I nästan samma takt som den grekiska storhetstiden ebbade ut började romare dyka upp och ta kontroll över Libyens kustregioner. Städerna behöll dock sin hellenistiska prägel med inslag av romersk arkitektur.



Greker eller romare...

Då regionen bjuder på relativt porösa byggmaterial typ sandsten kan jag föreställa mig att den ornamentala utsmyckningen har legat på en hög nivå. Medelhavssandsten brukar ju dessutom vara en flammig och färgglad bergart med dragning åt beige så dessa handelsstationer måste ha utövat en stark lockelse...



Romerska bad eller sädesmagasin, det var kanske en årtidsfråga...

Trots all skönhet var dessa kuststäder i första hand avsedda som förvaringsmagasin när greker och romare skulle föra hem värdefullt gods till sitt folk. Här fanns ett underjordiskt alternativ vars volym var helt omöjlig att ta till sig... På vissa ställen var de underjordiska sädesmagasinen så enormt utbredda att fyllda lager borde kunnat föda hela Rom. Det var med stor respekt vi kikade ner i mörkret och tänk om grekernas Minotaurus hade tagit sin tillflykt till dessa labyrinter när Kreta slutligen föll i romarnas händer...



Kan ej minnas att svenska skolans regler någonsin varit så tydligt markerade som under denna utflykt...



Hit men inte längre...



Fotografering stod dock över skolans lagbok...

Historiens vingslag slår vidare och även romarna fick lämna ifrån sig dessa populära platser som enligt litteraturen bjöd på ett behagligt och välmående liv för makthavarnas representanter. Cyrenaica var dessutom en eftertraktad reträttzon efter lång tjänstgöring i de romerska legionerna. En slags pensionsförmån med dagens ögon betraktat...



Efter diverse inre bysantinska konflikter blev det så dags att stiga av territoriet när det arabiska väldet började expandera på sexhundratalet e. Kr. Dock hade romarna lyckats samordna sin kontroll av västra Libyen, Tripolitana, med Cyrenaica och rikedomen hade nu växt till ett berg. Det märks tydligt på kommande bilder från lämningarna i Sabratah som ligger utefter kustvägen mot Tunisien.



Italienarna skulle dock komma tillbaka på 1920-talet och distriktet Al Marj (där bilderna är tagna) skulle komma att bli en administrativ knutpunkt för detta intrång.



Italienarna klamrade sig fast ända in i det andra världskriget och Libyen blev ett hårt ansatt slagfält för stormakternas konflikt. Den inhemska befolkningen reducerades kraftigt p.g.a. Mussolinis brutala styre och kontinuerliga folkmord. Upproret knackade då som nu på dörren och Emiren av Cyrenaica var en av ledargestalterna i det libyska motståndet.



När världskriget till slut knäckte italienarna utropade sig emiren till kung och på julafton år 1951 utropade sig Libyen till självständig monarkisk stat under ledning av Kung Idris den förste. Han hade tillbringat krigsdagarna i Kairo och libyska oljerikedomar var fortfarande ett okänt begrepp. Exporten bestod till stor del av metallskrot från havererade pansarvagnar och stridsflygplan.

Nu kan man ju inte tassa omkring på denna historiska mark utan att besöka några av de andra hörnstenarna i Pentapolis. Det kan lätt leda till beslutsångest men vi följer kustlinjen och ger oss av i riktning mot Egypten.



Det gäller bara att inte köra vilse och går allt enligt planerna skall man även kunna ta sig ett dopp i Medelhavet.

På vägen träffade vi på beduinstammar som hade slagit sig ner i dessa jordbrukstrakter och en liten kille (eller var det en tjej... ) ville bli fotograferad med pappas tillstånd. Allt blir plötsligt så lätt när man har ressällskap som behärskar både arabiska och regionala dialekter.



Tatueringen i pannan tyder på en flicka.

Fantastiskt intressant reportage från ett land som med all sannolikhet ligger långt från en turistboom.
När var du där? Dina Nikon F3 köp indikerar någonstans mellan 1980 - 2001 ...

Hur upplever du vardagen var för folket då kontra nu, dvs för ett par månader sedan innan upproren?

Till slut kom vi fram till Tobruk som är den östligaste utposten i Pentapolis och nu är det bara drygt tio mil till Egyptens gräns. Den occidentala motpolen inom Cyrenaica är Benghazi.



Nu var det plötsligt väldigt nära till Medelhavet igen...

Det står 1983/1984 på samtliga Kodachrome-ramar... Libyen var ett gallerförsett land där inträde endast var tillåten via anställning och kontrakt. För medborgare som ville komma ut var det tio resor värre och det krävdes uppdrag eller utbildning för Libyens räkning. Min vän skrev och berättade på nittiotalet att restriktionerna hade lättat något men därefter verkar det helt tilltäppt. Den dag gränserna öppnas ligger turistnäring nära till hands med all historia och alla intressanta platser.
Vad Libyen behöver just nu är frihet och lugn.

Här fanns inristningar och kan det vara ett romerskt blåsinstrument i handfast grepp...

Tobruk fungerade som hamnstad redan under grekernas tid men spåren efter greker och romare verkar ha suddats ut. Här fanns dock lämningar av senare karaktär och staden förvandlades till ett slagfält under andra världskriget när Rommel intog denna strategiskt viktiga hamn för att efter kort tid tvingas släppa den till Montgomery. Två tunga bataljer på mindre än ett år och det fanns inte mycket kvar av bebyggelsen.

Pentagonen är på väg att knytas ihop efter denna ostliga utfärd. Håller man bara Medelhavet inom synhåll kommer alla vägar förr eller senare att leda till Cyrene som var hjärtat och grekernas maktcentrum i Cyrenaica. Cyrene spelade en viktig roll för såväl grekisk ekonomi som hellenistisk filosofi, mytologi och krigshistoria. Sparta var förebild och regionen Cyrenaica backade upp med soldater och ekonomiskt stöd.

Håller man sig riktigt nära havet kan det dyka upp intressanta vyer och denna stenformation upplyser vilsekomna besökare om att vi är på väg in i Apollonia som visserligen är Cyrenes kontakt med havet men ändå räknas som en självständig medlem av Pentapolis.



Apollonia var förmodligen den största och mest utvecklade hamnstaden i denna del av Libyen och platsen är även knuten till det romerska imperiets historia.

Efter att ha kikat runt lite i Cyberspace inser jag att detta är det mest förekommande motivet från Apollonia. Kanske pelarnas ytskikt i kombination med den blå bakgrunden lockar till fotografering eller så vilar just dessa lämningar på historiska händelser som har gått min näsa förbi.

Pelare i all ära men här fanns även formationer som fick tankarna att gå till amfiteatrar. Det passar ju bra med tanke på vår aktuella tråd om Franco Serblins nya högtalarkonstruktion Ktêma. Här kunde man dessutom blicka ut över havet från läktarplats...



Man kan fråga sig vilka skådespel som har utspelats här men redan Medelhavsutsikten räckte långt för visuell avnjutning och mental rekreation. Här ser vi också att marmor har ingått i konstruktionen. Kanske ett romerskt bidrag när grekerna väl hade jagats bort...



Då mycket var raserat blev det aldrig läge för någon auditiv evaluering men på andra amfiteatrar kan man lätt följa en dialog även från översta raden. Franco Serblin hade säkert slagit sig ner häruppe...

Alla vägar leder till Cyrene och lämnar vi strandlivet för en femton kilometers promenad upp i bergen väntar ännu mer grekisk och romersk arkitektur...
Här fanns makten och härligheten koncentrerad. I Cyrene utvecklades dynastier, filosofiska skolor och poetiska förmågor. Både Zeus och Apollon fanns representerade med tempelbyggen men även judar och kristna har haft sina epoker i Cyrene innan araberna tog över.

Redan nere vid havet slog vi sällskap med en man som var ute för att kolla upp sina fårhjordar. Vi såg aldrig till några får men fick en trevlig och vägledd tur bland Cyrenaicans kullar och berg.



När solen tittar fram bjuder mars månad på det perfekta klimatet men vår vandringspartner ansåg att det var alldeles för kallt...

Muammar Abu Minyar al-Khaddafi har bitit tillbaka, det libyska upproret har enligt mediarapporter tappat sin struktur och därmed träder omvärlden in. Benghazi har åter blivit krigsskådeplats och just nu har det hela expanderat till en Medelhavskonflikt. Revolution mot revolutionsmakaren och 1983 kunde detta frimärke inhandlas på libyska postkontor.

Platserna i detta bildreportage är högaktuella i varje nyhetssändning.
Även om Khaddafi är en skicklig strateg framstår han i media som galen och hänsynslös. Det verkar som han har turen på sin sida, men hur länge till

En liten fundering...

Vad kommer det sig att du inte gör en tråd som skildrar din resa istället för att posta alla bilder här?
På så sätt så kan man kika i den tråden om man är intresserad av alibaba och dom 70 rövarnas historia och i denna om man vill se resterande bilder.

Friskt vågat av en färsking att komma med detta förslag och hoppas att jag inte blir lynchad nu

Det gäller ju ingen hififråga så du kan nog ta det lugnt. Nostalgin är annars den gemensamma nämnaren för allt som dyker upp i denna tråd även om dagsaktuella händelser (som i Ali Baba-fallet) kan fungera som katalysatorer.

När vi till slut hade segat oss upp i Al Jabal al-Akhdar (Gröna bergen), blev det faktisk ganska kyligt. Libyen är ju inte landet där man knallar omkring med en altometer men Cyrene ligger på altituder runt 500 m. över Medelhavet.
Här finns mycket grekisk historia och bl.a. uppfördes för 2500 år sedan ett tempel tillägnat Zeus. Denna byggnad liksom flera andra hellenistiska helgedomar raserades år 1978 på order av Muammar al-Khadaffi.

Cyrene grundades år 630 f.Kr. och redan då fanns ett uppfört tempel tillägnat Zeus son Apollon. Apollon (eller Apollo) hade även gudomlig status i den romerska mytologin så templet kom till användning när romarna tog över på sjuttiotalet f.Kr.
Man kan lätt känna av Cyrenes storhet även om mycket har förstörts under Khadaffis styre men det kanske ändå är en framtida inkomstkälla vid sidan av den libyska oljan...

Då Libyenrevolten ser ut att gå in i sin avslutande fas och mynningarna riktas mot Khadaffis högsäte i Tripoli kan det vara hög tid att nostalgifärden tar sig västerut mot huvudstaden. Man kan ta sig över Sidrabukten (egentligen Gulf of Sirte efter staden Sirte) med Libyan Arab Airlines på mindre än 50 minuter men bakom ratten väntade fantastiska vyer då den asfalterade vägen Benghazi-Tripoli i stort sett följer Medelhavskusten. Dagens Tripoli kan nog mer liknas vid ett inferno.

Tar man sig igenom Tripolimyllret och fortsätter ytterligare några mil västerut väntar en mycket vacker hamnstad vid namn Şabrātah. Frågan är hur det står till där idag...

De grekisk-romerska influenserna går inte att ta miste på och stora områden gav känslan av gigantiskt historiskt museum. Närheten till Tripoli kanske bidrog till att parker och byggnader var väl underhållna men flertalet hellenistiska statyer var precis som i öster berövade sina huvuden.

Fortsättningen har säkert varit minst lika skön...

Lite mer bilder från Şabrātah och om Nato bara inte har demolerat dessa lämningar skulle det säkert kunna bli en betydelsefull inkomstkälla i ett framtida Libyen.



Närheten till Medelhavet och Tunisien borde vara perfekta utgångslägen för rundresor och turism.



Dessa platser gav intryck av systematiskt underhåll på ett helt annat sätt än motsvarande lämningar i Benghazi-regionen.



Halshuggna statyer kan dessutom förverkliga hemliga drömmar om att vara romare...

Världens nyhetsbyråer utbasunerar att Muammar al-Khadaffi har kommit till vägs ände och att bli fångad i ett cementrör räknas knappast som en ärofylld död i arabisk tradition. Ödet får tankarna att gå till Medellinkartellens kung Pablo Escobar som barfota lämnade livet i en skur av kulor på taket till sitt tillfälliga sovrum. Bägge hade varit på flykt och bägge är exempel på att glansdagar och pseudoverksamhet ofta får ett dramatiskt slut. Både Muamar al-Khadaffi och Pablo Escobar kunde dock vara uppskattade och respekterade av ekonomiskt utsatta grupper bland sitt eget folk.

Ett mynt har alltid två sidor och parallellt med terrorväldet utvecklade Khadaffiregimen en organisation där sjukvård, forskning och utbildning hade hög prioritet. Alla medborgare och gästarbetare omfattades av den fria sjukvården som jämfört med den svenska upplagan var oerhört effektiv. Ett sjukhusbesök resulterade i omedelbar vidarebefordran till en specialist, vilket betydde samma dag eller i undantagsfall påföljande morgon.
Hur det kan fungera i Landstingets remiss-soppa känner väl de flesta redan till.

Epoken Socialist People's Libyan Arab Jamahiriya har gått mot sitt slut. Västeuropa ger sken av att dra en lättnadens suck men samtidigt kan man inte bortse från alla regimbefrämjande projekt där europeiska (inklusive svenska) företag har varit inblandande. Miljarderna har rullat och kritiken har varit lågmäld. Vår egen utrikesminister "välkomnar varmt informationen" och falskheten lyser igenom ännu en gång.

Vilken historialära man får vara med om...passande då som nu

Jag lever hellre som en fri medborgare i landet Sverige med den "soppiga" sjukvården landstinget erjuder - än som en stackars libyer under en galen despots maktfullkomliga styre. Personligen gläds jag med alla medborgare i de länder som nu befrias från sina diktatorer. Tyvärr blir det alltid för mycket våld som drabbar en massa oskyldiga människor på väg mot en mer demokratisk tillvaro.
Alla tyranner har väl sina anhängare såväl Hitler, Pol Pot, Idi Amin, Saddam Hussein, Kim Jong Il, Robert Mugabe, Mao eller Muammar al-Quadafi mfl. Men jag tror att vi har en bättre värld utan dessa män.

I alla regimer finns alltid något "opium för folket". I gamla östblocket blomstrade kulturen med teater, opera och musik så länge den kunde hållas under uppsikt och kontrollerad och skapade en eskapism för gemene man.

I Sverige blomstrar Bingolotto, Pengarna på Bordet, Postkodmiljonären, ATG, Triss, drömmen om en idrotts- eller artistkarriär etc.. allt för att dölja den nakna sanningen att du inte längre kan försörja en familj på vanligt hederligt arbete.

Calm

Självklart är terrorvälde det värsta som finns men tillvaron är inte svart eller vit. Vad som stör mig personligen är omvärldens förmåga att vända kappan efter vinden och det räcker med att observera den massmediala titelbenämningen på Khadaffi under innevarande år för att skönja en tydlig profil. Från Libyens ledare i våras till Libyens diktator i höst och Libyens exdiktator fr.o.m. igår. Det viktigaste är att landets gränser öppnas för både in- och utresor men på insidan finns trots allt grupperingar som kan göra frihetsvägen väldigt lång. Libyens scoutverksamhet får symbolisera motsatsen.

Det kallas politik - Wikipedia skriver: Politik betyder ursprungligen 'statskonst', och avser som regel alla de åtgärder och handlingar som hör till det allmänna livet

Bland dessa åtgärder och handlingar inryms även konsten att vända kappan. Jag har varit i Paris i veckan och lyssnade bl a på CNN som visade upp kritiska uttalande mot Obama från republikanernas presidentkandidater innan nyheten om Khadaffis död. Efteråt tävlade de om att prisa sig själva för hur viktig USA's roll varit och att det drivits fram av republikanerna som fått Obama att agera.

I franska nyhetsprogrammen var man förbannade på USA som haft mycket liten inblandning i händelseutvecklingen. Vi har alltid varit på det libyska folkets sida, som det numer heter.

Som alltid handlar det väl i grund och botten om dollarprassel och egen vinning på olika plan. Sverige fick ju chansen att visa upp sina stridsplan i en reell konfliktsituation och bättre marknadsföring kan nog inte köpas för pengar.

Avslutningsvis några bilder som plockar fram två sidor från den avslutade eran. Drömmen om militär och politisk dominans parallellt med civila insatser som aldrig kan suddas bort. Det kom studenter från skilda delar av mellanöstern till Qar Yunis University i Benghazi för vidareutbildning inom medicin, odontologi, fysik och astronomi för att ta några exempel.
Den utbildningen bekostades av libyska myndigheter.



Endast framtiden har facit i sin hand och ett öppet Libyen står nog allra längst upp på önskelistan oavsett om man befinner sig innanför eller utanför nationens politiska gränser. Den mänskliga historien har en tendens att upprepa sig och fortsatta scannerövningar kommer att handla om ett åttahundraårigt rike som utplånades i jakten på silver och guld.