Det går naturligtvis inte att finna ett lika stort och vittomspännande ämne som detta - och hade jag vetat vad jag gav mig in på ...

Det har emellertid också sin tjusning när det handlar om saker och ting som inte fullt är så gamla. Då är det fler av oss medlemmar som har egen erfarenhet och kan dela med sig och det har ju visat sig vara perfekt för ett forum som detta.

- Då vi nu har närmat oss nutid har jag "botaniserat" lite i min egen vinylsamling och som en försmak av vad som komma skall i en senare nostalgitråd om vinylens gyllene 50- och 60-tal kan jag visa klassisk röd vinyl

Kom ihåg att jag skrev:
Det är denna box med tre röda singlar som jag åsyftar och som alltså måste vara äldre än jag trodde



....och här har vi 45 varvarna



Tänk vilka skatter man har

Ännu en skatt - nu tre stycken stenkakor

Brahms konsert för Violin och Cello, op. 102, med Jascha Heifetz, violin, och Emanuel Feuermann, cello.


Som vi kommer ihåg har både RCA Victor och the Gramophone Co. , Ltd. sitt ursprung i Emile Berliners firma vilket gjorde att de hade samarbete in på 50-talet. Jascha Heifetz var RCA's stora stjärna i USA och deras inspelningar gavs i Europa ut av the Gramophone Company.

Tillägg: Inspelningen är från 1939 och finns återutgiven på Naxos


(Klicka på bilden!)

...som finns recenserad här.

Det återstår faktiskt några få detaljer innan vi kan avsluta tråden

Jag kommer att göra en kort tillbakablick på the Gramophone Company och Deutsche Grammophone - och vi får inte heller glömma DECCA som kommer att spela en så viktig roll under 50- och 60-talen. Som avslutning kan jag sedan fresta med några svenska stenkakor - några av de riktigt klassiska

Som jag skrev tidigare så gavs det ut Beatles skivor på 78 varv i Indien

Den första skiva jag ägde var I want to hold your hand med The Beatles som jag bytte mig till mot frimärken

Jag fann just denna bild på den som stenkaka



- Här finns mer information om Beatles på 78 varv

...och detta är min 45 varvare



Vi ser att den inte har ett stort hål men man kan trycka ut den innersta delen så att den får ett stort hål och passar i äldre apparater.

Den är tillverkad i Sverige och The Gramophone Co., Ltd hade redan tidigt lokala produktionsanläggningar i många länder men främst i the British Commonwealth.

Den 6 december 1898 grundade Emile och Joseph Berliner i Hannover ”Deutsche Grammophon Gesellschaft” med målsättningen att förlägga centrum för den europeiska skivproduktionen till Hannover. Den 1 januari år 1900 omvandlades firman i aktiebolag, Deutsche Grammophon AG. 40 % av aktierna blev i Tyskland medan de resterande 60% gick till det engelska Gramophone Company Ltd. Deutsche Grammophon AG försåg under de följande åren England med skivor.


Fabriken i Hannover 1898

1907 tar tenoren Edward Lloyd det första spadtaget för den första fabriken i Hayes, Middlesex, och i juli det följande året börjar man pressa skivor i England. 1911 förlägger The Gramophone Company Ltd. sitt högkvarter till Hayes och öppnar året efter även en inspelningsstudio där.

Här ser vi skivor för den tyska marknaden före första världskriget


Under första världskriget, närmare bestämt 1916, beslagtas Deutsche Grammophon AG av ”das Deutsche Kaiserreich”. Året efter köps det av ”Polyphon Musikwerke AG" och det nya huvudkontoret förläggs till Berlin. Från och med nu får inte engelska Gramophone Company använda hunden "Nipper" på sina skivetiketter i Tyskland eftersom det nu är ett varumärke av Deutsche Grammophon AG.

Så här såg följaktligen etiketten ut efter kriget.


...medan etiketten för Deutsche Grammophon Aktiengesellschaft, Berlin såg ut så här



Det var faktiskt så att när Classic Records började sin nypressning av Living Stereo skivor i början på 90-talet så var de tvungna att tejpa över hunden när de sålde skivorna på den tyska marknaden

Här ser vi en etikett som kom i mitten på 20-talet när man började med elektriska inspelningar och här ser vi också den vanliga tulpan-etiketten som infördes efter andra världskriget. Man använder alltså inte längre hunden även om man på tyska marknaden fortfarande har copyright på den.



Skivor som Deutsche Grammophon exporterade fick inte använda hunden och därför är skivor från Deutsche Grammophon på andra marknader kända under namnet "Polydor".

1941 togs Deutsche Grammophon över av Siemens & Halske och 1962 förenades skivbolaget med skivbolagssidan av Holländska Philips och bildade DGG/PPI Group, som 1971 ledde till bildandet av PolyGram. Siemens lämnade gruppen 1987 så att Philips blev majoritetsägare.

1920 till 23 upplever Tyskland hyperinflation och när ekonomin åter tar fart i Tyskland så grundar the Gramophone Company 1925 ett nytt tyskt dotterbolag med namnet Electrola. Detta var samma namn som Victor gav sina elektriska skivspelare och visade att dessa skivor var övervägande elektriskt inspelade.



...där den röda etiketten faktiskt användes in på 50-talet.

Carl Lindström AG var var deras största konkurrent på tyska marknaden. Sedan 1925 var detta ett dotterbolag till engelska Columbia Graphophone Co., Ltd. I och med fusionen 1931 av deras båda engelska moderbolag Gramophone Company och Columbia Graphophone Company till EMI blev de samarbetspartner.

Varumärket DECCA skapades av Wilfred S. Samuel på Barnett Samuel and Sons 1914 när han patenterade den nyuppfunna bärbara grammofonen. Han ville ha ett ord för export som lätt kunde uttalas och bli igenkänt över hela världen – lite samma idé som Ivar Kamprad hade när han hittade på namnet IKEA. Ordet rimmar på MECCA och bokstaven D verkar komma från namnet på apparaten ”Dulcephone”. Dessa grammofoner användes flitigt av de brittiska soldaterna i första världskriget.

1928 köpte börsmäklaren Edward Lewis företaget Barnett Samuel & Sons och bildade the Decca Gramophone Company Ltd. Året efter grundades Decca Record Company och redan samma år släpptes de första inspelningarna. Man prydde sin etikett med en bild av Beethoven

Redan från början spelade Decca in ett brett spectrum av musik. Uppköp av andra skivbolag, bl.a. Brunswick, gjorde att 1939 var Decca vid sidan om EMI det enda skivbolaget i England.

Decca (USA) grundades av Jack Kapp 1934 som dotterbolag till engelska Decca som också finansierade det. Jack Kapp hade varit General Manager på Brunswick Record's där Bing Crosby hade varit hans protégé sedan 1931. Han tog med sig Bing Crosby till Decca och 1942 släppte Decca "White Christmas" av Bing Crosby som blev alla tiders största best-seller. Detta bolag gjorde många inspelningar som såldes i England



Amerikanska Decca hade en annan profil än engelska Decca och var mer inriktad på populär musik. Letar man efter musik med Louis Armstrong, Ella Fitzgerald, Duke Ellington, Billy Holliday, Nat King Cole m.fl. från 30-, 40-talen så träffar man på detta skivmärke som efter ett antal år gjorde sig självständigt från moderbolaget i England.
Det är lätt att se skillnad på amerikanska och engelska DECCA då de förstnämnda hade mycket enklare etikett. Här ser vi två skivor med Nat King Cole



Senare ändrades etiketten



och här ser vi White Christmas av Bing Crosby från 1942



Hollandsche Decca Distributie (HDD) grundades 1931 för att distribuera Decca skivor i Holland och deras kolonier. Här ser vi en skiva där det står NEDERL. FABRIKAAT strax till vänster om mitthålet


Detta företag köptes 1942 upp av Holländska Philips som själva hade börjat tillverka skivor och spela in skivor 1933.

Decca började 1932 att samarbeta med Deutsche Grammophon och här har vi en inspelning som är gjord i Tyskland av Polyphonwerke AG som vi känner igen som det bolag som köpte Deutsche Grammophon AG efter första världskriget.



1937 visades vara ett mycket viktigt år för DECCA för då köptes Crystalate Company. På köpet fick man tonstudior i West Hampstead, North London och deras duktiga inspelningstekniker som bl.a. Arthur Haddy and Kenneth Wilkinson — känd som “Wilkie”. Dessa kom att lägga grunden till DECCAs goda renomé som gör att DECCAs inspelningar från 50 och 60 talen är så uppskattade ännu idag. Studiorna i West Hampstead var i bruk enda in på 80-talet.

Haddy (1906-89) blev slutligen den tekniskt ansvarige på DECCA medan Wilkinson (1912-2004) var en av de mest respekterade toningenjörerna överhuvudtaget. Under andra världskriget forskade Haddy och hans kolleger på hur man skulle gå tillväga för att spela in ljudet från ubåtar för att kunna identifiera dom. Detta betydde att man måste kunna spela in ett större frekvensomfång än som var möjligt på den tiden. Denna teknik utnyttjades sedan när man 1945 började göra inspelningar som man betecknade “ffrr” eller Full Frequency Range Recording.



Det amerikanska dotterbolaget Decca Records Inc. hade tagits över av MCA så ett nytt märke skapades, London Records, för att marknadsföra Decca inspelningar i USA. London Records var ett av de första företagen att släppa den nya vinyl LP skivan i USA 1949.

Det har funnits många allianser mellan olika skivbolag i olika länder, allianser som upphört och nya som bildats.

Victor Talking Machine Company i USA och The Gramophone Company Ltd i England härstammade båda från Emile Berliners bolag i USA och bildade därmed en naturlig allians. Denna allians fortsatte till att börja med när dessa båda bolag ingick i RCA Victor respektive EMI men 1953 bröt sig RCA ur denna allians och började istället att samarbeta med DECCA. Det var både licensutgåvor av RCA inspelningar på DECCA och inspelningar av DECCA för RCA. Några av de senare är faktiskt de mest eftersökta av alla RCA "Living Stereo" eftersom de spelades in av ingen mindre än Kenneth Wilkinson. Speciellt de engelska utgåvorna som pressades av DECCA är mycket värdefulla

Vi återkommer till detta i en senare tråd

Jag tänkte vi skulle titta lite på hur skivor och skivfodral såg ut hos The Gramophone Co., Ltd. och deras skivmärke H.M.V., His Masters Voice.









...och till skivorna så fanns det stift



Man kunde också köpa en hel uppsättning med olika stift

Olika nålar.....
Kan ni tänka er vilka bataljer det måste ha varit om vilken nål som var rätt.
Nej soft tone går inte det begriper ju var och en bla bla bla, givetvis skall det vara half tone därför att bla bla bla......

Mannen som uppfann Stereo: Alan Dower Blumlein (1903-42)


Isaac Shoenberg blev General Manager på Columbia Graphophone Company Ltd i januari 1929. Hans första uppgift var att finna ett sätt att kringgå Bell Labs patent som hölls av Maxfield & Harrison för vilket man betalade en pence för varje skiva som såldes. 1929 var den totala försäljningen för Gramophone Company och Columbia Graphophone Company strax över 30 miljoner skivor. För var och en av dessa var man alltså tvungen att betala en royalty så det var viktigt att snarast möjligt slippa denna extra kostnad.

I verkligheten hade Columbia ytterligare ett viktigt projekt och det gällde att utveckla en ny mikrofon med större frekvensomfång. Shoenberg insåg snart att han behövde rekrytera en topingenjör och det visade sig att 25 årige Alan Blumlein letade efter nya uppgifter
I mars 1929 kom Alan Blumlein till Columbia Graphophone Company Limited där han var direct underställd Isaac Shoenberg. Columbia var emellertid inte det enda företaget som ville kringgå Bell Labs patent. HMV (The Gramophone Company) hade också gett ett ingenjörsteam i uppgift att från grunden bygga upp ett nytt elektriskt inspelningssystem.

Uppgiften passade Alan Blumlein perfekt. Förutom att han besatt den tekniska kompetens som krävdes och hade en entusiasm för uppgiften som smittade av sig på andra så var han också mycket musikintresserad och då speciellt i Beethoven. Blumlein upptäckte snart att den elektriska inspelningsutrustningen var mycket enkel; vi får ju inte glömma att det bara var 5 år sedan man gått från mekanisk inspelning där man i princip skrek in i ett horn.

Efter att ha satt sig in i existerande utrustning och undersökt Bell labs patent så bestämde han sig i September 1929 på ett helt nytt tillvägagångssätt. Man skulle använda sig av ett moving coil system som förutom att ge bättre resultatet även skulle kringgå Bells patent.

Måndagen den 10 mars 1930, lämnade han in ansökningarna till patentbyrån som beskriver Det var precis ett år sedan han börjat arbeta för Columbia och det ger oss en indikation om med vilken hastighet han kunde arbeta.

Detta inspelningssystem skulle spara en förmögenhet i utgifter åt Columbia och samtidigt ge dem extra inkomster eftersom alla skivor som var graverade med detta system skulle inbringa extra intäkter i form av royalty. Shoenberg var lycklig.

Vi vet att Blumlein redan i slutet på sommaren 1931 började förklara för Shoenberg sin nya idé om ”binaural sound” – som numera går under beteckningen stereo.
Citat hämtat från Enjoythemusic.com: A Tiny History of High-Fidelity

Alan Blumlein gjorde de första stereo inspelningarna och filmerna med stereo ljud de följande åren

Från och med 1934 arbetade Blumlein på att konstruera ett TV-system för EMI. Detta togs i bruk 1936 av BBC som därmed gjorde de första offentliga TV sändningarna. I slutet på 30-talet började han intressera sig för radarn där han kunde använda samma principer han använt för sitt "binaural sound system". Han dog i en flygkrasch den 7 juni 1942 när han testade radarutrustning. Hans död hemlighölls för att tyskarna inte skulle få reda på detta stora bakslag då utvecklingen av radarn skulle visa sig ha stor betydelse i kriget. Under sin korta karriär fick han 128 patent.

Shoenberg var född i Ryssland 1880 och emigrerade 1914 till London blev slutligen chef för EMI 1955 och adlad 1962. Han kunde nu kalla sig Sir Isaac Shoenberg.

Jag tänker här inte gå in noggrannare på teorin bakom stereoinspelning utan istället ge lite länkar

• Sound On Sound har en tvådelad artikel Stereo Microphone Technique Explained
• Här finns en hel sajt om Alan Blumlein med ett helt kapitel ur en bok och kapitlet handlar just om hans audio patent.
• Alan Blumlein Homepage på Alanturing.net.
• Alan Blumlein på making the modern world

Är det dina egna skivor på bilderna
Tänker då på His Masters Voice

Nej, mina har lite mer lokal anknytning



EAR, Du och jag får väl vara lite lokalpatriotiska

Verkligen trevligt! Mycket att läsa

När jag var liten så övertog jag min fars gamla Garrard skivspelare när han i mitten på 60-talet köpte en modern Philips skivspelare



Den var inbyggd i ett skåp under en Siemens Radio från 1942

Det är en Garrard Modell RC121/4DS från omkring 1952 och den spelar alla hastigheter (16, 33, 45, 78)





Genom att rotera "omkopplaren" längst fram på tonarmen så kan man byta stift från ett som passar stenkakor till ett stift som passar vinylskivor.
- Det var så jag lyssnade på Beatles



Tillägg: I ärlighetens namn måste jag säga att själva omkopplaren i original var av bakelit, men den har gått sönder och ersatts av den nuvarande runda träbiten

Det mesta hade jag inte en aning om och det är ju kalas att få en överblick...

OJOJOJ Eliot den spelaren är en RIKTIG klenod

Jo, jag ser den nu med nya ögon

Det är en upplevelse att se skivväxlaren i funktion

- Hur den känner av storleken på skivorna, låter en ny skiva falla ner och sedan automatiskt börja spela.....

Mina föräldrar är födda omkring 1920 så de flesta skivorna är antagligen från slutet på 30-talet och 40-talet och många är av märket Sonora



och baksidan



Sonora hade egna stift



Jag har faktiskt också en "resegrammofon" som ser exakt likadan ut som den som är avbildad på skivomslaget

Jag har precis fått reda på att min far köpte vevgrammofonen 1936 så min tidsangivelse verkar stämma perfekt

EAR har visat lite bilder på etiketter och skivomslag tidigare och jag tänker nu visa ytterligare några. Många svenska skivomslag var av papp men det fanns också undantag som dessa med utländsk härkomst



och baksidan



Liksom EAR har jag också en skiva med Paul Robson när han sjunger "Ol' man river"



Det är min enda 12 tums skiva (30cm), alla andra är 10 tum (25cm)

Här kommer nu en samling skivor som jag kommer ihåg sedan jag var liten

Denna skivan handlar om en svensk som utvandrat till amerika och återvänder nu som gammal till Sverige:
"Very, very, welcome hem mister Swanson...."



Sven-Olof Sandberg var en känd sångare på den tiden



Naturligtvis hade man lite "klassisk pop" som "An der schönen blauen Donau"



....och den gamla Mora klockan får vi inte glömma

Du har ju samma skivor som jag har

Jag köpte inte många skivor när jag var liten och orsaken till det var den här apparaten



En AGA-bandspelare som jag köpte 1967 för lite över 600kr. Det var ungefär hälften av vad en Tandberg bandspelare kostade

För de som inte upplevt rullbandspelare i skolan så måste jag väl säga att Tandbergs rullbandspelare nog fanns på alla skolor i Sverige och var kända för sin robusta mekanik.

Jag lyssnade varje lördag på "tio-i-topp" och spelade in de låtar jag gillade



Bandspelaren hade inbyggd förstärkare och högtalare och den använde tyska Din-kontakter (DIN=Deutsche Industrie Norm)



Vi ser här att den hade ingång för både kristall pickup och magnetisk pickup

Tillägg: Här är en bild på en Tandberg bandspelare från denna tid och vi känner igen spaken till höger där man kan spola fram och tillbaka och spela upp.

Nu är denna tråden slut och jag får tacka för visat intresse och alla positiva inlägg

- Jag kanske skall tillägga att det var först i slutet på 40-talet, dvs. vid övergången till de nya vinylskivorna, som bandinspelningarna blev så bra att man först spelade in på band. Därför har jag inte berört det i denna tråden, men jag tycker faktiskt att bandspelare av alla de sorter vore värt en egen nostalgi-tråd

Det är en verklig PÄRLA till nostalgireportage som du gjort Eliot
MVH/Mats

Det har varit väldigt lärorikt och givande och du måste ha ett stort tack för allt slit du lagt ned för att presentera detta för oss "eliot".

Vi bockar och tackar ännu en gång...

Tillåt en nykomling applådera lektionen.

Eftersom denna tråd handlar till stor del om mitt specialintresse så kände jag till det mesta - inklusive klockinspelningen från 1878 (den finns även på www.tinfoil.com), men några saker var nya även för mig. Mycket intressant på alla sätt, och kul att se att även gammal teknik och riktigt gamla skivor får utrymme i dessa forum - och inte bara de senaste skrytljudanläggningarna .

Jag tror nästan att jag efter en längre tids irrande på nätet har hittat ett forum där jag kommer att trivas.

Ha en fin vecka och en trevlig påsk!
Björn J.