Veckans skivtips : V48 2004

[plundin™]

Ibland undar jag äver min fömåga att strula till det, ja och hur ofta som helst, varför jag inte gör fler backups. Tre gånger har jag börjat på det här skivtipset och varje gång har nått strulat till sig så att texten försvunnit, och gjort backup har jag ju definitivt inte gjort!

I början av förra vinter gjorde jag en genomgång av alla (låt oss säga jäkligt många i alla fall..) inspelningar av Mozarts pianokonserter. Det tog mej nästan 4 veckar att först solla fram dom inspelningar som jag tyckte var nått att ha (ett femtiotal), sedan ytterligare två att riktigt utkristalisera vad som tilltalade mej mest. I detta sortiment finns det ett tiotal inspelningar av samtliga konserter med en och samma pianist. Man brukar säga att Wolfgang Amadeus Mozart skrev 27 konserter för piano och någon form av orkester, så det är en del att lyssna igenom. En normalpacke med alla konserterna på CD brukar innehålla 10 skivor, men det är ju kanske inget för ickespecialisten att bry sig om.

För oss som är musiknördar är det ett måste att ha dokumenterat varje fas av dels Mozarts utveckling, dels interpretationsutveklingen som skett inom tolkingen av "gammal" musik, för er som inte är insatta i denna i den gamla musikens vindlingar kan man kort säga att under 1900-talet finns det flera fåror vari olika sätt att framföra gammal musik funnits, den första, som idag kommit att tyna ut ju äldre musiken är, den enkla föresatsen att om kompositören levat idag, hade den anpassat sin musik till det slags instrument och orkester som finns nu. Mot denna tes stäldes det snart upp ett nyktert förslag, det är väll väl att använda dagens instrument, men man måste ändå anpassa framförandet så att den tidens (kompositörens tid alltså) sonoritet (klanger) kommer fram, den här fraktionen av musikvärlden spelar ofta Mozarts konserter med en kammarorkester. Samtidigt, och framförallt med allt större febrillitet i slutet av femtiotalet ,kom det fram en ny slags musiker som studerat historia och musikvetenskap på universitet, personer vars funderingar kring hur Bachs och Mozarts musik låtit i sin samtid. Dessa herrar, för som flesta var gubbs, intresserade sig för hur dom gamla instrumentet låtit och hur man spelat på instrumenten "då", problemt med denna grupp vara att man ofta hade stora inbördes strider om tolningsföreträde. Mycket eftersom ingen visste exakt hur man hade spelat och sjungit, det är förs under de sista 20 åren det har presenterats tillräkligt med forskning för att man mer definitivt skall kunna säga hur man gjorde.

Idag har denna Hippa grupp kommit att i mångt och mycket stakat ut banan för hur man skall interpretera gammal musik, så mycket att man i många fall fått moderna orkesterledare att omvärdera sitt förhållande till klassikerna. Jag skrev "hippa" i börja av detta stycke och denna akronym har sin upprinelse i det huvudsakliga internetspråket, engelskan, där talar man om "HIP" - en förkortning av Histroicaly Informed Practice, på svenska torde detta bli nått i stil med Historiskt Informerat Spel, men "HIS" låster inte lika kul.. Rent generellt kan man säga att i dag är allt tillåtet, min känsla är att man idag mera inriktar sig på att det skall bli en bra show än att det skall vara fullständigt rätt.

Och nu, MUSIK!

Veckans skivtips är alltså en inspelning av en pianokonsert, egentligen två skrivna av den där Mozart som alla hört talas om, jag tänker inte orda nått om honom eftersom jag utgår ifrån att han är ett av en handfull namn inom den klassiksa musiken man kan nämna för även den mest ovillige, som måste erkänna att namnet är vagt bekant (Vill Ni veta mer så är internet en bra uppslags bok att börja med.. :evil: ).

Så veckans skivtips är :

Wolfgang Amadeus Mozart : Pianokonserter no 9 & 25 (K 271 resp K 503)

Philips 470616-2 (Hybrid SACD med Surround)

På den här SACD'n spelar den Moraviske superpianisten Alfred Brendel dessa två konserter med Skottska kammartorkestern ledda av den suveräne Mozartuttolkaren och till lika Australiensaren Sir Charles Mackerras. Brendel, idag inne på sitt sjuttiotredje år, har gjort inspelningar sedan femtiotalet, denna skiva är del av hans andra bearbeting av samtliga Mozartkonserter (Han spelade in alla på sjuttiotalet med.).

Jag tänkte citera vad den svenske Mozartkännaren Folke H. Törnblom skrev om dessa båda konserter i sin bok om Mozarts verklista.

Om Konsert nr 9

K 271 Konsert, Ess, för piano och orkester (2 o, 2 h, str), 3 satser, daterad Salzburg januari 1777.

Detta är den s.k. Jeunehommekonserten: den skrevs nämligen för en ung och av allt att döma mycket skicklig fransk kvinnlig pianist, om vilken man ingenting vet, inte ens vilket förnamn som föregick namnet Jeunehomme. Man hade emellertid gärna velat känna till något om denna dam, som Mozart kallade Jenomy och för vilken han skrev ett så enastående verk, det kanske första verkligt stora, verkligt egenartat mozartska verket - Einstein har kallat Jeunehommekonserten för Mozarts Eroica med anspelning alltså på det verk med vilket Beethoven blev s.a.s. helt sin egen.

Aldrig tidigare hade Mozart som här på en gång ställt solisten och orkestern mot varandra i en fyndig dialog och låtit dem innerligt samsas och stödja varandra. För tiden och enkannerligen salzburgarna måste det ha förefallit chockartat att solisten kommer med en replik redan i konsertens andra takt innan orkestern hunnit med mer än ett fanfarartat anslag, och att han (hon) ödmjukar sig till att vara enbart ackompanjatör med enkla ackord under oboens föredragande av temat (takt 233-236 i första satsen).

Märkvärdig och sällsam måste mellansatsen, andantinot, ha tett sig i samtida öron: satsen går i c-moll - den första mollsatsen i en Mozartkonsert och ett kolossalt avsteg från den konventionella åsikten om att en konsert skulle vara enbart underhållning - och den klingar som en bekännelse i solistens fritt sjungande, nästan recitativiska spel. Mozart i moll, det är alltid något speciellt bakom. Han måste ha varit på något sätt upphetsad inför skapandet av konserten för "Jenomy", infallen och överraskningarna i verket är många och stora.

Den största överraskningen är kanske den i tonen allvarliga och smått stolta menuett med fyra variationer som står mitt i den virtuost briljanta finalsatsen. Och likväl och samtidigt: vilken enhetlighet över hela Jeunehommekonserten, vilken balans i spänningen mellan och inom de tre satserna!

Brendels sena tolkning innehåller just detta, balans, full kontroll och samtidigt ett slags fanasifull lekglädje bara en gammal människa får när hon tittar tillbaka på ett långt liv av strävanden..

Om konsert nr 25

K 503 Konsert, C, för piano och orkester (fl, 2 o, 2 fg, 2 h, 2 t, p, str), 3 satser, daterad Wien 4 december 1786.

För en "akademi" i adventstiden 1786 skrev Mozart denna konsert; han spelade den också på en "akademi" i mars 1787. Och sedan gav han inte flera "akademier". K 503, den sista av de tolv "stora" pianokonserterna, blev ett tack och farväl till hans abonnemangspublik. I och med att han slutade med sina subskriptionskonserter upphörde han att i rask takt skriva pianokonserter - det blev bara ytterligare två. Kanske resonerade han som så att om hans publik inte ville anstränga sig med att ta för sig av rikedomen i hans konserter och därför uteblev från "akademierna", så fick det för hans del vara med både "akademier" och konserter.

Ett magnifikt farväl sade han med K 503. Konserten hänger andligen samman med c-moll-konserten (K 491), ur vars lågor den har stigit upp som en fågel Fenix, och med den tidigare C-dur-konserten (K 467), vilken den liksom utvidgar och fullbordar. Den är mera episk än dramatisk. Kontrasterna mellan orkestern och solisten står inte hårda mot varandra, i ett väldigt flöde strömmar musiken fram - det gäller särskilt första satsen. Där finns schatteringar (och vilka raffinerade sådana!) i klangfärgerna, just schatteringar, inga häftiga växlingar...  ...och att molltonarten bara ter sig som en skuggning, inte som en skugga... ...verkets episka bredd är också rent kvantitativ, detta är den längsta förstasats som Mozart har skrivit - men rytmen uppträder aldrig hotfullt eller hetsande (som samma rytm gör i första satsen av Beethovens femte symfoni) - "ödet" klappar inte på porten i denna Mozarts kanske stoltaste pianokonsert, i denna hans mest majestätiska förstasats.

Mellansatsen är meditativ, ett skymningsstycke fyllt av både gripbar skönhet och hemlighetsfullt undanglidande sådan. Den finalsats till vilken adagiosatsen leder har av en del bedömare ansetts inte motsvara de förväntningar som den långsamma satsen föder - det har talats om att Mozart skulle ha haft bråttom och haft sin koncentration på Pragsymfonin (som är daterad endast två dagar senare än konserten!). ...

...I sista satsen dröjer mellansatsens mystik kvar på ett spännande sätt, t.ex. i den mollfärgning som rondotemat får i takt 22... ...Och sedan - vilket väl går utmärkt ihop med konsertens anda och syfte - sa härligt Figaros bröllop ekar i rondots tonspråk... ...som så förtjuste Mozart att han måste repetera den (takt 344-355) - i de sistnämnda partierna tycks greve Almaviva åter stå på scenen så som han gör det i den stora arian i början av tredje akten av Figaros bröllop.

I Brendels tolkning finns det handfasta Mozart behöver, samtidigt som han tydlig mejslar ut det episka, det moderna i det sena 1180-talet, det som Mozart redan här kikar över axeln på den mogne och något buttre Beethovven och säger; "du vet väll att redan jag taklat detta med finess och innehåll..."

Ljudkvailiteten är riktigt bra, mer än värdig SACD kvalitet i alla fall, jag har inte lyssnat i Surround eftersom jag struntar i den slags teknologi.. :clown:

Fler favoriter av dessa två konseter :

Om vi börjar HIPtt, bör man inte missa Robert Levin och Christopher Hogwood tolking av den nionde konserten på Decca (43328-2) : Tyvärr verkar den vara utgången..

Här får man även en fin version av den tolfte konserten.

En annan mycket fin tolkning, fast medelst moderna instrument står Howard Shelly för,

Här Musicerar han till sammans med London Mozart Players på Chandos (Chan CHAN 9068) där man även kan höra konsert nr 17.

Jag kan faktiskt inte påminna mej att jag hört den nionde konserten framföras, eller inspelad med stor modern symfoniorkester, om detta är ett faktum eller bara beror på att jag letat dåligt återstår att se, där med återstår några sekundärrekomendationer av den 25 konserten.

Hippt : Där är jag rätt så förtjust i holländaren Jos van Immerseels spel på en CD från lika ledes holländska Channel Classics (CCS2591)

Här får man även höra en bra version av konserten innan, nr 24.

Med modern kammarorkester slits mina sinnen mellan Andras Schiff och Geza Anda, bägge är från Ungern och bägge är överjävliga pianister, det som är intressant är att dom väljer samma orkester, Camerata Academica vid Mozarteum i Salzburg men med 25 år i mellan, Anda 1963 och Schiff 1989, den förstes inspelning på Decca (425791-2) är modernt musikantiskt och samtidgt elegant strikt.

Även Schiff parar sig med den 24 konserten.

När det gäller Geza Andas inspelning verkar det bara som om den 25:e konserten finns i den box med samtliga hans inspelningar av Mozartkonserter på DG (429001-2).

Är man intresserad att investera i alla konserterna är denna box en bra startinvestering!

Med stor klassisk orkester är det bara tysken Edwin Fischers tolking med Philharmonia Orchestra London under Josef Krips som tilltalar.

/ptr

[eliot]

Mycket intressant

Den skiva som vi spelade mest när vi åt söndagsmiddag när jag var "liten" var Mozart Piano Koncert Nr. 17 & 21 ("Elvira Madigan") med Geza Anda

(på CD kompletterad med nr. 6)

- Jag har faktiskt ingen samlingsbox så jag får väl leta reda på vilka jag har - det tar sin tid så jag skulle behöva ett datorprogram där allt finns lagrat

[Bravo]

Imponerane "plundin", verkligen, jag kan ännu inte skryta med att ha hört alla, fast skivan som "eliot" har finns även i min ägo på vinyl.

[Mattias]

Ännu ett veckotips av klass. Underbart!

Mvh Mattias

[plundin™]

Hemma efter en 8 timmars dag (kväll) på jobbet, jag har Geza Andas inspelningar på både som LP och CD box och det är hugget som stucket vilken som låter bäst.. Det är hur som helst inspelningar man kan leva länge med!

Nu skall jag börja fundera på om jag vågar ha Filippo Marinettis samlade verk som nästa veckas skivtips... :clown:

/ptr

[eliot]

Du har ju månadens skivtips varje vecka

[Timbre™]

En källa till stimulans och utbyte.

Ett forums innersta väsen kan man säga...