Jump to content

En resa i musik och några av dess giganter


Bebop

Recommended Posts

Inledningsbilden i tråden har skapat en del frågor. Det dröjer ett tag innan vi går in på djupet om denne maestro så i väntan på det så bekräftar jag det en del redan gissat eller vet. Det är alltså vår svenske storhet Herbert Blomstedt som vid 91 års ålder fortfarande ger 90 konserter per år från San Francisco till Tokyo. Jag är stor beundrare av den mannen på många vis. Vi återkommer. 

 

Herbert Blomstedt.jpg

Foto: Tor Tjeransen 2017

 

Nu beger vi oss till Leipzig konsertarena, Gewandhaus som har lika intressant historia som musiken i Leipzig och som kan visa upp ett enastående "CV". Calle_jr har redan listat några av deras världsberömda dirigenter under historien.

 

Som jag tidigare nämnt har Gewandhausorkestern rötter ända från 1470-talet men då var det ingen organiserad orkester. 1743 formerade sig det till en fast ensemble utav några av stans musikintresserade köpmän. Till en början huserade de på krogar och andra lämpliga lokaler men 1781 bygdes en mindre konsertlokal i ett gammalt lager där man förvarade kläder (Gewand) och orkestern kom att kallas Gewandhaus-orkestern. Felix Mendelssohn Barholdy gjorde en akvarell över dess exteriör.

 

Leipzig_Gewandhaus_1781.jpg

 

Interiören lär ha sett ut som följande målning. Lokalen rymde till en början ca 500 personer men expanderade under åren till det dubbla. Akustiken lär har varit utmärkt.

 

Old gewandhaus.jpg

 

Första Gewandhaus varade i ca 100 år och här uruppfördes flera kända verk. Orkesterns riktlinje eller "tagline" står skriven då som nu ovanför scenen; Res severa verum gaudium ('Sann glädje är en allvarlig sak').

 

Vad sägs om följande meritlista över uruppföranden:

  • Beethovens Pianokonsert nr 5 (1811)
  • Schuberts Symfoni nr 9 (1839 [ca 110 år efter att den komponerades])
  • Schumanns 1:a och 2:a symfoni (1841)
  • Mendelssohns symfoni nr 3 "skotska" (1842)
  • Mendelssohns violinkonsert (1845)
  • Schumanns symfoni nr 2 (1846)
  • Wagners förspel till Mästerstångarna i Nürnberg (1862)
  • Brahms Ein deutches Requiem (1869)
  • Johannes Brahms violinkonsert (1879)

Till detta kan läggas ett antal gästspel på dirigenpulpeten av bl a Mozart, Bruckner, Berlioz, Brahms, Schumann...

 

 

Link to comment
Share on other sites

Gewandhaus nr 2 invigdes 1884. Det var 14 år efter Musikverein i Wien och jag inbillar mig att här fanns ett konkurrensinslag med i bilden typ, kan de kan vi... Det nya Gewandhaus verkade fram till slutet av 2:a världskriget då den lades i ruiner av de allierade. Det fanns viljor att bygga upp det igen, men de fick ge med sig mot mer angelägna projekt efter kriget. Huset jämnades med marken och Gewandhausorkester blev utan fast konsertsal ända fram till 1981. Under den tiden höll man till i Leipzigs mässhallar.

 

Antalet uruppförande här var färre än i den gamla salen. En stor anledning till detta tror jag var att Wien tog över allt mer. Det var ju trots allt där Brahms, Mahler, Bruckner, Strauss med flera verkade under denna tid. Men Dvoraks cellokonsert uruppfördes i denna byggnad.

 

Leipzig_Gewandhaus_1884.jpg

 

interior-view-of-the-gewandhaus-concert-hall-in-leipzig-germany-europe-EARBXX.jpg

 

Musikverein räknas av många att ha världens bästa akustik. Även Gewandhaus nr 2 lär ha haft utmärkt akustik. Om den var bättre än Musikverein vet jag inte men tillräckligt bra för att stå modell för många nya konserthus i världen. De mest kända (och som också räknas till toppskiktet över akustiken) är Concertgebouw i Amsterdam (till vänster på bilden nedan) och Symphony Hall i Boston.

 

Montage Boston Amsterdam.jpg

Link to comment
Share on other sites

 

Alla salar @Bebop nämner är toppklass, och de utgör rentav själva definitionen av hur orkestrar ska låta live.

Concertgebouw har en fylligare klang men inte riktigt den briljans och pinpoint som Grosse Musikvereinsaal har. Det är en smaksak vad som är bäst.

Att Socialdemokraterna är Sveriges största parti innebär inte självklart att de är bäst. De är bäst för en del, andra föredrar andra partier :D

Jag rekapitulerar som exempel Beraneks 18 punkter som behöver utvärderas för att avgöra vilken standard en konsertsal har. Men, som sagt, den ranking som Beraneks punkter ger innebär inte att alla instämmer om den ordningen.

Ordningen har dessutom ändrats något genom åren. Dels såklart eftersom nya salar tillkommer, men även för att vi sakta anpassar våra referenser efter hur det låter på skiva.

 

Link to comment
Share on other sites

Man kan fundera på hur man kan få till en sådan sällsynt bra akustik innan alla dagens hjälpmedel med datorsimulering och andra tekniska hjälpmedel kommit till. Grosse Musikvereinsaal eller som den ibland kallas Der Goldener Saal har en fantastisk akustik. Var med på en guidad visning för ett antal år sedan och vad jag minns så är proportionerna hämtade från antika grekiska tempel. Tjuvlyssnade också på Jevgenij Kissin när han tränade inför en pianokonsert och om än i övrigt tom lokal så lät det fantastiskt. Mången kunskap från förr har antingen gått förlorad eller också var det ren tur när man fick till det så bra, alternativ en god ekonomi som möjliggjorde trial and error i det oändliga. Intressant är det i vart fall.

 

Calm

Link to comment
Share on other sites

3 hours ago, calm said:

hur man kan få till en sådan sällsynt bra akustik

Jag är säker på att det lät fantastiskt bra även i Gewandhaus #2.

Det ritades av Martin Gropius och Heino Schmieden, dvs två topparkitekter från Berlin.

Jag kan bara spekulera i hur väl insatta de var i grundläggande akustik för stora salar, men att man inte nämner någon akustiker tyder på att dessa två herrar hade största inflytande på utformningen även om de kan ha haft kunniga rådgivare.

Min egen tes är att det som blir referens också blir väldigt djupt rotat. 

Men det kan inte bara vara det, och det är inte en slump att man får en jämnhet i klangen både mellan register och på olika platser. Det är inte heller en slump att alla i orkestern och dirigenten kan höra de andra stämmorna på ett sätt som återspeglar sig ute i salongen.

 

 

5 hours ago, Bebop said:

Antalet uruppförande här var färre än i den gamla salen.

Alla de stora var dock här, men jag reagerade på att det i princip bara var tyskar och österrikare under de många krigsåren. Förutom i viss mån Tjajkovsky och Stravinsky.

 

Link to comment
Share on other sites

1 hour ago, calle_jr said:

men jag reagerade på att det i princip bara var tyskar och österrikare under de många krigsåren

... och Nils Gade...:65:

 

En välbefogad fundering. Jag tror att det berodde på att ryssarna var det kejserliga Tyskland/Österrikes ärkefiende plus att tyskar/österrikare såg sig själva som kulturens vagga vilket i och för sig var sant ur ett nationalististiskt perspektiv. I Sverige pendlade vi mellan tyska och franska förebilder. Vi kunde lättare välja vilket tåg vi steg på sas. I sammhanget bör även Frankrike lyftas fram. Franska tonsättare hade svårare att ta sig fram i Tyskland. Impressionismen med framför allt Ravel och Debussy tog aldrig riktigt fast mark i Tyskland. Jag inbillar mig att det kollektiva minnet från Napoleon också spelade in.

 

Sibelius hade också problem att slå sig in i den tyska kulturen. Det var först när von Karajan lyfte fram Sibelius som det hände något ordentligt. Samtidigt slog Sibelius igenom stort i USA och England. I USA röstades han t o m fram som den främste tonsättaren genom alla tider. De hade ju inte det kulturella arvet från Tyskland/Österrike. Även kultur omfattas av politiska manifestationer typ "bevara vårt kulturarv". Det frodas även i Sverige.

Link to comment
Share on other sites

 

I mitten av 70-talet var man på god väg att få en slags stabilitet i samhällsfunktioner i Leipzig, och man behövde ett konserthus - man behövde ett Gewandhaus #3.

Arkitekterna Rudolf Skoda, Eberhard Göschel, Volker Sieg och Winfried Sziegoleit utarbetade ett förslag. De studerade salar i hela världen och imponerades av de moderna vingårdssalarna som Berlinfilharmonin och Rotterdams konserthus de Doelen.

Skokartongformen är definitivt referensen som vi sett både i Gewandhaus #2, Musikverein och många andra fina salar. Skokartongen ger förutsättningar för en lång, jämn efterklang med något förhöjd bas, och speciellt så med reflektorer över podiet.

Vingårdsformen är ett helt annat koncept där salongen är amfiteaterformad och grundidén är att alla platser ska ha samma avstånd till dirigentplats. Det gör att man även sitter framför och vid sidan om orkestern.

 

Av de salar jag har besökt föredrar jag skokartongformen. Men det innebär inte att vingårdsformen är dålig :)

Jag tror att skokartongsalar har en övre gräns med 1700 platser nånstans. Därefter börjar det bli platser som har problem både med klang och sikt. Vingårdssalarna kan göras åtminstone 50% större.

Av de 20 bästa salarna i världen är fördelningen i princip 50-50 mellan skokartong och vingård. Men Musikverein, Berlin Konzerthaus, Tonhalle Zürich, Concertgebouw m.fl är skokartongsalar som alla ligger i topp. Exempel på moderna vingårdssalar med hårt spänd båge är Elbphilharmonie i Hamburg och DR Koncerthus i Köpenhamn (nu ska de avskeda 20% till...). Här är de viktigaste målvärdena för salar som subjektivt bedömts som bäst:

 

image.png

 

Idag tittar man inte i första hand på dessa parametrar, utan i moderna simuleringar och auraliseringar kan man studera reflektionsmönster på ett betydligt mer sofistikerat sätt med specialstudier av tydlighet, klarhet och hur energierna ser ut i tidsdomänen (echogram) på olika platser på podiet och i salongen.

Det kan vara så att man idag lite grand villar bort sig i hundratals simuleringar så att man missar målet, dvs ovanstående enkla grundparametrar.

För vissa egenskaper, exvis T30, kan man med fördel projektera med en klangreserv. Verkligheten blir aldrig att man får längre efterklang än projekterat. Tvärtom.

 

Nåväl, bygghandlingar för Gewandhaus #3 togs fram under ledning av projektchef Peter Kunze, och huset kunde färdigställas till den 8 okt 1981.

Salen har 1900 platser och man beordrade vid flera tillfällen under byggtiden in soldater i salongen för att göra akustikmätningar med full sal :). En mindre sal, Mendelssohn-Saal är avsedd för kammarmusik och mindre konserter och den har 500 platser.

 

IMG_5214.JPG

Bild avfotograferad från utställning i foajén. Stora konsertsalen med 1900 platser till vänster och Mendelssohn-Saal med 500 platser till höger.

 

Här är en bild från invigningskonserten med Kurt Masur och stor kör:

IMG_5213.JPG

Bild avfotograferad från utställning i foajén.

 

IMG_5184.JPG

 

IMG_5175.JPG

 

IMG_5169.JPG

 

IMG_5181.JPG

 

 

Link to comment
Share on other sites

1 hour ago, calle_jr said:

Av de 20 bästa salarna i världen är fördelningen i princip 50-50 mellan skokartong och vingård.

Men salens form är bara en grundförutsättning till vad som skapar klangen, det utgör bara makroakustiken kan man säga. Om grundformen (exvis skokartong eller vingård) utförs i ett tungt och styvt material, tex betong eller murverk, så har man en tydlig grundklang och kan gå vidare med rumsakustiken i detalj.

 

Dessa tre bilder säger väldigt mycket om hur den detaljerade rumsakustiken i salongen hanterats i Gewandhaus #3:

 

IMG_5379.JPG

 

IMG_5374.JPG

 

IMG_5370.JPG

 

 

Sidoväggarnas och balkongräckenas grova vinklingar kombinerat med de vinklade väggbeklädnaderna och takets svagt rundade reflektorelement skapar ett jämnt reflektionsmönster.

Jag skulle vilja återkomma till detta lite senare :)


Salen är projekterad med en Schuke-orgel med 6845 pipor, med ledorden RES SEVERA VERUM GAUDIUM återkommande från föreningens bildande.

 

IMG_5382.JPG

 

organ_gewandhaus_leipzig.jpg

Bild: musicalprom.com

 

Link to comment
Share on other sites

Intressant!

 

Skokartongsmåttet är naturligt känt som en bra grundmodell. Men vingårdsformatet måste rimligen gå tillbaka till den halvcirkelformade grekiska teatern och amfiteatern som helrund eller oval? Har varit på opera i Veronas amfiteater och den har en bra akustik trots att den är under bar himmel, men sannolikt förstärkt på artificiell väg. Som jämförelse kan nämnas en modern amfiteater som Friend Arena som har en urusel akustik eller Globen som sfär inte skulle kunna fungera som den är utan artificiella medel.

 

Calm

 

 

Edited by calm
Link to comment
Share on other sites

5 hours ago, calm said:

vingårdsformatet måste rimligen gå tillbaka till den halvcirkelformade grekiska teatern och amfiteatern som helrund eller oval?

När det gäller teater så är det helt klart så. Man kan som bekant få en enastående taltydlighet med amfiformen. Men det är inte så eftersträvat för en konsertsal.

När det gäller konsertsalar så var det Karajan som hejade på typ att "självklart ska vi ha musikerna i centrum och publiken ska omgärda dem" angående förslaget till Berlinfilharmonin i början av 60-talet.

Se'n har ju Toyota spätt på detta de sista 20 åren. Hans recept är vingårdar och det är han som står för de kända vingårdssalarna i USA, Frankrike, Japan, Danmark och nu senast Elbphilharmonien i Hamburg.

Så vingårdsformen för konsertsalar är mer en visuell och social fördel än en strikt akustisk.

Förvisso vill man inte få för stort "glapp" tidsmässigt mellan direkt- och reflekterat ljud, men det problemet måste man hantera även i lite större vingårdssalar.

 

Link to comment
Share on other sites

Dags att gå på konsert...

 

Jag har i nästan ett års tid letat efter möjligheterna att få höra en av Europas bästa orkestrar i en erkänt bra eller i vart fall klassisk konsertlokal med en av mina favoritdirigenter. Dessutom med musik som tilltalar. Det kan vara svårare än man tror eftersom det också skall passa tidmässigt och framför allt skall det finnas biljetter tillgängliga.

 

Gewandhausorkester, Gewandhaus och Blomstedt är definitivt en sådan kombination. Andra favoriter är framför allt Symphonieorchester des Beyerischen Rundfunks (BRO), Staatskapelle Dresden, Berliner Philharmoniker (BPO), London Symphony Orchester (LSO) och Orchestre National de France. Mina favoritdirigenter vid sidan om Blomstedt är Mariss Janson, Neeme Järvi, Christropher Eschenbach, Andris Nelson och Richard Chailly. Men det blev alltså Gewandthausorchester med Herbert Blomstedt.

 

Jag återkommer om Herbert Blomstedt. Först till konserten...

 

Program.jpg

 

Kvällens program, som sändes direkt i tysk TV, hade ett undertema kring acceptans. Konserten inleddes med Beethovens ouverture Goethes "Egmont" och följdes av Berlioz "Symphonie Fantastique". Herbert Blomstedt berättade i pausen om hur det gick till när "Symphonie Fantastique" första gången presenterades på Gewandhaus. Berlioz var en nytänkare vars främste förebild var Beethoven. Gewandhausorkestern leddes av Felix Mendelssohn som inte var särskilt förtjust i Berlioz orkesterverk och det förvånade Berlioz att han blev inbjuden med sitt verk till Leipzig. Napoleontiden var heller inte så långt bakom.

 

I skrifter har Mendelssohn skrivit att ens egna omdömen om konst får inte stå ivägen för en utveckling. Vi måste vara öppna mot det nya och ge det plats. Vad som blir framtidens klassiker vet vi så lite om. Ungefär så... Blomstedt räknade också upp ett tiotal musiker i orkestern som var "icke-tyskar" och hur dessa har bidragit till en ännu bättre orkester. Detta var Blomstedts inlägg i debatten kring upproren i Chemnitz veckan innan. Därav programhäftets undertext "Gemeinsam für ein friedliches Miteinander" (Tilssamsans för en fredlig samvaro)  Han fick rungande applåder för detta...

 

Här har vi kvällens egentliga huvudmän.

 

Berlioz Beethoven.jpg

 

Hur lät det? Fantastiskt och då tänker jag både på musiken, framförandet och akustiken. Jag har har hört en hel del symfoniorkestrar och detta är bland de bästa jag har hört. Det som kanske imponerar mest är hur orkestern/dirigenten använder musikens dynamik och hur ledigt de spelar både tyst och högt utan att "ta i", s a s. Det bara kommer...

 

Om lokalens betydelse i detta kan @calle_jr bättre utveckla än jag. 

 

 

 

 

Link to comment
Share on other sites

 

Jag blir oerhört imponerad hur Herbert Blomstedt bär sig åt. Först dirigerar han 12 min Egmont utan partitur. Sedan håller han en halvtimmes tal utan manus, för att avsluta med att dirigera 1 timme Symphonie Fantastique utan partitur. Och alltihop med en enorm energi och glädje och raktigenom felfritt. 91 bast. Helt enastående!
 

Båda framföranden är också en lektion i hur en tolkning kan variera hur verket upplevs. Jag har hört båda dessa kända verk otaliga gånger, men det var en upplevelse att höra dem i Blomstedt/Gewandhaus-versioner. Han berör själv detta i sitt tal. Lyssna som exempel exakt 10min in i Symphonie Fantastique nedan. Spänningen i den passagen har jag aldrig hört så tidigare.

 

NDR var där och direktsände, och jag har delat in hela evenemanget i de tre segmenten.

 

Beethoven - Ouvertüre Egmont Op. 84:

 

 

Herbert Blomstedts tal:

 

 

 

Berlioz Symphonie Fantastique Op. 14:

 

 

 

Link to comment
Share on other sites

 

49 minutes ago, Bebop said:

Om lokalens betydelse i detta kan @calle_jr bättre utveckla bättre än jag. 

 

Salen är imponerande bra. Visserligen är det en toppklassorkester, men det fanns en kraft i klangen som jag knappt upplevt tidigare. Rena klanger med en fantastisk luftighet, definition och dynamik. Sittningen med separerade 1:a och 2:a-violin är klockren. Man fick (åtminstone på min plats) orkesterplaceringen uppmålad så som orkestern sitter. Jag satt på rad 6 parkett rechts, och Herr o Fru Bebop satt på rad 8 parkett links:

 

Blomstedt-Gewandhaus-01.jpg

 

Det är såhär en symfoniorkester ska låta live. Jag har sett en del solister som tagit andan ur en, och tex Verdi Requiem på Malmö Live är oförglömligt. Men det här var en ögonöppnare för vad en symfoniorkester kan åstadkomma.

 

Om man ska analysera orsaken så är det främst att dessa musiker kan spela starkare med bibehållen ton och precision. Akustiskt innebär det att en del instrument (brass, slagverk) nästan framstår som att de distar emellanåt. Det finns i princip inget varken på podiet eller i salongen som diffuserar över 1kHz. Klangen har inte samma briljans som exvis Musikverein, men vete tusan om det inte låter mjukare och klarare förutom då väldigt starka toner av brass och slagverk.

 

Men hur man kan åstadkomma sådan dynamik från ett så stort podie och helt utan reflektorer är lite av en gåta. Har de gömt ett PA (ERES/AR) i salongen?

 

Salen är totalt 21000m3, det finns 1900 platser och medelavståndet från dirigentplats till stol är 34m.
Basala egenskaper i efterklangen är tid och jämnhet (styrka på olika platser i salen och i frekvensband), och dessa behöver inte ifrågasättas för en sal i denna klass. Efterklangstiden är 2.0 s vilket är perfekt, och EDT och Clarity är också bra med 2s och -1dB. Men en del parametrar ligger något utanför optimala gränsvärden (enl den vidareutvecklade Beranek score). Både gain överlag och i basen är lite i underkant enligt mätning, men framförallt är det salens form som drar ner bedömningen. Förhållandet mellan höjd och bredd är bara 0.6 (bör vara 0.8-1.1) och salens bredd är hela 36m (bör vara 18-32m). Detta puttar sammantaget ner Gewandhaus från toppsalarna ur ett internationellt perspektiv. Men exakt där ligger även Berlin Philharmonie och De Doelen i Rotterdam, så det är garanterat avsiktligt.

 

Det verkar vara extremt låg absorption, och med en så stor sal borde RT kanske vara lite längre. Funderade på vad som händer under de stora sidobalkongerna, och på tilluften som är en tryckkammare under salongen där luften strömmar in i en smal men bred kanal i ryggstödet. Denna kanal blir själklart en HH och det innebär 1900st HH som är stämda likadant i salongen. I övrigt är stolarna bekväma men inte alls överabsorberande.

 

Hur som helst, man ska nog inte ha förutfattade meningar om salars form. Jag tycker att denna sal är i toppklass.

 

Link to comment
Share on other sites

2 hours ago, calle_jr said:

 

 

Salen är imponerande bra. Visserligen är det en toppklassorkester, men det fanns en kraft i klangen som jag knappt upplevt tidigare. Rena klanger med en fantastisk luftighet, definition och dynamik. Sittningen med separerade 1:a och 2:a-violin är klockren. Man fick (åtminstone på min plats) orkesterplaceringen uppmålad så som orkestern sitter. Jag satt på rad 6 parkett rechts, och Herr o Fru Bebop satt på rad 8 parkett links:

 

Blomstedt-Gewandhaus-01.jpg

 

 

 

Ser nästan ut som bilden föreställer att Herbert ger mannen på sjätte bänken med skägg och glasögon en åthutning att inte använda mobilen under pågående konsert.:ShameOnYou: :D:)

Minus publik och orkester förstås.

 

Calm

Link to comment
Share on other sites

23 hours ago, calm said:

Kul och höra Herberts tal och förklaringar.

Man upplever att han har en äkta beundran för en bra orkester.

De har en strävan att alltid bli bättre.

Det handlar inte bara om att vara där och att vara förberedd med noter. Det är en självklarhet.

Det börjar redan med att man kommer i tid till repetitionerna.

I Sachsen är alla på plats minst 10 min före repetition. ALLA!

Då är de helt i ordning och färdigpratade om ditten och datten, har gjort sina toalettbesök, stängt av telefoner, plockat fram sina instrument, noter osv.

Tre minuter före 10 har de stämt sina instrument och sitter tyst och stilla.

 

Först då är frågan relevant: Was wird heute passieren in der probe?

Och svaret är: Es kann noch etwas schöner werden.

 

Quote

Es ist ein wunderbar apparat diese hundert mann. Denke wie viel talent hier gesammelt ist.

 

Link to comment
Share on other sites

Igår, 6 oktober 2018, kunde man läsa följande på SVT Nyheters app... Jämförelsen sitter i betraktarens öga och intresse men jag kan förstå attraktionskraften.

 

Tyska Leipzig är Hypezig – coolare än Berlin

Publicerad 

Staden Leipzig är den nya innestaden i Tyskland. Staden ligger ett par timmar söder om Berlin
och har lockat till sig unga människor från hela Tyskland. Låga hyror och en levande klubbkultur
står för en del av dragningskraften.

 

Länk så länge den finns kvar...

Link to comment
Share on other sites

Det är dags att skriva lite om Herbert Blomstedt, en nestor inom den klassiska musiken och hyllad som en av de största i framför allt Tyskland, Österrike, Holland, USA och Japan. Av någon anledning har han inte varit så frekvent i England. Född 1927 innebär att han i år är fyllda 91 år men turnerar forfarande och ger ca 40 konserter världen över. Med resor, repetitioner och partituranalys innebär detta ca 45 veckors arbetstakt. Det ni...

 

Det finns och har funnits många stora dirigenter genom åren och det går inte att säga vem som är/var bäst. Men det är ingen tvekan om att Herbert Blomstedt gjort stort avtryck genom musikhistorien. Hans tolkningar av t ex Bruckners symfonier räknas som referensverk för alla orkestrar. Han har också drivit tesen om att försöka tolka kompositörernas avsikt vilket gett helt nya tolkningar av t ex Beethoven i takt med att mer fakta har grävts fram genom brev och analys av partitur där man fått fram tidigare osynliga texter via kemisk analys. Blomstedt menar att  när det gäller den klassiska musiken så måste man bevara kompositörens avsikter. Om inte skulle styckena lätt förvrängas och förstöras av enfaldiga dirigenter som har en alltför egotrippad bild av sin egen förträfflighet. 

 

Blomstedt är också den enda dirigent jag känner till som talar till publiken och förklarar musikens bakgrund och vad som gör den intressant ur ett historiskt perspektiv och i förhållande till andra kompositioner/kompositörer. Han är en riktig folkbildare och han är också ytterst populär bland musiker. Så här hyllade Berlins Philharmoniker honom när han fyllde 90 år.

 

https://www.youtube.com/watch?v=Ej8Rsr3ayaE

 

Herbert Blomstedts CV är enorm. Här några av de viktigaste. Utöver detta massor av priser och utmärkelser i framför allt Norden, USA, Tyskland och Japan.

 

CV.jpg

 

Det är nog svårt att dölja att han tillhör en av mina stora idoler. Här är några av mina album som jag håller mycket högt.

 

Album.jpg

 

I Leipzig blev det också ett bokinköp som kom i samband med hans 90-årsdag 2017. Den behandlar naturligtvis en hel del om Blomstedts liv men ännu mer om hur han tänker musik och hur han förbereder sina tolkningar inför "sina" orkestrar. Mycket intressant och bildande kring klassisk musik.

 

Mission Musik.jpg

 

Herbert Blomstedts "specialitet" är den tyska skolan, dvs i huvudak Bach, Beethoven, Brahms, Bruckner, Mahler, Schubert och Mozart. Till detta skall läggas den nordiska musiken, t ex Grieg och Sibelius. En av hans viktigaste insatser för nordisk musik är att han i stort sett lanserat och fått bl a Wilhelm Stenhammar, Carl Nielsen, Franz Berwald, Allan Pettersson, Hilding Rosenberg och Ingvar Liedholm till de stora orkestrarna runt om i världen som spelas allt mer frekvent även utan Blomstedt på dirigentpulten.

Link to comment
Share on other sites

I boken berättar han om varför han inte spelat så mycket Tchaikovsky, för att ta ett exempel. Det är inte det att han ogilla hans musik. Han menar dock att varje musiker har ett speciellt "kynne" som har lite med folksjälen att göra. Han ser svårigheter att översätta sin själ i den ryska musiken. Framför allt när han hör de mästerliga inspelningar som ryska dirigenter gjort. En annan anledning är att under hans tid i Dresden (DDR-tiden) så var det lite av en orkesterprotest att inte spela rysk musik. Det finns flera sådan berättelser som får en att fundera lite och söka upp de exempel han nämner. 

 

Hans senaste släpp är denna (som kom i år): 

 

Mozart Blomstedt.jpg

 

Jag tycker inte illa om Mozart men det kan bli lite för "lulligt" men jag köpte den pga det är Blomstedt. Och det var tur det, för jag har aldrig hört Mozart med sådant swung som denna inspelning har. Det är makalöst bra. Okej, jag är ju lite färgad men det är inte min fru. Hon uttryckte spontant "Gud, va bra detta var - vad är det för skiva".

 

Rekommenderas varmt både för musik, inspelning och ljud.

 

------------

 

En av Blomstedts mest betydande insatser i symfoniorkestrarna är att han krävde att de skulle gå tillbaka till "tysk sittning" så att publiken kunde höra hur musiken är skriven och menad att framföras. Jag tog fight emot "mono"-ljudet från scen... fortsättning följer. 

Link to comment
Share on other sites

  • 2 weeks later...

Det börjar bli dags att runda av denna tråden och det gör jag med att fortsätta spinna lite på Herbert Blomstedt.

 

Herbert Blomstedt.jpg

 

Blomstedt har lyft fram något som jag inte hade en aaaning om. :unsure:

 

För er som varit på en klassisk konsert; hur många gånger har ni funderat på hur det sitter och varför? Jag visste att det har en del göra med att alla skall se dirigenten, att man får en bra ljudspridining och att det ger en harmoni i klangen med tanke på amplituden för varje instrument plus en hel del tradition. Om ni går på en konsert eller ser en konsert så är det stor sannolikhet att de sitter enligt följande modell. 

 

seating-chart-template.jpg

 

Herbert Blomstedt är helt emot denna layout. Så här radar väldigt många symfoniorkestrar upp sig, t ex Malmös MSO. Blomstedt vänder sig mot denna då den trollar bort en del av magin i musiken och då pratar vi om musik från ca Haydn's tid och framåt (slutet av 1700-talet). Som ni ser sitter 1:a och 2:a fioler intill varandra. Problemet med detta, enligt bl a Blomstedt är att så är inte musiken skriven. I hans bok och på YouTube förklarar han att musiken ofta har en kommunikation mellan 1:a och 2:a violinerna typ fråga/svar vilket går helt förlorat i denna layout. Han exemplifierar med bl a Tchaijkovskijs 6:e symfoni och Berlioz Symphony Fantastique där firsta fiolerna kör ett tema som andra fiolerna svarar på som förstafiolerna sedan replikerar osv. Med den här typen av sättning innebär det att publiken tappar bort den vänster/höger-dynamik. Men märker m a o inte den intention kompositören lagt in i sin musik. Klangen påverkas också negativt mot kompositörernas intentioner. Så har det inte alltid sett ut dock. I själva verket är det ett nytt påfund som har att göra med inspelningsteknikens barndom i början på 1900-talet.

 

Det var legendariska Leopold Stockowski som var chefdirigent för Philadelphia Orchestra som lanserade ovanstående layout för att underlätta inspelning eftersom dåtidens mikrofoner märkte av en fördröjning mellan violinsektionerna då de spelade unisont. När väl stereotekniken och annan teknik kom var detta inte ett problem. Men man fortsatte ändå. Blomstedt kallar detta den "amerikanska sittningen". Musikerna var nöjda och efter några år vad det inga som tänkte så mycket på det. De amerikanska orkestrarna var också ganska färska och hade ingen historiskt belastning. 

 

Yousuf-Karsh-Leopold-Stokowski-1945-1616x1960.jpg

Leopold Stockowski (foto: Yousuf Karsh)

 

I Europa satte sig en del på tvären, bl a Hans Knappertbusch och Rudolf Kempe. De flesta andra, med Karl Böhm i spetsen anammade den nya sättningen och sedan blev den standard och är så fortfarande men inte överallt längre.

 

När Herbert Blomstedt tillträdde platsen i Leipzig som ny chefdirigent 1998 krävde han att man skulle återgå till den "tyska sittningen" som på bilden nedan (avvikelser kan förekomma mellan orkestrar beroende på akustik och antal musiker på scen). Den stora förändringen är att 1:a och 2:a violinerna har separerats vänster/höger, kontrabasarna har flyttat från höger till vänster och harpan tvärtom. Cellon placeras  i mitten framför dirigenten. För övrigt är det sig ganska likt.

 

Gewandhausorkester.jpg

Gewandhausorchester, Leipzig

 

Blomstedt mötte ett kompakt motstånd från orkestern typ "så har vi aldrig gjort", vilket Blomstedt replikerade med att ungefär "jo, så har ni gjort ända fram till andra världskriget". Det klagades också på att det blir svårare att höra varandra osv. Blomstedt gav sig inte och om det inte blev som han ville så lämnar han bums. Som vanligt när nyheter satt sig så anpassar man sig och idag har Gewandhausorchester en skriven klausul i sina kontrakt att gästande dirigenter och chefdirigenter måste acceptera den tyska sättningen som enligt Blomstedt är lika naturlig som att en stråkkvartett har sina båda violiner till höger respektive vänster för att få till musikens kommunikativa inslag.

 

@calle_jr och jag pratade en hel del om detta innan och vi har båda hört Blomstedts förklaringar om detta på YouTube. Nu fick vi höra det i verkligheten och det är inte tu tal om saken att detta påverkar orkesterklangen positivt. Det hördes inte minst i andra satsen i Berlioz Symphony Fantastique där temat först spelas av 1:a fiolerna från vänster och sedan tas upp av 2:a filolerna till höger som sedan fortsätter att kommunicera med varandra. Mycket effektfullt. Den effekten finns inte i Malmö där 1:a och 2:a-fiolerna spelar "mono" s.a.s.

 

Glädjande nog har Blomstedts envishet som också bygger på mycket noggranna studier av partitur och korrespondens från kompositörer om hur de vill att deras verk skall spelas. Såvitt jag vet har både Elbephilharmonien i Hamburg, Bayerns rundfunkorkester, San Francisco Orchestra, Tokyo NHK, Boston, Dresden och säkert fler åter anammat den tyska grundsittningen. Jag får känslan av att de bästa och mest välrenomerade orkestrarna har svängt om.

 

Om inte @calle_jr något att tillägga så känns det väl som den här tråden har nått vägs ände nu.

 

Vi kan båda varmt rekommendera ett besök i Lepzig vars kvaliteter jag skulle sammanfatta så här:

 

  • J.S. Bach
  • Bachfestivalen i juni
  • Gewandhausorchester
  • Musikhistoria rent generellt
  • Martin Luther/Reformationen
  • Gustav II Adolph
  • Robert Schumann
  • Richard Wagner
  • Felix Mendelssohn-Bartoldy
  • Hög mysfaktor med bra utbud av det mesta
  • Intressanta och historiska byggnader
  • Besöksvärda muséer
  • Bra prisbild på bl a hotell

Jag och fru Bebop kanske åker dit igen redan nästa sommar till Bachfestivalen.

 

Lepzig gewandhaus und universitet.jpg

 

 

 

 

 

 

 

Link to comment
Share on other sites

Den tyska sittningen som du visar ovan hade Gewanhausorchester Leipzig under  dirigent Andris Nelsons då de gästspelade på MalmöLive för en dryg vecka sedan (11/10). Lät väldigt bra, men man blev lite konfunderad först, eftersom man var van vid MSO:s traditionella sittning.... Jag satt på vänstra sidan och blev förvånad att ha kontrabasarna rakt framför mig ;) ...

Link to comment
Share on other sites

 

Jag har ett par grejer att tillägga förutom att Stokowski har hästar på sin slips, och att vi bör ha med en bild på Karl Bööööhm;

 

Modern Classicist hdl 815

Karl Böhm, bild: operanews.com

 

Orkestersittning är intressant och jag försökte reda ut det för några år sedan utan någon tydlig slutsats förutom att det är instrumenteringen, dirigenten, salen och vad man ska spela som avgör hur man sitter.
Jag tycker nog därför inte man ska kalla det för tysk sittning. Möjligen rysk-germansk standardsittning.
Här är som exempel en sittning där man framför Bartók's Music for Strings, Percussion and Celeste. CVD = Christoph von Dohnányi. Kryssen motsvarar notställ.

 

CVDBartokIves.jpg

Bild: andrewhugill.com

 

Dohnányi är förvisso tysk men Bartok var Rumän, och även tex Lorin Maazel valde denna typ av sittningar. Han var ju fransman och mest verksam i USA.

 

Anledningen att jag tittade på detta var att de olika stämmorna har olika preferenser. Instrumenten är mycket olika sorters resonansgeneratorer och tex slagverk vill inte ha samma typ av golv som kontrabasar eller ännu mindre som cello. Golvet måste alltså bli en kompromiss, men det är oftast en fördel att de bakersta podierna dämpas mer än de främre. En annan faktor som spelar in är hur podierna står i höjd i förhållande till varandra, det förekommer allt från helt platt golv till 2m höjdskillnad men normalt vill man skapa en stegvis ökande gradäng med 25cm steg (som en amfiteater). Slutligen har bakvägg, sidoväggar och reflektorer över scenen inflytande på placeringen. Det blir naturligt styrande hur starkt ett instrument kan spela. Här är en tabell över hur starkt olika instrument låter, och det gör såklart att man behöver många violiner men inte så många pukor och att de måste arrangeras så att man får en orkesterbalans.

 

image.png

Bild baserad på Chasin

 

Men oavsett så måste kompositörens och dirigentens intentioner vara det mest styrande, och det var mycket tydligt på Blomstedts konsert med Gewandhausorchester att detta spelar in i hög grad.

Därför är det lite märkligt att det man vanligen ser numera är Stokowski-sittningen, eftersom det mest är en kvarleva från monoinspelningar.

 

Link to comment
Share on other sites

 

Man ska beakta att en klassisk orkester i sin egentliga mening endast består av 23 stråkar och två av varje flöjt, oboe, klarinett, fagott, horn, trumpet och puka.

Blomstedt var inne på detta i sitt anförande, och Berlioz, Mahler och Wagner var några av de kompositörer som svällde ut begreppet. Ofta i samband med Opera. Mozart höll sig ganska strikt till den klassiska orkestern, medan Haydn och Beethoven kompletterade med piano, tromboner, kontrafagott med mera. I exotiska operor tog man ofta in "turkiska instrument" som harpa, tamburiner och cymbaler.

 

Man behöver därför ha tidsepokerna i åtanke när man lyssnar på verk av dessa kompositörer, eftersom Haydn, Mozart, Beethoven och Schubert verkade under den klassiska perioden och utvecklade orkestern till vad den blev kring år 1800. Berlioz, Mahler, Brahms, Tjajkovskij och Wagner var senare och hade redan detta i "bagaget". Ju fler instrument desto fler klanger och desto kraftfullare sound, och det är klart att romantikerna ville fläska på.

 

Om man backar bandet ytterligare (läs Bach, Händel, Vivaldi) krävs en avhandling, men barocken hade förutom instrument med annorlunda klang också en stor spridning i instrumenteringen. Jag vet inte om det ens finns en typisk barockorkester, men de var normalt mindre vilket såklart återspeglas i hur musiken låter. Här är ett exempel:

 

ORGANIZACI%C3%93N%20ORQUESTA%20BARROCA.j

Bild: musicaelenaisa

 

 

Link to comment
Share on other sites

IMG_5307.JPG IMG_5302.JPG

 

Den andra saken jag ville rekapitulera är Leipzig som stad och dess invånare. Bebop tog upp det som hastigast och egentligen indirekt. 
Det var inte många år sedan folket här var ständigt övervakade av Stasi, och det fanns inga gränser för de paranoida tillvägagångssätten.

 

IMG_5300.JPG IMG_5299.JPG IMG_5301.JPG IMG_5304.JPG

Från vänster: Engels, Marx, och de båda superspionerna Mielke och Wolf

 

Detta påverkade i högsta grad kulturlivet och kulturyttringar, och man kunde garanterat inte spela vad som helst nånstans utan att vara påpassad och att någon skulle godkänna och rapportera. Men jag vågar nog påstå att den tyska rockscenen gjorde betydligt mer åt situationen än vad man gjorde inom konstmusiken. Jag tror att man kunde verka ganska ostört inom den klassiska konstscenen, men det är inget jag vet. Antagligen var väggarna fullmatade med mikrofoner även i dessa loger.

 

IMG_5292.JPG 

Link to comment
Share on other sites

Kontorsrum för Stasitjänsteman:

 

IMG_5281.JPG


Jag tycker staden har gjort en snygg gest genom att visa total transparens och i detalj redovisa metoder, katalogisering, utrustning, vem som var inblandade, vem som blev utsatta osv.

 

Här är lite blandat bevismaterial:

 

IMG_5285.JPG IMG_5283.JPG IMG_5277.JPG

 

IMG_5290.JPG IMG_5286.JPG IMG_5287.JPG

 

IMG_5296.JPG IMG_5289.JPG IMG_5291.JPG

 

Detta är en maskin för att återförsluta brev som har öppnats och granskats:
 

IMG_5298.JPG IMG_5297.JPG

 

 IMG_5303.JPG IMG_5294.JPG

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Create New...