Japp, då är det dags för ytterligare en serie återutgåvor.. Även denna gång är det Blue Note som är fokus för vårt intresse, men nu är det Analogue Productions själva som ger ut dem. Samma herrarna Hoffman och Gray ligger bakom remastringen, så vi kan förvänta oss liknande kvalitet. Vilket inte säger lite, det finns få vinylskivor idag som låter bättre än de som dessa herrar ligger bakom..

AP börjar med att släppa 25st Blue Note-titlar under sin egen label, och samtliga är pressade på 180g virgin vinyl, och givetvis är det 45rpm rakt igenom..

Den primära skillnaden från Music Matters släpp är att konvolutet är ett vanligt enkelfodral, så de tjusiga bilderna inuti får vi inte ta del av här. Ljudmässigt känner jag igen mig, det låter riktigt, riktigt bra! Det finns inga överlappningar mellan MM och AP, så alla skivor är alltså olika. Som gjort för att man skall samla på båda serierna, vilket säkert är en slump, eh..

Än så länge har 4 skivor släppts, och jag tänkte vi skulle titta lite närmare på dem nedan. Jag klipper och saxar lite från webben för att ge lite mer info om dem, då jag själv är för okunnig för att bidra med nåt mer än "wow", "bra!" osv.

Det finns ett par prenumerationer kvar, här har ni en länk till Elusive Disc till den:
http://www.elusivedisc.com/prodinfo.asp?number=APLPBN1SUB

Jag länkar även till webbshopparna hos både Acoustic Sounds och Elusive Disc under varje skiva nedan. Just nu finns de i lager på båda ställena, och jag rekommenderar Elusive Disc först och främst. De är snabba och effektiva, har bra kommunikation och utmärkt service. Acoustic Sounds är precis motsatsen - tyvärr.

Vi börjar dock med ett par citat från pressen angående de första utgåvorna som cirkulerat hos journalister ett tag nu.

"…As much as I'd love to relay all kinds of anecdotes about the challenges Steve Hoffman and Kevin Gray encounter during the mastering sessions, I witness none. These boys know the sound of the facility and the Van Gelder masters like the backs of their hands…Back home a month later, I unpack some test pressings Chad Kassem has sent me…I hear the most realistic-sounding drums ever reproduced by my system. It's as though I'm sitting at the point of creation, experiencing the same high that brought such gifted musicians together as one. Steve Hoffman, Kevin Gray, Chad Kassem, and Don MacInnis have done Rudy Van Gelder and his Blue Note artists proud."
- Jason Victor Serinus, Stereophile, April 2008

"...these first five Acoustic Sounds Blue Note re-issues are pure bop genius...The best news is that Kevin Gray and Steve Hoffman were keen enough to do nothing more than gently clean up the masters, bringing us even closer to the hard bop edge. The 45 rpm pressings that I received were all super quiet with every last drop of resolution from the master tapes. I had almost forgotten just how good Paul Chambers and Phil Joe were together as the backbone of these groups. I've always loved this music but I didn't remember it sounding this good! Hank Mobley offers us some brilliant sax bits on one of Kenny Dorham's finest recordings, Whistle Stop and Dexter Gordon's performance blew me away as well. The biggest surprise were the Lee Morgan records. I suggest turning these up loud, since they possess unlimited energy and some hooks that will knock you out. Amazing! Just a small warning: Once you start playing these Blue Note recordings you will be hooked. The good news is that Acoustic Sounds is working on at least 20 more of these jazz gems. So make sure your turntable has a setting for 45 rpm, clean your stylus occassionally, and get ready to be transported to nirvana."
- Dan Babineau, Tone Audio, No. 14 2008, www.tonepublications.com

"…How do these new deluxe re-issues stack up to the alternatives?…Not surprisingly, the big difference comes from the 45-RPM cutting. The faster cutting speed creates greater dynamic range and the sense of more air around the instruments, which stand out in better relief and give that you-are-there feel. The tradeoff requires you to flip the record twice as often, a small price to pay for this level of enhanced realism…These new issues maintain that timbral accuracy and at the same time bring out the piano sound like never before…for the first time Blue Note re-issues sound right."
– Dennis D. Davis, Hi-Fi+, Issue 57

Inga dåliga omdömen, det här lovar gott..

Då så, tar vi oss en titt på de fyra skivor som släppts:

http://store.acousticsounds.com/browse_detail.cfm?Title_ID=41675

http://store.acousticsounds.com/browse_detail.cfm?Title_ID=41676

http://store.acousticsounds.com/browse_detail.cfm?Title_ID=41678

Jag håller på att lyssna igenom dem nu, men behöver lite mer tid för att ge någon form av meningsfullt omdöme. Än så länge kan jag säga att ljudet är fantastiskt bra, och det svänger rätt bra här och där..

Passa på att plocka dessa innan de försvinner.. Upplagan är begränsad till 2500 exemplar, och jag skulle tippa på att de kommer att ta slut ganska fort. Nu när dollarn är såpass låg dessutom, så har vi ett bra läge att fynda!

Jag plussar på den här posten i takt med att det kommer nya släpp.. Kommentera gärna skivorna, även om du inte har just dessa utgåvor - det vore skoj att få höra vad andra tycker om musiken.

Så var det dags för ytterligare en serie med återutgivningar av gamla Blue Note-plattor. Denna gång är det ett för mig nytt bolag vid namn Music Matters Ltd. som ligger bakom det hela, i samarbete med AcousTech som står för remastringen. Hur Hoffman och Gray hinner med alla remasters begriper jag inte!?

Eftersom jag har lyckats missa alla tidigare specialserier på 45 varv slog jag till på en prenumeration, och är nu lycklig ägare till #552 i hela denna serie, som kommer att omfatta totalt 64 utgåvor.

För bakgrund och info om denna serie läser man enklast Music Matters tjusiga hemsida: länk

Än så länge har fyra skivor kommit ut, och jag har precis fått #3 och 4 - de två första tog slut på fem minuter så de håller på att pressas upp igen - jag får dem nästa månad är det meningen.

Det känns överlag som en lyxig serie. Fodralen är riktigt fina, med stämningsfulla bilder inuti (alla fodral är s.k. "gatefolds"). Tryckningen håller hög kvalitet och det känns gediget.

Då jag är så gott som helt grön vad gäller jazz tänkte jag att det kunde vara skoj att skriva lite om varje skiva i den takt jag får dem. Spontana förstaintryck således, från en som kommer till musiken med nya öron.


Release 1: Art Blakey and the Jazz Messengers - Big Beat (Blue Note 4029)

Jag hoppas få denna i slutet av mars!



Release 2: Horace Parlan - Speakin' My Piece (Blue Note 4043)

Jag hoppas få denna i slutet av mars!



Release 3: Kenny Drew - Undercurrent (Blue Note 4059)

Det här gillar jag! Det svänger fint, och ljudet är luftigt och klart. Trots det låter det "gammalt", men på rätt sätt s.a.s. Gammal musik, helt enkelt. Helt klart en skiva jag kommer att spela många gånger.

Bortsett från ett allmänt svängigt sound slogs jag här av det sköna trumljudet. Så här ska ett trumset låta! Inga multimickningar här inte, det låter naturligt med en realistisk soundstage.

Det slår mig också hur "tyst" skivan är. Inget brus vad jag kan höra, och en härlig svärta.

Mycket bra platta. Nu har den initiala nervositeten för vad jag gett mig in på lagt sig till ro..





Release 4: Lou Donaldson - LD+3 (Blue Note 4012)

Den här skivan tilltalade mig inte lika mycket. Lite intetsägande vid första lyssningen tyckte jag nog. Visst, det låter trevligt och det svänger, men musiken "fastnar inte" så bra. Jag får nog ge den ett par varv till innan jag uttalar mig.

Ljudmässigt är den en aning sämre än release 3, men det är inte så allvarligt. Samma kommentar om pressningskvalitet gäller dock, tyst och fint.




Vad kommer härnäst?

Så här ser "pipeline" ut för de närmaste månaderna:

Mars:

Hank Mobley - Soul Station


Horace Parlan - Us Three

April:

Art Blakey - A Night in Tunisia


Jackie McLean - Bluesnik

Maj:

Tina Brooks - True Blue


Horace Silver- The Cape Verdean Blues

Då börjar hösten sätta sig, och lusten att sätta sig i en fåtölj och mysa till en fin opera gör sig påmind igen..

Madama Butterfly är en av de mer välkända italienska verken vill jag nog påstå, och det är inte svårt att förstå varför. Det är Puccinis sjätte opera, och nu har vi hunnit komma in på 1900-talet, närmare bestämt 1904.

Det är en historia om besatthet och svek. En dramatisering om en japansk kvinna (Cio-Cio-San) som är gift med sitt livs kärlek, den amerikanske sjöofficern Pinkerton. Den sistnämnde visar sig dock vara falsk och trolös, och det hela slutar med att Cio-Cio-San överger både sitt barn och även sitt liv. En tragisk historia, med många vackra ögonblick.

Många fina inspelningar har gjorts av denna opera, som är en av de mest spelade i hela världen. Jag har försökt hitta de mest berömda och bäst ansedda, och däribland finner vi..




Jag måste ju börja med Callas. Denna underbara sångfågel som jag aldrig får nog av. Vi bjuds här på en inspelning med en ung Herbert von Karajan bakom spakarna, och i sina tidiga år var han ofta helt underbar som dirigent. Så även här! Förutom Callas i huvudrollen hör vi vår egen ryssimport, Nicolai Gedda, som Pinkerton. Ett udda par, som fungerar mer än väl tillsammans tycker jag. Callas låter yngre än vanligt, och det är som alltid intressant att höra hur hon lever sig in i rollerna. En riktig kameleont!


Inspelningen är i mono, vilket säkert avskräcker många.. Men, det låter väldigt bra, så stoppa undan fördomarna.. Särskilt remastern från -97 som är avbildad är en höjdare, och det tog i alla fall mig ett tag att registrera att det faktiskt är en gammal monoinspelning. Undvik den gamla CD-versionen om du kan, den låter inte alls lika krispigt och välupplöst. Den här inspelningen finns även med i den stora 70CD-boxen från EMI, The Complete Studio Recordings, och det är samma 1997 remaster som den här.

Hur som helst, det här är riktigt bra, en av de bästa i mina öron. Rekommenderas utan tvekan.


Ljud: 4+ - förbluffande bra inspelning, bra upplösning, bra närvaro. Det vet i tusan om jag hört en bättre monoinspelning.. Ett riktigt proffsjobb!
Musik: 5 - för att återanvända en tidigare kommentar: melodiöst och vackert som bara Puccini kan vara. Underbar sång och vacker musik. Puccini och Callas på topp, helt klart.








Jag har fler inspelningar som kommer att klaras av framöver, men postar detta redan nu för att få lite fart på det hela.. Det tar så lång tid att gå igenom 5-6 hela verk och det blir lite långt emellan posterna. Jag lägger till en kommentar när det är uppdaterat.

Nytt för säsongen är att det kommer att bli en del vinyl också! Vi får se vad som dyker upp, hehe..

Vi tar en tjuvtitt i CD-hyllan så länge:

Här har vi ytterligare en serie från DG, denna gång döpt till Grand Prix - The World's Finest Recordings. Blygsamhet är en dygd, eh?

Manon Lescaut är Puccinis tredje opera och den första som var riktigt framgångsrik. Den blev färdig 1893, och åren efter detta kom succé efter succé från Giacomos penna: La Bohéme, Tosca, Madama Butterfly och så vidare..

För bra info om bakgrunden till verket och ett synopsis över handlingen tittar ni enklast här!

Vi bjuds på en besättning i världsklass, med Mirella Freni i huvudrollen, flankerad av bl.a. Renato Bruson, Placido Domingo med flera. Minsann om inte Brigitte Fassbaender dyker upp i en biroll också. Inspelat i Covent Garden i London, med Giuseppe Sinopoli bakom rattarna.

Det finns mycket skrivet om just den här inspelningen, som anses vara den yppersta upptagningen på skiva. Penguin Guide säger bland annat "...the most sensuous-sounding reading on record." Grammophone utbrister: "The sound is consistently spacious and free to bring out the strongly dramatic and characterful qualities of Sinopoli's reading." Utöver dessa finns mängder med personliga utlåtanden av fans världen över - här ett axplock:

"...this is the Manon Lescaut that I had been searching for: passionate and beautifully sung. I could not recommend it highly enough."
"It is by far the most dramatic and powerfully moving version of Puccini's first operatic masterpiece Manon Lescaut."
"Sinopoli conducts this early work like it was the grandest of them all, and with the finest of forces, it sure sounds like the grandest opera ever written."
"This is the best Manon Lescaut and I doubt anyone will rival it at any time soon. Buy and love it. This is one of my top-two favorite recordings ever."

..och så vidare!

Jag kan inte säga mycket mer än att jag instämmer tillfullo! En fantastisk skiva, och en fantastisk inspelning. Det är bara att springa till skivbutiken och handla! Skivan har precis släppts (April 2007) så den bör finnas i alla välsorterade affärer.

Det finns en legendarisk inspelning med Maria Callas och Giuseppe di Stefano också, som jag tyvärr inte lyckats lägga vantarna på ännu.. Jag kommer att uppdatera den här posten när jag hittar den! Tillsvidare vågar jag knappt drömma hur bra den är..

Ljud: 5 - mycket fin inspelning, mjuk och behaglig med bra närvaro. Ett proffsjobb.
Musik: 5! - melodiöst och vackert som bara Puccini kan vara. Underbar sång och vacker musik, en av de bästa skivorna jag äger. Puccini's bästa!

Ja, då samlas vi här igen efter en längre tids frånvaro p.g.a. det där onda och förkastliga som kallas arbete..

Denna gång skall vi besöka en ny bekantskap för mig - Leos Janácek, härstammandes från det forna Tjeckoslovakien och verksam i slutet av 1800-talet och en bit in på 1900-talet.

Jag hittade en himla fin webbsida om honom och hans liv och verk, och jag tar mig friheten att länka information därifrån så slipper jag forska så mycket själv.. Lathet är en dygd, eller hur var det? Skämt åsido, det finns så mycket bra info på den här sidan att det känns meningslöst för mig att gräva.

Vi börjar med en liten introduktion till Janacek: länk
Här finns en fin biografi som beskriver hans leverne: länk
Och här har vi en genomgripande text om verket vi lyssnar på: länk

Sådär, oj vad enkelt det blev!

Vi kan ju ta och prata lite om själva skivan istället. Det här är en inspelning från 1983 som har funnits som en box från Decca ett bra tag nu. Det som är nytt är att alldeles nyligen gavs den ut igen under min älsklingslabel "The Originals". Åter igen låter det alldeles förträffligt, och min genomgående köprekommendation i denna serie står sig..

Föreställningen som sådan är en riktig klassiker har jag fått lära mig. Vi finner här vår egen sångfågel Elisabeth Söderström i huvudrollen, tillsammans med Wieslaw Ochman, Petr Dvorsky, Eva Randova och Lucia Popp. Dirigerar gör Sir Charles Mackerras, och de han viftar pinnen åt är inga mindre än Wiener Philharmoniker och Wiener Staatsopernchor.

Det är dramatiskt och intensivt, inte så melodiöst som de äldre italienska verken som jag är van vid, men medryckande och..tja, engagerande! Jag gillar det här skarpt, och måste sätta mig ned och följa med i librettot (vilket är ett gott betyg för mig, det gör jag bara när jag blir fullt engagerad). Det låter lite ryskt över det hela, jag fick den känslan initialt och den sitter kvar.

Elisabeth gör en suverän roll, jag blir imponerad ganska snabbt. Jag får intrycket av att hon tar detta på allvar, och detsamma får sägas om övriga medverkande. Det här är inte en dag på jobbet, utan ett verk som betyder något för dem.

Musiken är vacker och följdsam, om än ganska sorgsen. Den bidrar hur som helst i högsta grad till stämningen och känslorna för verket. Fina grejor.

Ljud: 5 - kristallklar inspelning med fin dynamik och detaljrikedom. Ett proffsjobb.
Musik: 5 - gripande drama med underbar sång och vacker musik. Vad mer kan man begära?

Inte mycket mer att säga; detta är en given rekommendation för den nyfikne, för den som uppskattar den ryska skolan och gillar dramatik. Och även till de som inte har insett detta än, såklart.