QUOTE (Kent_n @ 2007-09-28 07:18 )

Seieproduktion o de ni gör på beställning,
MVH
Kent_n
På annan plats i detta forum, (http://www.euphonia-audioforum.se/forums/index.php?showtopic=4552&pid=63667&st=0&#entry63667 ) skriver P. Lundin:
"Jag håller helt klart med Helios, produkten/erna har ju helt klart underordnad betydelse, det är ju konstruktörens ideer, själ och historia man vill ha insikt i. Djupare hemmahos-självbiografier där vi som euphoniaanvändare kan vara interaktiva!"Jag håller nog till stor del med om detta. Tänker därför försöka begränsa mig till att tala om det som eventuellt kan ha intresse för forum-deltagarna, relaterat till ovanstående.
Hittills har jag i korta drag redogjort för tillkomsten av nuvarande
M1i och
M3Pro_i. Då det är ett rätt stort språng såväl storleksmässigt som prismässigt dem emellan, kändes det redan under Mark Levinson-tiden angeläget att få en tredje familjemedlem, som kom att gå under arbetsnamnet
R2. (M1i och M3Pro är ju uppföljarna till de äldre Red Rose-versionerna som då hette
R1 respektive
R3).
Mark, (här fotograferad på kontoret på Madison Avenue),
tycks säga: ”So far so good, but we are missing something”R2 hade/har ett förflutet som löper tillbaka ända till Centara-tiden med
Hans Werthén. Hans W. var, för den som inte känner till det, den första som hörde av sig efter artiklarna i Ny Teknik och som sedan gick in som delägare i Centara- bolaget.
”Originalet” längst till vänster på bilden nedan, är den version som togs fram för Centara, under modellnamnet ”Centara Allegro”.
Inför presentationen av R2 (en uppdaterad Allegro), var den sistnämnda i behov av en uppfräschning, såväl kosmetiskt som prestandamässigt. Alltså: Tillbaka till Sverige och mera CAD. Resultatet av arbetet syns i bild 2 från vänster. Prototyparbetet i rå MDF är nr 3 från vänster och till höger syns det slutliga resultatet.
Fortfarande användes Dynaudio-element i en dubblerad basreflexlösning. I det skicket packades de i rejäla lårar och sändes till NY och jag åkte efter ett par dagar senare. När högtalarna till slut anlände till NY var Mark oerhört nyfiken på resultatet. Vi forcerade fram upppackning, högtalarna anslöts till Red Rose rörslutsteg med 2 EL34 per kanal. Mark var inte nöjd med resultatet och det var inte jag heller… och påpekade att så här lät det minsann inte i Sverige..
Basen var på tok för ”rund under fötterna” med rörsteget och diskanten saknade lyster. Jag åkte därför hem till labbet på andra sidan Hudsonfloden och återkom med mitt ”gamla hederliga” Rotel Michi-steg.
Vilket drag! Högtalarna stod inte att känna igen… Basen var klippfast och de nya bandsystemen lät kristallklart. Jag försökte att stillsamt påpeka för Mark att det nog fanns en hel del att åtgärda på vårt eget rörslutsteg, (det hade bl.a. på tok för låg dämpfaktor), men jag talade för ”döva öron”.
Det såldes i själva verket inte mer än drygt 50 par av R2 i New York innan Mark, (under de 30 anställdas vilda protester) egenhändigt beslutade att vi skulle lägga ner tillverkningen. Han var fortfarande irriterad över att Red Rose minsta rörsteg inte trivdes ihop med högtalaren och blev ännu mer irriterad över att ALLA andra slutsteg (små som stora), som han testade, trivdes alldeles förträffligt med högtalaren.

En bidragande orsak kan också ha varit hans aggresiva prissättning… till och med med New York-mått mätt är 25.000 dollar(!) på tok för dyrt!
Alltnog: ”R2” heter alltså numera M2 och har undergått flera förbättringar. Den skulle redan ha släppts, (med ett ytterligare förbättrat baselement), men detta har fått skjutas på framtiden, då efterfrågan på nuvarande modeller tar alla våra tillverkningsresurser i anspråk.
Roligt men frustrerande…
//BB