Jump to content

Ditt senaste skivinköp...., del 2.


eliot
 Share

Recommended Posts

  • 3 weeks later...

Det är höst och det har redan kommit en del intressant. Det här albumet med Dr. John var svårt att motstå.

 

9057A32C-4D5D-42F6-9939-1DE624FFF6AE.jpeg
 

Dr. John eller John Rebenack (som inte var doktor) är en artist som funnits som naturlig del under hela min ungdom ända fram till hans död 2019 då en hjärtattack satte stopp vid 77 års ålder. Allt han gjorde var inte på min topplista men väldigt mycket. Han har fått epitetet ”New Orleans förnyare”. Hans scenshower lär ha varit något alldeles extra och USA’s toppmusiker nästan slogs för att få vara med. Ovanstående album spelades innan strax innan hans bortgång och har färdigställts av hans gamla New Orleanskompisar med Willy Nelson i främsta ledet. Även Aaron Neville är med på en låt.

 

Dr. John
 

Jag fick aldrig uppleva honom live men är det någon konsert jag skulle vilja vara med på så är det med Dr. John kring 1990 - 2000 då han hade sin peak i min bok. Det album som nu getts ut innehåller covers från country plus en del andra ”standards” för 50-60-talister.

Link to comment
Share on other sites

  • 2 weeks later...

4256662.jpg?m=1652102437

 

Dalis Car was a project created by Peter Murphy of Bauhaus and Mick Karn of Japan, formed after they left their respective bands. They released one album, 1984's The Waking Hour, which FACT called one of the best 20 Goth records ever made.This edition will be pressed on purple vinyl and has been mastered from the original analogue master tapes
 

mvh

Link to comment
Share on other sites

Ett par nya album som är helt olika men ändå mycket bra, tycker jag.

 

Först ett nytt släpp av amerikanske gitarristen Julian Lage som upptäcktes och lanserades som underbarn för ca 10 år sedan av vibrafonisten Gary Burton. Han var också den som upptäckte och lanserade Pat Metheny som 17-åring i sitt band. En annan storhet som växte fram samtidigt var John Scofield. Pat är idag 68 år och John 71. Jag är helt säker på att Julian kommer att vara en av de mer framträdande gitattgenierna framöver. Det här en trioplatta som inte är något försök att efterlikna sina föregångare. Det är Julian Lage rätt igenom med jazz som jag gissar de flesta kan hitta något i utan att förargas.

 

30EF1135-E8BB-48B6-ADD5-15C2224F49FC.jpeg

 

Sun Ra och hans orkester som han kallade (His Solar) Arkestra var en mycket märklig figur inom jazzen. Han levde i sitt eget kosmos och hans musik, som han gett ett 90-tal album kan vara en märklig upplevelse. Det var mer en happening än ”vanlig” jazz. Men det finns också album med mer lättilgänligt innehåll som flirtat med musik som vi är mer vana att höra från Ellington. Sun Ra dog 

 

AB272ADC-E3B4-4816-B997-AF15990EC3C5.webp
 

En som var med hela tiden var saxofonisten Marshall Allen. 
 

CD26A1A7-D2DB-4CDC-8812-A428B529102B.jpeg
 

Han har nu, 98 år gammal, dragit ut på europaturné där han spelar musik från ett nyinspelat album i Sun Ra’s anda. Om jag inte minns fel är även Fashing med i turnéplanen i höst. Det är inte typisk Sun Ra-musik även om Marshall Allen brölar till då och då. Om jag skall likna det vid någon annan jazz ligger kanske Charlie Mingus närmast till hand. Albumet är en blandning av suggestiva teman med olika klanger blandat med mer traditionell jazzgung. Som helhet betraktatad är det ett fantastiskt album med nersläkt ljus efter ett par glas vin och en kaffe med avec vid sidan om lyssningspositionen. Jazzen är i huvudsak rätt död numer men här sprattlar det till lite helt i min smak.

 

C938FC05-EE1F-42E6-B8A7-84BB7498F6C4.jpeg
 

En bild från pressmaterialet inför pågående turné:

 

849EE949-8331-4964-B43D-591E47606760.jpeg

Link to comment
Share on other sites

Jag er ju ett cd människa, men vissa saker vil man ha på vinyl

 

Steve Jansen (David Sylvian´s brorsa) släpper några tidigare skivar på vinyl  :app:

 

steve-jansen_slope-and-tender-extinction

 

Released to highly positive reviews in 2007, Slope was the debut album from Steve Jansen (Japan / Rain Tree Crow).

Exhibiting a bold combination of inventive rhythms, intricate programming and emotive vocal performances, the album features guest contributions from an impressive line-up including David Sylvian, Tim Elsenburg (Sweet Billy Pilgrim), Joan Wasser (Joan As Policewoman), Anja Garbarek, Theo Travis and more. 
 
2 x 180g vinyl in gatefold, with remastered audio and updated artwork (reworked by the designer of the original sleeve).

 

 

The brilliant 2016 studio release from Steve Jansen, featuring guest appearances by Thomas Feiner, Perry Blake, Nicola Hitchcock, Tim Elsenburg (Sweet Billy Pilgrim) and others.

2 x 180g vinyl in gatefold, with remastered audio and updated artwork reworked by the designer of the original sleeves.

 

 

large5083.jpg

 

Performing songs from the duo's Stone To Flesh, Stories Across Borders and Beginning To Melt albums, the show was recorded at the Milky Way as part of the famous Dutch Magazine OOR's 25th anniversary celebrations. Jansen and Barbieri were joined on stage by Mick Karn and Steven Wilson. 
 
Although the concert wasn't intentionally recorded for release, after hearing back the direct line stereo mix, Jansen and Barbieri decided it contained elements that brought the studio versions to life in a unique way. There were no options to alter anything from the 1996 mix, but pleased with the recording, the duo released it as a limited edition run of 500 cassettes in the late 1990s. 
 
All that is heard on Lumen is what happened on the night, warts and all. Lumen is, in every sense, a true live album.  
 
mvh
 

 

Link to comment
Share on other sites

Lee Fields nya på orange vinyl då det var den enda de hade kvar.

Håller med @Bebop angående stilen, en röst med otroligt mycket känsla:thumbsup:

 

Reggae är kul, särskilt om man kan hitta jämna plattor… Gamla 45or från Jamaica brukar vara duktigt sönderspelade. 
Horace Andy har släppt 2 LP detta året med roots/dub. Detta är en av dom. Den andra heter Midnight Scorcher.

 

Basmembranen på mina Respons får fan jobba här alltså:sunglasses: sicket skönt gung från Midnight Rocker.

F4DA6512-7BC1-4CA7-9D57-2CFDB43E390D.jpeg

Link to comment
Share on other sites

Jazzen har många stilar som skiljer sig väldigt mycket emellan. Det finns kvalitet i alla och jag botaniserar hej vilt emellan dem med stor behållning. En av dessa stilar var ”cool-jazzen” som Miles Davis sjösatte 1949 med albumet ”Birth of the Cool” där även nya jazzmusiker presenterades som t ex Gerry Mulligan, Lee Konitz och J.J. Johnson. Miles Davis fortsatte på nya spår men Gerry Mulligan och i viss mån Lee Konitz fortsatte att utveckla cool-jazzen. De fick tillökning av bl a Chet Baker, Jim Hall, Bob Brookmeyer och Art Farmer.

 

Det finns många ”måste-album” i denna genre och ett av dem är Gerry Mulligans ”Night Lights” inspelad 1963 och först utgiven på Philips. Det annonserades en nypressning för några år sedan men den har såvitt jag vet aldrig realiserats alternativt att den är konstant slutsåld. Så jag har letat efter andra utgåvor. Jag gav ett bud på ca 500:- för en månad sedan men det räckte inte. Några veckor dök ett annat ex upp och jag gav samma bud. Den vann jag för 215:-. Den är näst intill i nyskick och låter oerhört bra, inte minst musiken. Det här är ett toppalbum i cool-genren med Mulligan, Bob Brookmeyer, Jim Hall, Art Farmer. 
 

793FCB40-7436-47D5-97AF-9749FFDEA10F.jpeg
 

Originalet ser så här:

 

09B24590-BB19-46DB-A7A8-C9FFC28C6C45.jpeg
 

Jag har också köpt den som DSD-ugåva via download (DSD-överföring från masterband).

 

DEA1EEEB-AB04-44CF-81BA-2D94E2CBE451.webp

 

Det här är för bra och viktig musik att bara förlita sig på streaming, men för dem nöjer sig med det så finns den på t ex Qobuz (cd-mastern).

 

Link to comment
Share on other sites

Nya album med tenorsaxofonisten Joe Lovano är för det mesta en högtidsstund för mig. Numer har han ingen fast grupp utan arbetar som ”featured artist”. Just nu turnerar på kontinenten tillsamman med Marcin Wasilevski Trio (som även gett ut ett rosat album på ECM). Här gör han sällskap med gitarristen Jakob Bro i kvartettformat med en hyllning till den orginelle trummisen Paul Motian som gick ur tiden för drygt 10 år sedan. För flesta jazzdiggare är han säkert mest känd för sin tid med Bill Evans Trio och därefter i Keith Jarretts grupper innan han skapade sin Standard Trio.

 

A5159F3A-0738-4FE2-B788-0C3DED0B54A8.jpeg
 

Paul Motian var stilbildande med sin lite udda halvfria form bakom sina trummor. Han var snarare understödjande och ackompanjerande än drivande; mer klang och färg än full swing, s a s. Det har Joe och Jakob fångat väl på detta hyllningsalbum. Kontemplativt och rogivande, tycker jag. Låtar att sjunka in i snarare ön ytligt swing.

 

 

Link to comment
Share on other sites

Det går lite i vågor med vad som är inne just nu inom de flesta genrer. De sista åren har det varit lite tyst om t ex Jean Sibelius musik men desto mer av Bruckner och inte minst Beethoven pga 250-årsjubilet 2020. Nu börjar den musiken falna något, verkar det som. Likaså har många ryska kompositörer fått känna av kylan mot allt ryskt. 30 år senare upptäckte ”folket” istället Mahler och Bruckner som tidigare ansetts som lite obscur musik.

 

Läste i en engelsk musiktidning att på 30-talet rådde en veritabel Sibelius-feber. Hans sista, symfoni nr 7 och hans sista komposition Tapiola, fick fantastiska ovationer. 7:an fick t o m epiteten ”the most perfect symphony” när det gäller utnyttjande av orkesterns fulla klangmöjligheter. Det tog lite tid innan jag tog de båda styckena till mig. Men om du tänker dig ett finskt vinterlandskap typ följande bild så blir både 7:an och Tapiola mer förståliga.


EECB48C4-275F-487B-924E-E7D5F7BDA542.jpeg

 

För lite sedan släpptes en Decca-box med alla hans symfonier Oslo Philharmonic under ledning av Klaus Mäkelä. Den har jag inte köpt. Jag håller BIS inspelningar lite högre. Men nu har det släppts två andra album. Först ett på bolaget Ondine med 7:e symfonin plus lite incidential music som bl a rymmer förstadie till musik som återkom i andra former, bl a Valse Triste. Jag har köpt albumet och lyssnat två gånger nu och jag tycker det är fantastiskt fint, framför allt symfonin. Ljudet är också toppklass.

 

72B866D9-C061-4287-BDED-0C7D2DD6A667.jpeg
 

Göteborgssymfonikerna har kommit till sitt tredje släpp av sin Sibelius-cykel under ledning av Santtu-Matias Rouvali (deras chefdirigent). Jag har inte lyssnat på den ännu men jag har de andra två som jag tycker är mycket bra. Det är också kul att 3:an finns med. Den har inte alltid setts som bra nog. Delvis, tror jag, för att Karajan aldrig spelade verket. Jag tycker det är jättefint, inte minst andra satsens vackra melodislinga. Bland de riktiga Sibelius-puritanerna bruka 5:an anses som den främsta symfonin. Det tog mig lång tid innan jag tog den till mig riktigt. Det är mycket klanger och färger och har likheter med 7:an och Tapioli i sitt sätt att måla stämningar. Idag sätter jag den också högt men kräver en viss stämningsläge för att den skall tas emot fullt ut hos mig. Men då sitter den som en ”smäck”. Skivbolaget Alphas utgåvor är dessutom alltid säkra kort när det gäller ljudkvalitet.

 

4972283B-16F0-40F1-94ED-4EC95BE04DB0.jpeg

 

 

 

Link to comment
Share on other sites

Sibelius är bra, riktigt bra t.o.m.

Jag är dock dålig på att skaffa nya tolkningar av hans verk, borde antagligen bättra mig på den punkten.

@Bebop : tack för fina tips på området Sibelius 👍

 

Finns det förresten inte en "cliffhanger" att ta tag i när det gäller S ? 😇

 

Jag skulle så gärna vilja läsa vidare.

 

Link to comment
Share on other sites

2 hours ago, P-pan said:

Finns det förresten inte en "cliffhanger" att ta tag i när det gäller S ?

Jo, och de flesta manus är redan skrivna inklusive val av bilder. Men den erfarenhet jag fick var att efterfrågan på Euphonia mer handlade om kablar, kontakter, prylar, stativ och apparatfötter. Musiken är underordnat, något man får leva med. För mig är det precis tvärtom. Även om jag under åren satsat stora pengar på min anäggninh så är det ändå musiken som står främst i rummet. Hellre en medioker anläggning och kanonmusik än det omvända. Min tolkning av de flesta som deltar på vårt forum är följande:

  1. Anläggning och prylar
  2. Ständiga byten
  3. Design
  4. Analog kontra digitalt/streaming
  5. Kablar
  6. PSU
  7. Pengar
  8. Tomt
  9. Tomt
  10. Tomt
  11. Musik
  12. Uppställning/akustikfix

För min del handlar det mer om att vända upp och ner på min högst subjektiva upplevelse av intressena på Euphonia. Jag har inga problem med att det ser ut som det gör men det främjar inte att lägga tid på fördjupade reportage kring musik. Jag har också varit yngre och rusat med i bytesspiraler. Euphonias huvudintresse är kopplat till prylintresse snarare än musik i min värld. Prylarna har jag men de stora upptäckterna handlar om ett fördjupat intresse kring musik. I mitt fall jazz och klassisk musik. 

Link to comment
Share on other sites

Det är lugnt.

Jag får dyka ner i Googles "magiska värld" istället.

Lite synd med tanke på att du ändå verkar ha lagt ner så mycket tid på  research och annat arbete 😔

 

Tror du ändå inte att det på punkt nr.1 på din lista egentligen borde stå emotionell upplevelse ?... 🥰

Link to comment
Share on other sites

12 hours ago, P-pan said:

Tror du ändå inte att det på punkt nr.1 på din lista egentligen borde stå emotionell upplevelse ?... 🥰

Jo, kanske. Det går ju även att njuta av prylar. Och många lägger ju ner mycket tid och resurser på musik och lyssnar också en hel del. Men på Euphonia är min känsla att huvudsaken är att utbyta tankar och erfarenheter kring prylarna. Det ser man lätt genom att titta på antalet inlägg, läsningar och ”likes” på trådar om musik visavi hifiteknik och dess aparater och tweeks.

 

Det är helt ok och jag har inga problem med det. Men det ger inte så mycket incitament för att lägga ner en massa arbete på något som få är intresserad av. Det finns dessutom forum som fokuserar på musik. Jag brukar kolla denna. https://www.musicbanter.com/

Link to comment
Share on other sites

Varför är det lättare att diskutera prylarna än musiken då? Jag skriver under på att det är lättare, men kan inte riktigt sätta fingret på varför. Jo, kanske att jag själv är för obildad och då blir musiken en rakt igenom subjektiv upplevelse, vilket de flesta är ense om.

 

Men musikberättelser handlar mestadels om biografier och andra levnadsbeskrivningar vilket onekligen hjälper till att forma en bild av artisten eller kompositören. Men jag hittar ytterst sälla beskrivningar om hur ett stycke konstruerats eller utformats annat än på ganska rudimentär nivå. som att musiken är dynamisk, atmosfärisk eller att den lätt fastnar.

 

Vad jag säger på ett otydligt sätt, är att jag uppskattar att läsa om musik och dess upphovspersoner men sällan finner det givande att diskutera. Däremot inspireras jag såklart och lyssnar till deras arbete nästan alltid.

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

 Share

×
×
  • Create New...