Björn J:son Lindh

[Bebop]

Björn J:son Lindh

född 25 oktober 1944 - död 21 december 2013

En av våra mest färgstarka musiker som satt outplåniga spår i mängder av musik och skivor sedan början av 70-talet med sin lätt igenkända flöjt

och med sina melodiska penna och arrangemang har lämnat oss. Jag kan inte bara luta mig tillbaka och konstatera hans bortgång utan att skriva

ner några rader om vad jag känner för honom och hans musik. Julen har varvats i tradtion och med Björn J:son Lindhs musik. Björn finns inte mer men

hans musik kommer att leva kvar i den svenska musikskatten för alltd.

]

[Bebop]

Björn J:son Lindh kom i mitt medvetande 1971 med en liten klurig låt som hette Benitos hare. Jag låg på sjukhus efter en njurstensoperation och hörde den på radion utan avannonsering. Låten gick rätt in i min själ och jag ringde radion för att få reda på vem det var som spelade. Jag fick beskedet att det var en sprillandes ny skiva som snart skulle släppas av en okänd kille vid namn Björn J:son Lindh.

Albumet som avsågs var Ramadan på skivmärket Metronom och året var 1971. Producent var naturligtvis Anders Buman. Medmusikerna var:

• Kenny Håkansson, gitarr
  
• Georg Wadenius, gitarr, bas
  
• Kofi Ayivor, congas
  
• Ola Brunkert, trummor
  
• Bobo Stenson, piano
  
• Joseph Mocka, congas
  
• Jan Bandel, tablas
  
• Rune Carlsson, trummor
  
• Hawkey Franzén, gitarr
  
• Palle Danielsson, bas
  
• Mats Hagström, cello
  

Det var inte jazz, inte pop, inte rock - möjligen var det progg men framför allt var det Björn J:son Lindh. Med facit i hand är det alltid lättare att sätta etiketter om det nu är viktigt och för er som inte växte upp med musiken är det måhända bara musik som vilken som helst, men då, i början av 70-talet var det här klanger som aldrig hade hörts. Åtminstone inte i min kretsar. Det var en helt ny värld som öppnades upp av spännande musik med starka influenser och inspiration från mellanöstern blandad med Björns kluriga penna. Det var också uppenbart att Björn var en ekvilibrist på sitt instrument och med ljud och klanger som var helt nya för mig. Möjligen med några om än små kopplingar till Ian Andersons (hos Jethro Tull) sound.

[Bebop]

Ramadan slog "så där" men inte som uppföljaren Cous Cous som kom året efter 1972. Den klämde sig in på dåvarande Kvällstoppen, som var ett program som sändes var tisdag med veckans 20 mest sålda skivor. Enligt Wikipedia, så låg den där 6 veckor som var rätt så anständigt för den här typen av musik. Mitt eller vårt ex bidrog fru Bebop med då den ingick i hennes lilla skivhög. Hon hörde den på en fest och blev helt betagen.

Musiken är ligger nära Ramadam och musikerna är i stort desamma plus några nya afrikanska percussionister och inte minst Janne Schaffer vilken kom att bli Björns bästa kompis både på och utanför scen. De arbetade tillsammans in i det sista.

Björn J:son Lindh lanserades även utomlands. Hur lyckosam han var där vet jag inte, men det har hela tiden varit Sverige som varit Björns hemmaarena. I USA distribuerades plattorna av CTI och han lanserades där som Jayson Lindh

[K-man]

Här blir till att lyssna igenom förstår jag...för mig sträcker sig inte J:son Lindh:s erfarenheten långt alls...men det man hört visar helt klart en toppmusiker!

\\K-man

[Richard]

Upphör ej att förvånas över kunskaper, erfarenheter och mångfalden på detta forum!!

Richard

[Vox]

Inspirerad av tråden har jag idag lyssnat på Ramadan. Givetvis på vinyl.

[calm]

Du berör ett för mig traumatiskt ämne, nämligen då jag i tron att den digitala revolutionen skulle frälsa värden, sålde av i princip hela min vinylsamling. Björn fanns med i den samlingen som tyvärr aldrig återköptes.

Jag har naturligtvis en rad liveupplevelser med Björn, dock de senaste i samband med hans återkommande julkonserter med Janne Shaffer som ett minne. Stämningsfullt och vackert så det förslår.

Man brukar säga att kon saknas inte förrän båset är tomt och i Björns fall har jag dessvärre tagit honom för given, liksom andra musiker i hans generation. Ramadan innehåller ett knippe av för mig betydelsefulla musiker som min favoritgitarrist Jojje Wadenius, min favoritpianist Bobo Stenson mfl. Så egentligen blir slutsatsen att se så mycket livekonserter som möjligt, man vet aldrig vem som står på tur. Sedan kan man sitta hemma och njuta minnen med inspelad musik som stöd för svunna liveupplevelser.

Jag har egentligen aldrig gillat musikvideos, men frågan är om man borde ompröva den inställningen. Har alltid tyckt att bilden stör musikupplevelsen. Men kanske borde man testa. Björn måste finnas på ett otal inspelningar på SVT.

Calm

[Bebop]

Jag har egentligen aldrig gillat musikvideos, men frågan är om man borde ompröva den inställningen. Har alltid tyckt att bilden stör musikupplevelsen. Men kanske borde man testa. Björn måste finnas på ett otal inspelningar på SVT.

Jag kan inte förstå det på annat sätt än att SVT firat jul eftersom SVT Play saknar Björn J:son Lindh i sitt arkiv. Jag tänker skriva till dem och försöka förmå dem att göra ett hyllningsprogram till honom. Björn höll ganska låg profil utåt med sin person men inte med musiken. Jag kan undra hur många det är som har kikat på sin blockflöjt och undrat hur i helsefyr han kunde få ut de tonerna han fick ur den lilla pipan.

Här är ett kort klipp på dryga 8 minuter från Skansen Nyårsafton 2007 med Janne Schaffer och Stefan Blomkvist samt kör där de spelar Norrland och den underbara Härifrån till evigheten

[eliot]

Sommaren 2011 besökte jag med "the usual suspects" Bebob och vi lyssnade då på en konsert som ägde rum vid stenbrottet i Spraglehalls naturreservat:

Förutom Janne Schaffer spelade Björn J:son Lindh och Stefan Blomquist

inför en publik som satt på gräset eller på fällstolar

[byZan]

Trevlig tråd som väcker minnen från ungdomsåren

Lite annorlunda musik som inte fångade mitt intresse direkt, men gillade flöjtens ljud.När skivan hade spelats några gånger på radion så köptes skivan på vinyl och jag diggade ofta tillsammans med min mor, hon blev ofta tårögd fast glad. Att Björn sedan kom att spela med Janne Schaffer var nog en fullträff, två grymt bra instrumentalister kunde ju inte bli fel. Janne blev ett välkänt ansikte i mina "hoods" (Blackeberg) och han och Björn spelade ofta runtom i Stockholm.

Att Björn nu inte längre finns med oss känns lite overkligt, men så som skrivits i tidigare inlägg så får man ta fram gamla skivor och minnas tillbaka på tiden då man förmodligen grundlade sitt intresse för musik, Björn och Janne var absolut medskyldiga till det intresset, tack!

/byZan

[Bebop]

Björn är född i Arvika eller som han själv säger - Jag är född i Värmland - jag anser det vara av största vikt.

Björn startade sin musikkarriär tidigt. Han spelade bl a saxofon i ett lokalt dansband som fjortonåring och i en intervju med Sydsvenskan inför hans 65-årsdag "avslöjar" han att erbjöds en plats i dansbandet Vikingarna. Han valde dock en annan väg.

Sin formella musikutbildning fick han på Ingesunds Musikhögskola och på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm med piano som huvudinstrument och flöjten lite vid sidan om. I Sydsvenskan-intervjun säger han:

– Blir man en jättebra pianist får man ägna sitt liv åt att klä sig i sig frack och bo på hotellrum. Och lyckas man inte, blir man pianolärare. Ingetdera lockade. Det fick bli flöjten.

Jag har inte all J:son-plattorna, långt ifrån så här blir bara några axplock. Efter Cous Cous kom i tur och ordning Sissel (1973) och Boogie Woogie (1974) - båda på Metronome. Sista Metronome-plattan var Raggie som släpptes 1976.

Hittills hade Björn omgett sig med sina musikvänner här i Sverige med Janne Schaffer i spetsen och jag vill också hålla fram den fantastiska basisten Stefan Brolund som jag menar spelade en viktig roll på många av Björns plattor. Med Raggie spanade Björn västerut och mönstrade en del amerikaner på några spår, bl a saxofonisten Ernie Watts, pianisten Don Grusin och den nya och då okända gitarristen Lee Ritenour. De spåren var inspelade på Muscle Shoals Sounds i Sheffield (Alabama). Övriga spår hos Metronome i Stockholm.

Musiken här är lite annorlunda än tidiga J:son-plattor. Lite mer fusion men fortfarande Björn J:son Lindh.

[Bebop]

Sommaren 2011 besökte jag med "the usual suspects" Bebob och vi lyssnade då på en konsert som ägde rum vid stenbrottet i Spraglehalls naturreservat:

Det var en härlig julikväll som återkommer vart år. Ett gammalt stenbrott som brutit gatsten till paradgator i många huvudstäder runt om i Europa och alldeles intill ett naturreservat längs med kusten med utsikt över Hanöbukten. Inledningsbilden är från samma konsert. Här ytterligare en bild med en av de "suspecta" i färd med förevigande.

Scenen var provisorisk. Nu har det blivit en fast och permanent scen som integrerats mot stenbrottets väggar vilket gett en helt annan akustik.

[byZan]

Det var en härlig julikväll som återkommer vart år. Ett gammalt stenbrott som brutit gatsten till paradgator i många huvudstäder runt om i Europa och alldeles intill ett naturreservat längs med kusten med utsikt över Hanöbukten. Inledningsbilden är från samma konsert. Här ytterligare en bild med en av de "suspecta" i färd med förevigande.

Scenen var provisorisk. Nu har det blivit en fast och permanent scen som integrerats mot stenbrottets väggar vilket gett en helt annan akustik.

Sådana där små smultronställen för musik finns lite överallt i vårt avlånga land och de är värda ett besök bara för få sitta i gräset eller kanske i en liten fällstol för oss gamla. I Norrtälje finns också ett ställe ner mot sjön som jag gärna besöker, blues eller jazzfestival spelar ingen roll, det är gemenskapen och musiken som drar mest.

/byZan

[calle_jr]

Tack för denna tråd!

Det var lustigt för jag kom på mig själv att bli överrörd när jag på julafton lyssnade på "Ska nya röster sjunga".

Jag tänker skriva till dem och försöka förmå dem att göra ett hyllningsprogram till honom.

[lindome]

Har plockat fram Raggie och Sissel.

Gillar båda, kanske Raggie är mer lättillgänglig rent musikaliskt!

Sänk ner nålen på The Pond, höj volymen och njut av svänget

Stefan Brolund är en grym basist!

[shaft]

Fin tråd Bebop!

Konstigt med J:son är att jag just i dagarna spelade hans musik på stereon för min äldsta dotter med kommentaren "Världsklass!" Som jag brukar säga med J:son ( och Schaffer).

Sen köpte jag hans Bike Voyage II i en testpressing med annorlunda omslag dagen innan dog. Otroligt ljud i den!

Kommer att följa tråden noga ;-)

[Bebop]

Av anledningar jag inte känner till bytte Björn till skivbolaget Sonet, som många förknippar med Sverige. Rötterna är dock danska och startade där 1957. Den svenska grenen kom senare. Första plattan på nya bolaget kom 1978 med den lite hemlighetsfulla titeln Bike Voyage II. Jag har försökt leta efter ledtrådar om vad som döljer sig bakom titeln men utan lycka. Kan det vara så enkelt att det handlar om musikaliska bilder från en cykelsemester eller något ditåt? Låttitlarna berättar om helikoptrar, vikar, hotel, båthusklubb mm, så varför inte?

Musiken är mer besläktad med hans tidigare skivor där influenserna från arabisk musik är med igen och blandas med oerhört vackra scener från som vi gärna kallar den nordiska tonen. Rätt så proggigt...

Janne Schaffer och Stefan Brolund är tongivande i kompet men här lyfts också Lennart Åberg fram med sin sopransax som får stort utrymme. Ljudet är också annorlunda mot Metronome-plattorna även om det är samma studio. Och som Shaft redan varit inne på så är det ett välmixat album med utmärkt ljud. En av hans bästa, tycker jag.

Vid den här tiden stod förmodligen Björn J:son Lindh i topp på många sätt. Bra album och en identitet som etsat sig fast i en ganska stor publik. Janne Schaffer och Björn J:son Lindh var eftersökta musiker till musik- och jazzfestivaler. Prislappen var därefter för arrangörerna. Detta vet jag eftersom jag då ingick i musikeravdelningen för Jazzfestivalen i Åhus-Kristianstad. Alla ville ha dem till sina festivaler, även vi.

Framgångarna blev inte mindre efter nästa album; Våta vingar från 1980. I de artiklar som skrivits om Björn i samband med hans dödsfall sägs att inledningslåten, Brusa högre lilla å är den låt som etsat sig fast hårdast i folkhopen. Kanske är det så. Musikerna är i stort sett de samma som på förra även här med undantag av framför allt trummisen Per Lindvall.

Melodin står i högsätet, det svänger och det svävar och det är lite mindre progg och mer new age viket gavs en del sura kommentarer kring på sina håll. Jag tycker det är ett helgjutet album i var J:son-samling. Även ljudet på denna är av ädel karat.

[Bebop]

Björn J:son Lindh har i stort sett under hela karriären varit sin egen, dvs han är inte förknippad med något band eller grupp. Det innebär ju inte att han varit ensam. Han har samarbetat med mängder av musiker och konsertsammanhang. Men det finns en musiker som han förknippas med och har så gjort sedan början av 70-talet. Deras samarbete var lika tätt som jazzmusikerna Arne Domnerus och Bengt Hallberg. Jag talar naturligtvis om Janne Schaffer som vid sidan om musicerandet blev Björns bästa kompis. Björn uttryckte sig så här om samarbetet i Sydsvenskan 2009:

- Jag kommer från det klassiska hållet, Janne från rocken, vi befruktar varandra, konstaterar Lindh. Och så är vi överklassyngel, båda två.

Janne på Fritt spelrum sommaren 2011

Men det har också funnits andra musikaliska partners i Björns karriär. Här ett montage med följande musiker:

Överst från vänster:

Cornelis Vreeswijk (prentation överflödig)

Jan Akkerman (en annan holländare och gitarrist och som blev känd för en större publik med proggbandet Focus)

Jon Hiseman (engelsman och trummis. Känd framför allt från sitt legendariska Colloseum)

Nertill från vänster:

Staffan Scheja (som han spelade mycket med under en period inklusive skivinspelningar)

Torbjörn Carlsson (kanske mindre känd för den stora allmänheten men de samarbetade mycket under senare år. Torbjörn är gitarrist tillika fotograf).

Jag har inte grävt så djupt i Björns totala discografi, men han finns med i många sammanhang och med många musiker. Här 3 exempel som jag drog fram ur hyllan utan djupare famntag.

[calle_jr]

Jon Hiseman (engelsman och trummis. Känd framför allt från sitt legendariska Colloseum)

Hiseman spelade ju även med Dick Heckstall-Smith, Graham Bond och Jack Bruce, så Jayson Lindh var onekligen i fint sällskap.