Jump to content

Recommended Posts

Posted

Problemet med Fozgometern som jag upplevt och även kollegor är att vissa exemplar verkar opålitliga och kan plötsligt ge fel värden.

Annars är den mycket smidigare än Adjust+ även om man som sagt enbart justerar efter crosstalk.

MvH Carl

Posted
:D Helt ute och :outdoor: tycker jag inte att han brukar vara och när det gäller Fozgometern specifikt så har Michael Fremer varit betydligt mer tveksam än t ex Noel Keywood på HiFi World. Jag ser heller inte Fremer som en tekniker. Han brukar beskriva en produkt hur den är konstruerad och tillverkarens tankar och sedan förmedlar han vad han hör vilket jag tycker han beskriver på ett sätt som jag begriper. Det fina med uttalande som han och andra gör är att man kan prova själv och jämföra om jag håller med det han skriver eller inte. Jag håller t ex inte med om hans kabelanalyser och inte heller hans enögdhet om att vinyl alltid är det bästa formatet. Det har blivit ett religöst mantra för honom.

En recensent är en röst och man gör bäst i att lyssna/läsa flera och sedan bilda sig en uppfattning. Framför allt när man står i begrepp att handla något som är knepigt att låna hem.

Fozgometern är kontroversiell och retar upp många ingenjörer på ett antal forum. Jag är ambivalent men jag har svårigheter att förkasta den så länge jag fått samma resultat som med Adjust+ de två gånger jag jämfört.

Jag har större förtroende för Stereophiles och engelska HiFi-News än de andra tidningarna som passerat revy genom åren.

Jag delar din uppfattning om MF. Framförallt ligger hans styrka på det pedagogiska planet. Förutom att han skriver på ett begripligt sätt, kan man inte ta miste på hans engagemang. Hans demonstrationer live har i vart för mig varit mycket lärorika, när han praktiskt visar pickup-montering/justering. Sedan delar jag inte alltid hans hans uppfattningar i alla delar. Men det ligger i sakens natur.

Calm

Posted
Annars är den mycket smidigare än Adjust+ även om man som sagt enbart justerar efter crosstalk.

Det var egentligen det som var en eventuell poäng - man kan ju sträva efter universums bästa kanalseparation, men man ska ju helst då med samma metodik få motsvarande resultat på alla övriga parametrar, såsom geometri, fas, vta, frekvensgång, svaj, rumble, resonanser.

Posted

Nya skruvar inhandlade, vilket inte var så enkelt. Den mest brukade standarden för pickuper är en M2.6-gänga. Ortofon säger sig också följa standarden men då handlar det om sin egen, antar jag. De använde M2,5. Det innebär t ex att de standardpaket som bl a Vinylbutiken och Svalander erbjuder med standardgänga för alla pickuper inte funkar till just Ortofon. Räddningen blev ett företag jag hittade i Göteborg som säljer modellbyggsatser (båtar, flyg, bilar och liknande). Dessutom kräver Simon Yorkes speciella lösning för pickuper 16 mm skruv, vilket inte är så vanligt i pickupsammanhang.

Hur som helst, nu sitter puppan där utan mellanlägg eller brickor.

xoAERc.jpg

Ny intrimning av pickupens överhäng där jag använder Simon Yorkes egen mall. Eftersom pickupskalet har en fördefinierad vinkel mot den raka armen så finns enbart möjligheten att föra pickupen med skal upp och ner på armen. Jag kan inte vrida den i sida. Å andra sidan stämmer det ganska bra mot t ex Dr Feickerts verktyg men inte till 100%. Om det är ett problem för Simon Yorke eller Dr Feickert kan man fundera på.

Dags för ny invägning...

EagHHd.jpg

Rekommendationen från Ortofon är mellan 2,3-2,8 gram och mer specifikt 2,6 som innebär att då stämmer avspelningsvinkeln 23 grader mellan skivyta och nålarm om tonarmen ligger i våg.

4CyWZI.jpg

Ett litet enkelt verktyg för att stämma av våglinjen är ett linjerat papper som ingår i Simon Yorkes verktygslåda.

SkrQZc.jpg

Fortfarande återstår den ultimata kalibreringen med Adjust+ men jag väntar inte några avgörande skillnader i ljud. Det är framför allt azimutvinkeln (vinkeln i sida, att nålen pekar rakt ner i spåret) som jag vill känna mig hundra på. För övrigt är det klart för spelning... :)

XphTmr.jpg

Liksom tidigare går signalen via Ortofons step-up som heter ST-80 SE (i vänser bakgrund) och sedan in i MM-ingången på mitt riaa som fortfarande är den rörbaserade VTL TP-6.5.

VONGGJ.jpg

Sedan ovanstående har jag nu kommit upp i 21 avspelade LP-plattor och jag är redo att ge några lyssningsintryck.

sCtZoI.jpg

Här några intryck i punktform:

  • Step-up rekommenderas då utsignalen från Windfeld ligger på den låga sidan med sina 0,3 mv. Mer vanligt bland MC-pickuper är kring 0,5 mv.
  • Trots den låga utspänningen och att gå via SUT så är det helt tyst innan jag sätter igång spelningen, även när volymen är på rätt så högt. Inte det minsta sus eller brum.
  • Slipningen är en sk Replicant 100 som lär vara den mest exklusiva slipning som finns idag, åtminstone enligt Ortofon och Vinylcalle ;) Den har en väldigt stor anläggningsyta mot skivspåren. Och den är oerhört tyst. Skivbruset är näst intill obefintligt.
  • Ljudet är så som jag förväntat mig och stämmer väl överens med vad jag läst mig till. Fantastisk dynamik, gräver djupt ner i basen med en välartikulerad bas. Balansen mellan registren från bas till diskant är suveränt fin och det låter rent som den klaraste fjällbäck. Betydligt mer brillians och skärpa än Koetsu som excellerar mer i mys-pys. Men nu känns Windfeld mer riktigt för mig och mer up to date över hur det skall låta.
  • På vissa plattor framträder mer små fina detaljer i inspelningarna än vad jag hört tidigare där Koetsu på något sätt smetade ut dessa till obefintlighet. Den återger helt enkelt musiken mer upplöst över samtliga register vilket inte skall förväxlas med en vass återgivning. Här finns också värmen och innerligheten.
  • Om jag skall jämföra med något annat så finns många likheter med framför allt Lyra Kleos som jag också haft. Men jag upplever ändå att Windfeld har en bättre bas och mer glitter eller hur man nu skall uttrycka det. Men det är inga enorma skillnader.
  • På den praktiska sidan gillar jag att nålarmsröret är mer skyddat än hos t ex Lyra.
  • Den ligger heller inte så nära skivytan som Lyra men inte så högt som Koetsu.
  • Windfeld spårar bättre än Koetsu i besvärliga passager där Koetsun inte riktigt hängde med. Å andra sidan är Windfeld mer känslig för ojämna skivor. Det är väldigt få sådana jag har så i praktiken spelar den mindre roll för min del. (Jag har fler skivspelare...)

Hur som helst jag är nöjd. Det är den bästa återgivning jag åtnjutit hemma hos mig med vinyl.

Men jag köpte en pickup till... och inte bara det... :app:

Posted

Spänningen är olidlig :mm:.

Riktigt roligt att Windfeld verkar ha blivit en sådan fullträff. Hade jag inte haft mycket speltid kvar på min Cadenza Bronze hade den helt klart varit ett alternativ jag tittat på, då jag misstänker att man har många likheter mellan pickuperna även om Windfeld kanske ytterligare ger lite upplösning och något "neutralare" klang.

MvH Carl

Posted

Kul att följa detta och de andra vinyltrådarna.

Vinylsidan av hobbyn och handhavandet av den är uppenbart rätt komplicerad, men jag förstår intresset. Det verkar rätt kull att fixa med riggen.

Bra att det blev lyckat. Grattis.

Posted

Kul Bebop att du verkar riktigt nöjd!

Roligt att läsa om de olika karaktärerna på dina pickuper, det kan bli en inspiration för egen del att testa lite mer olika puppor. Följer tråden med spänning då jag förstår att mer kan vara på gång. :mm:

Grattis!

Calm

Posted

Hej Bebop!

Du nämnde en "tyst" avspelning möjligtvis beroende på nålens slipning. Samtidigt nämner du en stor detaljrikedom i avspelningen. Nu har jag för mig att du spelar mest nyare vinyler men hur fungerar pickupen med äldre pressningar? Upplevs det även som en "tyst" odramatisk avspelning eller framkommer felen/problemen bara mer tydligt?

Man kan ju tänka sig att vissa nålslipningar når ställen i skivspåren som inte är "nerslipade" och skippar ytliga repor, men om denna nålslipning har stor anliggningsyta kanske den spelar av även alla problem som vintage-pressningar har som Groove distortion, ytliga små repor etc.

Posted
Du nämnde en "tyst" avspelning möjligtvis beroende på nålens slipning. Samtidigt nämner du en stor detaljrikedom i avspelningen. Nu har jag för mig att du spelar mest nyare vinyler men hur fungerar pickupen med äldre pressningar? Upplevs det även som en "tyst" odramatisk avspelning eller framkommer felen/problemen bara mer tydligt?

Man kan ju tänka sig att vissa nålslipningar når ställen i skivspåren som inte är "nerslipade" och skippar ytliga repor, men om denna nålslipning har stor anliggningsyta kanske den spelar av även alla problem som vintage-pressningar har som Groove distortion, ytliga små repor etc.

Nej, min vinylsamling är i huvudsak pressad under 60-80-tal och utgör till ca 85 % av jazz. Jag köper även ny vinyl men då i huvudsak inspelningar gjorda under LP-eran. Nyinspelad musik köper jag som CD som numer låter brilliant i min rigg. Undantagsvis slinker en nyinspelning in som vinyl som brukar låta som en CD. Även där finns undantag åt båda håll. Varför betala mer än dubbla priset för en digital inspelning överförd till analogt medium? Då köper jag hellre 2-3 cd för samma peng. Musiken är nummer 1 för mig.

Visst är det så att en annorlunda slipning kan nå nya och ospelade delar av spåret. Om det är det som gör att skivbruset är lågt vet jag inte. Det har säker också att göra med hur stor yta som tangerar spåret (en rundare oval sett uppifrån har större tangeringspunkt än en smalare oval om du är med på hur jag menar). Ortofon har två typer av replicant 100. En "vanlig" som sitter i t ex Cadenza Bronz och en s k "super polished" som sitter i Windfeld. Det kan också spela roll men det är bara mina gissningar.

Jag har spelat en blandad kompott pressningar med Blue Note, Riverside och Contemporary från 50/60-tal inklusive någon nypressning av desss fram till Polydor och Columbia från senare 70-tal samt en Bob Dylan från 2004.

Nu hör det också till saken att jag är rädd om min vinyl. De flesta är i näst intill nyskick. Knastriga kastar jag, ligger i flyttlådor eller förblir ospelade. Därför är jag inte så begeistrad i original från 50-60-tal som ofta är avspelade på gamla keramiska pickuper och från en tid när många inte var så nogranna med sina skivor. Det finns alltid undantag men då kostar det också... Hellre en nypressad 50-talare som låter rent än ett knastrigt original.

Posted
Nej, min vinylsamling är i huvudsak pressad under 60-80-tal och utgör till ca 85 % av jazz. Jag köper även ny vinyl men då i huvudsak inspelningar gjorda under LP-eran. Nyinspelad musik köper jag som CD som numer låter brilliant i min rigg. Undantagsvis slinker en nyinspelning in som vinyl som brukar låta som en CD. Även där finns undantag åt båda håll. Varför betala mer än dubbla priset för en digital inspelning överförd till analogt medium? Då köper jag hellre 2-3 cd för samma peng. Musiken är nummer 1 för mig.

Visst är det så att en annorlunda slipning kan nå nya och ospelade delar av spåret. Om det är det som gör att skivbruset är lågt vet jag inte. Det har säker också att göra med hur stor yta som tangerar spåret (en rundare oval sett uppifrån har större tangeringspunkt än en smalare oval om du är med på hur jag menar). Ortofon har två typer av replicant 100. En "vanlig" som sitter i t ex Cadenza Bronz och en s k "super polished" som sitter i Windfeld. Det kan också spela roll men det är bara mina gissningar.

Jag har spelat en blandad kompott pressningar med Blue Note, Riverside och Contemporary från 50/60-tal inklusive någon nypressning av desss fram till Polydor och Columbia från senare 70-tal samt en Bob Dylan från 2004.

Nu hör det också till saken att jag är rädd om min vinyl. De flesta är i näst intill nyskick. Knastriga kastar jag, ligger i flyttlådor eller förblir ospelade. Därför är jag inte så begeistrad i original från 50-60-tal som ofta är avspelade på gamla keramiska pickuper och från en tid när många inte var så nogranna med sina skivor. Det finns alltid undantag men då kostar det också... Hellre en nypressad 50-talare som låter rent än ett knastrigt original.

Tack för svar! Javisst är det ofta problem med framförallt 50-talarna, men även 60-talspressningar, är svåra /dyra att hitta i bra begagnat skick. Jag har tyvärr ingen tidsmaskin att åka tillbaka med och köpa skivorna när de var nyutgivna. Jag har dock önskat att jag haft en sådan maskin många gånger ;-) Det är inte alltid jag har möjlighet att köpa Mint original av äldre skivor så det finns lite missljud i plattorna som jag såklart vill minimera om det är möjligt. Dock har jag svårt att se tjusningen med nypressar av äldre musik. Visst kan de låta ok, men det saknas något för mig. Jag köper hellre pressar från den tiden det begav sig - mest för att det är kul och egentligen inte för att det alltid låter så mycket bättre än CD-utgåvorna.

Posted (edited)
Dock har jag svårt att se tjusningen med nypressar av äldre musik. Visst kan de låta ok, men det saknas något för mig. Jag köper hellre pressar från den tiden det begav sig - mest för att det är kul och egentligen inte för att det alltid låter så mycket bättre än CD-utgåvorna.

Tjusningen är musiken. Jag har inget emot originalpressningar men jag har inte samma intresse för dem som t ex Eliot och calle_jr har. De har en fantastisk samling av original. Visserligen är jag lite äldre än många här på forumet men inte så gammal att jag var med när 50/60-talsoriginalen släpptes (jo, som liten grabb som lyssnade på farbror Sven och Gullan Bornemark). De flesta Blue Note, Riverside, Columbia, Prestige, Contemporary, Impulse med flera i min samling är återutgåvor från 70-talet eller senare genom t ex Original Jazz Classics. De låter alldeles utmärkt. Några favoriter har jag dessutom köpt i helt nya utgåvor, framför allt Mobile Fidelity och Music Matters.

Bara för att ta ett exempel: Ett Blue Note-original med deep groove i mono i hyggligt skick av t ex Art Blakey's The Big Beat från 1960 pendlar mellan 1,500 - 3,000 SEK. Japanpressar från 70-talet kring någon tusenlapp. Nymastrade Music Matters från originalbanden i stereo kostar $34,95 (33-varvare, 45:orna slutsålda sedan länge). Omslagen är fantastiska med flera exklusiva svartvita bilder, musiken är densamma men ljudet är i mina öron överlägset originalen. Samma sak tycker jag om Mobile Fidelity och deras Miles Davis-utgåvor. Men digitala kopior överförda till vinyl passar jag mig för, t ex Jazz Wax, DOL och MoV, men ibland har nöden ingen lag...

När det gäller klassisk musik så är jag impad över hur fantastisk ljud man fått till på många av de CD-boxar man släppt. Att skaffa alla dessa som original hade ruinerat mig plus att livet är inte tillräckligt långt. Jag är dock inte beredd att avstå musiken. Då får det bli en kompromiss.

Men vi prioriterar olika...

Edited by Bebop
Posted
Tjusningen är musiken. Jag har inget emot originalpressningar men jag har inte samma intresse för dem som t ex Eliot och calle_jr har. De har en fantastisk samling av original. Visserligen är jag lite äldre än många här på forumet men inte så gammal att jag var med när 50/60-talsoriginalen släpptes (jo, som liten grabb som lyssnade på farbror Sven och Gullan Bornemark). De flesta Blue Note, Riverside, Columbia, Prestige, Contemporary, Impulse med flera i min samling är återutgåvor från 70-talet eller senare genom t ex Original Jazz Classics. De låter alldeles utmärkt. Några favoriter har jag dessutom köpt i helt nya utgåvor, framför allt Mobile Fidelity och Music Matters.

Bara för att ta ett exempel: Ett Blue Note-original med deep groove i mono i hyggligt skick av t ex Art Blakey's The Big Beat från 1960 pendlar mellan 1,500 - 3,000 SEK. Japanpressar från 70-talet kring någon tusenlapp. Nymastrade Music Matters från originalbanden i stereo kostar $34,95 (33-varvare, 45:orna slutsålda sedan länge). Omslagen är fantastiska med flera exklusiva svartvita bilder, musiken är densamma men ljudet är i mina öron överlägset originalen. Samma sak tycker jag om Mobile Fidelity och deras Miles Davis-utgåvor. Men digitala kopior överförda till vinyl passar jag mig för, t ex Jazz Wax, DOL och MoV, men ibland har nöden ingen lag...

När det gäller klassisk musik så är jag impad över hur fantastisk ljud man fått till på många av de CD-boxar man släppt. Att skaffa alla dessa som original hade ruinerat mig plus att livet är inte tillräckligt långt. Jag är dock inte beredd att avstå musiken. Då får det bli en kompromiss.

Men vi prioriterar olika...

Precis - Jag tycker man får samla på sig musik hur man vill (på ett schysst sätt då såklart) och i vilket format som än passar än ens eget intresse och smak. I mitt fall så tycker jag helt enkelt att det är kul att samla vintage vinyler och många håller med mig (tyvärr för då blir det dyrt ;-)

Ditt BN exempel är klockrent och det går ju att lägga till att bara lyssna på musiken på Spotify med acceptabel kvalitet för ännu mer blygsam peng (men då har vi lämnat vinylens värld såklart). CD är ett alternativ och i många fall för mig så har jag redan CD-skivan då jag köper om min favoritmusik på Original-Vinyl så för mig handlar det inte bara om musiken utan jag uppskattar samlarvärdet och känslan av Original eller Vintage pressningar. Däremot tycker jag inte att andra har fel om de tycker annorlunda.

Nåväl det börjar glida off-topic....

Jag har i vilket fall en Denom DL-304 som jag tycker är bra på det mesta men den börjar få en del timmar på sig och om det finns trevliga pick-up alternativ som spelar vintage-pressningar bra så spetsar jag öronen ;-)

Posted (edited)

Kan inte säga annat enn at min nya Ortofon 2M Black gör det mycket kul at lyssna på vinyl igen, och 80 va min teenage period, så vinylen låter coolare enn digitalis från då.....

...undrar om inte det er 2M Black på G her med :icon_smile_cool:

mvh

Edited by musicus
Posted
//...och det går ju att lägga till att bara lyssna på musiken på Spotify med acceptabel kvalitet...//...

Nej där går fan i mig en gräns. Det låtar illa och det främjar inte den s k smala musiken typ jazz och klassiskt. Någon lär ha jämfört recenserade skivor i Down Beat där endast ca 15 % fanns med på Spotify (jag kan inte bekräfta trovärdigheten i uttalandet). Musik är något man köper i förvarar i hyllan. Att hyra sin musik är lika osexigt som att hyra sin stereo för mig. Jag skulle t o m bära följande inskription på min gravsten med stolthet (i den händelse jag inte får evigt liv).

Härunder vilar Bebop...

... och han nedlät sig aldrig till att stömma sin musik

och kände stor stolthet för detta :app:

Nåväl det börjar glida off-topic....

Nej, jag tycker ditt inspel är adekvat förutom Spotify - ve och fasa. Men min inställning om det har jag fått lufta i andra trådar så vi behöver inte dra det vidare här. Får ändå lägga till att jag har full respekt för de som inte är så nytänkande som jag är i den frågan :dry: Streaming är säkert här för att stanna, men inte hos mig.

Jag har i vilket fall en Denom DL-304 som jag tycker är bra på det mesta

Den tillhörde en av mina drömpickuper på 70- eller 80-tal som jag dreglat en hel del över. Men då var den ouppnålig för mig. Den var helt enkelt för dyr

Posted
Bara för att ta ett exempel: Ett Blue Note-original med deep groove i mono i hyggligt skick av t ex Art Blakey's The Big Beat från 1960 pendlar mellan 1,500 - 3,000 SEK.

Jag har stereo originalet BST 84029, 47 West 63rd NYC, deep groove, RVG och öra i deadwax, som jag köpte av Recordmania på söder i Stockholm för 650kr (VG+) :app:

The mono vs. stereo question confronts anyone dealing with reissues of Rudy Van Gelder's Blue Note masters.

If the goal is getting to the essence of the music, we discovered that you cannot take a dogmatic view of this issue. Rudy Van Gelder first began recording Blue Note sessions

in stereo in March of 1957. From then until an October 30, 1958 Art Blakey session, Rudy simultaneously ran both mono and stereo session tapes. After that session,

Rudy abandoned the practice of running both mono and stereo session tapes and recorded strictly in stereo. The evidence is there for anyone to see who examines the

original master tapes.

Se Music Matter Jazz!
Posted

Håller med Bebop när det gäller pressningar/kontra skick. Bryr mig numera inte så mycket om vad det är för pressning, är skicket bra, musiken bra och priset skapligt så köper jag. Har redan nog med fina pressningar med halvdant skick och dom ger mig inte lika mycket glädje :app:.

Angående Denon DL-304 är det en kanonfin pickup kanske lite för lite värme för min personliga smak men annars gör den det mesta rätt. Då den kom ut 1992 (om jag minns rätt) tror jag dock Bebop snarare drömde om den om möjligt ännu finare DL-305 som under 80-talet var en riktig toppkandidat bland MC-pickuper även om Denons modellprogram även gjorde den otroligt sofistikerade DL-1000/DL-1000A under samma period. Dessa försvann dock under ungefär samma veva som DL-304 kom om inte mitt minne sviker mig allt för mycket. Denon har alltid varit en av dom absoluta topptillverkarna av MC-pickuper enligt min mening. Tyvärr la man ner tillverkningen av bland annat DL-304 och DL-160 för några år sedan. Enligt en jag diskuterade det med beroende på att fabriken skadades i tsunamin som var för några år sedan.

Åter till Bebops fina pickup äventyr. :mm:

MvH Carl

Posted
Bara för att ta ett exempel: Ett Blue Note-original med deep groove i mono i hyggligt skick av t ex Art Blakey's The Big Beat från 1960 pendlar mellan 1,500 - 3,000 SEK. Japanpressar från 70-talet kring någon tusenlapp. Nymastrade Music Matters från originalbanden i stereo kostar $34,95 (33-varvare, 45:orna slutsålda sedan länge). Omslagen är fantastiska med flera exklusiva svartvita bilder, musiken är densamma men ljudet är i mina öron överlägset originalen. Samma sak tycker jag om Mobile Fidelity och deras Miles Davis-utgåvor. Men digitala kopior överförda till vinyl passar jag mig för, t ex Jazz Wax, DOL och MoV, men ibland har nöden ingen lag...

På tal om jazz så är ju AP Fantasy 45 series helt fantastiska.

Det finns en musikvård att glädjas åt och det finns en vanvård. Inte bara pga dataåldern, men mycket tack vare det blivit enklare att ge ut skräp med digitalteknik. Exvis rippade kopior som krängts i stora upplagor.

På tal om klassiskt så finns ju numera helt sanslösa produktioner från exvis The Electric Recording Company.

Van Gelder måste väl ha gjort något mer än att byta till stereo tape?

Jag ser framför mig att man riggade eller man stereo-riggade :unsure:

Posted
Van Gelder måste väl ha gjort något mer än att byta till stereo tape?

Jag ser framför mig att man riggade eller man stereo-riggade :unsure:

Det finns mycket skrivet om Van Gelder och hur han jobbade. Lite av myten byggs upp på att han alltid har varit hemlighetsfull med sina mikrofonmetoder etc.

Klarlagt är att han spelade in endast i stereo ca 1959 och mastrade sina skivor i mono ganska länge. 63-64? Monoskivorna har ingen kvalitetsförlust då han körde "on the fly" från Stereobanden till graververket.

Varför då spela in i stereo? Van Gelder ville få mer headroom samt att han kunde balansera mono-gravyren bättre från två separata kanaler - dessutom i efterskott.

I min egen personliga åsikt har jag inga större problem med Van Gelders stereo - speciellt inte efter 59 då "barnsjukdomarna" och hårdpanorering var borta. Van Gelder har aldrig haft något riktigt "hål i mitten" dock ;-)

Posted
Van Gelder har aldrig haft något riktigt "hål i mitten" dock ;-)

Vilket är svagheten med många Contemporaryinspelningar även om ljudet för övrigt är förstklassigt.

Posted
Vilket är svagheten med många Contemporaryinspelningar även om ljudet för övrigt är förstklassigt.

Ja Contemporary är väldigt "rakt" inspelade med få pryttlar i signalvägen. Eko etc. lades på i senare steg om jag förstår det rätt.

Posted (edited)
Men jag köpte en pickup till... och inte bara det... :app:

På 70-talet var jag stor fan av Kenwood som tillhörde toppskiktet då tillsammans med bl a Marantz, Luxman och GAS. På skivspelarsidan hade de en lägre profil med ett antal standardspelare i plast. Detta ändrades då de släppte KD-550 (utan arm) och KD-500 med. Båda kom kring 1976. Jag köpte aldrig den då men det var när. Några år senare lanserades referensspelaren L-07D. De finns med i följande länk.

Nu sprang jag över en KD-500 och den gamla plastspelaren i min konversationsanläggning har fått respass.

iIwLxh.jpg

Det är som sagt en direktdriven spelare med en plint i kompositmaterial; pressad stenmjöl tillsammans med någon form av plastmassa. Den är alltså relativt tung.

Armen är en SME 3009 Series III som aldrig blev någon större succe. Den lanserades i slutet av 70-talet. Den har fått ett oförtjänt dåligt rykte.

n35Fb4.jpg

Dels var man kritisk mot all plast som användes i tonarmsfästet.

zamJBf.jpg

I själva verket är det också en mycket hård och styv komposit med bl a grafit. På sjuttitalet var det MM-pickuper som gällde och det var en veritabel kapplöpning om vem som hade lägst massa och högst fjädringsmjukhet. Siffror mellan 30-40 var inte ovanliga (att jämföras med MC-pickuperna som sällan går högre än 15). För att dessa skall ge allt krävs lätta armar med låg massa och gärna också någon dämpningsfunktion. Just detta erbjöd SME III. Men timingen var fel. Marknaden efterfrågade nu MC-pickuper efter Ortofons formidabla framgång med MC20. Och en MC-pickup i denna SME-armen är näst intill förkastlig. Men för MM-pickuper är den ett kap.

Och som redan gissats blev det även här en Ortofon där deras MM2 Black tagit plats. Nålarmsrör och slipning lär vara samma hos deras tidigare Jubilée-modell (en MC-pickup) men här i MM-konfiguration. Fjädringsmjukheten ligger på 22 vilket är ganska lågt för en mm-pickup om man jämför med som var vanligt på 70-talet. Men det är förståligt med tanke på att de flesta armar idag har mer massa än dessa äldre superlätta tonarmar.

NfLtR2.jpg

ykeXZv.jpg

Tonarmen erbjuder massor av inställningar men där högsta anläggningskraft är 1,5 gram vilket väl matchar all mm-pickuper jag känner till. Tonarmsröret är någon form titanlegering med väldigt låg massa. I mitten på bilden vid tonarmsfäset sitter en liten balja som är fylld med silikonolja. I armen sitter en paddel som går ner i badet och förbättrar dämpningen. Den fanns även som separa tillbehör till gamla SME 3009 Series II under benämningen FD200. Det fanns tre olika storlekar på paddlarna som valdes utifrån pickupernas fjädringsmjukhet. Lika enkel som sinnrik konstruktion och som fungerade utmärkt vad jag minns från 70-talet.

lFsrQs.jpg

Edited by Bebop
Posted

Nu har jag spela 22 skivor och jag har fått en lite bild av hur den låter men hur stor potential den har vet jag inte ännu.

Det låter oerhört bättre än min gamla formpressade Marantz-skivspelaren jag hade, vilket inte förvånar. Den hade en MM2 Red med det var spelaren som satt gränsen. Den kom lätt i självsväng och den var känslig när man gick i rummet osv.

Här är det bra bas och fint mellanregister med bra ljudbild men lite oren diskant, eller snarare sagt känslig diskant beroende på skivor. Jag tillskriver dock inte detta pickupen då jag är helt övertygad om att den enkla Musical Fidelity V90-riaan jag har inte räcker till helt enkelt. Det känns som den distorderar uppåt. Jag har hört och sett så många vittnesmål om denna pickups kvaliteter så jag vill inte ge ett slutgiligt omdöme förrän jag lyssnat via en riaa med bättre prestanda. Men ändock är det betydligt bättre än tidigare. För 2 000 kronor får man inte en bra riaa som skall klara både MM och MC. Det finns betydligt bättre och till rimliga pengar i sammanhanget. En sådan är jag nu på jakt efter.

Jag återkommer vad det lider...

7FwthJ.jpg

Posted

Fina bilder Bebop!

En Kenwood KD-500 med SME-arm fanns med bland mina våta drömmar på 70-talet.....mmmmmmm...... :closedeyes:

Tyvärr stannade det då vid drömmar, men pengarna fanns helt inte för mig som tonåring.

Posted

Kul att se spelaren hemma hos dig, fina bilder! :mm:. Kenwood har precis som dom flesta japanska storfirmor gjort flera mycket bra skivspelare KD-500/550 var nog den första dock men sen följde en strid ström ändå in på tidigt 90-tal.

Det är intressant det du skriver om att SME 3009 S3 aldrig blev någon hit. Jag har uppfattat det något annorlunda, läser man tester ifrån tiden rankades den ofta som bland dom bättre i testerna inte minst i England (konstigt nog haha). Den sålde också väldigt bra och det finns en hel del i omlopp.

En mycket flexibel arm tack vare sin effektiva och variabla dämpning men visst trivs den bäst med lättare mer fjädringsmjuka pickuper. 2M Black är klockren!

MvH Carl

Posted (edited)
Det är intressant det du skriver om att SME 3009 S3 aldrig blev någon hit. Jag har uppfattat det något annorlunda, läser man tester ifrån tiden rankades den ofta som bland dom bättre i testerna inte minst i England (konstigt nog haha).

Jag var med när den släpptes så jag minns hur det var. Min vän i grannbyn hade en liksom Storhövdingen. Den prisades med bl a pickuper som t ex M20 och VMS 20 o 30 från Ortofon, Stanton 881, Pickering 4000, ADC XLM, Sure V och Sonus Gold. Men armen skönk snabbt i popularitet och rekommendation när MC-pickuperna kom. Series 3 blev en kort parentes hos SME då marknaden krävde en mer allround-arm vilket ledde till SME V-serien som fortfarande är i produktion sedan prototypen först visades upp 1984, enligt Stereophile. SME's armar är fortfarande bra men deras "överlägsenhet" menar jag är mer en myt idag än verklighet. Utvecklingen har inte stått still.

För den som vill lära sig mer om SME finns mycket på nätet, t ex här.

Edited by Bebop
  • 4 years later...
Posted

Nästan 5 år har gått sedan senast och efter 1,715 spelade album (ca 1,200 timmar) är det dags för pickupbyte igen.

 

1700 timmar.jpg

 

Skivspelaren plockas isär och placeras på enklare yta att arbeta och diverse tillbehör plockas fram.

 

Fram med prylarna.jpg

 

Det är ju också ett utmärkt tillfälle för allmän genomgång och underhåll av t ex lager med oljebyte. Jag brukar göra det sådär vartannat, vart tredje år och vid pickupbyten som brukar ske efter ca 5 år med den takt jag spelar, ungefär 30-40 % vinyl. 

 

Oljebyte.jpg

 

Posted

På min spelare, Simon Yorke SD7 sitter är det två lagerhus som kräver olja, ca 2,0 - 2,5 ml men först måste den gamla bort. Det gör jag med bommulstops. Det märks tydligt när allt är borta.

 

Oljetops.jpg

 

Efter detta rengör jag med isopropanol som finns att köpa lite varstans. 

 

Spritrengöring.jpg

 

Bommulstops är kanske inte optimalt med tanke på risken att få kvar rester från själva bommulstoppen. Jag löser det (tror jag) genom att blåsa rent och torrt ordentligt med luftspray som finns att köpa hos bl a Kjell & Co eller på Biltema. Det är rätt bra drag i dessa burkar.

 

Airduster.jpg

 

Därefter på med ny olja enligt de anvisningar som Simon Yorke ger.

 

Påfyllning olja.jpg

 

Man kan fråga sig om det verkligen behövs byta olja. En gräsklippare snurrar förmodligen fler varv på en gräsklippning än vad alla mina skivspelare gör under min livstid. Jag resonerar så att det kan knappast vara skadligt. Hur som helst ser man skillnad på ny och gammal olja vilket illustreras på följande bild. Man ser också på spindlarna att det ansamlas "skit" genom åren.

 

Ny och gammal olja.jpg

 

Det finns också andra delar att titta över och rengöra, t ex på drivhjulet till mitt mellantorn som drivs av motorn och som sedan driver skivtallriken. Ni ser att det samlats en del avlagringar från remmen i översta falsen.

 

Drivtorn.jpg

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Create New...