Jump to content

Jazz ååå så bra! Kvalitetstipps tack!


Apexorca

Recommended Posts

13033270128c4b2bc211z.jpg

Cecil Taylor, pianist, som har en säregen spelstil och då menar jag inte bara hur det låter han använder pianot på ett annorlunda sätt. Lite åt perkussionshållet ibland, samt knäpper på strängar mm.

Denna typ av Jazz, free jazz, tror jag är urtypen för den Jazz "folk i allmänhet" får panik av och ger Jazzen i som genre lite dåligt rykte. Det svänger inte på samma sätt som mycket av de tidigare plattorna vi fått rekommenderat. Visst är det lite spännande, men inget jag skulle sätta på om jag vill slappna av till musik.

Jag är helt klart inte riktigt där i min utveckling inom Jazzen.

Denna platta kommer nog att få stå till sig ett tag...

Edited by Apexorca
Link to comment
Share on other sites

Unknown-4-1.jpeg

Eric spelade alla möjliga saxofoner, alt och baryton, clarinet och flute, piccolo och säkert fler blåsinstrument. Skrev musik själv och var uppenbart synnerligen begåvad i musicerandets värld.

Detta är helt fantastiskt album från 1964. Härliga stämningar och klanger. Härligt sväng också.

Eric Dolphy dog dock senare samma år under en Europa turne i Berlin 36 år gammal. När han kom in till sjukhuset i coma trodde doktorena att han hade knarkat och överdoserat som alla andra jazzmusiker... men det visade sig att Eric hade diabetes och därför blivit svårt sjuk. De tog aldrig blodprov för att ens se efter. Eric missbrukade inte. En tragisk och olycklig utgång. Eftersom detta album säkert bara var början på vad han skulle kunnat komma att åstadkomma i framtiden.

Jag tycker detta Album är helt makalöst bra!

Link to comment
Share on other sites

Här kommer mer.

Ethiopian Knights.

Unknown-6.jpeg

Tre spår. Två långa och ett kort.

Här möter Jazzen funken genom Donald Byrd med en mängd stora musiker. Joe Semple på orgel tex.

Behöver jag nämna att det är grymt bra?

Edited by Apexorca
Link to comment
Share on other sites

Är sugen på att skaffa Bitches Brew. Miles inspirerad av Hendrix måste vara bra tror jag utan att ha hört den. Får fortsätta att upptäcka Miles i sakta mak. Han var rätt ok artist va? ;)

Javars... :icon_smile_cool:

Miles hade även sina perioder när han blev lite väl inbunden och svårtillgänglig. Allt är inte bra bara för att det var Miles. Han var förgrundsgestalt inom flera stilarter inom jazzen.

Han grundande inte beopen. Den fär man tillskriva framför allt Charlie Parker, Dizzy Gillespie, Bud Powell, Max Roach och Kenny Clarke. Däremot började han sin egentliga karriär hos Charlie Parker. Men hans stora genombrott kom 1949-50 med ett antal 78:or som 1957 samlades på LP-skivan Birth of the Cool där en hel kader av lovande ungdomar kring de tjugo blev synliga för en större publik. Framför allt Gerry Mulligan, Lohn Lewis och Lee Konitz. Den här musiken blev stilbildande för det som sedan kom att kallas för Cool Jazz som bl a Stan Getz blev en av de främsta utövarna av, likaså Gerry Mullligan tillsammans med Chet Baker. John Lewis grundande Modern Jazz Quartet och tog Cool jazzen till en form som brukar benämnas kammarjazz. Men ursprunget var Miles Davis. Även den s k Västkustjazzen var starkt influerad av Miles Davis.

Miles vandrade dock vidare och la grunden till det som senare blev känt som hardbop via Blue Note. Förspelet kom via Miles under hans Prestigeperiod där han lanserade nya musiker som Sonny Rollins, John Coltrane, Horace Silver, Red Garland och många många fler.

Han gick sedan över till Columbia där han fördjupade sitt samarbete med Gil Evans som resuterade i helt nya klanger för storband och resulterade i albumen

  • Miles Ahead
  • Porgy & Bess
  • Sketches of Spain

Coltrane kom tillbaka ett tag och Miles också mönstrade också på Cannonball Adderley och den helt okände pianisten Bill Evans. Resultatet blev jazzens mest kända album, Kind of Blue. Miles storhet på denna skiva menar jag är att han tog till sig Bill Evans vilket inte var okontroversiellt. Dels var han vit och många menade att han inte kunde spela jazz. Publiken var helt enkelt inte mogen för hans spel. Istället för att spela solon runt ackord kunde han hänga kvar runt ett ackord som han varierade i kombinationer som var okända då. Han improviserade sas med ackord runt enstaka andra ackord. Lyssna koncentrerat på de spår han spelar så tror jag förstår vad jag menar. Det blev en ny stil som har betecknats Modal jazz. John Coltrane och Bill Evans utvecklade detta ytterligare i sina karriärer.

Miles tog nya steg och letade åter upp ett gäng helt okända musiker som var och en skrivit musikhistoria. Herbie Hancock, Wayne Shorter, Ron Carter och Tony Williams var bara ca 20 år gamla. Tony Williams var tonårig. De gav ut en hel räcka klassiska jazzplattor som hör hemma i varje jazzsamling, t ex

  • ESP
  • Miles Smiles
  • Sorcerer
  • Nefertiti.

Jimi Hendrix och Sly Stone gjorde starkt intryck på Miles. Han hittade nya musiker i Joe Zawinul, Chick Corea, Keith Jarrett, Jack DeJohnette, Dave Holland och John McLaughlin. Monumentalalbumet blev Bitches Brew men det föregicks av ett antal andra plattor som också är mycket bra. Ur detta föddes sedan jazzrocken eller jazzfusion.

  • Miles In the Sky
  • Filles de Kilimanjaro
  • In A Silent Way
  • Bitches Brew

Ett antal livealbum följde i spåren som är rätt så ojämna. Jag har dem för att göra samlingen komplett men det är inte det jag först skulle rekommendera.

Miles tog en paus ett antal år och kom igen 7-8 år senare med mer lättillgänglig fusion. Han fick en ny publik samtidigt som han blev kritiserad för att bli allt för kommersiell genom att ta upp låtar som Cynde Laupers "Time After Time". Smaken är som baken men från hans sista period kan jag rekommendera:

  • Man With the Horn
  • Decoy
  • Tutu
  • Amandla

Återigen tog han fram nya musiker i rampljuset och till högre höjder som t ex John Scofield, Joey DeFrancesco, Marcus Miller, Mike Stern och Kenny Garrett.

Alla album listade ovan ger jag stark köprekommendation på. De ger ett brett spektra på Miles och hans musik under nästan 40 år. Den är en blandad palett av olika stilar där Miles har varit tongivande som sedan andra jazzmusiker arbetat vidare med. Hans betydelse för jazzen kan inte överskattas. Det blir ganska tydligt när man listar de musiker som han upptäckt eller haft stort inflytande på, vilket uppmärksammas av Wikipedia som ger intressant genom gång av Miles och hans musik. Rekommenderas att läsa.

As an innovative bandleader and composer, Miles Davis has influenced many notable musicians and bands from diverse genres. Many well-known musicians rose to prominence as members of Davis's ensembles, including saxophonists Gerry Mulligan, John Coltrane, Cannonball Adderley, George Coleman, Wayne Shorter, Dave Liebman, Branford Marsalis and Kenny Garrett; trombonist J. J. Johnson; pianists Horace Silver, Red Garland, Wynton Kelly, Bill Evans, Herbie Hancock, Joe Zawinul, Chick Corea, Keith Jarrett and Kei Akagi; guitarists John McLaughlin, Pete Cosey, John Scofield and Mike Stern; bassists Paul Chambers, Ron Carter, Dave Holland, Marcus Miller and Darryl Jones; and drummers Elvin Jones, Philly Joe Jones, Jimmy Cobb, Tony Williams, Billy Cobham, Jack DeJohnette, and Al Foster.

Edited by Bebop
Link to comment
Share on other sites

Återigen tog han fram nya musiker i rampljuset och till högre höjder

Det finns egentligen ingen motsvarighet inom andra stilar.

Det skulle vara Graham Bond eller John Mayall i så fall, men de kommer inte riktigt i närheten.

Peter Gabriel kanske.

Link to comment
Share on other sites

Några skivor jag rekommenderar varmt:

Thelonious Monk with John Coltrane

<iframe width="320" height="240" src="//www.youtube.com/embed/IlmbXp2X8Oc?rel=0" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

och

Nat Adderley: Work Song

<iframe width="320" height="240" src="//www.youtube.com/embed/4rmXbiD3Jog?rel=0" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

BESTÄLLT!

Link to comment
Share on other sites

Jag kan inte få nog av att läsa om Miles Davis så tack för det! Ron Carter spelade alltså med Miles och som de flesta som spelade med honom så blev det framgångsrika solokarriärer när tiden med Miles tog slut. Bassisten Ron Carter är inget undantag. Och den här skivan är makalöst bra. Inte stökigt jobbigt eller överdrivet funkig trots att den kom på 70-talet, inte sömnig heller, bara levande och fin. Det är en skiva som är väldigt lätt att gilla men inte heller är lätt att tröttna på. Så det är bara att lyssna!

nc53.jpg

Link to comment
Share on other sites

Det fullkomligt haglar av jazzplattor från världens alla hörn just nu. Jag får skotta mig fram till CD-släden bland skivor och omslag. Jag har beställt en ny CD hylla så blir det nog bättre.

Jag lyssnar mycket det mesta är riktigt bra. Ett exempel på en skiva jag tog till mig med en gång och som jag diggar skarpt är

Unknown-7.jpeg

Kenny Burrell (född 1931)- Midnight blue från 1963. Fantastiskt skönt jazzgung av denna jazzgitarrkung. Inser att denna platta nog influerat många eftersom man känner igen en del i nyare musik. Han spelar grymt skönt på sin gitarr och omgivande musiker är i toppklass, så klart. Handslagna trumrytmer på congas gör sig grymt bra tex på spår 5.

Liksom vår egen Wakenius (född 1958) har Burell fått spela med Oscar Petersens band. Duke Ellington tyckte bäst om Burrell av alla gitarrister. På denna platta blir det inte en orgie av flinkt tappande på strängar utan istället "less is more" med enorm touch och feeling. Liknar lite Miles Davis - Kind of Blue i känslan jag får i magen.

Jag tycker nog detta är en MÅSTE HA skiva om man gillar Jazz.

Edited by Apexorca
Link to comment
Share on other sites

Ett litet bidrag från min sida...

dcad9272-7730-49da-9f32-37fbb6ab08a9_zpsd1dc1f91.jpg

Jazz At The Pawnshop, med Bengt Hallberg, Arne Domnerus, Georg Riedel, Lars Erstrand och Egil Johansen.

En "hyffsat" bra inspelning som nått ut till de flesta jazzintresserade på vårat klot :app:

Just denna boxen kan ju vara lite av en svettig investering sett till priset (FIM, 3 Lp box, finns även på ultra mega turbo cd med Bits både lite här och där).

Rent musikaliskt så ligger den väldigt högt på min personliga Måste HöraLyssnaLista :)

Edited by P-pan
Link to comment
Share on other sites

Ett litet bidrag från min sida...

dcad9272-7730-49da-9f32-37fbb6ab08a9_zpsd1dc1f91.jpg

Jazz At The Pawnshop, med Bengt Hallberg, Arne Domnerus, Georg Riedel, Lars Erstrand och Egil Johansen.

En "hyffsat" bra inspelning som nått ut till de flesta jazzintresserade på vårat klot :app:

Just denna boxen kan ju vara lite av en svettig investering sett till priset (FIM, 3 Lp box, finns även på ultra mega turbo cd med Bits både lite här och där).

Rent musikaliskt så ligger den väldigt högt på min personliga Måste HöraLyssnaLista :)

Ja den är helt grymt bra, både till musiken och ljudet. Mitt ex knastrar inte ens lite;) .

Det finns mycket seriösa Jazzsidor på nätet som anser att det är den bästa inspelningen på Jazz någonsin.

Link to comment
Share on other sites

Ja den är helt grymt bra, både till musiken och ljudet. Mitt ex knastrar inte ens lite;) .

Du lär nog åka på din dos av knaster du med ska du se :)

Tycker personligen att vinyl verkligen är mycket roligare.

Det är ju lite synd att de yngre generationera behöver så lång tid på sig att upptäcka det bara ;)

Ett annat tips förresten...

9219f4ec.jpg

... kanske inte den mest eldsprakande vokal-jazz platta man kan lyssna på men

med tanke på alla ballader så blir den ganska "varm" ändå :thumbsup:

Link to comment
Share on other sites

Du lär nog åka på din dos av knaster du med ska du se :)

Tycker personligen att vinyl verkligen är mycket roligare.

Det är ju lite synd att de yngre generationera behöver så lång tid på sig att upptäcka det bara ;)

Haha tack för det.

Jag gillar vinyl också.

Link to comment
Share on other sites

Nu handlar ju tråden om bra inspelningskvalitet med jazzmusik. Jag vill ändå passa på att rekommendera en konsert nu på söndag 4 maj, med Pat Metheny Unity Group

Pat Metheny Unity Group - Göteborgs konserthus 4 maj

Dessutom har ju Pat Metheny en diger diskografi med högkvalitativ musik. Pat Metheny - Discography

Pat%20Metheny.jpg

/shamrock

Edited by Shamrock
Link to comment
Share on other sites

Jag tar mig igenom mycket av Blue Notes album just nu. En trygg start känns det som. Nästan allt är ju grymt bra.

Unknown-9.jpeg

Sitter och njuter av detta album. Herbie Hankock's 5e album från -65 med ett tema från havet. Det är riktigt snyggt gjort. Visst är det Jazz och det svänger som jazz men man får bitvis lite klassiska vibbar också. Här och var kommer stämningsskapande musikaliska kreationer där bla Herbie själv spelar pianosolo mer som en klassiskt skolad pianist i dessa stycken tex en bit in på spår 4-Survival of the fittest och låten glider sedan över i jazzen igen helt kort och slutar. Han kan båda delarna uppenbarligen. Herbie spänner över flera genrer i sin karriär även om denna platta mest är jazzig.

Detta album har en härlig atmosfär och skall höras i sin helhet från start till mål tycker jag för att det skall vara som bäst.

Edited by Apexorca
Link to comment
Share on other sites

Pratade med min kusin under kvällen om lite Miles Davis tips. Äger bara Kind of Blue och Sketches of Spain. Jag sa rekommendera tre bra skivor. Han funderade och sa Porgy & Bess, Tutu och Siesta. Några invändningar?

Kan nämna att jag gillar de skivorna som jag har.

Link to comment
Share on other sites

Pratade med min kusin under kvällen om lite Miles Davis tips. Äger bara Kind of Blue och Sketches of Spain. Jag sa rekommendera tre bra skivor. Han funderade och sa Porgy & Bess, Tutu och Siesta. Några invändningar?

Kan nämna att jag gillar de skivorna som jag har.

Porgy & Bess tycker jag absolut. Det är en av de mästerverk där Gil Evans arrangerat. Det är alltså storband men inte på det "vanliga" sättet. Vacker musik helt enkelt med mästerliga arrangemang. Det är alltså samma klanger som Sketches of Spain men annan musik.

Tutu - absolut. Det är lika mycket basisten Marcus Millers platta. Den gillar du säkert.

Siesta - nej. Men om du gillar Tutu så kan du köpa den senare. Den når dock inte samma höjder. Om du fortsätter i det spåret hade jag också satsat på Amandla som är en bra fusion platta med Miles.

Vad du saknar nu är från hans 60-talskvintetter. Där tipsar jag Miles Smiles eller Seven Steps To Heaven eller ESP. Vilken av dem du tar kvittar. När du hört den så köper du resten också. :dry:

Sedan är det dags för förstadiet till Bitches Brew och då är det Miles In the Sky och In A Silent Way du skall satsa på.

Efter detta har du täckt in Miles Davis rätt så bra på Columbia och Warneretiketten. Då är det dags att fördjupa sig i Prestige-katalogen men det kan vi ta då.

Link to comment
Share on other sites

Porgy & Bess tycker jag absolut. Det är en av de mästerverk där Gil Evans arrangerat. Det är alltså storband men inte på det "vanliga" sättet. Vacker musik helt enkelt med mästerliga arrangemang. Det är alltså samma klanger som Sketches of Spain men annan musik.

Tutu - absolut. Det är lika mycket basisten Marcus Millers platta. Den gillar du säkert.

Siesta - nej. Men om du gillar Tutu så kan du köpa den senare. Den når dock inte samma höjder. Om du fortsätter i det spåret hade jag också satsat på Amandla som är en bra fusion platta med Miles.

Vad du saknar nu är från hans 60-talskvintetter. Där tipsar jag Miles Smiles eller Seven Steps To Heaven eller ESP. Vilken av dem du tar kvittar. När du hört den så köper du resten också. :dry:

Sedan är det dags för förstadiet till Bitches Brew och då är det Miles In the Sky och In A Silent Way du skall satsa på.

Efter detta har du täckt in Miles Davis rätt så bra på Columbia och Warneretiketten. Då är det dags att fördjupa sig i Prestige-katalogen men det kan vi ta då.

Great! Byter till Miles smiles då. Jag tror inte heller kusin Stefan har några invändningar mot det. :)

Link to comment
Share on other sites

När det ordas så mycket om Miles vill jag bara nämna skivan "A tribute to Jack Johnson". Vete tusan om det kan kallas jazz men jag diggar den skarpt.

Samma här. Mina tips följer viss kronologi. För att komma in rätt i Miles musik tycker jag att man skall ge sig på Miles In the Sky och/eller In a Silent Way först och sedan Bitches Brew/Jack Johnson.

Med de resonemanget borde ju Tutu komma senare men det tycker inte jag är så noga då den inte har samma kausala koppling till Miles utveckling på 60-talet via Gil Evans-plattorna, sextetten (Kind of Blue), kvintetten och In the Sky/Silent Way.

Sedan kan man gå baklänges och följa hans utveckling från ca 1952 på Prestige. Då får man också en presentation av Sonny Rollins, John Coltrane, Lee Konitz, John Lewis med flera och sedan följa deras utveckling och deras rötter. Jag tycker det ger ytterligare dimensioner i lyssnandet. Liknande sammanhang kan man följa inom den klassiska musiken. Vad vore t ex Brahms utan Beethoven? Allt hänger ihop och det är det jag tycker är så intressant med musik och det genomsyrar mina tips.

Men visst, själklart skall pågen skaffa Jack Johnson i sinom tid. :)

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Create New...