Columbia
Hösten 1880 vinner Alexander Graham Bell det prestigefyllda Volta priset på 50,000 franc från den franska staten och pengarna använder han till att skapa "Volta Laboratory Association" med ett laboratorium för forskning om inspelning och överförande av ljud. Bells kusin Chichester Bell och Charles Tainter får i uppdrag att förbättra Edisons fonograf och 1885 presenterar de resultatet som de gav namnet grafofon. De hade bytt ut stanniolen mot vaxcylindrar och de drev rullens rotation med hjälp av en symaskinstrampa så att hastigheten skulle vara samma vid uppspelningen som vid inspelningen.
Tainter gav nu Bergman & Co. i New York i uppdrag att bygga en förserie på 6 grafofoner. Dessa blev färdiga i januari 1886 och den 6 januari 1886 omvandlades the Volta Association i ett Aktiebolag the Volta Graphophone Company. Patenträttigheterna säljs till ett gäng företagsledare i Philadelphia och i maj 1887 bildas the American Graphophone Company i Washington, D.C. för att utveckla och förbättra grafofonen. Det byggs nu också en liten fabrik i Bridgeport, Connecticut med en kapacitet på tre eller fyra maskiner om dagen.



I ett försök att gå samman med Edison så demonstrerar the American Graphophone Company den nya förbättrade grafofonen. Tainter motsatte sig samgåendet och trodde att om de visade hans grafofon för Edison så skulle detta få denne att återuppta arbetet på hans gamla fonograf som han hade lagt åt sidan sedan 1879. Tainter hade rätt!

Edison startade ett nytt företag, the Edison Phonograph Works, i slutet på april 1887 och kunde presentera en Improved Phonograph redan i maj. I slutet på juni sålde Edison sitt företag till Jesse Lippincott för $500,000 och den 14. juli 1887 grundade denne the North American Phonograph Co. The American Graphophone Co. undertecknade i mars 1888 ett avtal med the North American Phonograph Co. som gav Lippincott ensamrätten att hyra ut eller sälja grafofoner och på det viset låg försäljning och marknadsföring för båda fonografer och grafofoner hos ett och samma företag.

Företaget arbetade enligt franchise principen och tillhandahöll utrustning mm till 30 lokala återförsäljare över hela USA. Däribland fanns Columbia Phonograph Company som grundades 15 januari 1889 av Edward Easton för försäljning inom bl.a. Washington D.C. Detta företag lyckades där andra misslyckades och det berodde på att man satsade på musik i stället för dikteringsmaskiner. Easton hade redan 1890 en ensidig katalog med inspelningar som ökade till 10 sidor 1891 och 32 sidor 1893.

Lippincott blev allvarligt sjuk hösten 1890 och dog 1891 och då bröt sig the American Graphophone Co. loss från North American Phonograph Co. som nu uteslutande sålde Edisons apparater. 1893 tog Columbia Phonograph Co. över American Graphophone Co. som nu blev tillverkningsgrenen av Columbia.



Engelska Columbia Graphophone Company Ltd grundades redan 1889 som en sidogren till Edward Eastons District of Columbia Phonograph Company.

Det fortsatte att gå dåligt för North American Phonograph Co. och 1894 förklarade Edison, som var den störste fodringsägaren, företaget i konkurs vilket gjorde att han kunde köpa tillbaka patenträttigheterna till sina egna uppfinningar.

När nu Easton var direktör för American Graphophone Co. beslöt han sig för att gå till rättegång mot sitt eget Columbia Phonograph Co. för att de sålde Edisons fonografer som inkräktade på det ursprungliga vaxcylinderpatentet från Volta Lab. Hans strategi lyckades när Columbia blev dömt och Bell&Tainters patent vann laga kraft över Edisons Improved phonograph. På så vis tvingades Edison 1896 gå med på ett avtal med Easton om att dela patent. Detta gjorde att Easton kunde sluta tillverka sina äldre konstruktioner och gå över till att tillverka apparater och musik cylindrar enligt Edisons senaste patent. Columbia Phonograph Co. kallade fortfarande sina apparater grafofoner men de var nu billiga fjäderdrivna maskiner som t.ex. 1897 års Eagle modell som kostade $10 utan låda och $12 med låda.



....och så lyfter vi på locket


COLUMBIA PHONOGRAPH TYPE B EAGLE GRAPHOPHONE 1897

Columbia Phonograph Co. hade med intresse följt utvecklingen av Berliners Grammofon och i slutet på 1901 presenterade de sin version med namnet "Columbia Disc Graphophone". Den använde också laterala spår och liknade Victors produkt i så hög grad att den orsakade förvirring. Den inkräktade naturligtvis också på Berliners patent och detta ledde i december 1903 till en överenskommelse mellan the American Graphophone Company (Columbia) och Victor Talking Machine Company om ömsesidigt utbyte av licenser. Denna överenskommelse gjorde att Columbia nu var i samma position som Victor och det var mer en fråga om vem som kunde utnyttja tillfället bäst.



Vi ser här en "Columbia Disc Graphophone" från 1903





....och här ser vi innanmätet:



1906 tar Columbia fram en dubbelsidig skiva.

Här ser vi en Columbia Graphophone BII från 1910



.... och en Columbia Grafonola 150 från 1916. Grafonola var Columbias svar på Victrola



Det hade länge funnits ett missnöje med namnet på företaget som var Columbia Phonograph Company till skillnad från den engelska filialen som hette Columbia Graphophone Company Ltd. Apparaterna gick under beteckningen Graphophone och de tillverkades av American Graphophone Company. 1918 strukturerade man därför om företaget och Columbia Phonograph Company och American Graphophone Company gick samman och bildade Columbia Graphophone Manufacturing Company.

Vi ser här några exempel på skivetiketten före namnbytet och efter

American Graphophone Company tillverkade emellertid fortfarande maskiner för cylindrar och här ser vi en Columbia graphophone från 1905



....och när vi öppnar locket så ser vi ....

Här ser vi den i all sin glans

Columbias grundare Edward Easton dog 1915. Omkring 1922 började det allmänt gå dåligt för industrin och detta träffade Columbia hårdare än andra bolag. I förhållande till Victor använde man sig mer av underleverantörer och felkalkulering hade lett till ohanterligt stort lager. Man hade nämligen inte räknat med att radion skulle påverka försäljningen så som den gjorde.

I december 1922 tvingas Columbia Graphophone Manufacturing Company sälja sitt lönsamma engelska dotterbolag Columbia Graphophone Company Ltd. till dess ansvarige direktör Louis Sterling och hans finansiärer.

I december 1923 överstiger ändå skulden $21 miljoner (med tillgångar på $19 miljoner) och fodringsägarna anhåller om konkurs. Louis Sterling och engelska Columbia Graphophone Co., Ltd. köper nu ut moderbolaget för $2.5 miljoner och organiserar om det till Columbia Phonograph Co., Inc.

Man introducerar nu också det välkända varumärket ("Magic Notes") med två noter som vi ser på dessa amerikanska etiketter från omkring 1925:


Bessie Smith (1895-1937) anses vara tidernas största Jazzsångerska

Vid denna tid införde man också olika metallfärger på etiketterna (brons för populärmusik) och numreringen fick ändelsen D.

De brittiska ägarna bildar i oktober 1925 Columbia International, Ltd. som kontrollerar både den engelska och den amerikanska grenen av Columbia samt även en nyförvärvade grupp av tyska företag som tidigare ägts av Carl Lindström. Columbia expanderar och 1927 tar amerikanska Columbia över ett radionätverk, United Independent Broadcasters som man döper om till Columbia Phonograph Broadcasting System. Nätverket fortsatte emellertid att förlora pengar och i januari 1929 såldes det till ett gäng privata investorer. Man bytte nu namn till Columbia Broadcasting System, CBS och blev snart lönsamt. De följande nio åren var Columbia Phonograph Co., Inc. ("Columbia Records") och CBS oberoende bolag.

Man brukar säga att den stora depressionen ("great depression") varade mellan 1929 och andra världskrigets utbrott 1939. American Record Company, ARC, som ägde Brunswick köpte Columbia 1934 och blev i sin tur 1938 uppköpta av Columbia Broadcasting System (CBS) - det tidigare dotterbolaget. 1938 var radio en viktig del i underhållningsindustrin medan skivindustrin fortfarande höll på att återhämta sig. Skivbolaget kallade sig nu Columbia Recording Corporation.

Det känns som att historiens vingslag går i cirklar. Trettiotalets radiovågor och dagens Internet med hämtningsbara musikfiler. Musiken är viktig för människan.

Du har helt rätt - det påminner i mångt och mycket om dagens situation

Det är många företag som gått under på grund av felbedömningar och just nu är det väl ingen som riktigt vet hur det kommer att se ut med "skivor" om en 10 år.

Det är lätt att vara efterklok men utan facit i hand så är det inte lätt att veta

Engelska Columbia Graphophone Company Ltd grundades redan 1889 som en sidogren till Edward Eastons Columbia Phonograph Company och det bibehöll faktiskt detta namn ända in på 60-talet. Jag har faktiskt några klassiska mono EP-skivor (45 varv) från 50-talet där det står på baksidan:


Louis Sterling grundade redan 1904 the Sterling Record Company och hade därför en lång erfarenhet av skivbranchen när han 1914 kom till Columbia Graphophone Company Ltd. som verkställande direktör. Han hade alltså varit vd för europeiska Columbia sedan 1914 när han 1922 tillsammans med finansiärer köpte bolaget. 1924 hjälper han till att rädda moderbolaget i Amerika och lyckas även få till ett lisenceavtal med AT&T Western Electric System:

- Det är fascinerande hur mycket som beror på kraftfulla ledare

Redan 1925 kommer de första elektriska inspelningarna. Samma år köper man upp Carl Lindströms företag i Tyskland och tar över skivmärkena Odeon and Parlophone. Två år senare köper man även upp franska Pathé -Frères.

1931 fusionerar Columbia Graphophone Company Ltd och Gramophone Company Ltd och bildar Electric & Musical Industries Ltd (EMI) med Sterling som vd. Det nya bolaget hade dotterbolag över hela världen. Samma år blev Sterling adlad av drottningen och kunde kalla sig Sir Sterling.

Eftersom amerikanska Victor ägde aktier i the Grammophone Co., Ltd. blev de med en gång en av ägarna till amerikanska Columbia. Då man var rädd för att de amerikanska myndigheterna skulle agera för att förhindra monopol på den amerikanska marknaden såldes amerikanska Columbia i maj 1931 och 1934 hamnade det så hos American Record Company, ARC.

1931 var i andra hänseende också ett viktigt år för EMI för då patenterade Alan Blumlein på EMI tekniken bakom stereoinspelningar och detta år inviger också Sir Edward Elgar den nya studion vid Abbey Road.

Jag tänkte vi skulle titta lite på hur skivor och skivfodral såg ut hos Columbia Graphophone Co., Ltd.







För att kunna spela skivorna behövdes nålar



som fanns i olika hårdhetsgrad

RCA Victor, The Gramophone Company Ltd. & Deutsche Grammophon Gesellschaft
Dessa bolag kan alla härleda sitt ursprung till Emile Berliner

Vi har tidigare följt Emile Berliner och Eldridge Johnson fram till bildandet av the Victor Talking Machine Company den 3 oktober 1901. Detta företag var egentligen ett nytt företag och inte bara ett namnbyte. Det var en sammanslagning av Eldridge Johnsons företag och Berliners intressen och då Johnson hade haft ett framgångsrikt år bakom sig fick han majoriteten och blev företagets president.

Här ser vi företagets allra första produkter


Huvudkontor och fabrik var beläget på 114 N. Front Street i Camden, New Jersey, medan försäljningsorganisationen var i Philadelphia. Inspelningar och tillverkning av matriser var ursprungligen också i Philadelphia medan skivorna pressades av Duranoid Mfg. Co. in Newark, New Jersey.


Victor's första fabrik på 114 N. Front Street i Camden, New Jersey.

Redan året efter började Victor Talking Machine Company själv pressa skivor i Camden och snart flyttade mer och mer av verksamhet till dit. 1907 var all verksamhet förlagd till Camden och det var också nu som man själva började tillverka kabinett.

Victor Monarch tillverkades mellan 1901 och 1905 hade en 10 tums skivtallrik avpassad för de nya 10 tums Monarch skivorna som spelade dubbelt så länge som de äldre 7 tums men de kostade även dubbelt så mycket. Här ser vi två sådana grammofoner från 1904



Nedanstående grammofon är en Victor III från 1913





...och här ser vi det fina detaljarbetet



Vi slutar vår bildkavalkad med bilder på två Victrola från 1918. Som vi kommer ihåg så utmärker sig en Victrola genom att den är mer som en möbel med inbyggt horn. Detta är en Victor Victrola VI



.... och här har vi en Victor Victrola XIV

Victor Talking Machine Company skiljde sig tidigt från de andra bolagen genom att erbjuda artister av hög klass som nedanstående annons i "Cosmopolitan" från 1904 visar


Detta var egentligen en mans förtjänst: Fred Gaisberg (1873-1951). Redan 1891, som tonåring, arbetade han tillsammans med Charles Tainter med att spela in cylindrar till världsutställningen i Chicago 1893. Han var allt i allo, letade reda på nya sångare, förberedde inspelningen och skötte utrustningen, ackompanjerade på piano mm.

Fred Gaisberg arbetade sedan hos Emile Berliner som pianoackompanjatör och övervakade inspelningar och våren 1898 fick han i uppdrag att åka till Gramophone Company Ltd i London för att hjälpa till med uppbyggandet av inspelningslokaler och ta kontakt med artister. Gramophone Company Ltd hade grundats året innan och då snart komplikationer uppstod besökte Eldridge Johnson det nya företaget i juli 1898. Resultatet blev att Johnson sålde rättigheterna till några av sina patent och gick med på att sälja delar och komponenter direkt.

I december 1898 grundar Emile Berliner tillsammans med sin bror Joseph Deutsche Grammophon Gesellschaft i Hannover och bygger upp en fabrik för tillverkning av matriser och pressning av skivor.

Gramophone Company sätter nu samman delarna man får från Victor i Amerika till färdiga Grammofoner. Man arrangerar också att få skivor pressade i Hannover från matriser gjorda i Camden eller i deras nya lokaler i London.

Enligt en historia så hörde Gaisberg Caruso sjunga och var fast besluten att spela in när han sjöng ett program av arier. Caruso förväntade sig en stor summa pengar för ett kontrakt men Gaisbergs chefer vägrar godkänna utgiften. Gaisberg gör ändå inspelningen i ett hotelrum i Milano och fick sedan tillfredställelsen att uppleva Carusos berömmelse och hans bidrag till skivornas finansiella succe. Gaisberg behöll sin tjänst som "senior recording expert" hos the Gramophone Company enda fram till 1939.

Så här kunde det se ut vid en inspelning

För Victor var kvalitén på inspelningarna viktigt och man införde från allra första början en etikett som man kallade "Red Seal" och som med tiden kom att symbolisera högkvalitativa inspelningar med de bästa artisterna.

Som vi sett började allt i amerika men europa tog snart ledningen när det gällde inspelningar. De flesta tidiga Red Seal skivor hade matriser som var från europa och detta fick en höjdpunkt när man i mars 1902 släppte Gramophone Company's inspelning av Caruso. Här ser vi skivkatalogen från januari 1909


New Victor Record Catalogue (January 1909), 126 sidor med skivor och artiser.

Man började ge ut fler och fler skivor och från 1919 kom det en katalog varje månad med nya skivor



....och från 1923 kom det till och med varje vecka



....och det började också dyka upp tidningar som Phonograph Monthly Review som kom ut första gången i oktober 1926.

Det börjar att bli lite stressigt då det ju bara återstår två dagar i denna månaden

Här är en av de första inspelningarna som gjordes med Caruso i Milano av Fred Gaisberg och the Gramophone Company


Enrico CARUSO 1902 Cavalleria Rusticana: Non t'amo piu
(Matrix:2877 -Milan- 30.Nov.1902)

Här är ännu en inspelning med Caruso som gjordes något år senare


Enrico CARUSO + Melba 1907 La Bohème: O Soave Fanciulla
(Matrix:C 4326-1 -New York- 24.Mar.1907)

....och vi ser att detta är en Red Seal skiva inspelad i New York.

Här ser vi två inspelningar med den kände Violinisten Mischa Elman (1891-1967) där den första är från omkring 1910 och den andra från 1920


Redan på den tiden skilde man populärmusik, som hade svart etikett ("black label") och var billigare mot klassisk musik som gavs ut på den exklusiva röda etiketten ("Red Seal"). Vi kan här följa etikettens utveckling från 1902 till c:a 1925


...och etiketten på de sista fullständigt akustiska inspelningarna:



I september 1908 tillkännagav Victor, att de skulle ge ut ett begränsat antal dubbelsidiga skivor med svart etikett. Priserna var

• 10" enkelsidig $.60 dubbelsidig $.75
• 12" enkelsidig $1.00 dubbelsidig $1.25

Columbia hade tvingat dom till det med sina låga priser. Vi ser att de två sista "black label" skivorna avbildade ovan är dubbelsidiga.
Red Seal skivorna kom först som dubbelsidiga 1923 då Victor hade haft svårigheter att enas med artisterna.

Varför kan det inte göras snygga produkter idag, SF undantagen, när man kunde förr, vilka arbeten på dessa spelare.

Kan man inte köra denna historielektion över två månader "eliot"?
Matnyttigt värre.

Tack "Bravo" - vi får se

Victor satsade enormt mycket på reklam och vad vore mer passande än att visa lite Julreklam från förra seklets början






På den sista bilden ser vi Caruso som en stöddig typ bakom pulpeten.

Tjusigt värre, jul och musik, naturligtvis hör detta ihop.

De första elektriskt inspelade skivorna kom 1925 och de krävde modernare skivspelare för att dra full nytta av inspelningens utökade frekvensomfång och dynamik. Victor kallade dessa inspelningar Orthophonic och det är ett uttryck som jag ofta undrat över då alla RCA Living Stereo skivor har texten: Stereo-Orthophonic High Fidelity Recording.

I slutet på 1925 presenterade Victor Talking Machine Company fyra ortofoniska modeller varav den största Credenza såg ut så här





Det är mycket fint träarbete som vi ser här



De nya skivorna var gjorda med mikrofon som ersatte de gamla inspelningshornen som man använt tidigare. Elektricitet användes bara för att göra inspelningen i studion och de nya apparaterna använde inte elektricitet för att återskapa ljudet. De byggde fortfarande på mekaniska principer som hade blivit förfinade under tiden

De nya Ortofoniska inspelningarna hade kraftigare volym och var mer verklighetstrogna än de äldre akustiska inspelningarna. I jämförelse lät de gamla akustiska inspelningarna tunna om man spelade dom på de äldre spelarna.

Här är etiketten på de nya "ortofoniska" skivorna



Kunderna var tvungna att lägga beställningar vilket gjorde att många var sålda innan årets slut vilket gjorde att 1925 blev ett utmärkt år vilket kan jämföras med året innan som var hade varit katastrofalt dåligt. 1924 hade nämligen RCA presenterat en imponerande linje av radiomottagare, däribland Radiola. De hade understött detta med en årslång reklamkampanj vilket hade fått drastiska konsekvenser för Victor som för första gången blev sittande på lager.

I mars 1927 presenterad Victor Talking Machine Company den första skivväxlare med orden



Klicka på bilden nedan så får ni se en skivväxlare i aktion med musik


Jag har en skivväxlare till min gamla Garrard men det ser inte lika dramatiskt ut när den växlar.

Uttrycket "Orthophonic" går nog mycket väl att förklara misstänker jag.
Orto- kommer från latinet eg. grekiskan och har en betydelse av flera som betyder riktigt eller korrekt. I sammanbindnigar får då ordet lite olika innebörd beroende på vad det handlar om som ortografi, rättstavning, ortofoni, rätt uttal eller egentligen i vidsträktare betydelse, uttalslära.
Här handlar det nog överfört om naturtrogen återgivning, eller kunskapen att reproducera en korrekt ljudåtergivning, dvs korrekt återgiven avskrift, (ortograf = korrekt skrivare, graf = maskin som återger någonting)
Så

blir uttrycksmässigt och klumpigt en stereoinspelning korrekt återgiven med hög trogenhet eller någonting sådant. Lite av tårta på tårta så att säga.
Antar jag kanske är bäst att tillägga.

På allmän begäran...

Då det fortfarande kvarstår en del godis i denna "avhandling" så låter vi den fortlöpa in i December....och om, jag säger OM den blir "klar" i mitten av december så låter vi nostalgiavdelningen få lite julefrid

....så kör på!

Vänligen
\\K-man

Bra K-man att du låter Eliot fortsätta att berätta för oss så vi får lite kött på våra historieben För att inte tala om alla kanonbilder
MVH/Mats

Tack

Håller just nu på att ta reda på lite mer information om de första elektriska skivspelarna, "Electrola", och jag letar naturligtvis efter bra bilder. Det är faktiskt inte så lätt att hitta bilder och det har tagit mycket tid . Auktionssajter har visat sig vara bra! När man sedan hittar fantastiska bilder så är det värt besväret

Det har hänt att jag i efterhand har hittat bilder som skulle passat in tidigare, eller varit bättre än de bilder jag använt tidigare och då har jag varit fräck nog att ibland komplettera tidigare inlägg. I går lade jag in lite bilder på etiketter på sidorna 7&8

//Eliot

Det var inte bara i Amerika som radion blev populär.

Föreningen Svenskt Filmljud har en kortfattad svensk filmhistoria där man kan följa utvecklingen i Sverige och från 1924 kommer följande citat:



Från samma år hämtar vi denna annons



Häftiga högtalare - man kan nog se varifrån B&W fick sin inspiration till sina Emphasis högtalare

Vi skall nu göra en liten tillbakablick

1904 uppfann John Ambrose Fleming det första praktiska elektronröret, 'The Fleming Valve'. Det var en diod och bestod bara av två elektroder. Ordet "valve" som betyder ventil kom sedermera i brittisk engelska att bli synonym för elektronrör.

Genom att lägga till ett galler till Flemings diod skapade Lee De Forest (1873-1961) trioden. Med det extra gallret kunde han kontrollera och förstärka signalen - radioröret var fött och med det också vår hobby.

Vi ser här hans patentansökan från januari 1907


Följande månad bildade han De Forest Radio Telephone Company. 1908 iscensatte han radiosändning från Eiffel tornet i Paris som kunde mottas 75 mil bort. Här ser vi honom när han sänder skivinspelningar



Som ni ser kallade man det "radiotelefoni"

Han sålde 1917 rättigheten till sin uppfinning till American Telephone and Telegraph Company (AT&T).

Vi har nu återfunnit (den röda) tråden för det var på Western Electric, ett dotterbolag till AT&T som man hade utvecklat det elektriska inspelningssystemet.



Western Electric ingick sedan 1882 i The American Bell Telephone Company som 1899 blev American Telephone & Telegraph, AT&T och utgjorde tillverkningssidan av detta gigantiska företag som också går under beteckningen Bell Systems eller Ma Bell.


Western Electric är nog för oss mer känd som tillverkare av de berömda triodrören 300B


300A som var föregångare till 300B tillverkades av Western Electric första gången 1933 och 1938 kom så 300B som är identisk till 300A men med en ny sockel. Western Electric tillverkade röret fram till 1988 och efter att tillverkningen legat nere i nästan 10 år så återupptogs tillverkningen av Westrex, ett tidigare dotterbolag till Western Electric.

Tillägg: Jag var tvungen att ta med denna bilden

Det är Edwin H. Armstrong som skänker sin fru en portable superheterodynmottagare - världens första bärbara radio någon gång strax efter första världskriget. Armstrong var den som bidrog mest till radions tidiga utveckling och konstruerade superheterodynkretsen under första världskriget och uppfann FM-radion 1933.

Forskningsavdelningen på Western Electric var Bell Labs som sedan kom att göra sig känd genom otaliga nobelpris varav nog transistorn för vår del är den viktigaste. 1916 utvecklade man kondensatormikrofonen som man i patentansökan gav namnet "Telephone Transmitter".

Man arbetade även på att utveckla rörförstärkare och den första stora demonstrationen av deras ”Public Address” system på årsdagen av första världskrigets slut den 11 november 1921 var mycket lyckad. Firandet hölls samtidigt i New York City, Washington D.C. och i San Francisco som var förbundna med varandra med telefonledningar och de nya förstärkarna, mikrofonerna och högtalarna som utvecklats på Bell Labs gjorde att 100 000 tals människor kunde lyssna.

Vid detta laboratorium hade två ingenjörer Maxfield och Harrison utvecklat en komplett elektrisk inspelningsutrustning som skulle förbättra frekvensområdet från mediokra 250-2500 Hz - som var möjligt med den tidigare akustiska inspelningstekniken – till 50-6000 Hz.



När man nu skulle spela in på elektrisk väg så var man tvungen att bestämma med vilken hastighet som man skulle spela inspelningen. Victor använde 78 varv per minut, Edison 80 varv per minut medan andra använde 82 varv per minut. Om Maxfield och Harrison ville få sitt system antaget av Victor som var den största tillverkaren så var 78 varv per minut lämpligt.

Som jag skrev tidigare blev hastigheten 78,26 varv per minut eftersom skivan drevs av en synkronmotor som låste hastigheten till nätets frekvens som i USA är 60 Hz. Detta ger en konstant hastighet även om nätspänningen skulle variera. 60 Hz motsvarar 3600 perioder per minut och delar man detta med 46 så får man 3600/46=78,26 varv per minut.

Western Electric licenserar ut sitt system till amerikanska bolag vilket gör att Columbia Graphophon Co. Ltd och Louis Sterling köper upp amerikanska Columbia för att komma i åtnjutande av den nya tekniken som är så överlägsen den gamla.

Både Victor och Columbia kom ut med sina första elektriska inspelningar 1925. Här ser vi Art Gillham, "the Wispering Pianist", när han gör en elektrisk inspelning detta år. Om man skall tolka hans "nick" så lät han kanske som Keith Jarret när han spelade



och så här såg skivan ut

Den nya tekniken spred sig snabbt och redan i maj 1926 spelade engelska Columbia in Willem Mengelberg och Concertgebouw Orchestra i Amsterdam



Willem Mengelberg var fascinerad av den nya tekniken och här ser vi när han inspekterar graveringen 1926



Detta är skivomslaget till inspelningen av Tchaikovsky Symfoni no. 5 som spelades in i den 10. maj 1928.
- Boxen innehöll 7 stycken 12" 78 varvs skivor

För Victor förlöpte 1924 som väntat fram till hösten då försäljningssiffrorna sjönk kraftigt och fortsatte så under vintern och våren 1925. Efter drastiska åtgärder lyckades man slutligen bli av med en stor del av sitt lager men man insåg att något måste göras. Man visste att klart förbättrad ljudåtergivningsteknik var på väg. Deras egna ingenjörer arbetade tillsammans med Westinghouse på exponentialhorn. Förutom att licensera Western Electric för deras elektriska inspelningssystem skrev man nu kontrakt med RCA för att bygga in deras radiochassi i framtida apparater och att kunna utnyttja deras teknik för elektrisk återgivning av skivor.

Modellerna som Victor introducerade hösten 1925 var av olika slag.

• Det fanns instrument som spelade av skivorna akustiskt genom fulla eller modifierade ortofoniska horn. Dessa kallades Victrola. De levererades standardmässigt med fjäderdrift men kunde fås med elektrisk motor.
• Det fanns instrument som spelade av skivorna elektriskt genom ortofoniskt horn eller med dynamisk högtalare. De kallades Electrola och levererades med elektrisk motor.
• Det fanns radio-skivspelarkombinationer där radiodelen motsvarade RCA's Radiola modeller.

Några av apparaterna som hade väntats hösten 1925 dök först upp sent på våren 1926 och det var främst de dyrare radiokombinationerna.

Det var emellertid de ortofoniska Victrola med akustisk ljudåtergivning som blev mest uppmärksammade hösten 1925 och våren 1926.
- Här ser vi manualen till en sådan modell



där jag fann denna skissen



Här ser man kanske tydligare hur hornet fungerar



Sound Box eller Reproducer - kärt barn har många namn - motsvarar vår pickup och fanns i mer eller mindre sofistikerade variationer. Man kommer osökt att tänka på moderna pickuper som ju kan kosta lika mycket som hela anläggningar



Till de nya elektriskt inspelade skivorna behövdes det en Sound Box med ett nytt membran som kunde återge det utökade frekvensområdet. Victrola Orthophonic Reproducer introducerades 1925.



Den hade ett membran av duraluminium. Många samlare hävdar att skivor som avspelas på en riktigt restaurerad ortofonisk Victrola låter som om artisten är i rummet.

När man nu kunde spela in elektriskt så fanns det plötsligt möjlighet att på elektronisk väg korrigera mikrofonens frekvensgång och styra gravernålen på olika vis. Allt var naturligtvis tvunget att ske i realtid då det ännu inte fanns ett sätt att lagra inspelningar förutom just på skiva.

Man kunde gravera enligt två metoder, med konstant amplitud eller med konstant hastighet. Den förstnämnda metoden är enklast att förstå och det är nog den metod som man lätt inbillar sig att skivor är graverade med. Den betyder att gravernålens utslag är lika stort för samma ljudstyrka obeoende av frekvens, så som visas i figur 1.



Vi inser lätt att detta leder till att nålen har högre hastighet vid högre frekvens. De magnetiska pickuper man använder på skivspelare idag liksom de som användes 1926 bygger på induktion och ger en utsignal som är proportionell mot nålens hastighet. Detta betyder således att ljudnivån skulle ökat med frekvensen så som visas med den heldragna linjen nederst i figur 1.

Den andra metoden, gravering med konstant hastighet är då lämpligare om vi vill använda en sådan pickup. För att låta graveringsnålens hastighet vara konstant vid alla hastigheter är det nödvändigt att minska amplituden när vi ökar frekvensen. Figur 2 visar den grundläggande idén. Den stora vågen är en period vid en viss frekvens. Varje gång vi fördubblar frekvensen så halverar vi perioden vilket gör att vi även måste halvera amplituden om vi vill att nålen skall gå samma sträcka som tidigare, dvs. om vi vill ha konstant hastigheten.



Figur 3 visar hur amplituden varierar med frekvensen för gravering med konstant hastighet.



Det horisontella strecket nederst i figur 3 visar utsignalen från en magnetisk pickup när man spelar en skiva som är graverad med konstant hastighet.
(Vi förutsätter naturligtvis liksom tidigare att inspelningen återger vitt brus, dvs alla frekvenser återges med samma amplitud.)

Nu är det ju viktigt att vi skall kunna spela av skivorna på fullständigt mekaniska Victrola-apparater och det visar sig att akustiska inspelningar faktiskt kunde karakteriseras som gravering med konstant hastighet.

Detta betydde att likaväl som man kunde spela av äldre akustiska skivor med en magnetisk pickup så kunde man spela av elektriska inspelningar med en mekanisk "reproducer"

På 30-talet blev det vanligt med piezo-elektriska kristaller som är amplitudkänsliga och även ger en hög utgångssignal. För att kunna använda dessa behövdes då en speciell förstärkare och det blev då vanligt med olika ingångar på förstärkarna beroende på vad för typ av pickup man använde.

Nu har jag pratat mig varm för gravering med konstant hastighet men allt är tyvärr inte frid och fröjd

• Eftersom amplituden ökar när frekvensen minskar så kommer pickup-nålen att göra stora "utflykter" vid låga frekvenser vilket gör att nålen har svårt att spåra och dessutom blir spåravståndet större än önskvärt vilket minskar speltiden man får plats på en sida.

• Det andra problemet med gravering med konstant hastighet är att höga frekvenser kommer att spelas in med mycket låg nivå och kan då drunkna i bruset på skivan. Detta var inget problem när man började med elektriska inspelningar men ju bättre inspelningsutrustningen i övrigt blev desto mer uppmärksammades detta problem

Maxfield & Harrison valde därför att gravera med konstant amplitud vid låga frekvenser och konstant hastighet vid högre frekvenser, så som visas i figur 4.



Den heldragna linjen nederst i figur 4 visar pickupens relativa hastighet och därmed dess utsignal.

I början valde Maxfield & Harrison en brytfrekvens på 200Hz och hade en konstant-hastighets karakteristik till 4kHz. När det gällde signaler mellan 4kHz och 6,5kHz så minskade de signalen med 6dB/oktav av rädsla för att nålen inte skulle spåra vid höga frekvenser

Bell labs förbättrade sedan sin graveringsapparatur så att de kunde gravera med konstant hastighet upp till 5,5 kHz - dessa skivor lämpar sig bäst för magnetisk pickup. Ytterligare en fördel med det elektriska avspelningssystemet var att man kunde kompensera för den minskade basen genom att förstärka basområdet i motsvarande grad (streckad linje i figur 4). Resultatet blev då en rak frekvensgång ner till låga frekvenser.

När de elektriska inspelningarna blev bättre så blev det möjligt att få med frekvenser över 6 kHz. För att undvika att skivbrus skulle för att begrava de höga frekvenserna så började man att gravera med en karakteristik enligt figur 5. Nu graverade man inte med konstant hastighet ända upp till högsta frekvensen utan vid en viss brytfrekvens övergick man till att gravera med konstant amplitud.



Den heldragna linjen är utsignalen från en magnetisk pickup och den sträckade linjen är hur förstärkaren skall förstärka signalen från pickupen för att få rak frekvensgång. Detta påminner faktiskt till stor del om den RIAA-korrektur som sedan kom att användas för LP-skivor.

När Columbia 1948 introducerade den moderna LP-skivan med 331/3 varv per minut så passade man också på att införa ytterligare en brytpunkt. Nu fanns det tre brytpunkter och ingen standard. 1953 introducerade RCA Victor inspelningskarakteristik som de kallade New Orthophonic Curve och som visas i figuren nedan



Under 50 Hz använder man gravering med konstant hastighet och det använder man för att man inte onödigt vill förstärka lågfrekvent brum vid uppspelning. Hade man nämligen använt konstant amplitud så hade signalen från pickupen minskat mer och mer för lägre och lägre frekvens (heldragen linje i figur 5). Eftersom förstärkaren måste kompensera för detta så hade den behövt förstärka djupbasen - och därmed brum - orimligt mycket

Vi ser i figuren ovan att förstärkaren har konstant förstärkning (streckad linje) under 50 Hz. 1956 bestämde sig Recording Industry Association of America, RIAA, att anta RCA Victors kurva som standard och nu kallas den allmänt RIAA-kurvan.

Verkliga filter skapar mer avrundade kurvor och här ser vi den verkliga RIAA-kurvan.



Jag har hämtat denna information från Disc Recording Equalization Demystified av Gary A. Galo som även finns som PDF.
Mycket intressant läsning

Jag har tyvärr inte hittat någon bild på hur de första magnetiska pickuperna såg ut men det verkar som om de var rätt små redan från början.

Jag tänker inte i detalj gå in på hur olika pickuper fungerar utan jag hänvisar till den utmärkta artikeln Cartridge History på Enjoythemusic. Artikeln är hämtad från boken Hi-Fi All-New 1958 Edition vilket märks när man läser den
Det finns också en artikel om skivspelare tagen från samma bok

Artikeln beskriver fyra typer av pickuper:

• magnetiska - som vi numera kallar moving magnet (mm) = rörlig magnet
• dynamiska - som vi numera kallar moving coil (mc) = rörlig spole
• keramiska, kallas ibland kristall eller piezoelektrisk pickup
• kondensatorpickup

Den som är intresserad av utvecklingen av stereopickuper kan fördjupa sig här: Stereo Pickups & Phono Cartridges: 1958 - today

Keramiska pickuper började användas i mitten på 30-talet. I en keramisk pickup använde man sig av en piezoelektrisk kristall som avger en elektrisk spänning när den böjs eller trycks ihop. Piezoelektriska givare används nu för tiden bl.a. till att mäta kraft. Spänningen som den ger ifrån sig är i storleksordning 0,5 V, vilket är i storleksordning 100 gånger högre än för mm-pickuper och i princip inte kräver någon extra förstärkning. Detta betyder naturligtvis att "signal-to-noise" förhållandet är mycket bra och dessutom är den immun mot störningar från nätet som lätt orsakar brum när man använder magnetiska pickuper. Den har en allvarlig nackdel då den behöver en tung pickup för att kunna böja kristallen som befinner sig högst upp på nålarmen (eng.=cantilever) och detta ökar slitaget på skivorna. Pickupens större trögheten gör dessutom att den vid de kraftiga utslagen vid låga frekvenser lätt spårar ur.
En keramisk pickup ger en utsignal som är proportionell mot avlänkningen och ger därför en korrekt utsignal om skivan är graverad med konstant amplitud medan utsignalen avtar med frekvensen om den är graverad med konstant hastighet. Tittar vi på RIAA-korrekturen och de sena korrekturerna för 78 varvarna så ser vi att karakteristiken hos en keramisk pickup i stora drag är motsatsen till inspelningskarakteristiken:
Man kunde därför använda en mycket enkel förstärkare och mycket riktigt användes keramiska pickuper i enklare skivspelare.



Så här såg pickuper ut på 50-talet som kunde spela både stenkakor och microgrooves, som det nya formatet kallades i början då spåren var mycket smalare än tidigare. De nya skivorna hade 240 spår per tum mot 75 spår per tum för stenkakorna. Spetsen på diamanten hade en diameter på omkring 0,06 mm (2,5 tusendels tum) för 78 varv och genom att vrida omkopplaren längst fram på huvudet så kunde man byta diamant till en med mindre diameter på 0,025 mm (1 tusendels tum).

Det finns mycket information på internet om hur man skall överföra sina stenkakor till digital form.

• Reproduction of 78rpm records
• Restoring old gramophone records
• Record Equalization
• AnyEQ: Equalization
• 78 RPM and RIAA Preamplifier
• RIAA Explained (for myself)

Robert Parker är en samlare av tidiga stenkakor och har i över 30 år arbetat på att konservera dom och överföra på ett modern medium. Han spelar av skivorna elektriskt och använder den senaste digitala tekniken. Han har radioprogram och man lyssna på inspelningar på hans webbsida.

Nimbus Records däremot tror inte så mycket på elektrisk avspelning utan använder ett stort horn



mer står att läsa här.

1928 införde man enheten decibel, dB, som ett mått på ljudstyrka. 1 dB är en tiondels Bel (från namnet på Alexander Graham Bell) som är logaritmen av förhållandet mellan två ljudstyrkor. 0dB är då samma ljudstyrka och 6dB betyder en fördubbling av ljudstyrkan.

Stenkakor från den akustiska eran har ett signal/brusförhållande på endast 30dB. Den nya inspelningstekniken och elektrisk avspelning som kom 1925 gjorde det möjligt att på elektrisk väg förstärka signalen och öka signal/brusförhållandet.

Tabellen nedan visar utvecklingen


Informationen är hämtad från http://history.acusd.edu/gen/recording/dynamic.html

Strax efter att man 1925 hade utvecklat den elektriska inspelningen så experimenterade Bell Labs med ljud till filmer. Man ville spela in ljudet på en skiva och sedan synkronisera avspelningen av denna med filmen. Nu var det tyvärr så att en 35 mm filmrulle varade i 11 minuter medan en 10 tums 78 varvs skiva bara varade i 3 minuter.

Eftersom man ville bibehålla ljudkvalitén så bestämde man sig att öka storleken på skivan och i motsvarande grad minska varvhastigheten så att nålens hastighet i spåret skulle bibehållas. Man bestämde sig för en hastighet på strax under hälften, 331/3 varv per minut och då måste innersta spåret - som har lägst hastighet - ha en diameter på 10 tum. Med 75 spår per tum som på de vanliga 78 varvs skivorna så gav detta en ytterdiameter på 20 tum.

331/3 varv per minut visade sig vara en bra hastighet då man enkelt kunde få den hastigheten med synkronmotorer både i America med sina 60 Hz och Europa med 50 Hz. 60 Hz motsvarar 3600 perioder per minut och 50 Hz motsvarar 3000 perioder per minut. Delar vi 3600 med 108 så får vi 331/3 varv per minut och delar vi 3000 med 90 får vi också 331/3 varv per minut. Detta var alltså en hastighet som lätt gick att åstadkomma på båda sidorna av atlanten.

Denna teknik med ljudet inspelat på en separat skiva lämnades emellertid snabbt för det mer praktiska att ha ett extra ljudspår på filmen eftersom man då slapp problem med synkroniseringen av tal och bild.

När Columbia 1948 introducerade den moderna LP'n så valde man också 331/3 varv per minut vilket med 240 spår per tum gav 23 minuter på en 12 tums skiva.

Victor sammarbetade med Radio Corporation of America, RCA, som tillverkade radiomottagarna som var inbyggda i deras allt populärare kombinationer av radio och skivspelare. Den stora depressionen ("great depression") som varade mellan 1929 och andra världskrigets utbrott 1939 gjorde att Victor fick svårigheter och redan i mars 1929 köptes företaget upp av RCA.

Här ser vi bilder på de tidigaste och senaste etiketterna på stenkakor från RCA Victor som bolaget nu hette



Här ser vi en annons i Saturday Evening Post för RCA Victor från 6 november 1937.



Man visar phonograph/radio U-105 och Electrola R-96 som jag faktiskt lyckats hitta en bild på



Det hände av naturliga orsaker inte så mycket under krigsåren så apparaterna såg rätt likadana ut efter kriget. Här ser vi en kombinerad radio/skivspelare från krigsåren



och här ser vi en annons från 1947, alltså efter kriget

Det byggdes emellertid några mycket spännande modeller innan kriget - eller vad tycks om denna bärbara grammofon i aluminium från RCA Victor (1937)



....eller denna kombinerade radio/skivspelare från 1939
ARVIN MODEL 302A

Ovanstående skivspelare var gjorda i metall men under och efter andra världskriget gjorde plasten och bakeliten sitt inträde och därmed nya konstnärliga uttrycksformer

Här ser vi en skivspelare från General Electric från 1941-42





Denna modell är av märket Admiral och har skivväxlare och är från 1946





....och här är en RCA Victor, model J6 från 1948

Underbara bilder, underbara manicker......

Visst är det snygga apparater

Kreativiteten får fritt spelrum



- Jag tror det det blir lite julefrid för K-man

I juni 1948 presenterade Columbia Records de nya microgroove skivorna som spelades med 331/3 varv per minut. Man gav sina nya skivor varumärket ”Long Play”, förkortat ”LP”. Man skulle senare förlora varumärket då LP kom att bli synonymt med vinylskiva.

Som en artighet hade William Paley, chairman of CBS (ägare till Columbia Records) inbjudit Robert Sarnoff, president of RCA, flera veckor innan det officiella tillkännagivandet för att demonstrera det nya systemet. Man hoppades att få med sig RCA, för att säkerställa framgången för det nya formatet.

Det blev inte som väntat:Columbia var så angelägna att få sitt nya system accepterat som ny standard att de inte ens patenterade teknologin. De var villiga att låta andra skivbolag använda teknologin utan att betala royalty. Men utan att erkänna att de blivit slagna av en konkurrent började RCA omedelbart att arbeta på sitt eget nya och förbättrade system. RCA skulle faktiskt vara det sista av de stora skivbolagen att släppa en skiva på det nya formatet, och gjorde det först 1951.

Redan i början på 1949 hade man sitt eget system färdigt. Man använde 7 tums skivor som roterade med 45 varv per minut. I början på april 1949 gick RCA ut med en stor reklamkampanj riktad åt sina återförsäljare där man tackade för 50 år av marknadsföring
Man pratade väl så mycket om skivväxlaren som om själva skivorna då man insåg att en av de stora fördelarna med Columbias nya system var att konsumenterna inte behövde gå upp och byta sida på skivorna var fjärde minut. Därför var det viktigt med en automatisk skivväxlare så att deras skivor kunde spelas lika länge som en LP utan att man själv måste byta skiva.

Man använde ett stort centrumhål på sina skivor för att underlätta att lägga många skivor på skivväxlaren. En annan detalj som man införde var olika färger på vinylen beroende vad för sorts musik det gällde. Svart för pop, röd för klassisk musik, mörkblått för "light classics", grön för country-western osv. Detta färgsystem varade bara något år och 1952 använde alla 45 varvare från RCA svart vinyl.



Vid premiären den 31 mars 1949 släppte RCA Victor 76 album och 104 singlar på 7 tum 45 varvs skivor med ett stort hål i mitten. "Album" var tre eller fyra skivor (ibland fler) i en box som var tänkta att placeras på varandra på skivväxlaren. Det är därför som sidonumreringen på skivorna i en box med fyra skivor var enligt följande:
sida 1 hade sida 8 som baksida
sida 2 hade sida 7 som baksida
sida 3 hade sida 6 som baksida
sida 4 hade sida 5 som baksida
- så att man bara behövde vända på hela paketet med skivor för att höra andra halvan av ett album.

Så här såg en RCA Victor modell från 1949 ut.


RCA 9Y511 BAKELITE 45 RPM DELUXE AUTOMATIC PHONOGRAPH/AM RADIO COMBINATION.

Man ser det tjocka mittstiftet som underlättade skivväxlaren.

Här finns ytterligare några bilder på denna "DELUXE" apparat

Uppifrån och ifrån sidan

De absolut enklaste apparaterna som släpptes var skivspelare utan inbyggd förstärkare och högtalare och som anslöts till radioapparater och förstärkare med de nya RCA-kontakterna



Här ser vi samma skivspelare sammanbyggd med förstärkare och högtalare

Columbia trodde inte det var sant när RCA på bara några månader hade utvecklat ett helt eget konkurrerande system men faktum var att David Sarnoff redan 1938 hade gett i uppdrag åt sina ingenjörer att utveckla en helt ny skiva och automatisk skivväxlare. Dåtidens 78 varvs shellack skiva var tung, ömtålig, hade högt brus, begränsat frekvensomfång och mycket begränsad speltid. La man sedan till kvalitén av dåtidens automatiska skivväxlare som mekaniskt lät mycket övrigt att önska och ofta bröt sönder de ömtåliga 78 varvarna.

David Sarnoff ville ha ett helt nytt skivsystem som skulle eliminera alla dessa problem. RCA’s ingenjörer utvecklade nu ett skivsystem bestående av vinylskivor som roterade med 45 varv per minut. Man utvecklade även en keramisk pickup som kunde spåra en ”microgroove” skiva med endast 10-12 grams nåltryck – vilket på den tiden var mycket lågt. För att hindra att skivorna skavde mot varandra och repade varandra när man använde skivväxlare så var de nya skivorna tjockare i centrum för att undvika kontakt vid avspelning. De nya skivorna hade dessutom ett större hål i centrum för att undvika spänning och skada som ofta inträffade med shellack skivor. Samtidigt utvecklade ett annat team av ingenjörer en helt ny automatisk skivväxlare. RCA Victors nya 45 varvs skivsystem var testat och färdigt för produktion 1939 men David Sarnoff sköt upp lanseringen eftersom han menade att den amerikanska ekonomin inte hade återhämtat sig helt från depressionen. RCA Victors 45 varvs system hamnade på hyllan och var en väl bevarad hemlighet.

Det är tydligen en så väl bevarad hemlighet att de flesta sajter inte verkar veta om det - min information har jag härifrån.

Man kan förstå att David Sarnoff blev arg när han insåg att han missat ett gyllene tillfälle

David Sarnoff var den starke mannen på RCA Victor under lång tid och det finns en mycket intressant webbsajt med information om honom och RCA: http://www.davidsarnoff.org/

Efter premiären började RCA Victor att ge ut dåtidens hit på det nya formatet. Columbia bestämde sig nu att ge ut ett eget format för singlar och i april 1949 introducerade de 7 tums microgroove singel. Dessa hade små centreringshål och var inte kompatibla med RCA skivor och kunde inte användas på deras skivväxlare. De marknadsfördes inte starkt av Columbia och var ett misslyckande.
Här ser vi en skivspelare från Zenith från 1950 som klarar av att spela både sorternas singlar


1950 ZENITH 2-Speed TWIN TURNTABLE COBRAMATIC Phonograph FOR 7" 33 & 45 RPM.

Även om RCA hade vunnit den kampen så såg de ut att förlora kriget om kunderna. Deras 45 varvare var ingen match mot Columbias LP. Vem ville lyssna på en sats ur en symfoni på 4 stycken 45 varvare när man kunde höra den i sin helhet på en LP
Det fanns därför rykten i början att RCA tänkte skrota 45 varvarna.

Nu hände något oväntat! Ungdomarna tog till sig formatet och det blev formatet för popsinglar. Ett citat från RCA Distributor's Record Bulletin Nov. 14, 1949:
Vid denna tidpunkt hade redan ett annat bolag, Capitol Records i Hollywood börjat tillverka 45 varvare och 1950 följde fler. I slutet på 1950 började även Columbia ge ut 45 varvare. 1955 hade 45 varvaren blivit det klart dominerande formatet för singlar och det var också detta året som det för första gången såldes fler 45 varvarna än 78 varvare. Två år senare började skivbolagen överväga att sluta tillverkningen av 78 varvare och 1959 tillverkades bara ett fåtal 78 varvare i USA. På andra ställen i världen fortsatte man tillverka 78 varvare och det lär finnas Beatles singlar från 1964 på stenkakor från Indien.

Nu behövdes skivspelare som kunde spela både 331/3 & 45 och många kunde även spela 78 & 16 varv per minut som denna RCA Victor grammofon från 1955


RCA Victor 4 SPEED PHONOGRAPH Model: 9ES-5JE

Vi ser den ovan när den spelar av LP-skivor - och när vi vill att den spelar av singlar så använder man den röda plastcylindern

För många ungdomar var singlar mest intressant och därför fanns det enklare utföranden för bara singlar.
- Här ser vi en förenklad version av modellen ovan i två olika utföranden



och lite färggrannare

Redan på ett tidigt stadium började andra tillverka apparater för avspelning av 45 varvare och här ser vi en modell från Motorola från 1949 med inbyggd AM radio


Motorola 45 RPM PHONO/RADIO Model: 59F11, Year: 1949, Type: AM/Phono  Portable

- det var en elegant läderväska



...och nu spelar vi



Det fanns något för varje smak

Zenith tillverkade många modeller, bl.a. denna från 1954 där man kunde kontrollera hastigheten med inbyggt stroboskop



Man tittade i den lilla gluggen längst fram och när ränderna stod stilla så var hastigheten korrekt
- Det liknar faktiskt det system som jag har på min Thorens TD124 som ju bara är några år yngre....

Vi avslutar vår bildkavalkad med en RCA Victor Ortophonic grammofon i trä från 1956 med automatisk skivväxlare och fyra hastigheter

På Samlaren finns det många intressanta grammofoner från 50- och 60- talen



Det finns en svensk sida på passagen med mycket information om skivväxlare:
Recordchangers in Sweden

Det blir inte lätt att finna nostalgiämnen av samma dignitet i kommande nostalgitrådar...
Nostalgiredaktionen har fått huvudbry...