Tack, det finns en del kluriga och spännande moment i ett sånt här renoveringsprojekt.

Jag kan ta på mig en del renoveringsjobb - men en del saker kanske måste bytas ut helt. Jag har helt enkelt inte all den mätutrustning man skulle behöva för att renovera till nyskick. Bruksskick är oftast lite enklare.

En bild på panelens baksida visar tre terminaler där den mittersta kontakterar de två raderna av nitar i panelen. Nitarna ser till att membranet är anslutet till biasspänningen på 6kV. Den vänstra terminalen går som synes till statorn på denna sida medan den högra terminalen går via ett hål rakt genom båda statorerna och kontakterar på andra sidan.

Det går också att se ett vanligt fel när nitarna förlorar kontakten med membranet. Det bildas oxid som med tiden effektivt isolerar. Till sist tar det lång tid att ladda upp membranet eller att det inte laddas upp tillräckligt mycket.

Takker, som nevnt tidligere har man en liten drøm om ett fullt vintage Quad oppsett engang.
Hadde ML Aerius for noen år siden, og savner noe av det de kunne oppvise av presentasjon, så kanskje en dag

mvh

Nu undrar nog en del vad det här är för nåt. Till att börja med är detta INTE frekvensgången hos högtalarna även om det är nästan rätt.

Kurvorna visar helt enkelt varje panels spänning fördelat över frekvens. Vi har följande paneler:
- BL vänster högtalare baspaneler
- BR höger baspaneler
- TOL vänster "yttre" diskantpaneler
- TOR höger "yttre" diskantpaneler
- TIL vänster "inre" diskantpanel
- TIR vänster "inre" diskantpanel

Det här med yttre och inre paneler har jag själv definierat för att knyta an till diskantelementets två delar där man i kretsschemat visar två yttre paneler och en inre panel i varje diskantelement.

Baspanelerna är tre i varje baselement vilket ger totalt sex baspaneler i varje högtalare.

ESL:en är alltså en trevägare kan man säga.

Mätningen är gjord med oscilloskop och avläsningen är allt annat än bra - säkert ungefär +-1dB felmarginal. Det ser ut som om signalerna tar "språng" på vissa ställen - det är för att jag inte kan läsa av mellan strecken på oscilloskopsskalan. Med noggrannare mätutrustning skulle kurvan bli jämnare. Oscilloskopsproben "stjäl" nog lite spänning också då kopplingen är ganska högohmig. Vidare dyker förstärkaren med kanske 0.5dB vid 25kHz - men frekvensgången hos förstärkaren är förvånansvärt rak* över hela frekvensområdet från 10Hz till 25kHz. I grafen har jag inte kompenserat för 0.5dB vid de högsta frekvenserna.

Syftet med mätningen var att få en idé om hur lika högtalarna är varandra och vad det egentligen är för spänningar som panelerna "ser". Utan att veta hur det ska vara tycker jag det verkar ganska ok - det är ju inga stora dyk i kurvorna.

Nästa steg (nån gång) blir att mäta frekvensgången i rummet ...

* Enligt spec är Hegel H200 20Hz-20kHz +-0.2dB

Till det nya dammskyddet behöver man en del saker. Bland annat krävs en bit polyesterfilm, t ex Mylar eller Hostaphan. Filmen köpte jag från Micro Flight Tec som säljer den för att klä modellflygplan etc. Till en början funderade jag på om det verkligen var rätt film - men efter att ha satt ihop dammskyddet verkar det ok ... knackar man på det så låter det som de andra dammskydden ungefär.

Man behöver också tejp, här är det polyimidtejp "Kapton", vilket inte är helt rätt egentligen - men jag tyckte den verkade bra för att den är tunn, stark och mycket bra isolator. Man använder den för att isolera i transformatorer och andra elanläggningar. Klistret är också mycket stabilt och "glider" inte av tejpen så att säga.

Epoxylim behövs också - samt aceton. Om man vill kan man skaffa lite grå matt sprayfärg också.

Filmen tejpar (med vanlig tejp går bra) man fast på ett väl rengjort och plant bord. Man kan med fördel spänna filmen en aning - men huvudsaken är att filmen inte har några veck eller bucklor. Där man ska limma tvättar man rent med aceton så att limmet fäster bra.

Sedan är det bara att börja skrapa bort limrester och annat från det gamla dammskyddet - ett skitgöra - men med en varmluftspistol går det lättare.

Därefter förspänner man träramen så att alla sidorna buktar in mot mitten. Om man inte gör det blir filmen inte spänd - det måste finnas en kraft i ramen som drar i filmen från alla håll. Sedan ska man egentligen se till att få en exakt spänning genom att mäta denna med nåt precisionsinstrument - men det är överkurs för denna gång.

Man limmar sedan ramen på filmen och lägger i press ett dygn eller så. Sedan kan man spraya på lite grå färg för att minska ljusreflexer eftersom panelerna syns genom metallgrillen när högtalaren är hopsatt.

Slutligen lägger man ihop mackan av två dammskydd och statorerna samt tejpar med 50mm bred Kaptontejp runt om. Jag ser nu att tejpen på bilden är 20mm ... nåja.

Och så en bild på filmen i lite förstoring. Det ska egentligen vara 12um för baspanelerna men det fanns ingen sådan annat än i storpack, så det fick bli 6um. Jag har läst nånstans att hushållsfolie (gladpack) är 11um men den är så elastisk att den inte går att använda här.

Det som ser ut som ett smaskigt havreflarn är nåt helt annat, svavlet på en tändsticka ...

Djupare än så här kommer vi nog inte i Huntingdons ankdamm ...

Fan, grymma bilder. Vilken porr!

När vi pratar impedanser hos högtalare i närliggande trådar kan det passa bra att ta upp impedanskurvan för ESL-57. Den är allt annat än snäll mot förstärkaren. Vi låga frekvenser är det inga problem att driva med vilken förstärkare som helst men över 5kHz dyker kurvan ner till 2 ohm. Det är inte så kul.

Jag hörde efter hos Hegel om det här driftsfallet och de menade att det skulle inte vara några problem. Hittills har det fungerat mycket bra.

Det har varit en hel del lyssnande för min del på sista tiden ... men här kommer en länk till en snubbe som också renoverat ESL:er. Bra upplägg och fina bilder:

Ernest Ruiz

Jag kanske inte håller med i allt han skriver om dammsugning, tvätta dammskydd, installera dammfilter mm. Man behöver inte dra rengöring till sina extremer.

Man brukar ju få med manualerna till sina högtalare när man köper dem ... men med över 40 år gamla så får man köpa till dem efteråt ...

I den lila manualen får man råd om hur uppställningen bör göras och optimalt lyssningsfält. Man ser också hur man ska koppla in dem till Quad II med försteg.

Den fina svart-vita bilden är fint återgiven (rasterbild). Det är väldigt svårt att se vilken skiva som snurrar på tallriken ... kanske någon vågar sig på en gissning?

Man garanterar bra kvalitet på flera sätt ... och här kan man se priset - £52. Troligen var detta 1968 då garantibeviset är utfärdat.

Den blå boken innehåller en mängd argument för elektrostater och är faktiskt mycket intressant läsning. Begreppet "smoothness" tas upp med innebörden att högtalaren återger den inkommande musiksignalen temporalt mer exakt, dvs transienterna återges mer korrekt än hos vanliga högtalare. Det handlar inte bara om rak frekvensgång.

Fantastisk tråd, Conan!



Ah, det måste vara en 10-poängare. Jag går fetbet

Bach?

Bilden ser ut så här i förstoring ... svårt - men det är inte orimligt med Bach ...

Fast att dema ESL:er med tung orgelmusik känns inte helt optimalt - fast det kanske inte är overtyrer och preludier?

Jättekul tråd!! Vill bara nämna att den mittersta (ljudgrå) sektionen utgör mellanregister/diskant-delen medan de yttre båda är baspaneler...

Sprayen påverkar frekvensgången. Allra bästa låter en ESL57 om man tar bort allt vad skyddsfilm heter, men det är tyvärr inte att rekommendera då damm letar sig in snabbt med gnistbildning och perforering av de tunna membranen som följd. Att jag råkar känna till detta beror på att vi på 70-talet tog fram ett högspänningsslutsteg med rör för direktdrift av mellanregister- och diskantpanelen. Rörsteget ersatte den transformator som sitter i original.


Mvh//BB

Och nu kommer en liten fortsättning på renoveringsarbetet mot bruksskick.

De som hände: Vid isärplockandet av högtalarna fann jag att en av baspanelerna hade en rejäl reva i dammskyddet. För att minimera ytterligare skada bytte jag ut skyddet mot ett egentillverkat av Mylar, inköpt hos MFT. Dock hörde jag att panelen var en aning dämpad jämfört med de andra. Det fick vara så länge.

Tills nu: Jag visste att mylaret var helt och att det måste vara någon form av avledning mellan mylaret och statorerna. Det visade sig ganska snart att oxider "krupit iväg" från en av nitarna. Mylaret kunde med andra ord inte hålla en tillräckligt hög laddning på grund av "kortslutningen". Men, vi talar inte ohm - utan snarare kortslutning med några 10-tals megaohm .

Lösningen blev att rensa bort all tejp runt panelen och noga skrapa bort all oxid vid de drabbade områdena. Sedan avsluta med att maskera runt panelen med kaptontejp (för den höga slitstyrkan och de extrema isolationsegenskapernas skull).

Jag passade också på att tejpa för ett par små hål i det bakre dammskyddet. Se de gula laglapparna i bilden.

Panelen fungerar nu utan hörbara problem.

Då kan man tala om motståndsrörelse

På tal om motstånd - en liten uppdatering av högspänningsmätningen ...



Efter den mycket enkla och grova spänningsmätningen tidigare i tråden har jag nu byggt en egen högspänningsprob med enkla medel. Det lär inte bli helt exakt nu heller - men ett lite bättre mått än tidigare uppskattningar lär det bli.

Det är helt enkelt en spänningsdelare med 1Gohm och 1Mohm. Mätinstrumentet påverkar mätningen via sin 5-10Mohm ingångsimpedans. Det ger en mätning som visar ca 15% för lågt värde. Jag skulle kunna kalibrera bort felet ... men har för tillfället inte rätt resistorer och känner inget direkt behov så länge jag känner till det systematiska felet.

Mäter jag på högspänningsdelen får jag då 1.3V resp. 4.7V efter spänningsdelaren. Omräknat med kompenseringsfaktorn 1150 blir det 1.5kV resp. 5.4kV. Det är med andra ord nära de specade gränserna på 1.5kV+-7% och 6kV+-7%. Troligen kommer 6kV-spänningen att öka något när membranet är fullt uppladdat.

Krokodilklämman är som synes hemmabyggd för att ansluta i jordreferensen. Den är lindad ett antal varv med kaptontejp för att få en god isolering.

Helt underbar tråd. Du ägnar dig åt kulturarbete på hög nivå.

Tack för intresset! Lite handlar det om dokumentation och samtidigt visa andra hur man kan göra för att ordna till dem i spelbart skick. Fortsättningen är nära.

Ett vanligt fel på äldre ESL-57 är att diskantpanelen ger sig. Eftersom statorns ledande skikt sitter på insidan mycket nära membranet, är risken stor för överslag, speciellt med kraftiga förstärkare.

Jag anade att det inte stod helt rätt till eftersom diskanten varit lite dämpad från ena högtalaren.

När man tar isär panelen stångas man mot ett 60-tal nitar som inte ger med sig så enkelt, men det är bara att bita ihop och ta ur en efter en. Lämpligen använder man en trådavbitare med käftar som lätt tar sig in under nithuvudet. En annan metod är att borra ur nitarna - men det visade sig svårare och med mer skräp som följd. Membranet är limmat på den ena statorn - och så länge inte limmet släpper har membranet rätt sträckning - vilket jag ville behålla om möjligt.

Som synes har panelen fått två skador på membranet. Dessutom har beläggningen på membranet (ledande coating) fått en något förändrad karaktär. Den är kvar men ser lite upplöst ut, tveklöst beror det på avledning mellan membranet och statorn vid de två hålen.

Ska man laga panelen till nyskick är det nödvändigt att byta membran i ett sånt här läge, men jag vill testa en lite speciell lagningsteknik.

Tack Conan!
Din artikel ger en verkligen en aptit för ESL!
Det är nog tid att börja kolla annonser igen!

/ptr

Tack Plundin .. alltid kul att sporra intresset för bra grejer (när de fungerar vill säga) .



Här ses membranet, den gula distanstejpen (för den är väl till för att ge en optimal mekanisk koppling mellan vibrerande membran och stator?), statorns grå skyddsfärg och hålen där nitarna suttit.

Lagningsmetoden jag funderat på är enkel. Där överslag skett med hål i membranet och där statorn blivit bränd, isoleras området helt enkelt med tejp. I de tidigare bilderna kan man se några ställen där jag satt små tejpbitar. Det är tunn Kaptontejp för att förhindra ytterligare överslag. Tejpen klarar några tusen volt så det är tillräckligt.

Det stora problemet var att få ner tejp under membranet på den andra statorn, men med samma teknik som man stoppar in modellbåtar i flaskor, så gick det utmärkt.

Nu frågar sig en del om ljudet påverkas? Det gör det säkert - men då de tejpade områdena bara utgör 0.2% av hela panelens aktiva yta är det sannolikt andra problem som är värre.

Och hålen i membranet? Jag lät dem vara kvar med följande argument. Då jag tejpar för ett par hål i statorn så kommer luften att "stå still" (nån expert på luftflöden här?) i området kring membranets hål. Jag tänkte också på den mycket låga vikten hos membranet. Det är sannolikt bättre att låta bli att lägga till membranvikt. Det fungerade fint - men vi får se hur länge det varar ...

Bilden visar anslutningen till en av sektionerna i statorn. Det är tre sektioner i varje diskantpanel och de två yttre är hopkopplade. Den i mitten tar hand om de högsta frekvenserna och de två på sidorna tar hand om mellanregistret.

Statorn är gjord av lila plast. Den grå färgen är ett högspänningsskydd för att undvika överslag mellan membran och statorns elektriskt ledande område. Under den grå färgen (se den fina konturen precis vid hålen mitt i bild) är statorn målad med elektriskt ledande färg som ger en resistans på, om man mäter längs hela statorns längd, mellan 7-14kohm.

M3x8 är inte alltid så lätta att hitta. De flesta K-rauta, Jula, Biltema, hemelektronikfirmor och liknande har inte M3 i sina sortiment (de borde ha) medan Coop (som inte borde ha) hade M3x20 eller nåt i den stilen för 25 spänn 10-pack. Dyrt!!

M3x8 hittade jag på Farnell för 25 spänn i 100-pack. Jag köpte tre påsar - man vet ju aldrig hur många paneler man kommer att bygga om.

Som sagt, M3x8 är optimalt att skruva ihop diskantpanelen med. Använd en bricka på var sida om panelen så att skruven inte förstör plasten.

Sedan är det bara att skruva ihop allt ... det tar en stund ...

Hur låter det då?

Kanon! Även om lagningen nu bara skulle hålla en kortare tid så är jag nöjd att ha fixat det hela.

Review 33 (Hong Kong)

185 forumsidor om ESL-57, ESL-63 och liknande. Pust, intresset för engelska hifiprylar i Asien är stort!

Otroligt kul att följa renoveringen!! Och grattis till ett par nyrenoverade Quad!

Nu får du komma med lite mer detaljerat ljudintryck Vilken musik låter bäst i dom? Hur de skiljer sej mot maggisarna osv.

Det kommer lite intryck inom kort, Kansas ... men först lite mer terapiarbete.

Benen till Quad ESL-57 är ganska korta och anses väl ganska "ute" designmässigt om man tänker på alla arrangemang kring högtalarfötter som finns idag.

Jag tycker dock att de små "glasspinnarna" kläder ESL:erna väl och de är värda en uppfräschning.

Benen gjordes med två olika lutningar - men jag känner inte till när bytet skedde. Man får se upp med detta när man köper ett par högtalare. Tappen (rundstaven) är 1/2" eller nästan 13mm.

Quad använde nån sorts lackfärg som jag inte känner till. Den närmaste jag kunde hitta var en oljebets, Mahognybrun och sedan svart (Tjära) för fästet. Det är inte så svårt att fixa till detta men det krävs tålamod med färgskrapan, sandpappren och sedan infärgningen. Grovlekar 120 och 240 är bra att sandpappra med samt sedan använda en liten svamp för infärgningen. Det går också bra med pensel, låta torka några minuter och sedan torka av överskottet med hushållspapper.

Inte nu igen ... mer bilder på gamla högtalare tänker nog de flesta ...

Det är dags för en av de enklaste reparationerna på en ESL-57. Man kan naturligtvis misslyckas även med denna men gör man sakerna i lugn takt så går det bra!

I honungsburken smälter vaxet ...

Det är E.H.T. eller Extra High Tension -enheten det handlar om. Som tidigare noterats ska den ge 1,5kV och 6kV ut. Läser man på kretskortet står det faktiskt 1,55kV och 6,2kV. Huvudsaken är i alla fall att den ger i storleksordningen rätt spänningar.

Man märker att det är nåt fel ifall högtalaren har svag utsignal eller möjligen distorderad utsignal. Just detta block från 1971 hade bara 0,9kV och ungefär 2,4kV. Det går inte an.

För att laga den så bakar man klumpen i ugnen ca 30 minuter i 150 grader, gärna över en ugnsfast burk eller liknande. En honungsburk verkar också gå bra ... sedan är det bara att sätta dit nya dioder eftersom det oftast är de som ger med sig (läckage i backriktningen).

När man fyllt på bivaxet ser det ut så här. Man fyller i lite i taget för att det inte ska bildas luftkaviteter i vaxet. Det drar ihop sig en aning när det kallnar.

Intressant metod att hålla fukten och dammet borta från högspänningskomponenterna.

1964, Quad ESL-57 pris £52 då, idag ca 8kkr beg och 55kkr nya, 26kkr renoverade
2000, Magneplanar 1.6QR, pris 26kkr nya, ca 10kkr beg
2007, Audiovector Mi3 Signature SE, pris 30kkr nya, ca 10kkr beg
2008, Larsen 6, pris 12kkr nya, kanske 5kkr beg

Vilka är bäst?

De blev supersnygga!


Jag kan tänka mig att vaxet har bra mekaniska dämpningsegenskaper också.

Uppställningen

Alla högtalare har sina styrkor och svagheter. Jag tänker vara lite svart och vit vid jämförelserna så att skillnaderna blir tydliga. Sedan ska nog tilläggas att med annan elektronik, källor och rum kanske resultatet blivit annorlunda - men den fundamentala karaktären ändras nog inte särskilt mycket.

Det jag kört med är en Marantz 7001 CD/SACD (med några små förbättringar), Hegel H200 förstärkare, egna RCA-XLR samt egna högtalarkablar, alla med så låg impedans som möjligt genom korta avstånd och rimligt grova ledare. I vissa fall har två subar, REL Stadium III hjälpt till i den låga basen. SD-kuddar har använts till Magneplanar, stenplattor med gummiunderlag för Audiovector Mi3. Golvet har varit vanlig fiskbensparkett med en tunn matta framför högtalarna. På väggarna har mattor/filt hängts upp på några få ställen, ca 5% av ytorna. Väggarna är gjorda av träbjälkar med papp/murbruk/metallnät. Elförsörjningen är vanlig 2,5mm2 installationskabel dragen till ett vanligt eluttag.

Larsen 6

Styrkorna med Larsen är den mycket lättplacerade högtalaren och med lite dämpning bakom diskanterna presterar den både bas och mellanregister som åtminstone tilltalar mig. Dock kan diskanten bli lite påträngande om man inte dämpar ner den en aning. Röster och akustiska instrument känns naturliga.

Svagheterna är framför allt att det är en liten högtalare och kan inte prestera så höga ljudtryck. Ljudbilden kan också kännas lite platt och tråkig i längden - men den är bättre än många andra konhögtalare ska tilläggas.

Akustisk musik, körer och liknande passar bra till denna högtalare.

Audiovector Mi3 Signature SE

Styrkorna med Audiovector är dess rappa spelstil och tryck i basen. Sedan, efter mycket finlir vid uppställningen, kan man få en otroligt djup ljudbild - men inte särskilt stor egentligen. Det är väl ungefär det man kan säga om dem.

Svagheterna är många, diskanten är alldeles för intensiv och jobbig att lyssna till. Instrument som fiol och piano låter inte på riktigt, utan det låter mer som instrument som olika effekter lagts på. De är inte trogna musiken.

De passar bra till disco, rock och pop. Komprimerad musik spelar bra även den.

Magneplanar 1.6QR

Styrkorna med Magneplanar är framför allt den mycket förtroendeingivande basen. Här är det utklassning av de flesta konhögtalare upp till dessa prisklasser. Med god dämpning i diskantregistren är också återgivningen av cymbaler, s-ljud och liknande mycket realistiska. Ljudbilden är hög och bred. Djupet finns också där om man har gott om plats i rummet att ställa upp dem. Instrument är realistiska, speciellt blås och gitarr.

Svagheterna är framför allt att dynamiken är något begränsad, dvs musik tenderar att inte ta ut svängarna riktigt. Placering av dem är svår då de kräver mycket plats bakom. Basen går inte heller så djupt utan man behöver med fördel lägga till en eller två subwoofers.

Musik man gärna spelar är jazz, pop, små ensembles, lättare rock. Klassiskt är ok men inte helt naturligt.

Quad ESL-57

Styrkorna med elektrostater i stort och i synnerhet ESL-57 är den mycket goda detaljeringen eller tidsupplösningen. Toner separeras från varandra på ett sätt jag inte hört förut - någonstans. Dynamiken är större än någon annan högtalare jag hört och separationen mellan instrument är tydlig även om de spelar "bakom varandra" i ljudbilden. Bas och lägre mellanregister är varmt och skönt återgivna. Brus och knaster är dämpade utan att diskanten saknas när den väl behövs. I stort sett alla instrument spelar trovärdigt inklusive stråkorkestrar och körer. Positioneringen i ljudbilden är riktigt bra och med musik som har "ambiens" kan en mycket stor ljudbild - större än högtalarna själva uppnås.

Svagheterna är besvärande men överkomliga om man har tålamod. ESL-erna kräver plats ute i rummet, precis som Magneplanarna gör. De kräver dessutom 220V nätspänning, nästan ingen ström, men ändå en kabel till. Sedan kan de inte spela särskilt starkt utan går först i "taket" via kompression av musiken för att sedan "klippa" om man har installerat skyddselektroniken. En nackdel är också att de kräver åtminstone en timmes uppladdning om de stått avstängda. För att få den riktigt djupa basen krävs subwoofers av bra kvalité för att matcha den goda detaljeringen hos ESL-57.

Musik man gärna spelar är allt utom disco, tung rock och komprimerad musik. Akustisk och välproducerad musik har fördel såsom jazz, klassiskt, singer-songwriter mm.

Jätteintressant att ta del av dina intryck. Frågan inställer sig naturligtvis - vad gör Du nu? Det blir mycket "å ena och andra sidan", kan jag tro.

Ja, jag tänkte först bygga ett vintagesystem att ställa i ett mindre rum där ESL-57, Quad II och lite sånt skulle få husera. I vardagsrummet skulle Magneplanarna stå.

Det blev inte så. ESL-57 har tagit över efter Magneplanarna. Det är besvärande att inte kunna dra på volymen så mycket ibland - men fördelarna i ljudkvalitet överväger med ESL-erna.

ESL-57 verkar vara en mycket intressant lösning.

Synd bara att de är såpass breda och att de verkar vara ganska ömtåliga.

Rimligtvis har de än mer riktverkan än Magneplanar. Inte omöjligt att en del av tydligheten beror på en mycket ringa grad av sidoreflexion.

Hur upplever du själv förhållandet direkt/reflekterat ljud om du jämför dem?

Om man kör dem utan frontgrill och bakstycke upplever jag att Magneplanarna och ESL:erna har liknande problem med utsläckningar i rummet.

Sätter man dit frontgrillen sker i stort sett bara en påverkan av dispersionen - att diskanten sprids i en lite större vinkel upp/ned och höger/vänster. En del gillar inte det eftersom ljudet blir aningen mer diffust. Jag tycker nog att det är bra med lite större dispersion.

Diskantpanelen har både ett tjockt filtstycke och nån sorts ullfiber baktill, vilket dämpar de höga frekvenserna ganska rejält. Baspanelerna är dämpade av bara ullfiber till ca 70%. Resten är i princip öppet bakåt. Återigen finns det flera som skriver att de gillar att ha bakstycket borttaget - men jag tycker de har fel. Om jag tolkat PJW rätt så har han "byggt in" ett beroende av rätt mekaniskt motstånd från dämpmaterialet. Tar man bort det så ändrar man högtalarens karaktär till det sämre.

Det är med andra ord mycket direktverkan och en liten del reflekterat ljud, vilket gör att placeringen fortfarande är viktig för bästa ljud.

Håller med, höga och smala högtalare är lättare att placera, minns Audiostatic Monolith som var två meter höga men väldigt smala. En kompis hade stackade 57:or som kunde blixtra till ibland

Den mest lättplacerade högtalaren är den man kan tänka sig att ha endast som en möbel. Hittills har jag bara hitta två sådana - finns säkert fler - men de är REL:s subwoofers i referenceserien med nedåtriktade element och snyggt faner samt Larsens högtalare eftersom de kan stå direkt mot väggen. Vi kan räkna in flera av Carlssons högtalare också. Problemet med både Larsen och Carlsson är att det inte går att lägga en duk och ha prydnader etc på dem utan att påverka ljudet. REL:s subwoofers kan man använda som bord.

Doktorn i skåpet

Englandsresan är inte slut ännu. Det är fler matcher kvar och i skåpet står ett gäng rör och väntar på att få värma upp. De är nyförvärv från rördoktorn. I omklädningsrummet står spelarna och håller som bäst på att klä om sig ...