Jag har nämligen fått nys om ett äldre slutsteg med namnet Yamaha B2. Det är en dual mono-konstruktion, med sk V-FET-trissor (vad nu detta betyder..). Den skall enligt spec ha hyggliga värden (kan posta senare för den undrande) och borde kunna vara ett upphov till välljud.

Frågan är om ngn minns den? Den verkar påskostad, onekligen yamahas dåtida "hi end", sas. Skall försöka låna hem den och lyssna.

Är det ngn som har minnen av denna klump?



edit: ändrad underrubrik

Har inte en susning, men låna gärna hem den...fota...skriv några rader här så blir det desutom en utomordentlig nostalgitråd!

\\K-man

K-man:

Självklart blir det bilder isf! Alltid skoj att sätta tänderna och öronen i ngt totalt okänt. Den kan ha sålts tillsammans med ett par Carlsson OA50 på Hifipunkten under tidigt 80-tal, så den har varit i gott sällskap. Den skall vara på 2x100W samt väga i runda svängar 25kg.

Och grädden på det goa moset; den har dubbla VU med nålvisare!

Mumma! Har sökt lite på nätet...och det finns entusiaster för dessa steg också!

\\K-man

Entusiaster, säger du?!

Kan det vara därför de kan passa till Carlsson? En nördhögtalare behöver nördförstärkare...

Här kommer specen, citerad från www.thevintageknob.org:

Yamaha B2

B2 är ju betydligt äldre än det MX-1000 som jag hade hemma för att köra mot NAD 208 och Denon POA-6600A. De härliga VU-nålarna blev utbytta mot röda nivåmätare som dansade upp och ner... Det här är verklig nostalgi!

Timbre:

Du har inga förhandstips på vad som väntar mina öron i framtiden?

Appropå detta med gammalt skrot; det finns mkt gammalt mök som fortfarande har ngt att komma med. Men tyvärr faller de ju i glömska, men ibland återupptäcks de av ovan nämnda entusiaster och haussas. Vi har sett det förr, med Carlsson, Sentec (har iof alltid vart populära) etc etc. Sånt tycker jag är skoj!

Blir det fotoreportage så skall jag allt fota av mina sladderskivor i papp också.

Hehee, ja, det finsn mycket "gammel mök" som står sig väldigt bra!

Hmmm...det där steget har jag bestämt haft broschyrer på..undrar om de finns kvar...troligen åkte de i bingen förra flytten

\\K-man

MX-1000 lämnade 1000 dynamiska watt i 1 ohm och en dåtida hifibekant spelade över ett par JBL L-150 som hoppade ur sitt eget skinn... Kraftfullt är en passande beskrivning.

Mx 1000 Limited



Försteget som tillhör ser ut som om Accuphase hade byggt det

Ja, där ser man... I limitedversion var det traditionella VU-mätare som gällde...

Ett rejält bygge , försteget är verkligen imponerande. Jag har bilder på B2 med tror jag. Men det är ganska förvirrande för B serien hette M i vissa länder o med en aningens ändrad design på skalet.

Fyller på med en bild på B2:an

Gamla godingar och jag vill minnas, om jag inte blandar ihop det, att jag har hört den och tyckte den var en höjdare då.

Kära vänner!

Då står den där i hyllan, med nålarna fäktande flinkare än Errol Flynn nånsin lyckats med. Först lite bilder....



En liten titt baktill; här ser vi en kanske mindre bra patentlösning från yamaha i hur man fäster högtalarkabeln. Man sticker in naken ledare i hålen och drar åt. När det väl satt så satt det bra. Den enda nackdelen var att den inte kunde ta grövre ledare; ny högtalarsladd fick raskt knåpas ihop av överbliven nätverkssladd, dvs cat5 istallationskabel. I mitten syns två rca-ingångar. De är för att man skall kunna använda VU-metrarna på ngt annat i anläggningen. Omkopplarna är till för att anpassa dem till annan elektronik.




I de stora FETa () flänsarna ser man de fyra V-FET (Vertical Field Effect Transistor) som hela idén med kalaset. Dessa skall enligt entusiastforum inte tillverkas längre, så man får hoppas att de är av hållbar kvalisort.




Vy ovanifrån.




Esoteriskt damm har samlats sig på de mustsugande tunga trafo-klumparna. Som man nästan kan se är förstärkaren byggd i dual mono-konstruktion. Den har två valbara ingångar, och två utgångar som man kan växla emellan. Testade att ratta på nivårattarna på fronten, men inte ett knaster hördes.. och denna skall vara från sent 70tal.




Notera fäktandet. Tyvärr glödde VU-panelerna lite väl mysigt för att min kamera ville kännas vid det, 1/8s var alldeles för kort slutartid.



HK6600 med delbart för- och slutsteg fick hantera volymen.

Nu har klockan i Trollhättan, Carlsson County, blivit lite mycket. Jag kan tyvärr inte spisa mer idag. Infected Mushroom spelades med en ganska grym pondus, Errol Flynn kommer fram i mitt sinne igen, och likadant viftar B2:an bort svårigheterna på ett helt annat sätt än HK:n som fått stå för välljudet förut. Men djupare lyssning än att konstatera att det låter och låter bra, har jag inte hunnit med ikväll. Det finns ruggigt mycket kraft, det är bra tjong och sug i takterna. Jag kan inte avgöra om det borde låta så, men det tilltalar. Mycket.

Kortfattat: tjo och tjimm i lådan!

Jag ber om att få återkomma med mer lyssning, och framförallt med bilder från den fenomenalt lyxigt silvriga manualen.

Den som väntar får C, som programmeraren sade...

Här finns mycket att ta till sig... Esoteriskt damm... Fäktandet...

Eva Cassidy i spelarn, då fortsätter vi med manualen!



"Everything you need to know for operation of this technically sophisticated and aurally satisfying precision audio component" (Härligt! Då har jag kommit rätt... )




Denna trycksak är ett riktigt sobert stycke papper. Med en inledning som skulle kunna tillskrivas den mest korrekte herrbetjänt, fortsätter den i sann försäljaranda med övriga produkter man kan utöka sin samling apparater. Givetvis så står det redan på sid 3 att man med fördel kan bläddra till sid 8-9 där installationsdelen finns. Man uttrycker också mellan raderna att man mycket väl förstår den nyblivne ägarens förväntan att få fart på bröderna Höger och Vänster Flynn så snart som bara möjligt . Längst bort skymtas högtalaren NS-1000 och NS-1000M, den senare har jag för mig är en gammal trotjänare som monitorhögtalare i många inspelningsstudios och skall enligt många vara orsaken till 80-talets sound på skivor. I mitten ses tunern ct-7000 med en lucka framtill. Denna lucka kan ses fortfarande på dagens yamaha-maskiner. Närmast kameran syns skivspelaren YP-800, direktdrift och s-svängd arm.




I slutet, efter alla råd, varningar och anvisningar finns en fördjupning i tekniken; "for the technically minded..." Här förklaras alltsammans med V-FET-trissor, komplett med div mätningar. En del teori avhandlas också. Här har man alltså tänkt på att tillhandahålla den lystre B-2-ägaren med teknisk lektyr under de första lyssningspassen. Smart! Man springer ju inte iväg till kiosken bums och skaffar hifitidningar direkt efter man fått hem detta åbäke.

Tjusigt tjusigt VeeEight! Du är en fullvärdig Nostalgireporter!!

\\K-man

K-man:

Tackar! *lyfter på hatten*


Vi fortsätter med lektyrstudierna...
Baktill kunde vi ju se lite omkopplare för allehanda finesser. Normalt så är ingångarna skyddade mot DC (0Hz, "svart brus" ) med ett slags högpassfilter. Mao, man kan fippla ganska obehindrat med kablarna utan att man behöver stänga av steget. Men, eftersom vi talar om hiend från Japan, så går det att stänga av detta filter med spaken i läge "DC". Då får man förstärkaren att svara ned mot 0Hz.

Var förresten på HifiPunkten idag, och fick deras exemplar av servicehandbok till B2:an. Trevligt!

Har nu matat igenom ett antal skivor, och jag måste nog säga att detta var ett fynd! Att beskriva ljud är vanskligt som vanligt; det är svårt att sätta fingret på hur det låter. Främsta reaktionen vid bytet var att B2:an blåser upp stereo-perspektivet, det grötar aldrig ngn stans. Man kan faktiskt peka på instrumenten med laserpekare. Inspelningar med uppmickat i närfält kan återge instrumenten så som de vore stora som elefanter, men liveupptagning så låter det mer naturligt med mickningen på håll. Opus 3 Showcase behåller i mångt och mkt rätta proportioner, men kan ibland bli lite fel tänkt storlek. Jag antar att detta är mer sant än hos HK6600 som numer endast är försteg.

Nu hörs också gnissel och knirk mkt tydligare, vilket också är en typisk flaggning för att man bytt upp sig. Jag brukar använda mig av hur cymbaler beter sig. Under den senaste carlsson-träffen så lyssnades samma avsnitt av cymbaler som en referens. Jag hade inte direkt samma spår på ngn skiva, men jag använde mig av ovan nämnda showcase spår nr 5, "Blues Opus3". Denna känner jag till och vet hur den låtit innan. Till skillnad från innan så är det mer fart i den tunna jazz ride-cymbalen, den låter mkt verklig, kan se den vibrera framför mig. Kan nästan se framför mig vilka slags trumstockar trummisen använder; jag gissar på tunnare, japansk ek, med rund druva... Jag har fortfarande en känsla att B2:an presenterar saker och ting mkt mjukt. Toppen kan vara som sagt en aning skuren, eller så har jag blivit matad med distorderade diskantregister, det är kanske såhär det skall låta. Skit samma egentligen: mina öron sitter som rosetter i mungiporna!

Nu har det snart gått ett år sedan, är B-2an fortfarande till belåtenhet? Håller V-FETarna? Har du köpt en V-MAX för att ha på sommaren? :-)

Lindvall:

Ett år har gått och jag behåller den lätt ett tag till. En till vore inte så dumt; jag har lite funderingar på 4 st basmoduler, 15"-klassen nånstans, och rent estetiskt skulle en b-2 till sitta som gjutet. Aktiv delning givetvis. De inbyggda skyddskretsarna känner tydligen om man har ngt försteg kopplat och igång. "Protect"-lampan slocknade först när försteget klickade igång softstarten.

Jag har fö läst på lite ang de angivna specarna. Det verkar som om Yamaha medvetet saltade siffrorna ngt genom att distmäta vid ett lägre effektuttag. Detta ger sken av att det "bara" är ett 2x100W-steg, när man eg bör betrakta det som 2x140W, fortfarande med fina siffror.

Den största uppenbara nackdelen är och förblir att det inte finns många kvar av steget. Det såldes inte många av det från början.

http://www.hifichoice.com/v8/hifi/PICT0459.jpg

Bara jag som tycker detta är lite sexigt?

Nädå! Helläckert slutsteg med en fin design. Hade själv en för-och slutstegskombo från Yamaha på 80-talet som hetteC4/M4 som jag använde under många år men de hade en pråligare design. B-2 är verkligen ett snyggt steg!

Hajen1, Engelholm:

Det är skoj att ni tycker det är vackert. Tur det; för nu kommer det lite bilder åt det pornografiska hållet. Iaf i dess avklädda mening.

Jag inhandlade för inte så länge sedan ett nytt försteg, Sentec SC9, och den gamla Harman Kardon HK6600 som agerat försteg har varit sålt sedan en tid. Anläggningen skulle nu startas upp på nytt efter en tids tystnad. Inget hände. Allt var tyst. Mätarna på slutsteget rörde sig som vanligt, men bara en av dess lampor lyste och efter en stund slocknade även det. Jag har haft problem sedan innan att ingångsväljaren (joodå, man kan köra med dubbla försteg ) och högtalarväljaren har sprakat och att ena kanalen försvinner eller låter svagare. Nu var det helt dött, inget lät i högtalarna. Med lite hopp om att jag identifierat felet öppnades således lådan, givetvis med kamera i högsta hugg. Först demontera fronten:



Humle och Dumle får en ny innebörd...




Här är de fyra knapparna och gain-rattarna, fronten borttagen.




Kameran panorerad lite åt höger; här syns dvs omkopplaren från insidan. Denna fick nu en behandling av 5-56 samt välbehövlig massage.




Ovanför mätarna syns fyra par piggar som är anslutningarna till lamporna.




Lamporna visade sig vara vanliga 12V 60mA glödlampor, brukar förekomma i instrumentbelysningar i bilar bla. Tyvärr kostade de 20:-/st på så kort varsel. Lampor byttes iaf och monterades i de små sinnrika hållarna i gummi.




Återigen ljud och ljus i Kapernaum.

Åh, så man kan använda 5-56 i sprakande hifi?! Då ska min Dux Soundproject få sig en omgång också! Den sprakar lite i volymkontrollen nämligen och ibland försvinner ljudet i ena kanalen!

lindvall:

Dutta lite 5-56 på signalomkopplare också, samt lite massage. Brukar bli bra.

5-56....jag har för mig att 2-26 är mer anpassat för "elektroniska" applikationer....?

\\K-man

- Jag vet inte om man kan säga att de "saltade" siffrorna: jag har en Yamaha B6, "Pyramiden", som enligt Yamaha var på 2x200W med 0,003% distortion vid 100W medan testen i Stereoplay, april 1981, anger 286W resp. 294W (vid 1% distortion och 1kHz). Distortionen är enligt Stereoplay 0,0025% för vänster resp. 0,0020% för höger kanal vid 200W och vid 100W är distortionen så låg som 0,0015%. Extrem niedrige Werte skrev Stereoplay
I samma test jämfördes den med Accuphase P400 - som kostade dubbelt så mycket - och Hitachi HMA-9500 MkII och den fick mest lovord

Jag har kopplat in den senare och min upplevelse av den stämmer rätt bra överens med din om B2: Jag har fortfarande en känsla att B2:an presenterar saker och ting mkt mjukt. Toppen kan vara som sagt en aning skuren.... På den tiden sades ofta att Yamaha var lite hårda i klangen men jag tror att det var deras försteg som var skuld till detta....

Mvh,
Eliot

Eliot:

De gamla stofiler som minns dem sade som sagt att de var lite vassa. Tidigare har jag ju kört en Harman Kardon HK6600 som försteg, men har nu blivit ersatt av en annan klassiker; Sentec SC9. Nu blev det lite mindre avskuret i toppen. Till en början tyckte jag att diskanten kändes påträngande, vilket inte var så kul då SC9:an varit lite av en våt dröm att lägga vantarna på. Men jag måste nu villigt erkänna som vanligt när man bytt upp sig att det är skivornas bristande beskaffenhet gör sig ännu mer gällande. Den påträngande diskanten var nämligen beroende på skiva.

Själv spelar jag 2 st Yamaha PC2602 till mina Audio Artistry Beethoven med förbluffande resultat.
Detta är ju PA-steg vi pratar om.
Men med mina erfarenheter från musiker-världen så har oftast bra konstruerade PA-steg mycket bättre och
kraftigare nätdelar än hifi-stegen.

Men som många vet så finns det oändligt mycket skräp i båda lägren.
Men dessa PC2602 är något annat än skräp..

Jag trodde aldrig att dessa PA-steg skulle göra det jobb dom faktiskt gör!
Det måste lyssnas på för att förstå.

Mina Beethoven har en sån klass att sunkiga slutsteg skulle mördas omgående.
Det skulle förmodligen bli olyssningsbart.

Och dom har den gamla "skolans" utseende, handtag och volymrattar..
Vilket i varje fall jag uppskattar!

Här är lite bilder på mina:

Yamaha har ju fortsatt att göra bra PA-förstärkare. Vet iof inte hur de ligger till om man jämför med LABgruppen och Crown, men de sistnämnda finns i mycket seriösa anläggningar. På Faktiskt.se har man diskuterat lite runt om inte VFET-eran knäckte Yamaha och Sony på så vis att man satsade på billigare och säkrare kort. Att konstruera en helt ny transistor för en mindre mängd apparater verkar vara ett dyrt sätt att gå tillväga. Samtidigt kan jag förstå att dåtidens hifi-bransch nästan krävde sådana satsningar; VFET:arna var kanske det riktigt breda hifiintressets sista skälvning innan det blev en mer exklusiv materialsport för nördar.