Nysläpp hösten 2014

[Bebop]

Hösten är normalt högsäsong för nyinspelad musik, åtminstone för den musik jag dras till. Här är lite av senaste skörden. Jag har inte lyssnat på allt ännu. En del av dem återkommer jag till i Calms jazztråd.

Marianne Faithful - Give My Love To London - Naïve . Blandad kompott, från sparsmakad instrumentering i ballader till ödesmättad musik i överarrangerat stuk. Växer ändå 3:a idag och kan gå mot en 4:a

The Cookers är självklara köp för min del. Nya plattan kallar de Time And Time Again utgiven på Motéma. Tung jazz med rötterna hos John Coltrane. Jazzens hårdrock om man så vill med Billy Harper,ts - Eddie Henderson,tp - David Weiss,tp - Donald Harrison,as - George Cable,p - Cecil McBee,b och Billy Hart,tr. Detta är deras 4:e album i min hylla. Inget för den svagsinnade...

Jag näst intill prenumererar på ECM's utgivningar, inte riktigt allt men plattor med "normala" instrumenteringar och sättningar gör mig sällan besviken. Denna plattan har jag inte lyssnat på ännu, men jag är inte så orolig...

Italienska pianisten Stefano Bollani med albumet Joy In Spite Of Everything med en kvintett av danskar och amerikaner blir säkert bra.

Stanley Clarke har jag följt sedan sena tonåren då han debuterade som underbarn hos Stan Getz och sedan blev en gigant via Chick Coreas Return To Forever. Allt med Stanley Clarke är inte så upphetsande. Hur det är här vet jag inte ännu. Det handlar dock om fusion enligt gammalt snitt vad jag har förstått. Stanley Clarke är en sådan där artist som jag alltid köper - på gott och ont. Nya plattan heter Up och är utgiven på Mack Avenue. Sättningen är blandad från solo på akustisk bas till större sättningar med stråkar och blås.

Medeski, Martin & Wood gjorde en platta med John Scofield 1998 som hette A Go Go på Verve som fortfarande håller mycket hög klass (rekommenderas). Nu har de gett ut en till och nu kallar de sig Medeski, Scofield, Martin, Wood och plattan heter Juice utgiven på Indirecto. Jag förväntar mig stötig och lite halvfunkig jazz på akustiska instrument.

Mark Turner är en amerikansk tenorsaxofonist med en varm och melodisk ton och improvisationskonst, sådär lite sökande i sitt spel där man ibland får associationer till Lee Konitz. Han har kommit med en ny platta på ECM som bl a mönstrar Avishai Cohen. Men här rör det sig om trumpetaren som är namne med basisten Cohen. Det är alltså inte samma person. Plattan heter Lathe Of Heaven.

Trummisen Marcus Gilmore är en ganska ny stjärna, släkt med Roy Haynes. Marcus syns allt oftare med olika stjärnor, inte minst med Chick Corea. Skall bli spännande att lyssna till.

Om man som jag gillar Bobo Stenson, Keith Jarrett, Tingvall, Jakob Karlzon, Iiro Rantala och liknande pianister så har polacken Marcin Wasilewski Trio fribiljett in i mina samlingar. Det har han haft sedan jag hörde honom första gången i Tomas Stankos kvartett. Detta är Marcins 4;e album på ECM och de är alla bra. Plattan heter Spark Of Life där även svenska tenoristen Joakim Milder finns med på några spår.

"Montrealaren" Lenoard Cohen har gett ut ett ny album betitlat Popular Problems på Columbia. Inget nytt under solen, en typisk Cohen-platta. Därför har jag köpt den.

Mozart är bra höstmusik. Lang Lang tillhör husgudarna sedan jag såg och hörde honom i Montreal. En upplevelse utöver det vanliga. Nu har han gett ut en dubbeln The Mozart Album på Sony med pianokonserterna nummer 17 och 24 på ena CD'n och lite blandad Mozartkompott på den andra. Han spelar med Wiener Philharmoniker under ledning av Nikolaus Harnoncourt.

Lite pianotrio i mainstreamfåran är aldrig fel. Trummisen Gerry Gibbs (son till vibrafonisten Terry Gibbs) har gett ut sitt andra album med soulklassier från bl a Stevie Wonder och Earth, Wind & Fire. Plattan heter We're Back och syftar till att det är andra plattan med samma sättning. Skivetiketten heter Whaling City Sound. Trioinspelningar där Ron Carter spelar bas har alltid en dragningskraft för mig. Sådär "lagom" bra - en 3:a.

En av årets skivor både vad gäller musik och ljudkvalitet är utan tvekan följande album inspelad live under jazzfestivalen i Montreal 1990. Charlie Haden/Jim Hall utgiven på Impulse! för någon vecka sedan är fullständigt magisk. Bland det bästa jag har hört på år och dag. Charlie Haden har också gett ut ett par duoalbum med Keith Jarrett som också är bra men detta är ytterligare en snäpp uppåt. Charlies ton fångar och omsluter en på ett nästan kusligt sätt och Jim Halls spel är ett mirakel av finess och melodi som har inspirerat så många gitarrister under nästan ett halvt sekel. Mest känd är Pat Metheny men det är många som har påverkats av Jim Halls gitarrspel som är en blandning av singelstring och komplicerade ackordsföljder, ungefär som en pianist typ Bill Evans. Vare sig Charlie och Jim är med oss längre, men med denna plattan har de lämnat efter sig ett dokument som kommer att bli en riktig klassiker. Den här måste ni skaffa...!

Vi tar steget tillbaka till mina gamla "hemtrakter" i Kanada där Anne Bisson har sina rötter och bopålar i fransktalande Quebeck. Hon har blivit känd i HighEnd-kretsar genom att uppträda på en del High-End-evenemang i Kanada och i USA där hon också lanserat ett par plattor med fokus på både bra musik och högkvalitativt ljud. Hennes senaste heter Tales From The Treetops som är mycket bra med ljud i toppklass. Den visar också att CD-mediet är ytterst kompetent att förmedla välljud. Lågmält, harmoniskt, vackert och mycket välspelat och visar hur bra en stereoanläggning kan låta. Utgiven på Camilio Records

Sista tipset i denna omgång är Al Jarreaus hyllning till sin gamle kompanjon George Duke som gick bort för ett tag sedan. Den har fått titeln My Old Friend; Celebrating George Duke utgiven av Concord. Här finns utmärkta tolkningar av några av hans mest kända låtar inklusive från hans plattor på BASF-MPS. Det är mix av soft-soul-fusion med flera namnkunniga gäster som vill ge sitt bidrag till en mästare i sin genre. En platta i ett tempo och atmosfär som är värdigt en hyllning till en stor musiker som även för mig varit betydelsefull, framför allt tiden hos Frank Zappa och hans utgivningar på 70-talet och tidigt 80-tal.

Edited October 19, 2014 by Bebop

[BTS]

Tack för de tipsen, jag slog till på tre av dem och om ett litet tag kommer jag att få reda på hur svagsinnad jag är.

[Bebop]

Det har också letat sig in en hel del vinyl sista tiden. Här ett axplock:

Frank Zappa gav ut 3 album som han egentligen ville ha ut som en trippel men nekades. Idag finns de utgivna på CD-boxen Läther (som också innehåller lite mer än de som gavs ut på vinyl). Singellbumen heter Zappa In New York, Sleep Dirt, Orchestral och Studio Tan. De två sista saknades i min hylla tidigare, men inte nu längre De är alla utgivna på DiscReet Records (Warner) och inspelade kring 1976.

Lite gammalt och nytt. Insvept i Amerikanska flaggan finns Sly & Family Stone med albumet There's A Riot Going On från 1971. Den gavs ursprungligen ut på Epic men mitt ex är en nypress från Music On Vinyl. Jag får många vibbar av detta med kopplingar till min ungdomstid (jag var 19 när den släpptes).

Johnny Winter är också en ungdomsidol. Albumet Step Back blev hans sista. Amerikansk gungande rock med mycket bluesinfluenser. Gött. Utgiven i år på Megaforce Records. Han har bjudit flera gäster, t ex Clapton, Billy Gibbons, Joe Bonamassa och Dr. John.

Jag har inte så mycket reggae i mina hyllor. En platta dök upp i butiken som jag blev rekommenderad. Det var Steel Pulse platta Tributes To The Martyres på Island Records från 1979. Jag är inte riktigt inlyssnad på den ännu. Den får ha några chanser till...

Säkra jazzkort med Elvin Jones/Jimmy Garrison Sextett med albumet Illumination från 1963 på nypressad Impulse! Kanonplatta. Samma omdöme för Max Roach Quintet med Deeds, Not Words från 1958 på klassiska Riverside. Lika klassisk är skivmärket Prestige där det dök upp en platta med Jackie McLean Quintet från slutet av 50-talet som jag inte sett tidigare. Den heter Lights Out. Mycket bra.

Stephen Stills första album köpte jag när de gavs ut. Jag bytte bort dem plus andra numer klassiska album mot en bilradio ca 1971. Men de skall tillbaka i hyllan. Hans första två album gillar jag skarpt. Detta är det första som också är betitlat Stephen Stills. Gavs up på Atlantic 1970. Jag har de flesta Joni Mitchel-albumen men inte Chalk Mark In A Rain Storm på Geffen från 1988. Ett lite si-så-där album som jag tycker det mesta var på 80-talet.

Buddy Miles klassiker Them Changes från 1970 har jag också ägt i original. (Undrar om inte den också gick iväg i bytet till bilradion ) Originalet gavs ut på Mercury. Här är det en nypress på Music on Vinyl (God bless them!)

Lite jazz i mainstreamfåran, som för mig innebär hardbop snarare än swing. Trummisen Frank Butlers Wheelin' And Dealin' köpte jag mest för att tenoristerna Joe Farrell och Teddy Edwards är med, vilket indikerar en viss kvalitet. Och med rätta. Utgiven på Xanadu 1978

Dexter Gordon med kvartett gav ut albumet Daddy Plays the Horn på Bethlehem 1955. Här är det en återutgivning på Affinity som alltid gjorde bra pressningar. Dexter är alltid bra, en av branschens största genom alla tider.

Basisten Red Mitchell, minns ni honom? En av de mest inspelade basisterna i USA fram till det han mötte "svenska flickan" och flyttade till Stockholm. Fick jobb som basist i Hylands Hörna och blev sedan Sverige trogen i flera decennier tills han bestämde sig att flytta hem till USA igen som pensionär. Han gjorde så och avled strax efter. En av de stora. Här en japansk s k audiofilinspelning från 70-talet med en japansk kvintett. Plattan heter Scairport Blues på japanska etiketten Yupilero

Lite soul måste man också ha. Albert Kings Blues For Elvis är en senare utgåva på Stax där han spelar Elvis-hits. I första utgåvan hette den King, Does the King's Things från 1970. Men det är som sagt samma album. En riktig klassiker för mig som hade mina tonår i slutet av 60-talet var Otis Reddings fynd Arthur Conley som slog igenom med buller och bång med plattan Sweet Soul Music på Atco 1967. Music on Vinyl har gett ut en nypressning. En annan klassiker som balanserar mellan blues och soul var Etta James. Hittade ett mycket fint Cadett-original av Losers Weepers för en rimlig peng i Göteborg. Den gavs ut 1971.

Det är snålt med bra bluesplattor nuförtiden, tycker jag. Desto roligare då att det kommer ut en del klassiker. Music on Vinyl har gett ut ett mästerligt album av Willie Dixon, I Am the Blues. Att gå igenom hans CV blir allt för omfattande. Han var en av ledarna bakom Chess och skrev ett otal låtar som de flesta känner igen men inte har koll på var de kom från. Några exempel: Spoonful (Cream), Little Red Roster (Stones), I'm Your Hoochie Coochi Man (Muddy Waters). Dessa låtar finns med även på detta fina album som ursprungligen gavs ut på Columbia 1970. Rekommenderas varmt!

Robert Plant och Led Zeppelin var starkt influerad av blues. Det märks inte så mycket av det på Robert Plants senaste som jag tycker är betydligt svagare än hans två förra. Lite för intetsägande i min smak, mer ljudmatta än bra musik... Får spela den några gånger till. Den kanske växer... Plattan heter Lullaby And... The Ceaseless Roar. Utgiven av Nonesuch

Slutligen slår jag ett slag för den klassiska musiken och pressningar från Hi-Q Records som har gjort ett mycket bra jobb. Jag har köpt fem stycken än så länge. Ljudet och pressningar är mycket bra. Tolkningarna är lite av blandad kvalitet i mina öron. De som sticker ut mest i denna kvintett för mig är:

• Beethoven Tripple Concerto - Oistrakh/Rostropovich/Richter/Karajan (1969)
  
• Brahms Violin Concerto - Perlman/Giulini (1976)
  
• Brahms Symphony No 3 - Barbirolli (1967)
  

Symphony Fantastique har jag aldrig förstått mig på. Jag går inte igång på den. Inte heller med Bernsteins tolkning från 1976. Otto Klemperer förstör Beethovens 7:a fullständigt. Låter som vilken marsch som helst utan den finmotorik där man spelar med dynamiken och går från smygande och tassande upp till fulla crescendon. Inget av detta finns på Klemperers tolkning, tycker jag. Han bara river av noterna rätt upp och ner.