Jump to content

En sak som Mats aldrig trodde han skulle göra.


Recommended Posts

Ja han egentligen funnits i mitt liv lite då och då, men aldrig har han kommit riktigt in min värme. Har ju hört honom främst när andra har tolkat honom, men inte själva originalet. Har alltid tyckt att han var svår o sjunger kasst, och det var musik för kulturella överlägsna människor (varför jag hade den tanken, har jag ingen aning om, kanske är jag galen. Men eftersom han(ja det är Bob Dylan), är en nu stor inspirationskälla för en del av mina idoler, kanske man bör ge Bob en liten chans.

Var sugen på att köpa en ny vinyl till min Pro-ject Elements (som jag är mycket nöjd med, tänk att det kan låta så bra och ändå inte kosta så mycket, fast jag är inte så kräsen), men vilken vinyl skulle jag välja? Men då hittade jag Bob på vinyl, frågan är då, vilken skall jag välja? Både Blonde on Blonde och Route 61 är ju stora klassisker, äsch jag tog Blonde on Blonde på 180 gram. Väntade otåligt i några dagar och där kom den, Blonde on Blonde (är det någon som vet varför den heter så?) Började lyssna och tyckte fortfarande hans röst var lite kass, men så började jag tänka annorlunda, man skall nog inte få Bob att låta som Peter Gabriel, utan man skall lyssna på Bob som en berättande person, och då växer han betydligt och jag älskar hans lite kaxiga ton. Min engelska är inte så där himla perfekt, så jag vet inte vad texterna handlar om, eller jag har inte koncentrerat mig så på texterna. Men själva sången och musiken tycker jag är fantastiskt, för mig är inte musikerna kända, men jag hör att de är inga duvungar precis. Sista låten tror jag det är, är för mig väldigt konstigt inspelad, konstig och konstig men hihaten är väldigt närmickad och de andra med Bob lite längre ifrån. Blir lite speciellt.

Det var det andra saken som jag har sagt innan att jag inte skulle göra, det första var att köpa en vinyl (även om jag har alltid tyckt att vinylspelare ser mer, hm vad skall jag säga konstnärliga ut en stela cdspelare. Ok jag gillar cd, Spotify och det andra också, men vinyl har plats i mitt hjärta nu, inte att ljudet är överlägsen utan att här måste man sitta ner och lyssna, på cd är det så lätt att klicka vidare. Och så har vi Bob som jag aldrig i livet skulle köpa en skiva av, men han har blivit välkommen i mitt hem, och min respekt för honom har växt mycket.

Edited by Krima
Link to post
Share on other sites

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver.

Nu när du har släppt in honom kommer han aldrig att försvinna :)

Har ju hört honom främst när andra har tolkat honom

Så var det för mig också. Till slut inträder ett tillstånd som gör att det klickar.

Blonde On Blonde = BOB

Jag tror inte Dylans texter är komplicerade. Det mesta är betraktelser där han berättar historier rakt av utan flum, metaforer eller dolda budskap. Hans förebilder inom musiken var Woody Guthrie och Hank Williams...

Link to post
Share on other sites

Skivan med titeln ”Bob Dylan” lyssnade jag på redan som sjuåring och jag föll pladask för honom. Jag förstod inte vad han sjöng men musiken berättade ändå på något berörande sätt. Nu många år senare när jag läst om hans liv så är musiken ännu bättre även om jag tycker han har gjort bättre skivor än den självbetitlade, men den berör varje gång jag spelar den och gott så.

Vad jag vet så har han alltid varit noga med valet av sina medmusikanter och jag är beredd att hålla med när det gäller känslan de förmedlar, det tekniska kan jag för lite om för att tycka något om även om jag tycker det låter bra.

Krima - Lycka till med utforskandet av hans alster, jag tror inte du kommer att bli oberörd och särskilt inte om du läser lite om hans liv - tror jag!

/byZan

Edit: saknat nickname tillagt

Edited by byZan
Link to post
Share on other sites

@Krima - jag ser fram emot att göra samma resa som du. Jag har fyra skivor* (CD) av Dylan men det är egentligen bara julskivan Christmas in the heart som jag tycker är bra. Den är å andra sidan väldigt bra och en skiva jag måste spela varje december. Hela skivan svämmar över av oförvanskad spelglädje!

Hans

*Utöver ovan nämnda; Highway 61 Revisited, Modern Times och MTV Unplugged.

Link to post
Share on other sites

Bob Dylan gett ut skivor i mer än 50 år och under den perioden har han haft flera olika livsperioderperioder som påverkat hans musik på samma sätt som t ex Miles Davis inom jazzen. Jag har ännu inte träffat någon som gillar allt, däremot de som samlar på allt av och med Bob.

Han började med Greenwich Village-perioden som en förlägning av bl a Pete Seeger/Weavers och Woody Guthrie. De första albumen är från denna period. Han gjorde många fans upprörda när han gick över till elgitarr och mer elektrifierat sound i större grupper. "Bonde on Blonde" är från den perioden. Om man gillar det albumet så tycker jag att "Blood on the Tracks" är lika självklar liksom "Desire".

Han gjorde sedan en runda tillbaka till amerikanska countryrötter med album som t ex "Nashville Skyline" med bl a Johnny Cash. Den låter väldigt annorlunda än ovanstående. Härefter gick han in i religösa grubblerier vilket åter gav ny musik med nytt sound. Mest kända album från denna tid är förmodligen "Infidels" och "Slow Train Coming" (med bl a Mark Knopfler).

Slutet av 80-talet inledde han samarbete med demonproducenten Daniel Lanois. Hans album "Oh Mercy" och "Time Out of Mind" är magiska album och bland de bästa tycker jag.

Vi börjar nu närma oss nutid och de album som jag definitivt tycker hör hemma i en Dylansamling är: "Love and Theft", " Modern Times" och "Tempest".

Det finns mängder av fler mycket bra Bob Dylan-album inklusive ett 10-tal boxar som går under benämningen "Bootleg Series" som innehåller fler låtar från hans olika perioder och/eller andra tolkningar. Här finns massor av bra musik. Men någonstans måste man börja. Detta inlägg innehåller 11 rekommendationer av Dylan-album som går hem i många stugor. Utöver detta ytterligare ca 50 album inklusive boxar. Dessutom flera album där andra artister hyllar hans musik.

Att digga och botanisera Bob Dylans album blir lätt en livsstil... Om man dessutom läser om honom så blir det än mer inspirerande. Hans biografi "Memoarer" från 2004 är både välskriven och fängslande läsning (finns på svenska). Dokumentären "No Direction Home" från 2005 är också bra där den annars skygge Bob bjuder ordentligt på sig själv och berättar om perioden 1961-66. Den är intressant ur fler synvinklar och ett intressant tidsdokument som födde så mycket musik som kom att påverka musik inom flera genrer.

Link to post
Share on other sites
Bob Dylan gett ut skivor i mer än 50 år och under den perioden har han haft flera olika livsperioderperioder som påverkat hans musik på samma sätt som t ex Miles Davis inom jazzen. Jag har ännu inte träffat någon som gillar allt, däremot de som samlar på allt av och med Bob.

Han började med Greenwich Village-perioden som en förlägning av bl a Pete Seeger/Weavers och Woody Guthrie. De första albumen är från denna period. Han gjorde många fans upprörda när han gick över till elgitarr och mer elektrifierat sound i större grupper. "Bonde on Blonde" är från den perioden. Om man gillar det albumet så tycker jag att "Blood on the Tracks" är lika självklar liksom "Desire".

Han gjorde sedan en runda tillbaka till amerikanska countryrötter med album som t ex "Nashville Skyline" med bl a Johnny Cash. Den låter väldigt annorlunda än ovanstående. Härefter gick han in i religösa grubblerier vilket åter gav ny musik med nytt sound. Mest kända album från denna tid är förmodligen "Infidels" och "Slow Train Coming" (med bl a Mark Knopfler).

Slutet av 80-talet inledde han samarbete med demonproducenten Daniel Lanois. Hans album "Oh Mercy" och "Time Out of Mind" är magiska album och bland de bästa tycker jag.

Vi börjar nu närma oss nutid och de album som jag definitivt tycker hör hemma i en Dylansamling är: "Love and Theft", " Modern Times" och "Tempest".

Det finns mängder av fler mycket bra Bob Dylan-album inklusive ett 10-tal boxar som går under benämningen "Bootleg Series" som innehåller fler låtar från hans olika perioder och/eller andra tolkningar. Här finns massor av bra musik. Men någonstans måste man börja. Detta inlägg innehåller 11 rekommendationer av Dylan-album som går hem i många stugor. Utöver detta ytterligare ca 50 album inklusive boxar. Dessutom flera album där andra artister hyllar hans musik.

Att digga och botanisera Bob Dylans album blir lätt en livsstil... Om man dessutom läser om honom så blir det än mer inspirerande. Hans biografi "Memoarer" från 2004 är både välskriven och fängslande läsning (finns på svenska). Dokumentären "No Direction Home" från 2005 är också bra där den annars skygge Bob bjuder ordentligt på sig själv och berättar om perioden 1961-66. Den är intressant ur fler synvinklar och ett intressant tidsdokument som födde så mycket musik som kom att påverka musik inom flera genrer.

@Bebop - en kort och mycket bra sammanfattning :)

I den sista meningen så döljer det sig säkert massor av musiker som fått influenser från Bob Dylan’s sätt att vara, spela, komponera, berätta, producera o s v - fler än vi kan ana tror jag?

Hade en Dylan-helg för mig själv för ca :Thinking: för ca :Thinking: för ca :Thinking: f-n det var alldeles länge sedan, det får snart bli en repris :mm:

/byZan

Link to post
Share on other sites
Frågan är ju om man vågar ge honom ett öra...

Varför inte? :unsure:

Det finns massor av musik därute som visat sig hålla tidens tand där dagsländor och annat skräp från samma tid redan sorterats dit det hör hemma. Zappa, Van Morrison, Neil Young, Emmilou Harrison, Lynard Skynard, Little Feat, Doors med flera har också lämnat eviga avtryck. Det är bara att ta för sig.

Samma sak med jazz och klassiskt. Det är inte många år sedan jag började ägnade kraft åt t ex Stravinsky och Sibelius, kompositörer som föddes för ca 150 år sedan. Nya musikgenerationer tar till sig J.S. Bach trots att vi pratar om 300 år gammal musik. Miles Davis, Bob Dylan, John Coltrane, Neil Young, Herbie Hancock, Charles Mingus och deras bästa musik tror jag saknar bortre gräns. Exempel: Dave Brubecks platta "Time Out" och Miles Davis "Kind of Blue" spelades in 1959, alltså för 56 år sedan och tillhör fortfarande några av jazzens storsäljare. Låter bra gör de dessutom. Kvalitativ konst är evig och lockar till sig nya skaror varje år. Den må sedan komma från Bob Dylan, DaVinci Miles Davis, Picasso, eller Beethoven.

Att inte våga kan vara kostbart ur ett livskvalitativt perspektiv. :closedeyes:

Edited by Bebop
Link to post
Share on other sites

Jag har Dylan kvar att upptäcka uppenbarligen. Har försökt men får ingen kick och förstår mig inte på det. Visst någon enstaka låt är väl ok. Många artister kan jag inse är fantastiska även om jag inte gillar det, inte ens det förstår jag med Dylan.

Vissa artister är svåra att komma igång med och andra klickar direkt, men när de har ett djup så kan de bli odödliga. Dylan är säkert sådan. Sedan har vi ju tycke och smak...

Jag skall faktiskt göra ett nytt försök, inspirerad av denna tråd. :)

Link to post
Share on other sites

Tur är väl det att vi har tycke och smak, även om jag har råkat bli, vad skall vi säga lite hånfull mot de som gillar Håkan Hellström. Det var väldigt dumt av mig, om de gillar Hellström så är väl det bra, jag dör inte av det. Och är det någon som inte gillar Bob, så fine med mig. Jag tror inte Bob ringer upp de som inte gillar honom och frågar, vad fan gillar du inte min musik, då skall du få en snytning så att du står och snurrar på flybridgen.

Men tillbaka till Bob, och en förvåning från min sida. Jag trodde bara att ni gillade Bob under hans 60-tal och inte hans nya alster. Nyfiken så satte jag på min dotter Emelies tonårshögtalare Guru Junior, och letade fram Tempest på Spotify. Nu satte jag mig ner för att lyssna på herr Bob. Men plötsligt så hamnade jag i ett litet mysigt Schack, med väldigt god Beer, på Scenen stod herr Bob och hans band och lirade skiten av oss, vi sjöng med och drack den goda ölen. Herregud vilken bra musik.

Link to post
Share on other sites

Härligt Krima! :app:

Dylans diskografi är ju omfattande med över 70 album som spänner över 50 år, så om man inte är superfan så blir det som regel sporadiska nedslag som fastnar.

De flesta band och artister bör man närma sig från början, men så är det nog inte med Dylan.

Och man kanske skulle lägga ett öra till Guru Junior om man får chansen.

Link to post
Share on other sites

Jo, Dylan är en spännande herre.

Jag lärde mig (tvingades) att lyssna på honom av min äldre bror för en massa år sedan och är honom evigt tacksam för detta. Har över 40 plattor med honom och har sett honom live 6-7 ggr.

Favoritplattan är nog Oh Mercy, delar av den går nog åtminstone en gång i månaden. Även om de senare årens plattor är bra så har jag inte lyssnat så mycket på dem. Oftare några av de tidigare som Blonde on Blonde, The Times they are a-changin, Highway 61 revisted.

Sen kan man helt plötsligt känna för att lyssna på en relativt udda platta som Street Legal. Senaste plattan (tror jag) köpte jag för nåra månader sedan, Shadows in the night. Det är en platta med Sinatra-låtar. Här sjunger han plötsligt helt annorlunda. Igen. :Thinking:

Dylan är enastående!!

Edited by Richard
Link to post
Share on other sites

Som stort Dylanfan kan jag rekommendera skivan Tempest, den hade gått helt under radarn för mig.

Om man är helt ny på dylan kanske plattorna Desire och Blood on the Tracks vara nåt!? Ofta berättar han intressanta historier på dessa skivor och låtarna är rätt trallvänliga. Båda är från runt -75. Den senare är en personlig favorit.

Edited by tek
Link to post
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Create New...