upplösning. 

 

Calm

Link to comment
Share on other sites

Nästa test blir Miles Davis i Kind of Blue, Mofi-pressningen 2015.

 

Generellt har denna samma inspelningsmässiga begränsningar som originalet som jag har i masterbandkopia. Men musikaliskt enormt involverande. Miles trumpet är enastående i sin framtoning både sordinerad och rakt på naken och känslig. Pianot är vad det är och en tidsspegling av dåtidens sätt att fånga detta i inspelningar.

Wynton Kellys piano något mer distinkt än Bill Evans något mer tillbakadraget. Cymbalerna krispiga liksom snaredrumen. John Coltranes tenor är enastående väl återgiven men så var det nog generellt enklare att i en fåmikrofonuppställning fånga detta instrument. Absolaren fångar all nyanser och återger dessa på ett sublimt sätt. En bit in i All Blues sker en nivåförändring och i mitt tycke en uppklarning i blåsen som ökar närvaron, men även blir basen något mindre resonant.

 

 

Calm

Edited by calm
Link to comment
Share on other sites

3 hours ago, calm said:

Nästa test blir Miles Davis i Kind of Blue, Mofi-pressningen 2015.

 

Generellt har denna samma inspelningsmässiga begränsningar som originalet som jag har i masterbandkopia. Men musikaliskt enormt involverande. Miles trumpet är enastående i sin framtoning både sordinerad och rakt på naken och känslig. Pianot är vad det är och en tidsspegling av dåtidens sätt att fånga detta i inspelningar.

Wynton Kellys piano något mer distinkt än Bill Evans något mer tillbakadraget. Cymbalerna krispiga liksom snaredrumen. John Coltranes tenor är enastående väl återgiven men så var det nog generellt enklare att i en fåmikrofonuppställning fånga detta instrument. Absolaren fångar all nyanser och återger dessa på ett sublimt sätt. En bit in i All Blues sker en nivåförändring och i mitt tycke en uppklarning i blåsen som ökar närvaron, men även blir basen något mindre resonant.

 

 

Calm

 

Just denna pressning tycker jag är lite bas/baktung och lite resonant bas som skymmer lite luft och klang i blåset, cymbaler och virveltrumman. Bättre är den på rullband och tidigare pressar.

Låter som Absolare avslöjar detta på ett rättvist sätt. :)

Link to comment
Share on other sites

2 hours ago, Apexorca said:

 

Just denna pressning tycker jag är lite bas/baktung och lite resonant bas som skymmer lite luft och klang i blåset, cymbaler och virveltrumman. Bättre är den på rullband och tidigare pressar.

Låter som Absolare avslöjar detta på ett rättvist sätt. :)

Vet inte om jag tycker att min rullbandsversion är så mycket bättre än denna remastrade LP. Mitt rullband är nog dessvärre kopierat ett antal generationer efter mastern. Det är nog mycket hokus pokus och lurt just när det gäller denna klassiska skiva/band. Antagligen har man tvingats överföra mastern till ett band som tål tidens tand bättre än 1959 års. Detta original kan knappast vara mer än fragment vid det här laget.

 

Calm

Link to comment
Share on other sites

Vi jobbar vidare med test i vinyl och förflyttar oss decennier framåt i tiden till MOFI:s eminenta Donald Fagen:  The Nightfly.

 

Ett fantastiskt album när det gäller tryck, dynamik, precision och taktkänsla. För att inte nämna de små detaljer som "gömmer sig" i ljudbilden. Allt detta skildrar Absolaren med eftertryck och detaljrikedom. Ett rent studioalbum som blommar fullt ut. Testade att byta pickup till daVincin men tyckte det blev lite för mycket energi i diskanten.

Har hört delar av detta album på band och detta står inte långt efter. Makalöst!

 

Calm

 

 

Link to comment
Share on other sites

2 hours ago, calm said:

Vet inte om jag tycker att min rullbandsversion är så mycket bättre än denna remastrade LP. Mitt rullband är nog dessvärre kopierat ett antal generationer efter mastern. Det är nog mycket hokus pokus och lurt just när det gäller denna klassiska skiva/band. Antagligen har man tvingats överföra mastern till ett band som tål tidens tand bättre än 1959 års. Detta original kan knappast vara mer än fragment vid det här laget.

 

Calm

 

Jag har hört många mkt tidiga Kind of Blue på vinyl och de är friska och klara utan bumlighet. Min Kind Of Blue på rullband är inte bumlig. Den är frisk och klar med skön klang. Men det kan också bero på rullbandspelarens komponenter efter all service de fått. Jag har en rullbandare som ger den bumligare effekten. Det är inte helt lätt detta. Men j-klans kul.

 

Jag har hört/läst att orginalet räknas som nationalklenod i USA och sparas som ett sådant. De skall ha gjort kopior för framtiden på det eftersom originalet är gammalt och slitet. Så de kopior som kan finnas kan vara några kopior bort, men är det rätt gjort kommer det extremt nära ändå. 

Edited by Apexorca
Link to comment
Share on other sites

1 hour ago, calm said:

Vi jobbar vidare med test i vinyl och förflyttar oss decennier framåt i tiden till MOFI:s eminenta Donald Fagen:  The Nightfly.

 

Ett fantastiskt album när det gäller tryck, dynamik, precision och taktkänsla. För att inte nämna de små detaljer som "gömmer sig" i ljudbilden. Allt detta skildrar Absolaren med eftertryck och detaljrikedom. Ett rent studioalbum som blommar fullt ut. Testade att byta pickup till daVincin men tyckte det blev lite för mycket energi i diskanten.

Har hört delar av detta album på band och detta står inte långt efter. Makalöst!

 

Calm

 

 

 

Börjar Absolaren slå klorna i dig nu eller? :D

Link to comment
Share on other sites

1 hour ago, Apexorca said:

 

Jag har hört många mkt tidiga Kind of Blue på vinyl och de är friska och klara utan bumlighet. Min Kind Of Blue på rullband är inte bumlig. Den är frisk och klar med skön klang. Men det kan också bero på rullbandspelarens komponenter efter all service de fått. Jag har en rullbandare som ger den bumligare effekten. Det är inte helt lätt detta. Men j-klans kul.

 

Jag har hört/läst att orginalet räknas som nationalklenod (National treasure) i USA och sparas som ett sådant. De skall ha gjort kopior för framtiden på det eftersom originalet är gammalt och slitet. Så de kopior som kan finnas kan vara några kopior bort, men är det rätt gjort kommer det extremt nära ändå. 

Tror att du var med när jag spelade denna när bandaren var alldeles ny, tror att vi drog samma slutsats. Knappast bandarens fel som presterat på andra band. Skall som avslutande övning redovisa mina intryck av Absolaren med bandspelaren som källa. Det gäller att vara noggrann.:D:)

 

Calm

Link to comment
Share on other sites

1 hour ago, Apexorca said:

 

Börjar Absolaren slå klorna i dig nu eller? :D

Det är alldeles för tidigt att dra några slutsatser än, annat att det är en förbaskat bra förstärkare.:tongue::thumbsup: Sedan får man fundera om det ljudmässigt passar mitt ljudideal.:39: Det är den väsentliga frågan som måste besvaras. Det är ganska mycket pengar även om just detta ex. förmodligen är  lindrigt begagnat och sannolikt borde ha en rimligare prissättning. Vi får se?

 

Calm

Link to comment
Share on other sites

6 minutes ago, calm said:

Tror att du var med när jag spelade denna när bandaren var alldeles ny, tror att vi drog samma slutsats. Knappast bandarens fel som presterat på andra band. Skall som avslutande övning redovisa mina intryck av Absolaren med bandspelaren som källa. Det gäller att vara noggrann.:D:)

 

Calm

 

Ok, var det det bandet. Då har jag ett bättre band.

Link to comment
Share on other sites

Jag avslutar vinyltestet med ytterligare lite sång. Det finns bra svenska jazzsångerskor. Här ett exempel: Monica Borrfors, Second Time Around.

Monica har en skönt halvmörk stämma med ett anslag av lite livserfarenhet som ger den där speciella känslan av självupplevd och autentisk smärta/hjärta. Låtar ur The American Songbook och andra.

I övrigt bra medmusikanter som Stefan Isaksson t.s. och en synnerligen ung Magnus Öström på dr. och Gösta Nilsson på p. Inspelad 1990.

Arrangemanget gjort av Gösta Nilsson och Bernt Rosengren. En riktigt bra inspelning i Sonets Studio.

Absolaren flyttar ut Monicas röst något i svalget men skildrar instrumenten på ett trovärdigt sätt, särskilt blåset som är rent och klart och kraftfullt.

 

Calm

Edited by calm
Link to comment
Share on other sites

Du beskriver dina upplevelser av för dig kända album och låtar tydligt.

En fråga @calm.  

Har du tänkt på storleken av instrument och vokalister? Hur stora de låter och om detta ändrats på något vis mellan Absolare och ASR?

Jag har upptäckt detta som en faktor som är viktig i upplevelsen av hur naturligt det låter. Det är ganska lätt att tänka på. Hur stor låter violinen, sångerskan eller basfiolen. Låter de som den storlek de har i verkligheten? Ibland är det helt fel storlek på detta och då blir det fel. Om det blir rätt faller annat på plats också.

Jag tror en del av detta hänger ihop med de lägre frekvenserna.

Link to comment
Share on other sites

36 minutes ago, Apexorca said:

Du beskriver dina upplevelser av för dig kända album och låtar tydligt.

En fråga @calm.  

Har du tänkt på storleken av instrument och vokalister? Hur stora de låter och om detta ändrats på något vis mellan Absolare och ASR?

Jag har upptäckt detta som en faktor som är viktig i upplevelsen av hur naturligt det låter. Det är ganska lätt att tänka på. Hur stor låter violinen, sångerskan eller basfiolen. Låter de som den storlek de har i verkligheten? Ibland är det helt fel storlek på detta och då blir det fel. Om det blir rätt faller annat på plats också.

Jag tror en del av detta hänger ihop med de lägre frekvenserna.

Det där är svårt då det hänger så mycket på både inspelning och mastring. 

Link to comment
Share on other sites

10 minutes ago, sprudel said:

Det där är svårt då det hänger så mycket på både inspelning och mastring. 

 

Ja, det kan bero på detta, men det är ändå inte så svårt. Det kan skilja mycket mellan anläggningar och olika produkter. Kan man en anläggning och får förändrad storlek på instrument så hör man tydligt när det blir mer naturligt. 

Får man tex en resonant mansröst som gör att sångaren låter som om han är 4 meter stor och så blir han normalstor om man byter något så är det inte inspelningen det var fel på. Oftast är det inte inspelningen är min uppfattning.

Kommer ihåg ett rum i München med stora MBL högtalare där Tom Jones var större än hela rummet.  Så låter han inte pga inspelningen. 

Link to comment
Share on other sites

8 hours ago, Apexorca said:

Du beskriver dina upplevelser av för dig kända album och låtar tydligt.

En fråga @calm.  

Har du tänkt på storleken av instrument och vokalister? Hur stora de låter och om detta ändrats på något vis mellan Absolare och ASR?

Jag har upptäckt detta som en faktor som är viktig i upplevelsen av hur naturligt det låter. Det är ganska lätt att tänka på. Hur stor låter violinen, sångerskan eller basfiolen. Låter de som den storlek de har i verkligheten? Ibland är det helt fel storlek på detta och då blir det fel. Om det blir rätt faller annat på plats också.

Jag tror en del av detta hänger ihop med de lägre frekvenserna.

Nej egentligen inte en faktor som jag normalt beaktar annat än att det inte får vara exceptionellt små eller motsatsen. Jag är mer inriktad på att klanger och harmonier skall bli rätt, i synnerhet pianotoner som är komplexa till sin sammansättning. Om vi generellt skall definiera skillnaden mellan ASR och Absolaren så ligger denna främst inte i  parametern storlek som skillnaden ligger, utan hur klart och skarpt instrumenten är definierade i ljudbilden. ASR definierar instrumenten och rösterna med en mörkholografisk kvalitet som jag gillar och som kan ibland upplevas som laidback. Lite som att komma in i ett halvmörkt rum och vartefter uppleva detaljerna när de  växer fram. De kastar sig inte på en och när man väl upptäcker dem så känns de naturliga och framförallt smälter ihop med övriga och interagerar med övriga instrument i klangliga harmonier.

Absolaren är mer av en modern högupplöst förstärkare som definierar instrumenten klart och tydligt och med skärpa och tyngd. Lite mer som att komma ut i ljuset en tidig morgon om liknelsen förstås. Allt är klart och tydligt och andas friskhet och luft, utan att som senare under dagen bländas av starkt ljus.

 

Calm

Link to comment
Share on other sites

10 hours ago, Taxmannen said:

 

Inte minst anmärkningsvärt med tanke på att detta album är inspelat och mastrat digitalt i den digitala teknikens linda :)

Ja det finns ju en del underligheter i studiovärden, men det skulle kunna vara så att någon studiotekniker har tappat av originalmastern analogt för att bibehålla dynamiken bl.a. Eller så minns jag fel och blandar ihop detta med något av Steely Dan:s alster. I vart fall var denna upplevelse något utöver det vanliga, dvs en ren studioproduktion som  har fulla dynamiken i behåll. Vill minnas att det fanns med någon digitalinspelning som först mastrats digitalt och sedan analogt när vi träffade Opus3-gänget förra hösten. Men jag kanske minns fel? Är tyvärr inte så tekniskt intresserad utan mer inriktad på den ljudmässiga slutresultatet.

 

Calm

Link to comment
Share on other sites

Vi avslutar detta mycket intressanta test med att köra bandspelaren som signalkälla.P1110504.thumb.jpg.0a1d81e97faa068d02a1323cf851a74d.jpg

 

 

Jag har lite olika band mest jazz, men också några operaband som jag verkligen gillar och som är utöver det vanliga.

Om vi börjar i jazzdelen så har jag en del från IPS Jonathan Horwich:s bolag bla. Mike Garson, Monk Fell On Me. 

 

Solopiano med fåmicksupptagning. Musikaliskt intressant om man gillar Monk som kan upplevas lite svår i sina kompositioner. Jag är inte överförtjust i inspelningen som sådan men den är ok ändå, lite för torr i min smak. Dynamiken är ok men föredrar när man sätter fler mikrofoner på pianot så att man får in både detaljer, övertoner och klangbotten. Blir lite för mycket torr lokal och för lite efterklang. Mike Garson är en habil pianist med en del förflutet som avantgardepianist men även för sitt samarbete med bl. David Bowie. Gillar speciellt hans Oxnard Sessions som har en helt annan framtoning och klang i liveupptagning. 

Här blir det tydligt att Absolaren är snabb och klarar det tempoväxlande Monkspelet på ett tydligare sätt.

 

Calm

Edited by calm
Link to comment
Share on other sites

2 hours ago, calm said:

Ja det finns ju en del underligheter i studiovärden, men det skulle kunna vara så att någon studiotekniker har tappat av originalmastern analogt för att bibehålla dynamiken bl.a. Eller så minns jag fel och blandar ihop detta med något av Steely Dan:s alster. I vart fall var denna upplevelse något utöver det vanliga, dvs en ren studioproduktion som  har fulla dynamiken i behåll. Vill minnas att det fanns med någon digitalinspelning som först mastrats digitalt och sedan analogt när vi träffade Opus3-gänget förra hösten. Men jag kanske minns fel? Är tyvärr inte så tekniskt intresserad utan mer inriktad på den ljudmässiga slutresultatet.

 

Calm

 

13 hours ago, Taxmannen said:

 

Inte minst anmärkningsvärt med tanke på att detta album är inspelat och mastrat digitalt i den digitala teknikens linda :)

Du hade rätt! The Nightfly är helt digitaliserad. Om man läser historien om inspelningen så var den uppenbarligen kantad av en hel del svårigheter som på vippen hade slutat med sannolikt en analog inspelning. Tekniken var ny och inte fullt behärskad ens av de som skulle tjänstgöra i kontrollrummet.

Nej det var en Steely Dan jag hört på band och det var mer ljudkaraktären jag kommenterade i min text och inte en direkt jämförelse även om jag uttryckte det så som att det var en direkt jämförelse med The Nightfly i två medier. Tog fasta på Fagens sång och instrumenten, detaljer och dess framtoning och dynamik, som jag tyckte var enastående i den bandade versionen av Steely Dan. Men tycker att The Nightfly på vinyl är ett enastående album stand alone, utan jämförelse i övrigt. Ibland klickar minnet, det har med åldern att göra.:blush: Men ljudminnet är ganska intakt om man går till sångkaraktärer och instrumentala inslag. Mera kring klangfärger än kalenderbitning.

 

Calm

Link to comment
Share on other sites

3 minutes ago, calm said:

Du hade rätt! The Nightfly är helt digitaliserad. Om man läser historien om inspelningen så var den uppenbarligen kantad av en hel del svårigheter som på vippen hade slutat med sannolikt en analog inspelning. Tekniken var ny och inte fullt behärskad ens av de som skulle tjänstgöra i kontrollrummet.

Nej det var en Steely Dan jag hört på band och det var mer ljudkaraktären jag kommenterade i min text och inte en direkt jämförelse även om jag uttryckte det så som att det var en direkt jämförelse med The Nightfly i två medier. Tog fasta på Fagens sång och instrumenten, detaljer och dess framtoning och dynamik, som jag tyckte var enastående i den bandade versionen av Steely Dan. Men tycker att The Nightfly på vinyl är ett enastående album stand alone, utan jämförelse i övrigt. Ibland klickar minnet, det har med åldern att göra.:blush: Men ljudminnet är ganska intakt om man går till sångkaraktärer och instrumentala inslag. Mera kring klangfärger än kalenderbitning.

 

Det är ingen fara, jag var absolut inte ute efter att tillrättavisa utan det handlade mer om att jag tycker att just The Nightfly är ett ypperligt exempel som bevisar tesen att media/format är av en klart underordnad betydelse om den som sitter bakom spakarna vet vad han/hon gör. Som någon ( @AlfaGTV ?) skrev i en annan tråd så slår redan en redbook-CD R2R på fingrarna vad det gäller tekniska parametrar, men det hjälper ju inte ett smack om det sitter en klant som mixar och mastrar med fokus att det skall låta så högt som möjligt.

 

...sen är det självklart inte omöjligt att man "återför" något analogt till en digital inspelning som överförs till vinyl eller band och som därmed gör den mera njutbar med alla fel och brister de analoga formaten har jämfört med de digitala dito :cool:

 

P.s. Jag tror att Gaucho också spelades in digitalt och analogt parallellt, men att man där valde att gå vidare med traditionell analog teknik. 

Link to comment
Share on other sites

5 minutes ago, Taxmannen said:

The Nightfly är ett ypperligt exempel som bevisar tesen att media/format är av en klart underordnad betydelse om den som sitter bakom spakarna vet vad han/hon gör. 

Så tror jag också. Jag har läst en hel artiklar om detta i framför allt engelska HiFi News som intervjuat flera tekniker och producenter från både förr och nu och med erfarenheter från Decca, EMI, Apple, Air Studio med flera.

 

De säger i stort sett unisont att flerkanaliga upptagningar, otaliga mixningar, skogar av mikrofoner är den största boven. Detta klarar man bara med digital teknik. När de sedan skall köra ihop detta i en stereomix får de en massa "fel" typ fasfel och överhörning som man försöker fixa till "digitalt". 

 

Om de däremot mickar upp som "förr" och spelar in digitalt eller analogt så är skillnaderna minimala. Om man lyssnar på bolag som som t ex Alpha, Harmonia Mundi, BR, Nāive, Hyperion men även senare inspelningar från Decca och Deutsche Grammophone så låter både SACD och CD oerhört bra och inte minst dynamiken. Då handlar det förvisso om klassisk musik. De spelar in i stort sett som förr men kopplar in till en "digital" spelare. Även en en del "jazzbolag" kör på detta sätt. DR-koden är ett sätt att se kvittot på dynamiken. På dessa inspelningar brukar de ligga kring 11-14 (SACD 12-18) att jämföra med "listmusik" som oftast hamnar mellan DR 5-8.

Link to comment
Share on other sites

2 hours ago, Taxmannen said:

 

Det är ingen fara, jag var absolut inte ute efter att tillrättavisa utan det handlade mer om att jag tycker att just The Nightfly är ett ypperligt exempel som bevisar tesen att media/format är av en klart underordnad betydelse om den som sitter bakom spakarna vet vad han/hon gör. Som någon ( @AlfaGTV ?) skrev i en annan tråd så slår redan en redbook-CD R2R på fingrarna vad det gäller tekniska parametrar, men det hjälper ju inte ett smack om det sitter en klant som mixar och mastrar med fokus att det skall låta så högt som möjligt.

 

...sen är det självklart inte omöjligt att man "återför" något analogt till en digital inspelning som överförs till vinyl eller band och som därmed gör den mera njutbar med alla fel och brister de analoga formaten har jämfört med de digitala dito :cool:

 

P.s. Jag tror att Gaucho också spelades in digitalt och analogt parallellt, men att man där valde att gå vidare med traditionell analog teknik. 

Det är precis vad jag misstänker att det med sannolikhet gränsande till säkerhet var just delar av Gaucho som jag hörde på band. Efter lite efterforskningar finns den tydligen analogt inspelad. Musikaliskt ganska lik med den grundläggande beaten som gemensam nämnare, sången i berättarstil och dynamiken. Samma chefstekniker på båda plattorna. Man kan också hitta en del likheter också vad gäller mixningen med en del panoreringar i ljudbilden och en del  små "ljudmässiga inslag" av lite udda karaktär men typiskt Fagen. Bakgrundssången är ett annat exempel. Däremot så håller jag inte med om att digitalt i alla lägen skulle vara bättre, det finns otaliga exempel på där den digitala tekniken kommer till korta rent musikaliskt och klangmässigt. Hårt, kallt och stumt utan naturliga avslut.

Nu tycker jag i och för sig att Fagens olika  inspelningar kan göra sig bra i båda sammanhangen digitalt/analogt eftersom han eftersträvar den underliggande beaten som dynamiskt och rytmiskt ganska kort i tonen. Den förstärks i den digitala delen, men kräver dynamik för att bli bra. Vill minnas att man här också använde trummaskin för första gången i sin produktion, men osäker om detta.

 

Musikaliskt föredrar jag dessa album framför Aja.

 

Calm

Link to comment
Share on other sites

34 minutes ago, calm said:

Det är precis vad jag misstänker att det med sannolikhet gränsande till säkerhet var just delar av Gaucho som jag hörde på band. Efter lite efterforskningar finns den tydligen analogt inspelad. Musikaliskt ganska lik med den grundläggande beaten som gemensam nämnare, sången i berättarstil och dynamiken. Samma chefstekniker på båda plattorna. Man kan också hitta en del likheter också vad gäller mixningen med en del panoreringar i ljudbilden och en del  små "ljudmässiga inslag" av lite udda karaktär men typiskt Fagen. Bakgrundssången är ett annat exempel. Däremot så håller jag inte med om att digitalt i alla lägen skulle vara bättre, det finns otaliga exempel på där den digitala tekniken kommer till korta rent musikaliskt och klangmässigt. Hårt, kallt och stumt utan naturliga avslut.

Nu tycker jag i och för sig att Fagens olika  inspelningar kan göra sig bra i båda sammanhangen digitalt/analogt eftersom han eftersträvar den underliggande beaten som dynamiskt och rytmiskt ganska kort i tonen. Den förstärks i den digitala delen, men kräver dynamik för att bli bra. Vill minnas att man här också använde trummaskin för första gången i sin produktion, men osäker om detta.

 

Musikaliskt föredrar jag dessa album framför Aja.

 

Calm

Nu skall jag inte paja denna fina tråd helt med ovidkommande information. Steely Dan och Fagen ligger mig varmt om hjärtat och jag håller till stor del med dig om vad du skriver. Gaucho är analogt inspelad och har IMO en mjukare framtoning än Nightfly på de media jag hört den på. Nightfly brukar alltid låta bra i de flesta sammanhang (CD, Vinyl etc) , medan Gaucho behöver mer för att blomma ut. Helst en bra vinylrigg. AJA tillhör också favoriterna och jag håller den minst lika högt som ovanstående skivor. Ljudet är däremot lite mer problematiskt att få till högklassiska återutgivningar på i min erfarenhet (jag har inte hört alla) och jag plockar helst fram mina tidiga US pressningar när jag vill "finlyssna" på AJA. De låter naturligt. 

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Create New...