Kan du förklara "Use C2-error pointers ..."lite närmare, plundin?

Jag har valt att inte klicka i den, eftersom jag fått för mig att man då får en mer summarisk kontroll av CD-skivan; dvs att Use C2-error pointers innebär att läsaren jobbar som en CD-spelare och "gissar" värden vid fel på CD-skivan/oläsbarhet. Jag har då tänkt att det är bättre att programmet vid rippningen tjatar och tjatar sig förbi felet på CD-skivan (om det går) i stället för att gissa... Tänker jag fel där?

/ Ulf

QUOTE (ulfsan @ 2010-04-07 22:36 )

Kan du förklara "Use C2-error pointers ..."lite närmare, plundin?

Jag vet inte om jag kan förklara det på nått vettigt sätt..
Men min förståelse av skillnaden är att den fortfarande "läser lika mycket" i paranoia-mode, men att när den skall läsa svår/oläsbara sektorer så använder den C2-informationen att bättre approximera det som "inte finns" .. dvs. man slipper att det bara blir oljud när man har skadade CD..
Detta sagt, av bort åt 1500 CD som jag rippat hitintills så har jag haft problem med exakt tre skivor! (alla tre köpta begagnat), och på alla tre har skadan var så omfattande att den gjort större delen av spåret oläsligt. På en av skivorna vad TOC skadad så skivan gick inte att läsa över huvud taget..

Sedan om jag har förstått rätt eller fel det är en helt annan fråga!

läs lite mer om C2 här! (engelska)

/ptr

Det vore bra om det funkade som du skriver, plundin. Det går ju minst dubbelt så fort att rippa med "C2-error-rutan" ikryssad enligt min erfarenhet. Men eftersom jag inte känner mig riktigt säker på att det då inte blir slarv i rippningen och eftersom jag inte har så bråttom, så låter jag den vara oifylld... Ska dock läsa på mer och kan komma att ändra mig.

Det gör ju inget att det går dubbelt så fort om det ändå blir lika bra!

/ Ulf

Ännu ett begrepp att lägga på minnet.

QUOTE (ulfsan @ 2010-04-08 08:55 )

Det gör ju inget att det går dubbelt så fort om det ändå blir lika bra!

Sannt!

Jag har inte gjort några omfattande tester! men på några få utvalda spår som jag vet är "svåra" (med "mycket" rumsinformation) med har jag testa XLD med och utan C2 korrektion och jag hör ingen skillnad med mina "guldöron" ... (har framförallt gjort lyssningsjämförelser med RME HDSP 9632 analogt/balanserat till Harmony Design EAR90e till Sennehiser HD650 och ABX val i Foobar med bildskärmen släkt)

Jag rekommenderar att du testar själv!

/ptr

Massa bra input....fyll GÄRNA på!

...min första rippning gick iallafall bra...och den bekräftades ha blivit korrekt utförd. Skönt!

Så var då nästa steg....skulle Jriver MediaJukebox svälja denna rippning. Jag sparade FLAC-filen på ett usb-minne och pluggade i det i min spelare. Startade MediaJukebox och valde att spela det spåret...och vips så spelade det och coverart visade sig så fint. Funkade alltså även det.

Så....då XLD verkar ge bra resultat och allt verkar fungera så kvarstår väl bara en sak. Alla mina tidigare FLAC:ar ligger på diskar med NTFS formatering. Vad gillar MAC detta?

Jag har hört någonstans att detta inte spelar helt hundra (MAC vs NTFS)....vad har ni för erfarenhet? Skall jag behöva skaffa fler diskar för att kunna formatera dem med FAT32 eller vad det nu kan behövas?

Någon?

\\K-man

Hur går det för er med rippandet?
Själv var det första dagen för mig med XLD...

Vart tar man vägen om XLD inte hittar taggarna och hur gör man i iTunes om man inte hittar albumcovers automatiskt?



Hur har ni kategoriserat/taggat onlika utgåvor? Japan/usa/olika pressar, xrcd, DSD, guldskivor osv...

Vad gäller rippandet har jag tröttnat lite grand - men det är inte XLD:s fel... Faktiskt inte så kul att rippa för att lägga på hårddisk för att sedan lyssna. Enklare att lyssna direkt på CD-skiva eller lyssna på radio ...

Om XLD inte hittar databanken med uppgifter om artist/musik får man fylla i det manuellt själv "för hand"... Många albumcovers finns inte utlagda. I de fallen scannar jag in omslaget med egen scanner och gör om bilden i rätt format. Bilden ska heta cover.jpg och läggas i samma mapp som musikalbumet. iTunes har ju inte med XLD att göra, så där kan jag inte svara (använder inte iTunes själv). Kategorisering är upp till det egna ordningssinnet

Mer att läsa som jag skrivit om området finns i tråden http://www.rauna.forum24.se/rauna-about225.html på annat forum.


Mvh / Ulf

Någon får också gärna förklara fördelarna med komprimerade losslessformat (Flac mm) jämfört med okomprimerade (AIFF)?

Om vi går på spåret att okomprimerat tar mer utrymme så jämför i alla fall jag med vika prisklasser mina CD-spelare varit i
och för likartade pengar skulle jag få både utrymme och säkerhet tillräckligt för att klara av 3e världskriget.


Så frågan är vad är det jag missat med tex Flac?

Fördelen är naturligtvis att filerna blir mindre - ungefär hälften så stora - och att man därmed sparar diskutrymme (och pengar). Har man inte några begränsningar vad gäller dessa krav kan man naturligtvis spara okomprimerat.

Formatet på en CD läses "rakt av" okomprimerat in i datorn som Wave. Wave har nackdelen att den inte lagrar taggar till låtarna. Som alternativ kan man då lagra filen i Flac och man får då med taggar (förutom att man sparar plats). Flac komprimerar inte ljudet utan packar bara ihop filen så mycket det går utan att förstöra några ettor och nollor (jfr Zip-fil vad gäller skrivna dokument).

Om man kan tänka sig att använda Apple-världen (och det kan ju inte alla), så är AIFF ett helt okomprimerat format som även lagrar taggar. Dessa filer blir lika stora som originalfilerna på CD-n (ungefär som Wav). Vill man minska storleken på en AIFF-fil kan man packa ihop den till en Apple Lossless. Då behåller den taggarna och blir i storlek och funktion ungefär som en Flac-fil. De lärda strider om vilken som låter bäst (eller om det överhuvudtaget finns någon ljudskillnad); Flac eller AppleLossless.

Om man blir helt frälst på Applevärlden och man med sin Mac-dator börjar använde de funktioner som öppnar sig att på olika sätt hantera ljud i sitt boende, så tycker jag nog att AppleLossless börjar bli ett alltmer lockande alternativ att satsa på. Man kan ju med funktionen Airplay skicka ljud till en liten Airport Express eller andra Apple-datorer och man har fullständig integration med sin iPhone och/eller sin iPad(2).... Homesharing gör att iPhonen/iPaden strömmande kan hämta musik från databasen i datorn mm.

Och vad som är viktigt är att alla dessa format ovan är oförstörande, vilket innebär att man kan konvertara tillbaka till tidigare format eller konvertera över till något annat man väljer. (Alla utom Wave, som ju inte har några taggar med sig...)

Ovanstående är hur jag ser på formaten idag efter ett drygt års erfarenhet av joxande med dem. Måste reservera mig för eventuella sakfel eller missuppfattningar från min sida.

Slutsatsen blir alltså - lagra i Flac eller AppleLossless, för då ryms det mer på disken. Och disken kan ju vara en iPhone t ex idag, vilket gör att utrymmet där inte är obegränsat. En iPhone med AppleLosslessfiler lagrade och en in-ear-lur i hög klass (t ex Klipsch Image X10i) låter inte alls dumt...

/ Ulf

En sammanfattning som jag delar. Möjligen med tillägget att Flac är ett öppet format där man minskar beroendet av en leverantör.

Det komprimerade formatet underlättar eller snabbar också upp backuper, om jag vill transportera musik mellan enheter får det plats mer på en sticka t ex. Om vi håller oss strickt till ljudet så har det ingen som helst betydelse, och om det nu ändå är skillnad så menar jag att det är andra fel i kedjan.