Jump to content

Min Canossavandring


calm

Recommended Posts

23 minutes ago, calm said:

"Dikten överträffar verkligheten" skulle man kunna säga om hyperrealism, som begreppet kallas och det handlar inte bara om inspelningen som sådan utan även hur den spelas upp via ett system.

 

Det är en intressant diskussion du startat och hyperrealism tycker jag är ett väl valt ord för många inspelningar där det låter mer detaljerat och nära än i verkligheten. När-mickat och lite kompressorer på det och sedan hopmixat ger att vi hör detaljer som omöjligen kan höras i verkligheten från åhörarplats. Det kan vara intressant ändå men det är ingen spegling av verkligheten längre men vad gör det om det svänger? Inspelningen är en del av det konstnärliga verket i många fall.

Link to comment
Share on other sites

1 hour ago, calm said:

Kanske, hemska tanke, låter det sämre live?

Jag har varit på massor av konserter där det inte är ljudet man slås av utan snarare av upplevelsen i sig där andra parametrar lyfter det hela. Ibland slås man av att det låter lika bra live som från skiva. Ett exempel är en konsert jag hörde med Pat Metheny Group i Köpenhamn. Ett exempel på det motsatta är Tony Williams Quintet på 80-talet där hans cymbaler fortfarande ringer i öronen. Men upplevelsen var enorm.

 

I somras hörde jag Bobo Stensons Trio. Det lät mycket bra men inte som på albumet. Men det behöver det heller inte göra. Jag ser det inte som "bättre - lika - sämre" utan snarare i dimensionen "annorlunda". Det är en annan lokal, andra instrument, PA-system mm.

Link to comment
Share on other sites

1 hour ago, calle_jr said:

Det är precis då välljudet åker ut med badvattnet skulle jag säga :)

Det går liksom inte återskapa råvaror från en chili con carne...

En inspelning bör nog inte betraktas som toner, utan som en modulerad signal, dvs en salig blandning av toner.

Jo visst är det så, men min betraktelse var snarast att en fel anslagen ton på ett piano t.ex. kan i den digitala världen korrigeras med en korrekt anslagen ton av samma slag, det var nog knappast möjligt tidigare. Men självklart kunde man välja den bästa tagningen och bästa avsnittet i en serie av tagningar. Det var snarare regel än undantag då man släppte kravet på autensitet och full överensstämmelse med det spelade verket, så som det togs upp i studion eller på scenen. Ett skäl till att t.ex. Glenn Gould slutade ge livekonserter då den tekniska utvecklingen gav möjlighet att leva upp till hans perfektion. Ja det kan finnas andra orsaker också naturligtvis.

 

Calm

Link to comment
Share on other sites

Jag välkomnar hyperrealismen. När man sitter hemma och lyssnar så saknar man ju synintrycket som man får vid en live-upplevelse, och hyperrealismen är ett utmärkt surrogat att bidra till känslan "att vara där" vid hemmalyssnandet. Det viktiga är att trovärdigheten bibehålls i återgivningen.

Link to comment
Share on other sites

1 hour ago, Bebop said:

 

 

I somras hörde jag Bobo Stensons Trio. Det lät mycket bra men inte som på albumet. Men det behöver det heller inte göra. Jag ser det inte som "bättre - lika - sämre" utan snarare i dimensionen "annorlunda". Det är en annan lokal, andra instrument, PA-system mm.

Kul att du nämnde just Bobo eftersom jag var på en konsert på Fasching efter släppet av den nya skiva och frågade lite om inspelningen, bl.a. om just samtidig närvaro i studion eller en liten konsertsal som i detta fall vid inspelningen. "Jo visst var vi där samtidigt och spelade tillsammans" vilket hörs tycker jag, samtidigt som mixningen ändrar "scenbilden" jämfört med hur den egentligen är inspelad. På min fråga om varför pianot bytt plats i  ljudbilden, sa han lakoniskt "det lät bättre så".

 

En annan dimension i en livekonsert är också den mera otvungna improvisationen och minspelet som inte kan fångas på samma sätt inspelningsmässigt även om den filmas. Gillar egentligen inte musikvideos, men har inte djupanalyserar varför.

 

Calm 

Link to comment
Share on other sites

@MatsT och @Jamo. Hyperrealism används musikvetenskapligt som ett begrepp som handlar både om musiken i sig, framförandet och de tekniska förutsättningarna, tillsammans eller var för sig. Det finns uppfattningar om att ett fonografiskt verk alltid uppstår så fort en inspelning görs och är skilt från själva framförandet. Även en upptagning av en livekonsert hur väl den än är gjord blir med detta sätt att se också ett verk skilt från dess ursprung. Men resonemanget blir väl kanske lite för teoretiskt som så mycket som avhandlas inom musikvetenskapen?

 

Calm 

Link to comment
Share on other sites

13 minutes ago, calm said:

Men resonemanget blir väl kanske lite för teoretiskt som så mycket som avhandlas inom musikvetenskapen?

Njae, jag tycker resonemanget är intressant, även om jag inte har så mycket att tillföra.

 

Det är väl kanske någon form av "augmented hyperreality" vi ägnar oss åt när man sitter med extremt upplösta hörlurar och lyssnar till ett stycke musik samtidigt som vi låter oss informeras om artisten, kompositören, framförandet eller kanske arenan där det hände.

 

Annars har jag svårt att dra en parallell mellan ett liveframträdande och ett återskapat sådant i mitt lyssningsrum. Liveframträdandet kommer alltid att slå an på helt andra känslor och upplevelser oavsett situation. Och för mig är hjärnan mycket mera observant på den sociala situationen än exakt hur det låter. Med det sagt är det sällan jag föredrar live-ljud, ibland kan man nästan tro att ljudteknikerna dragit på sig hörselskador. ;)

Så, jag upplever gärna musik live, men jag lyssnar hellre hemma.

Link to comment
Share on other sites

Om jag funderar lite vidare kring de inspelningar som jag hittills har kunnat förvärva så är de av lite olika slag. Äldre inspelningar är helt tydligt helt analoga, yngre kan mycket väl emanera från digitala masters och kanske helt säkert efter den digitala erans inträde i studiovärlden som skedde långt tidigare än i konsumentledet. Sannolikt från mitten av 1970-talet och framåt och  där förändringen skedde snabbt eftersom de produktionsmässiga fördelarna var så pass stora, även ekonomiskt. Det gamla hantverksmässiga klippandet och klistrandet upphörde över en natt och ersattes av knapptryckande och samplers blev ett begrepp. Dvs att inspelningarna kunde kunde i princip segmenteras och flyttas obehindrat i en digital master. I den tidigare förhärskande klippa- och klistratekniken var tricket att dölja skarvar. Skillnaden ligger också då i möjligheten att kunna styra ut bandet kontra den kod som begränsar det digitala mediet. En analog inspelning kan i princip bli hur bra som helst, medan en digital har en begränsning i den kod som sätter standard.

 

Calm

Link to comment
Share on other sites

1 hour ago, AlfaGTV said:

Njae, jag tycker resonemanget är intressant, även om jag inte har så mycket att tillföra.

 

Det är väl kanske någon form av "augmented hyperreality" vi ägnar oss åt när man sitter med extremt upplösta hörlurar och lyssnar till ett stycke musik samtidigt som vi låter oss informeras om artisten, kompositören, framförandet eller kanske arenan där det hände.

 

Annars har jag svårt att dra en parallell mellan ett liveframträdande och ett återskapat sådant i mitt lyssningsrum. Liveframträdandet kommer alltid att slå an på helt andra känslor och upplevelser oavsett situation. Och för mig är hjärnan mycket mera observant på den sociala situationen än exakt hur det låter. Med det sagt är det sällan jag föredrar live-ljud, ibland kan man nästan tro att ljudteknikerna dragit på sig hörselskador. ;)

Så, jag upplever gärna musik live, men jag lyssnar hellre hemma.

En del hävdar att uppspelningen i sig är att fonografiskt verk då man aldrig med bestämdhet kan veta vad som hänt i studion, vid mixerbordet, i skivproduktionen, eller när jag låter den ljuda i min anläggning som inte är lika med en vilken annan anläggning som helst. Inspelningen blir då helt historielös och egentligen skapad i ögonblicket när den spelas upp, även om den bygger på tidigare led.

 

Calm

Link to comment
Share on other sites

7 hours ago, calm said:

Skillnaden ligger också då i möjligheten att kunna styra ut bandet kontra den kod som begränsar det digitala mediet. En analog inspelning kan i princip bli hur bra som helst, medan en digital har en begränsning i den kod som sätter standard.

 

Mycket intressant och läsvärt så här långt, men här tappade du bort mig. Vad menar du egentligen med "kod" - programvaran som används för mastring/redigering?

 

Ytterligare en reflektion/fundering angående demon hos Stylus. Gick det att dra några slutsatser vilka inspelningar du föredrog på resp medium, och var de i så fall 1. inspelade analogt och kopierade/överförda till DSD, 2. Inspelade digitalt och kopierade/överförda till R2R, eller 3. inspelade analogt och digitalt parallellt  i två separerade kedjor ända till det ni lyssnade på? 

 

 

Link to comment
Share on other sites

27 minutes ago, Taxmannen said:

 

Mycket intressant och läsvärt så här långt, men här tappade du bort mig. Vad menar du egentligen med "kod" - programvaran som används för mastring/redigering?

 

Ytterligare en reflektion/fundering angående demon hos Stylus. Gick det att dra några slutsatser vilka inspelningar du föredrog på resp medium, och var de i så fall 1. inspelade analogt och kopierade/överförda till DSD, 2. Inspelade digitalt och kopierade/överförda till R2R, eller 3. inspelade analogt och digitalt parallellt  i två separerade kedjor ända till det ni lyssnade på? 

 

 

Här är jag naturligtvis ute på bråddjupt vatten och famlar efter en livboj. Vad jag menar med kod är naturligtvis de förbestämda parametrarna i en digitalt upptagen inspelning. Lite att jämföra med mättnadsgraden i ett bandspelarband, kompression och frekvensomfång. Skillnaden är vad jag förstår att du aldrig kan förutse när du slår i "taket" på en analog inspelning, det avgörs först när du når distorsionsnivåer som är mer subjektiva. Hoppas att det förklarar vad jag menar. 

 

De jämförelser som jag fastnade för var nog de som gjort digitalt och analogt sida vid sida, men även några rent digitala. Det var nu nästan ett år sedan så jag har inte minne på detaljnivå, men jag minns min reaktion och positiva överraskning hur lite som skiljde mellan de olika medierna. Och då jämför vi mellan en semiprofessionell bandare och en superdyr dac i övrigt samma förstärkeri och högtalare. Då väcktes mitt intresse för DSD. Jag tror att detta finns redovisat i en tråd från det mötet.

 

Calm

Link to comment
Share on other sites

Jag traskar vidare i mina funderingar och erfarenheter rörande olika inspelningar som jag hittills hört i fråga om bandinspelningar. Mina äldsta inspelning härrör från 1957 och är  liveinspelad jazz i klubbmiljö. Ett tidsdokument vars tekniska kvalitet kan diskuteras utifrån använd mikrofonteknik. Däremot är den musikaliskt ett mycket bra exempel på hur musiken på den tiden framfördes. Mikrofonerna placerade framför orkestern vilket gör att pianot och trummorna får en mera återhållen styrka och dynamik, medan blåsinstrumenten framträder klart och starkt. Jag kan jämföra med en remastrad vinyl och kan konstatera att kompressionen i den tar bort en del av närvarokänslan i den senare. Slamret av porslin och prat under själva giget är reducerat i vinylen. Bandbrus förekommer i högre grad på bandspelarupptagningen men är mer eller mindre borttaget i remastern. Saknar stycket i orginalvinyl så den jämförelsen kan jag inte göra. Har heller inte hela skivan på band vilket vore intressant som jämförelse. Nästa inspelning är en studioinspelning från 1959 av ett mycket känt stycke ur ett lika känt album. Den har uppenbarligen kopierats ett antal ggr efter varandra och kvaliteten på inspelningen ger mycket att önska i fråga om bl.a. bashantering. Tydliga resonansproblem uppstår i mitt system som har en förhöjning i området kring 50 Hz. Här är en remaster från senare år en avgjort bättre version och mera njutbar även om dynamiken känns mer återhållen. Musikaliskt helt enastående i båda versionerna med bandinspelningen som mer autentisk. Anledningen till att jag inte redovisar titlar är att jag inte kan röja ursprung med dessa band av upphovsrättsliga skäl och åtkomsten är höljda i dunkel. Så har jag förstått att det går till så att kopior av masterband tar underliga vägar via kopiering i studios och sprids denna väg eller via arkiv. Den tekniska kvaliteten blir därmed lidande och en del är naturligtvis omlagda på nya band vilket förtar en del av originaliteten och därmed också autensiteten i musiken.

Men är intressanta som musikdokumentation.

 

Fortsättning följer......

 

Calm

 

  

Link to comment
Share on other sites

On 2018-09-24 at 09:55, calm said:

I musikvetenskapen har diskussionen förts om en inspelning oavsett om den sker "live" eller tillrättalagd i studio utgör en representation av vad som har spelats upp eller om det är ett phonografiskt verk som skall anses vara ett helt självständigt  gentemot det ursprungliga. Eftersom ingen inspelnings- eller uppspelningskedja kan återge vad som skett på scen eller i studio med fullständig  100% exakthet i varje del så är det mer tilltalande att tala om inspelad musik som ett verk i sig och som bara representerar sig själv. Då skulle dessa phonografiska verk ändå vara beroende av teknik men också av inspelningsmässiga ideal, påverkade hur man under olika tider har ansett att en återgivning skall låta. Lite som diskussionen som jag fört om vi idag har gått över gränsen för transparens, upplösning och sättet hur mikrofontekniken och övrig teknik påverkar ljudidealen, hyperrealism dvs ett sound som kanske inte ens kan återges i verkliga livet utan bara är en produkt av arbetet i studion eller mixningen. 

 

fortsättning följer...

 

Calm

 

Detta är något jag funderar mycket över också. I grunden kan väl ändå inte upplösning var av nackdel har jag tänkt? Men på något vis har det gått före andra viktigare egenskaper i musikåtergivningen. Om man då inte har fixat dessa egenskaper först blir ju upplösningen i sig inget som gör det bättre utan kanske istället som du skriver @calm en negativ upplevelse. Det kanske förstärker det som är mediets negativa egenskaper istället. Jag kan tycka att det är fel väg att gå med ett enda fokus på mer upplösning. Det görs i det digitala mediet hela tiden, men det är inte det som är problemet tycker jag. CD eller HD-filer kan låta bra, men aldrig så bra som tex rullband (eller för den delen nästan aldrig så bra som vinyl heller) och då är det inte upplösningen som är avgörande utan den rena och skära musikupplevelsen.  Helt uppenbart gillar vi olika typ av ljud i detta sammanhang för det finns många som föredrar det digitala. Ingen kan säga ett det ena är bättre än det andra. Det är bara tycke och smak.  

Här kommer et tycke och smak exempel. Jag har hört DSD 128 och 256 inspelade i samma studio mot deras rullbandsinspelningar. De är inte lika roligt i mina öron. Inte ens om de kopieras till rullband och spelas upp analogt. Det blir lite bättre, men inte hela vägen. Jag har testat kompisar hemma på min stereo med detta utan att de vetat ursprunget och de har spontant uttryckt att det digitalt inspelade var tråkigare rent musikupplevelsemässigt. Trots att det var DSD 256 inspelning!!!

 

Jag tror alltså att det är något annat som är "fel" och viktigare om hög upplösning inte låter bra. 

 

On 2018-09-25 at 06:44, calm said:

Jag vet inte om det är en illusion snarare ett faktum att det aldrig går att helt efterlikna ett liveframträdande hur man anstränger sig rent tekniskt. Kanske är det den audiovisuella upplevelsen som är annorlunda? Men man kan faktiskt blunda på en konsert precis som hemma vid systemet och ända höra skillnaden. Kanske, hemska tanke, låter det sämre live?

 

Calm

 

Vadå sämre live? Vad är sämre i så fall? Live är live, stereo är stereo. 

Jag har sedan länge slutat att försöka jämföra Live med stereon hemma. Visst har jag livereferenser som ingår i mitt ljudiedeal, men trots att jag hört superextrema anläggningar så låter det faktisk inte som live ändå. Vad som är bäst blir ju en smaksak. Jag kan njuta stort av båda. Men att ha en live-referens i bakfickan när man trimmar sitt system är nog bara bra, men det viktigaste är att det låter på ett sätt så att man kan njuta av musiken.

Vi har en del instrument hemma och om vi tar en elgitarr tex och när jag sitter och lyssna på grabbens tolkningar av Zappas gitarrsolon och sedan kör dem på stereon från en inspelning så är det helt skilda upplevelser ljudmässigt. I min värld är de väsensskilda. Alltid blir det en klart tamare känsla från stereon tycker jag. 

 

On 2018-09-25 at 07:28, calm said:

Om man skall reflektera över bandmediet som sådan kontra andra medieformer så kan jag för egen del ändå konstatera att det sannolikt är det media som kommer närmast liveframträdandet. Det finns naturligtvis digitala upptagningar som kommer mycket nära och till och med överträffar den analoga upptagningen. Jag tänker på den övning vi några gamla hifirävar fick uppleva hos Stylus förra hösten i jämförelse mellan DSD och rent analoga inspelningar. I några enstaka fall kunde i vart fall jag inte höra skillnaden och i något fall lät faktiskt DSD bättre. Så skillnaden kanske ligger i graden av noggrannhet i fråga om det rent hantverksmässiga inspelningsarbetet?

 

Calm

 

Naturligtvis är hantverket i respektive medie mycket viktigt. 

 

 

Link to comment
Share on other sites

Ja @Apexorca det är kanske dags att ge upp den kostsamma och kanske meningslösa kampen i att eftersträva ett "liveljud" i ett återgivet ljud och inse att detta bara är en utopi och illusion. Vi kommer bara inte dit och i sämsta fall så göder vi bara en hihi-industri och handel. Marknadsföringen är tydligt inriktad på att "nu har vi funnit X eller Y lösningen som kommer att förändra ditt lyssnande". Som musikvetenskapen redan konstaterat så är inte ett återgivande, ens en representation av ett uppförande utan ett verk i sig, där varje led i processen innebär att man rör sig länge från ursprunget och där till och med lyssningen i sig är att betrakta som ett fonografiskt verk. Men om man utgår från detta synsätt så står det var och en fritt att tolka sin egen verklighet och illusion. Vi kan på detta sätt bara konstatera att detta är mitt fonografiska verk spelat på det sättet som jag vill ha det. Lite som när en konstnär får frågan om vad ett abstrakt verk föreställer och svaret ges "detta är konst, det föreställer inget". Konsten uppstår i betraktarens öga och kan aldrig vara objektiv, utan bygger på min subjektiva idé om hur verkligheten ser ut. Inget kan i detta betraktelsesätt anses vara bättre eller sämre, bara olika tolkningar. 

Ja detta kanske leder till att det audiofila intresset bara är ett måleri där färgerna består av tekniska komponenter och inget annat, och det slutliga konstverket kan bli tolkat lite hur som helst? Mer skapas i lyssnarens öra utifrån den egna idén. Men kanske i bästa fall en deja vu-känsla, jag har varit där? Dvs att något liknar det jag upplevt i verkliga livet.

 

Calm

Edited by calm
Link to comment
Share on other sites

On 2018-09-25 at 10:18, AlfaGTV said:

Njae, jag tycker resonemanget är intressant, även om jag inte har så mycket att tillföra.

 

Det är väl kanske någon form av "augmented hyperreality" vi ägnar oss åt när man sitter med extremt upplösta hörlurar och lyssnar till ett stycke musik samtidigt som vi låter oss informeras om artisten, kompositören, framförandet eller kanske arenan där det hände.

 

Annars har jag svårt att dra en parallell mellan ett liveframträdande och ett återskapat sådant i mitt lyssningsrum. Liveframträdandet kommer alltid att slå an på helt andra känslor och upplevelser oavsett situation. Och för mig är hjärnan mycket mera observant på den sociala situationen än exakt hur det låter. Med det sagt är det sällan jag föredrar live-ljud, ibland kan man nästan tro att ljudteknikerna dragit på sig hörselskador. ;)

Så, jag upplever gärna musik live, men jag lyssnar hellre hemma.

Det är ju två helt olika verksamheter där omgivningen är totalt annorlunda. Två olika sporter kan man säga kanske, jag gillar båda.:)

Link to comment
Share on other sites

1 hour ago, calm said:

Ja @Apexorca det är kanske dags att ge upp den kostsamma och kanske meningslösa kampen i att eftersträva ett "liveljud" i ett återgivet ljud och inse att detta bara är en utopi och illusion. Vi kommer bara inte dit och i sämsta fall så göder vi bara en hihi-industri och handel. Marknadsföringen är tydligt inriktad på att "nu har vi funnit X eller Y lösningen som kommer att förändra ditt lyssnande". Som musikvetenskapen redan konstaterat så är inte ett återgivande, ens en representation av ett uppförande utan ett verk i sig, där varje led i processen innebär att man rör sig länge från ursprunget och där till och med lyssningen i sig är att betrakta som ett fonografiskt verk. Men om man utgår från detta synsätt så står det var och en fritt att tolka sin egen verklighet och illusion. Vi kan på detta sätt bara konstatera att detta är mitt fonografiska verk spelat på det sättet som jag vill ha det. Lite som när en konstnär får frågan om vad ett abstrakt verk föreställer och svaret ges "detta är konst, det föreställer inget". Konsten uppstår i betraktarens öga och kan aldrig vara objektiv, utan bygger på min subjektiva idé om hur verkligheten ser ut. Inget kan i detta betraktelsesätt anses vara bättre eller sämre, bara olika tolkningar. 

Ja detta kanske leder till att det audiofila intresset bara är ett måleri där färgerna består av tekniska komponenter och inget annat, och det slutliga konstverket kan bli tolkat lite hur som helst? Mer skapas i lyssnarens öra utifrån den egna idén. Men kanske i bästa fall en deja vu-känsla, jag har varit där? Dvs att något liknar det jag upplevt i verkliga livet.

 

Calm

 

Håller med om detta till 100%.

Link to comment
Share on other sites

2 hours ago, calm said:

Konsten uppstår i betraktarens öga och kan aldrig vara objektiv, utan bygger på min subjektiva idé om hur verkligheten ser ut.

Absolut! 

 

Ännu tokigare blir det när man inom musik och hifi talar om "vinnare och förlorare". Det tycker jag ofta är en fel dimension. Det är lite mer relevant om man t ex jämför ett rör mot ett annat. Under parametrarna drifttid, brusnivå kan man möjligen använde "bättre" och "sämre" men om det handlar om ljudupplevelsen är det snarare annorlunda som kanske är mer adekvat att beskriva i termer av värme, djup, bredd, och liknande. Sedan kan man ju rent subjektivt tycka att något är bäst och vinnare. Men det är ju inte en objektiv utsaga, men många gånger pratas det i sådana termer, vilket jag kan reagera på.

Link to comment
Share on other sites

Bra snack ni har. Jag håller med alla. :-) För länge sedan gav jag upp idén om att återskapa verkligheten. Och poletten trillade ner på riktigt när Peter McGrath på Wilson körde en demo med sitt inspelade material i min dåvarande källare. Han visade hur han "tolkat" verket som skulle spelas in genom att flytta mickarna någon meter fram och tillbaka i rummet. Resultatet var ear opening. Det lät som olika upptagningar i olika rum. Vi kommer aldrig närmare än det inspelningsteknikern väljer att visa oss. En produkt där alla relevanta val redan är gjorda. Och det här handlade bara om mikrofonplacering. Tänk när man gör allt det där jobbet i ett mixerbord, flerkanaligt där musikerna kanske inte ens är i samma rum. Så konstliknelsen är helt relevant @calm. Och vi bör betrakta upplevelsen som solitär. För varje inspelning är en produkt eller ett verk. Och verket har ingen koppling till verkligheten. Rätt befriande tycker jag. Då kan jag fokusera på att njuta och ha kul i en värld full av bra musik.

Link to comment
Share on other sites

2 minutes ago, calle_jr said:

Men sedan finns det de som anser att det ska låta så som artisten har tänkt sig

 

Fast det kanske man inte kan veta så noga. Liknelsen med målaren som skapar en tavla som han/hon vill ha den och sedan låter slutanvändaren (köparen) tolka den som han/hon vill och dessutom hänga upp den på valfritt sätt ligger nära till hands.

 

Valet av enheter i musikanläggningen kanske motsvaras av hur målningen blir belyst och det är nog oftast så att man vill ha ett jämnt och bra ljus utan färgning.

 

Link to comment
Share on other sites

20 minutes ago, calle_jr said:

 

Men sedan finns det de som anser att det ska låta så som artisten har tänkt sig :D :blush: :unsure:

(inte min avsikt att sabba denna fantastiska konsensus)

 

Jo det är egentligen så jag skrev tidigare att eftersom vi, med få undantag, varit med vid upptagningen av inspelningen så kan vi faktiskt inte veta vad artisten velat just med denna inspelning. Vi har kanske läst att en artist är nöjd med plattan men vet kanske inte helt säkert vad det avser, musikaliskt eller inspelningsmässigt? I så motto är oftast en inspelning "historielös" eftersom vi varken vet artistens intentioner eller vad som utspelades i studion och hur detta dokumenterades. Men jag ser inte detta som ett problem i sig om man anlägger resonemanget att varje uppspelning är ett fonografiskt verk i sig. Sedan kan man säkert argumentera att eftersom ett piano låter som ett piano jag hört IRL så är det så som artisten velat ha det så, men helt säkra är vi inte. I klassisk musik är det nog så, men i jazz och framförallt popmusik ökar osäkerheten vad som egentligen avsågs.

 

Calm

Edited by calm
Link to comment
Share on other sites

Hur ska man veta vad upphovsrättsinnehavaren tänkt sig då? Idén kanske kläcktes i en haschpsykos och då vet jag inte om jag vill uppleva det? (Jag har INGA fördomar om artister! ;) )

Nä, först och främst vill jag nog kunna njuta av den uppspelade musiken. Det kan innebära en ganska förförisk "jag är där"-känsla som t.ex. Jazz på Stampen eller en illusion av en nästan cinematisk upplevelse med Yello.

Och som tidigare, den psykosociala effekten av ett event är en annan upplevelse helt o hållet.

Link to comment
Share on other sites

7 hours ago, MatsT said:

 

Fast det kanske man inte kan veta så noga. Liknelsen med målaren som skapar en tavla som han/hon vill ha den och sedan låter slutanvändaren (köparen) tolka den som han/hon vill och dessutom hänga upp den på valfritt sätt ligger nära till hands.

 

 

 

Det kan man inte normalt sätt. Jag fick vara med när far och son Wakenius spelade live på Nilento-studion med akustisk spansk gitarr . Vi fick höra live samtidigt som det gick via mixerbordet. Ulf Wakenius hade ställt in ljudet som han ville ha det och vi kunde lyssna på när de spelade både i lurarna och när vi ville kunde vi lyfta av lurarna och höra det live. 

Det var en avsevärd skillnad i upplevelse. Det man hörde först och lättast  hur Ulf hade gjort sitt gitarrljud via mixerbordet mycket fetare än det lät live. Så där fick vi se originalverket i vitögat.

Vilket var den konstnärliga sanningen då? Wakenius mixning eller liveljudet? 

Edited by Apexorca
Link to comment
Share on other sites

7 hours ago, calle_jr said:

Men sedan finns det de som anser att det ska låta så som artisten har tänkt sig 

Inom den klassiska musiken är det mer en fråga om hur det skall spelas. Enligt Herbert Blomstedt så har Mahlers originalpartitur lika många instruktioner som noter om intonation. Många av dessa handlar om livssituationer typ "känslan hos en bedragen man" eller "som en livskris efter ett förlorat barn". Ens livserfarenhet och empati och förmåga att kommunicera detta till en orkester har en direkt påverkan om hur det kommer att låta. I Bruckners partitur står i stort sett bara noter och en och annan beskriving typ "livlig men inte för snabb". Där är man än mer beroende av andra källor.

 

Via forskningen vet vi betydligt mer idag än för, säg 40 år sedan, hur t ex Beethoven ville sin musik skulle låta. En del finns i partituren men man har funnit massor av andra källor typ brev och instruktioner Beethoven gav till sin kopist och elev. Just Blomstedt har spelat in en helt ny cykel av Beethovens symfonier och tar i stort sett avstånd från sina tidigare inspelningar. Vi kan ju tycka om de ändå men Blomstedts ambition är att förmedla kompositörens intentioner ("min första och sista ordergivare". Det gäller nog de flesta dirigenter av format men ändå finns det utrymme för variationer baserat på livserfarenhet, orkester och hur vi tolkar en instruktion även om den är samma för alla. 

 

Pop, rock, soul m fl styrs väl i huvudsak av producenter idag och vilket media konsumenten förväntas använda.

Link to comment
Share on other sites

Miles Davis beskrev också ofta känslan som hans musiker skulle ha när de spelade. Jag har för mig han en gång beskrev det ungefär som att en instrumentalist skulle känna dig som "en blöt, utmärglad herrelös byracka som smyger omkring på natten i New Yorks gränder" när han spelade. 

Miles beskrev även om sitt eget spel mer känslan i tonen än själva tonen. Det är inte att spela som spelar roll utan hur. 

Lite samma med våra anläggningar kanske. 

Link to comment
Share on other sites

6 hours ago, Bebop said:

Pop, rock, soul m fl styrs väl i huvudsak av producenter idag och vilket media konsumenten förväntas använda.

Ja, den mörka bilden är så, och dessutom är det samma tre personer som skrivit alla dessa artisters låtar.

Mycket av den musiken fungerar inte utan bild eftersom man måste se vad de har för kläder och hur de ålar sig på scenen.

 

Men det finns producenter som i stället lockar fram och förstärker artistens begåvning, tex Quincy Jones, Rick Rubin, Mike Vernon, T Bone Burnett, Daniel Lanois, Peter Moore.

 

Sen finns ett stort antal musiker som styr helt över detta själva i kraft av sin förmåga. Allt från Bryan Ferry, Snoop Dogg och Björk som har de ekonomiska förutsättningarna, till Eivør Palsdottir, Viagra Boys och Anna von Hausswolff som kämpar sig fram via scenen. Den senare tryckte nyligen upp litografier och sålde för 70 €/st för att kunna finansiera en USA-turné.

 

Link to comment
Share on other sites

3 hours ago, calle_jr said:

Ja, den mörka bilden är så, och dessutom är det samma tre personer som skrivit alla dessa artisters låtar.

Mycket av den musiken fungerar inte utan bild eftersom man måste se vad de har för kläder och hur de ålar sig på scenen.

 

Men det finns producenter som i stället lockar fram och förstärker artistens begåvning, tex Quincy Jones, Rick Rubin, Mike Vernon, T Bone Burnett, Daniel Lanois, Peter Moore.

 

Sen finns ett stort antal musiker som styr helt över detta själva i kraft av sin förmåga. Allt från Bryan Ferry, Snoop Dogg och Björk som har de ekonomiska förutsättningarna, till Eivør Palsdottir, Viagra Boys och Anna von Hausswolff som kämpar sig fram via scenen. Den senare tryckte nyligen upp litografier och sålde för 70 €/st för att kunna finansiera en USA-turné.

 

Man kan i sammanhanget nämna den konflikt som uppstod mellan nämnda Quincy Jones och Michel Jacksons dbo om en ommixad version av tror att det var Thriller, där Quincy Jones stämde utifrån upphovsmannamässiga skäl, att den nya versionen inte alls hade involverat honom och som han ansåg vara en förvanskning och ett försök att komma undan royalityersättning till Quincy som upphovsman. Här kan man tydligt se hur de olika aktörerna i en produktion ser på sina roller, antingen som låtskrivare, artist eller producent och att man då kan anse sig som upphovsman i olika roller.

Calm

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Create New...