Antingen så har jag tidigare inte lagt märke till dem, eller oxå har det den senaste tiden ökat med annonseringen av gamla rullspelare...har sett ett dussintal annonser denna månaden! Revox, Tandberg, Akai osv....

Det verkar som det fortfarande är produkter som nyttjas här och var i seriositet och kvalitet. Jag läste bland annat om ett band som tydligen har i stort sett all sin playbackmusik vid framträdande på just A77:or! De har de framme på scenen och sköter om dem själva under framträdandet...klart kul användning!

Månaden börjar gå mot sitt slut och Euphonia vill då tacka alla som bidragit till trådens uppbyggnad! Ett speciellt stort tack till eliot som hjälpt till med tyska språket, vilket undertecknad inte är SÅ vass på

...snart är det dags för en ny månad....lite mycket för mig just nu, men vi får väl se om vi inte tillsammans får ihop något..



\\K-man

Ja det verkar vara rätt många som använt rullbanspelare väldigt länge, varför det säljs så många just nu är egentligen en gåta.

Kom att tänka på att jag såg en Revox A77 på en Supertrampkonsert 1978 på Scandinavium. Dom hade denna för ljudeffekter bl.a. ett avsnitt från ett tal av
Winston Churchill..."...we will never surrender..." detta lades in i en av låtarna.
Revoxen stod placerad längst bak vid mixerbordet.

- Det har säkert att göra med att man upptäcker att man inte använt bandspelaren på 10-20 år och sedan flyttar man kanske och då är frågan vad man skall göra med "åbäket"

- Själv spelade jag in nästan alla "10 i topp" mellan 1967 och 1972 på en AGA-bandspelare. Den var robust men lite billigare än en Tandberg (600kr mot 1200kr tror jag). Jag har inte lyssnat på banden sedan dess men har övervägt att överföra dom på mp3 - ljudkvalitén är ju i vilket fall som helst inte speciellt bra

Min far har en Revox A77 som är mycket litet använd och nog inte har använts de senaste 10 åren....tyvärr är det en 4spårs och dessutom har den inte highspeed

- Det går att få tag på inspelade tonband från 50- och 60- talen (t.ex. RCA Living Stereo) men då behöver man en tvåspårsbandspelare om jag förstått saken rätt

Helst skall den naturligtvis ha rör - och modifierats av Tim deParavicini

Jag har inte varit inne på forumet på ett tag men har nu läst lite här om rullbandarnas liv och leverne. Jag vill bara skriva lite om det som jag vet i den här saken. När det gäller mångkanaleriet så var det nog så att Ampex kom med sin första 3-kanalare 1956 och inte 1949. Den första mångkanalaren i Sverige som var en Ampex 300-3 och som levererades i mars 1959 till Europafilm. Det var den största och modernaste studion vid den tiden. Den första inspelningen som den här maskinen kom att användas till var en av de sista inspelningarna som gjordes med Jussi Björling .... det var på konserthuset i Stockholm och tekniker var Bengt Runsten och Olle Swembel. C.R.Fine gjorde sina första 3-kanalsinspelningar för Mercury 1956. När det gäller Tim deParavicini så har jag för mig att SR i Stockholm har låtit honom bygga om en Studer J37 till tvåkanaler på 1":s band. J37 är från början av 60-talet och den är en 4-kanalare för 1":s band. RCA-Victor och några andra skivbolag började att släppa förinspelade band i stereo på mitten (1956)av 50-talet och det var två år innan stereoskivan introducerades. De här banden var tvåspåriga (2/2) till en början för att sedan bli 2/4-spåriga. I Sverige börja man tillverka förinspelade band hos Europafilm under namnet Phonoband och det var 1959. I ett nummer av LTS tidskrift "Ljudteknik" från 1959 kan man läsa en artikel om en snabbkopieringsanläggning som DBF (De Blindasförening) köpt för att kunna snabbkopiera sina talböcker. Den här snabbkopieringen var av märket Ampex och bestod av ett antal modifierade 300 maskiner där mastern rullade med 60"/sek. (152,4 cm/sek) Sedan det här med att spela in på 35mm magnetisk film. Det fanns ett skivbolag i USA Everest som började med det som sin grej. När bolaget sedan gick i kk köptes utrustnigen av C.R.Fine som använde den vid några av inspelningarna som han gjorde för Mercury. Det här med 35mm var nog ingen större hitt eftersom man blev tvungen att kopiera över magnetfilmen till ett annat format för att kunna redigera materialet. Det finns också andra synpunkter som man kan ha på mediet.
Om vi går över till banspelare där motorn styrs med hjälp av ett tachohuvud....jag har för mig att det var Stefan Kudelsi/Nagra som var först med den tekniken i sin Nagra III som såg ljuset i början av 60-talet. Till sist vill jag tillägga att de data som banspelartillverkarna uppger oftast är sämre än verkligheten. T.ex så har jag en stereo Nagra IV-S som vid 19,05 cm/sek. har en lägsta frekvens över band på 10Hz -2dB. Den lägsta frekvensen bestäms av spaltbredden på in och avspelningshuvudet.
Eliot skriver:
- Det går att få tag på inspelade tonband från 50- och 60- talen (t.ex. RCA Living Stereo) men då behöver man en tvåspårsbandspelare om jag förstått saken rätt
Jag har några band från RCA Living Stereo och dom är 2/4 och brusar ganska mycket precis som alla förinspelade band som jag har och har hört. Vad jag minns så var det bara Phonoband som kunde leverera 2/2 kopierade band.

Perfekt komplettering gcs, tackar!

\\K-man

Jag hoppas att få hjälp av gcs expertis när det gäller inspelningar när vi startar en nostalgi-tråd om stereoinspelningar under 50- och 60-talen.

- Jag har ett antal 35mm inspelningar från Everest, Command Records, Mercury Living Presence och Philips.

//Eliot

Hej Eliot! Command Records hade jag alldeles glömt bort och ändå har jag ett par tämligen spektakulära stereoinspelningar som var så vanligt på 60-talet. Men det där med Philips ställer jag mig mer tveksam till....Philips har väl aldrig givit ut eget material som är inspelat på magnetfilm. Var det inte så att Philips köpte Mercury Records någon gång i slutet av 60-talet och då fick man ju också deras 35 mm:s original. Apropå Philips och film så utvecklade dom en inspelningsapparatur som kom till användning på 40-talet efter det stora kriget. Inspelningsmetoden kallades för Phillips-Miller och var ett slags bandspelare. Bandet var en svart filmremsa som graverades med ett litet spår. Det såg ut som ett optiskt ljudband på en film inspelad enligt tranversalmetoden. Skärverktyget såg ut som en trubbig kniv. Jag har bara hört ett par sådana inspelningar och jag tror inte att det fanns någon sådan maskin i Sverige.... däremot så lär det ha funnits i Norge. När man lyssnar på en Philips-Miller inspelning så kan man se att frekvensomfånget inte är speciellt stort men dynamiken är bättre än väntat. Efter kriget så överfördes ett antal AEG/Telefunken Magnetophon tonbandgeräten till USA där man vidareutvecklade tekniken och Ampex blev det största kända varumärket. Magnetophonen uppfanns av en ingenjör vid AEG, hans namn var Eduard Schüller (Här är det stor risk för stavfel)och det var 1935. Hela det här projektet höll på att gå om intet p.g.a. en stor brand som så när höll på att förstöra hela projektet. Till de första bandspelarna använde man ett slags järnpulver belagda pappersband som tillverkades av BASF. De här banden hade en stor nackdel i att inspelningarna var behäftade med ett starkt brus och ett begränsat frekvensomfång. 1940 upptäckte två tyska fysiker (en av dom hette von Weber) ....om man tillför HF vid inspelningen så kan man minska bruset och öka fekvensomfånget avsevärt.

Jag förstår nu att vi har ännu en fullträff bland våra medlemmar för att göra faktatunga nostalgitrådar! Underbart gcs!

\\K-man

Jag visste att Du har oanad kunskap när det gällde bandspelare och inspelningar

Jag har skivan framför mig



Sviatoslav Richter
Liszt Piano Concerto No. 1 & 2
London Symphony Orchestra
Kyril Kondrashin

Philips STEREO PHS 900-000 "An original 35mm Film Recording" - finns ej som Mercury Living Presence

Om jag förstått det rätt så var det en gåva från Mercury till de nya ägarna Philips. På etiketten står det "Philips Records, Chicago, Illinois...
- så på sätt och vis har Du rätt för den är inspelad av Mercury men utgiven på Philips och jag vet inte om Philips själva någonsin har spelat in på 35mm film

Det förekommer många senare Philips-utgåvor av denna berömda inspelning och där nämner man inte att originalet är på 35mm film


Philips 835 474 LY

Detta är en typisk Mercury Living Presence inspelning (Mercury stamper) med högt vinylbrus men oerhört dynamisk

Ron Penndorf skriver i Journal of recorded music att RCA redan i början på 40-talet spelade in på ljudfilm. Det var en optisk inspelning på 35mm film till skillnad från Mercurys inspelningar som var på 35mm magnetisk film.

Det var mycket experimenterande under 40- och 50- talen

Frågan är om man ska räkna med den musiköverföringen som man gjorde på 1880-talet mellan Paris operan och en annan lokal via telefontråd.... och det i stereo. I Danmark fanns det en man vid namn Valdemar Poulsen som anses vara den som uppfann den magnetiska inspelningtekniken. Poulsen konstruerade en sorts trådspelare där man spelade in på en några mm tjock ståltråd....inspelningstiden var bara 50 sekunder men han belönades för detta på världsutställningen i Paris år 1900. (Jag minns det som igår) Att RCA gjorde försök att spela in på 35 mm optisk film förvånar mig inte alls....men frågan är om man gjorde det i stereo. Annars spelade man in filmmusiken till Walt Disney´s film "Fantasia" i stereo på optisk film. Filmen hade premiär i USA 1940 och musiken finns utgiven i stereo både på vinyl och cd. Jag tror att man kan köpa DVD-boxen inklusive två cd-skivor....men det låter mycket illa. Man kan säga att stereo-utvecklingen skedde inom filmindustrin där man hade möjligheter att synkronisera flera perfomaskiner. Det finns också en cd inspelad i stereo från 1941 med Glenn Miller and his orchestra. Musiken ingår i en film som Century Fox gjorde. Jag vill säga om de här musikinspelningarna som gjordes på optiskfilm är tämligen frekvensbegränsade....jag har aldrig sett någon film från 40-talet där frekvensen överstigit 7KHz dessutom är ljudet inspelat enligt intensitetsmetoden vilket innebär att man får ganska högt brus. Ljudspåret på en sådan film ser ut som en liten tunn gråskala.
Eliot: skivorna med London Symphony Orchestra och Kyril Kondrashin är inspelade 1961 så det kan ju stämma med när Mercury och C.R.Fine började att använda sig av 35 mm perfo. Vitsen med att använda sig av 35 mm var att man fick plats med tre stycken 6,25 mm ljudkanaler som då motsvarar tre fullspårs 1/4":s band. Sedan var det väl tänkt att man skulle få lägre svaj eftersom bandet drivs av ett eller flera sammankopplade tandhjul. Det tråkiga var att den filmbas alltså bäraren som man använde kunde krympa och då fick man ju mekaniska problem som kunde resultera i svaj. Jag vill avluta det här inlägget med att berätta om att jag har hört live inspelningar i stereo som var gjorda under kriget i Tyskland.(1940) Inspelningarna var gjorda på dåtidens bandspelare från AEG/Telefunken på bredare band än dom vi använder idag och inspelade med en bandhastighet på 100 cm/sek. De här banden hittades i något gammalt arkiv i Ryssland och jag hörde ett av banden i radio för några år sedan.

Vad vi inte har talat om är mångkanalstekniken alltså att kunna spela in på flera kanaler samtidigt eller att kunna göra pålägg vid olika tillfällen. Den äldsta maskinen som har tillverkats för fler än 2-kanaler var en 35mm kärra för magnetiskfilm.(en acetatfilm belagd med ett järnoxidskikt) Den här maskinen beställdes av filmbolaget 20th Century Fox' s 1953 för inspelningen av filmen "The Robe" (jag vet inte vad filmen heter på svenska) som spelades in i Cinemascope format med Richard Burton och Jean Simons i huvudrollerna. Ampex som tillverka maskinen och som användes till flera andra filmer. Ampex och RCA som var för sig höll på med att utveckla vid den här tidpunkten(1954, 56) någon typ av videobandspelare som baserades på breda band och som slutligen kunde pressenteras som färdig 1956 av Ampex. Som en spin-off till det här lät Les Paul Ampex tillverka en 8-kanalare med "sel-sync". Sel-sync är ett av Ampex registrerat varumärke som tillåter att man samtidigt som man spelar av en tidigare inspelning ex.v. spår 1 via inspelningshuvudet också kan spela in spår 2 i exakt synk. Nu vet jag inte riktigt vilken bredd magnetbandet hade men troligtvis var det 1". De första videobandspelarna för professionellt bruk använde 2":s band men det var så att man lade på oxidskiktet diagonalt på videobanden. Det dröjde länge innan bandspelare med 8-kanaler blev allmänna, mer än tio år. Skivbolaget Atlantic köpte en 8-kanalare med vilken man spelade in Ray Charles-"What´d I Say"...det var i februari 1959. George Martin och The Beatles använde vid deras andra skiva en Studer J37 som var en 4-kanalare på 1":s band. Teknikerna på EMI ansåg vid den tiden att breda band var det enda tänkbara för att minimera fasfel i diskanten. När man spelade in Sgt. Pepper använde man två J37:or som man lyckades synka tillsammans med en teknik som var vanlig innom filmen. Det gick ut på att man spelade in bakgrund + sång på tre spår och på det fjärde spåret spelade man till sist in 50Hz. När man sedan spelade in på den andra J37:an lät man den inspelade 50Hz:en styra den andra maskinen när man spelade in 40 stråkar (enl. G.Martin)på spår 1. Sedan var det bara att spela in 40 stråkar till på spår 2 tills man fick sammanlagt 160 stråkar, därav kakafonin i Sgt. Pepper. Den här tekniken kräver stor noggrannhet innan man kan starta banden.