Peo

Artikelgruppen
  • Content count

    446
  • Joined

  • Last visited

  • Days Won

    16

Peo last won the day on August 3

Peo had the most liked content!

About Peo

Contact Methods

  • ICQ
    0

Recent Profile Visitors

5 907 profile views
  1. Cable guy

    Jag har en Philips PE1401 isolationstransformator/"Power Conditioning Transformer" som jag använder för att skilja oscilloskopet från nätet vid vissa mätningar. Den har jag givetvis testat att driva diverse mindre hifi-apparater med. Den är specad för 200VA (1,4A) så det är inget som funkar till slutsteget, men till CD, Riaa eller DAC har den effekt nog. Störst nytta gjorde den på skivspelarens motorstyrning, men ett vanlig litet Schaffner-filter ger samma resultat som den här 10kg klumpen så den blev förpassad till verkstan igen.
  2. Det är exakt samma resultat som jag har upplevt när jag lastar en SUT lite tuffare än de vanliga 47 kOhm på sekundärsidan. Jag föredrar absolut att belasta pickupen direkt genom att parallellkoppla primärlindningen med en resistor istället. Jag har inga mätningar som bekräftar eventuella skillnader, men jag har ett par hyfsat fungerande öron som utan tvekan detekterar skillnaden med de båda alternativen. Du verkar få i stort sätt samma simuleringsresultat som jag får, höjningen kommer någonstans över 1 MHz. Jag tror också att det är diverse mekaniska parametrar som påverkar "in real life" -mätningarna och att man på något vis förändrar deras förutsättningar med olika pickup-belastningar. En generator går ju tyngre desto mer man belastar den, borde då inte pickupen få en skenbart lägre komplians (bli styvare) vid en lägre belastningsimpedans? Har man då en last som inte är konsekvent kommer det att bli olika resultat vid olika frekvenser.
  3. Pickuperna ifråga (Stradivari v2) är enligt mina preferenser inte speciellt lågohmiga. Enligt tillverkaren är CARTRIDGE IMPEDANCE = 50 ohm och om en Lyra med sina 5,4 ohm påverkas som mina mätningar indikerar borde påverkan av "fel" belastning vara märkbart större på en pickup med så "hög" impedans. Nu vill jag även passa på att klargöra att mina mätningar inte är gjorda på ett allmänt vedertaget sätt, felmarginalen kan därför vara ganska stor, men jag ser samtidigt inte vari min hemsnickrade mätprincip skulle brista så allvarligt att den inte är användbar. Mätningen ovan gjorde jag för att försöka få ett belägg för mina lyssningsintryck i min iver att förstå hur pickupbelastningen påverkar signalen. Mätning och lyssningsintryck stämde för en gångs skull förb. bra, däremot får jag inte till det rent matematiskt. Båda dessa parametrar går faktiskt att se med min enkla mätning. Utan skivklämman får jag en liten extra höjning mellan 9 kHz och 11 kHz och olika mattor ger också lite olika profil på kurvan. Nu tror inte jag att en frekvenssvepsmätning kan ge hela sanningen om detta, avvikelserna är nämligen löjligt små < 0,1dB, men lyssningsintrycket säger något helt annat. Där är det en odiskutabelt ljudmässig skillnad med och utan skivklämma och mellan olika typer av mattor, även om den är relativt liten. Jag har svårt att tro att jag överhuvudtaget skulle höra en förändring med 0,05 - 0,1 dB i ett smalt frekvensområde omkring 10 kHz. Hade inte min mätmetod varit så tidskrävande att sammanställa så hade jag presenterat fler kombinationer av impedans och kapacitans. Vad jag har mätt fram så ger en rent resistiv last i stort sätt bara en linjär dämpning av signalen medan kapacitansen ger en "puckel". Beroende av värdet på R (med C konstant) flyttar dock puckeln sig lite upp och ner längs x-axeln och bredden på puckeln ändras något. Jag har också försökt att simulera en pickup med olika belastning, men jag får inte alls samma beteende som i verkliga livet. Puckeln får jag, men den kommer betydligt högre upp i frekvens (>100 kHz området) så modellen av pickupen måste vara något mer än bara en generator med en definierad inre resistans och induktans. Jag ser fram emot dina simuleringsresultat. /PEO
  4. @Morello Jag håller inte med dig om att belastningen inte spelar någon roll, även för en lågohmig MC-pickup. Tyvärr har jag inte tillgång till någon fin mätutrustning som kan rita snygga grafer, men jag gjorde en amatörmätning på min Lyra Kleos för styvt ett år sedan. Jag använder samma skiva som du, TRS 1007 och spelade in den sista halvan av svepet på mitt oscilloskop. Nu kunde jag sitta och plocka fram data från inspelningen i efterhand och jag skannade igenom inspelningen tills jag hittade periodtiderna som motsvarade de frekvenser som jag ville mäta på. Jag valde 5kHz - 20kHz i steg om 1kHz. Den exakta frekvensen ansåg jag inte vara så noga, men periodtiden för varje provpunkt antecknades ändå i mätprotokollet. Vid respektive mätpunkt skrev jag ner signalens amplitud i samma protokoll och sedan fick Excel göra resten av jobbet. Jag testade med att lasta pickupen med 100 ohm + 100 pF vid mätning 1, 470 ohm + 300 pF vid mätning 2 och 1000 ohm + 600 pF vid mätning 3. Resultatet ser du här nedan och om inte jag är helt förvirrad så påverkar den resistiva och den kapacitiva belastningen frekvenskurvan ganska mycket och det är därför jag är tveksam till ditt antagande. Observera att grafen inte har en logaritmisk X-axel, vilket gör att proportionerna ser lite konstiga ut. /PEO
  5. Det smutsiga nätet

    Rätt fas? Detta är ju ett flitigt diskuterat ämne och även om det kanske är lite OT i förhållande till trådens rubrik, så tycker jag ändå att frågan är relevant. Som vanligt finns det flera olika läger och alla är lika övertygade om sin egen "sanning". Det är sällan som det tas upp några tekniska aspekter i diskussionerna, det lutar oftare åt tyckande och ibland på gränsen till närmast religiös klan-tillhörighet. Jag kommer inte att försöka predika någon allenarådande sanning, den har jag inte, men jag tänkte ta upp lite av vad som händer om vi vänder på stickkontakten. Vi tar ett steg tillbaka och tittar på den huvudsakliga anledningen till att frågan överhuvudtaget existerar. En transformator består en kärna, en primärlindning och en sekundärlindning. I bilden nedan visas en transformator med lamellkärna. Det är oftast ganska många varv per lindning och det blir därför många lager av koppartråd. Bilden nedan illustrerar kärnan (den grå kvadraten) och primärlindningen, lager för lager. Transformatorn bryr sig inte om vilken anslutning fas resp. nolla ansluts till, men......... Följande bild visar de två olika varianterna som erbjuds. Den vänstra bilden visar när fasen är ansluten till lindningens början, d.v.s det innersta varvet närmast kärnan. Det elektriska fältet som lindningen orsakar är förhållandevis litet, eftersom inkommande fas kommer att "skärmas" av efterföljande varv och det yttersta varvet är ju mer eller mindre det samma som nollan (jord). En hyfsat bra skärm alltså. På den högra bilden har jag vänt stickkontakten. Det är nu nollan som ligger på det innersta varvet, fasen på det yttersta och det elektriska fältet kommer därför att bli betydligt större i innan. Det här fenomenet är inte svårt att bevisa, det räcker med en hyfsat hög-ohmig multimeter eller en enkel s.k. faspenna. Har du jordat elsystem så behöver du först tillverka en kort förlängningskabel med bruten jordanslutning. (det finns givetvis andra sätt att lösa det på) Jag har tillverkat en sådan här kabel speciellt för detta ändamål (det blev även en med IEC-kontakt). Tänk på att själva apparaten inte längre är jordad med den här kabeln och om det uppstår ett fel kan hela chassit bli spänningsförande. Lämna aldrig en apparat inkopplad med den har kabeln utan tillsyn. Ta inte i denna apparat samtidigt som du tar i någon annan jordad pryl. Denna kabel behövs alltså bara i ett jordat nät. Anledningen till den brutna jorden är att om apparaten är jordad kommer den spänning som induceras i apparathöljet att ledas till jord och du får då väldigt små utslag vid mätningen.Transformatorns utstrålade elektriska fält påverkas dock inte av att apparaten är jordad, det är bara mätningen som försvåras. Det elektriska fältet som transformatorn ger ifrån sig drabbar elektroniken i lådan lika mycket ändå. Gör så här om du har en multimeter: Ta en apparat, t.ex. förstärkaren. Inga kablar som går till andra apparater får vara anslutna. Anslut den aktuella apparaten till vägguttaget via ojordad kabel, starta upp den och mät växelspänningen (VAC) mellan apparatens chassi och jord (se bilden ovan med min hemgjorda "mätkabel"). Har du ojordat elsystem så kan du mäta mot t.ex. ett element istället. Notera spänningen. Vänd stickkontakten och gör om mätningen. Det är inte ovanligt att det skiljer över 50 volt. Jag brukar markera med en tejpbit på vilken sida av nätbrunnen som jag ska ha "fas" för lägsta värde. Gå nu igenom alla apparater, mät, märk och notera spänningarna i respektive läge för varje apparat. Har man inte en multimeter men en faspenna, typ Elfix, kan man göra såhär: Det är exakt samma grundförutsättningar som gäller, d.v.s. inga andra kablar anslutna till mätobjektet och ingen jord. Mät avståndet från apparaten där faspennan börjar ge utslag. Vänd stickkontakten och gör om mätningen. Skriv ner avståndet istället för spänningen. Är det så enkelt att man bara ska välja det hållet som ger lägst spänning (längst avstånd)? Svaret är tyvärr inte så enkelt som ett entydigt JA. Det finns som vanligt olika teorier även här. Jag ska försöka ge er bakgrunden till några av dem. Teori 1. Välj det hållet på stickkontakten som ger minst elektriskt fält (lägst spänning eller längst avstånd om du mäter med en faspenna). Detta alternativ stör apparatens elektronik minst, men kan ställa till med andra problem. Vi tar ett exempel: En mätning gav resultatet enligt tabellen nedan. Ska vi följa teori 1. så blir det ju så här. (CD) 39v -> (försteg) 74v -> (slutsteg) 96 v Vi kommer alltså att ha en potentialskillnad på 57 volt mellan CD och slutsteg. Det blir en del jordströmmar för att utjämna den skillnaden. Den största delen kommer nätkablarnas jordledare (gul/grön på bilden) att dra ner till strömlisten, men tyvärr finns det ingen kabel eller strömlist som saknar resistans. Det kommer alltså att bli en liten potentialskillnad mellan de olika apparaternas chassi. De flesta av våra prylar har signaljord (SG) förbunden med skyddsjord (PG) och därför kommer signalkablarnas (blå kablar på bilden) minusledare/skärm också att genomflytas av denna potentialutjämningsström (B i bilden ovan). Denna ström kan definitivt orsaka brum och enligt många har det även en negativ påverkan av själva signalen. Den stora anledningen till brum är utan tvekan de jordslingor som kan uppstå (C i bilden ovan). Viss elektronik kan vara närmast överkänslig mot detta. Teori 2. Vänd stickkontakten så att alla apparater har så lika värden som möjligt, oavsett storlek. I vårt exempel skulle då CD-spelaren vändas. (CD) 69V -> (försteg) 74V - (slutsteg) 96V Detta ger oss en potentialskillnad på 27 volt jämfört med 57 volt i Teori 1. Det verkar väl vettigt, men som vanligt finns det lite "smolk i bägaren". Elektroniken i CD-spelaren kommer nu att utsättas för ett betydligt större elektriskt fält, som definitivt kan påverka mer än vad ev. jordströmmar gör. Jag personligen gillar inte detta tilltag. Jag vill hålla ner det elektriska fältet så långt det är möjligt men jag har inga vetenskapliga bevis, det är nog mest en känsla. Teori 3. Gör enligt teori 1, men komplettera installationen med ett eget potentialutjämningsnät. En grov (minst 6 mm2) jordledning från centralen till hifi'n och komplettera med grova jordkablar till respektive apparat. OBS! Det ska vara stjärnjordat. Du ska inte gå från en apparat till nästa o.s.v. Detta kommer att reducera jordströmmarna till ett minimum. På mitt jobb drar vi alltid fram en 10 mm2 potentialutjämning från det matande ställverket till våra kopplingsskåp/apparatskåp och det hade man definitivt inte gjort om det inte funnits en god anledning. Det handlar inte om en stor kabelarea p.g.a. höga strömmar, utan att få så låg förimpedans som möjligt på jorden för en effektiv störningsbekämpning. Det finns flera leverantörer av "seriösa" strömprodukter, men oftast blir prislappen därefter. Nu går det att lösa det här för ganska små pengar. Du behöver i och för sig hjälp av en installationselektriker för att dra jordkabeln från centralen till hifi', men resten kan du antagligen fixa själv. Detta går även att realisera med en tillräckligt kraftig hifi-matning (minst 6 mm2) till en välbyggd och stjärnjordad strömlist. Många av dessa strömlister har ett jordtag på sig för att kunna använda extra grova jordsladdar till respektive apparat. Jorden kan du ansluta i någon skruv på chassit Skillnaden på ett potentialutjämnat system mot att låta signal och strömkablarna göra jobbet kan vara förhållandevis stor. Av störningshänseende är det minst lika viktigt att hålla en låg förimpedans till jord, som mellan fas och nolla. De flesta störningar försöker vi ju faktiskt dränera till jord via kablarnas skärm och de ska helst ha en "autobahn" till nätstationen. Det här kan man självklart göra utan att mäta överhuvudtaget, det är ju "bara" att provlyssna alla möjliga kombinationer och låta örat avgöra. I en anläggning med DAC, riaa-steg, CD-spelare, försteg och slutsteg blir det ju bara 32 olika kombinationer, "piece of cake", eller hur?
  6. Det är som vanligt, det går inte att dra några större slutsatser av mätningar som någon annan har gjort med mindre än att hela testförfarandet har deklarerats. Tittar man på frekvensgången i t.ex. @Taxmannen's graf så kan den verka lite väl "yvig", men vid vilken belastningsimpedans och med vilken belastningskapacitans är mätningen gjord. Hur är signalen korrigerad? Hur/när är mätutrustningen kalibrerad? Är det samma testutrustning och samma förutsättningar som har använts vid mätningarna på @Taxmannen's och på @string's pickuper? Är pickup-montaget individuellt och likvärdigt justerat för varje exemplar som testas? Frågelistan kan göras betydligt längre, men jag tror att ni förstår vart jag vill komma. Mätprotokollet säger ju ingenting om varken dessa parametrar, själva mätmetoden eller använd utrustning (förutom vilken testskiva som använts) och därför anser jag inte att mätkurvorna duger som underlag för att fälla några kommentarer, varken positiva eller negativa. /PEO
  7. Märkliga tester i Hifi & Musik

    Mina Fluke instrument klarar minst 1000 V AC i DC-läget, men jag hade nog tänkt över det en gång till om jag hade en multimeter från t.ex. Biltema eller liknande. De kanske klarar det, men kontrollera med manualen först.
  8. Märkliga tester i Hifi & Musik

    Jag skrev lite kortfattat om DC-offset i detta inlägg. Hur man gör en korrekt mätning av DC-offset på elnätet är fortfarande en obesvarad fråga för mig också. Jag har testat med att mäta i vägguttaget med min Fluke 87 i DC-läge, men om det är relevanta mätvärden kan jag inte säga. Normalt visar 87:an ~30-50 mV, men kopplar jag in frugans halvvågslikriktade hårfön i samma uttag (den är på 500W vid halvgas enligt etiketten) ökar värdet till 490-520mV. Det enda jag kan säga om detta är att jag får ett repeterbart mätresultat, men hur rätt mäter den egentligen? Jag har gjort teoretiska beräkningar utifrån belastningsströmmen och min förimpedans i det aktuella uttaget och då hamnar jag på ~400 mV. Skillnaden är inte så stor att jag vill förkasta mätresultaten, men jag brukar alltid försöka verifiera mätningar med en helt annan mätare och det är ingen av mina andra multimetrar som visar samma värde. Jag får resultat på nästan 6 V med en Fluke 787 och ~2 V med en Metex M-4650. Hittar du en tillförlitlig mätmetod hoppas jag att du beskriver den.
  9. Vinylspelare - Inställning och anpassning

    Vi har ganska ingående beskrivit att en transducer är beroende av egenskaperna i både den mekaniska och den elektriska kretsen. Men det finns en tredje spelare - den magnetiska kretsen. Magnetiska kretsar använder attraktionskraften mellan magnetiska poler och den spänning som produceras när reluktansen ändras. Transducern i en pickup (mc eller mm) består av en permanentmagnet som orsakar ett konstant magnetfält. Det magnetiska flödet är flödestätheten för en yta så att: Som vi redogjorde för i avsnitt 3 och 12 så är spänningen som produceras när en ledare (spole) rör sig i ett magnetfält beroende på magnetfältets flödestäthet B, ledarens längd och hastighet: Det magnetiska flödet beror av reluktansen och den magnetomotoriska kraften. Reluktansen är ett mått på hur stort magnetflödet i ett material kan bli (som ett motstånd i en elkrets eller en fjäder i en mekanisk krets). Inversen av reluktans kallas för permeans och är det man vanligen använder för att klassificera magneters "styrka". Permeansen kan skrivas: där A är den yta man betraktar, l är sträckan i magnetfältet och µ är magnetens permeabilitet. Enkelt uttryckt; ett magnetiskt material med hög permeabilitet kan ge ett starkare magnetfält. Som vi redovisat i avsnitt 11 (modulering) så används bara ett spänningvärde för varje tidsenhet för att beskriva både amplitud- och frekvensinnehåll i en ljudström. De enda egenskaper som primärt påverkar den magnetiska kretsen är alltså magnetfältets styrka, spolarnas längd och spolarnas hastighet i förhållande till magneterna. Som vanligt är det samtidigt viktigt att kunna hålla nere både vikt och storlek på de ingående komponenterna. Det är således en helt avgörande faktor att välja bra magneter till en pickup. Vad är då bra magneter? Exotiska magneter En bra magnet har hög permeabilitet. Permeabilitet är definierad med enheten H/m (henry per meter), och den anges ofta i förhållande till tomrummets permeabilitet µ0 som är 1.3×10−6 H/m. Koppar, silver, bly, aluminium, titan, palladium, platina och mangan har ungefär samma relativa permeabilitet som vacuum, luft eller syre, dvs µr~1.00. Dvs de är vad man kan kalla låg- eller medelpermeabla alternativt omagnetiska. Högpermeabla material utgörs av järn, nickel, kobolt och en rad rare earth materials. Man kan tillverka mycket starka magneter såsom legeringar av neodym-järn-bor och samarium-kobolt som har en relativ permeabilitet uppåt 1.15. Sintrade samarium-kobolt- respektive neodym-järn-bormagneter. Foton: Euke MagTech Det vi i dagligt tal kallar neodymmagneter är en mix av neodym, järn och bor som formar legeringen Nd2Fe14B till en tetragonal kristallin struktur. Neodymmagneten upptäcktes av General Motors och Sumitomo Special Metals 1982 medan de undersökte alternativ till de dyra samarium-koboltmagneterna. Idag finns de i allt från mobiltelefoner, bilar, turbiner, datorer och dörrstängare. Kina dominerar helt tillverkningen eftersom den mesta neodym man känner till finns där. För en 6-7 år sedan chockade Kinas regering världsmarknaden genom att decimera exportkvoten på magneter och dramatiskt höja priserna. USA drev rättsfall där man hävdade att Kina bröt mot internationella handelslagar, och USA vann målet 2015. Kina utvinner över 95% av världens ovanliga jordmineraler. Foto: The Telegraph En massiv bit samarium. Foto: Sciencemadness Kraften som en magnet kan hålla emot kallas för magnetisk fältstyrka (BHmax) och mäts i enheten oersted efter den danske fysikern Hans Christian Ørsted. Kraften är som störst parallellt med magnetiseringens riktning. 1 MGOe (megagauss-oersted) är ca 8000 J/m3. Neodym- och samarium-koboltmagneter har en fältstyrka uppåt 35 MGOe, medan ferriter ligger mellan 1 - 5 MGOe. Dessa ovanliga magneter är alltså flera tiotal gånger starkare än vanliga magneter. Stora alnicomagneter i Fostex driver FE138ES-R. Bild: Audiounion. Alnicomagneter, som är vanliga i högtalarelement, är en järnlegering med tillsats av aluminium, nickel och kobolt (Al-Ni-Co). Den kan både gjutas och sintras, men är inte alls så stark som neodym eller samarium-kobolt. De är dock mycket billigare och det finns gjutna alnicomagneter som har en fältstyrka uppåt 12 MGOe. De starkaste alnicomagneterna väger ungefär lika mycket som kobolt-samarium och neodym, dvs 7-8 ton/m3. Det finns även keramiska magneter, men de används vad vi vet inte för pickuper. Riktat magnetfält Förutom att magnetfältet måste vara starkt för att ge tillräcklig output, så måste det vara jämnt i förhållande till spolarnas rörelse. Magneter är anisotropa, dvs de har olika egenskaper i olika riktningar, och de magnetiseras vanligtvis axiellt eller diametralt för cylindriska magneter, eller rätvinkligt i förhållande till någon yta beroende på magnetens form. De flesta magneter har en föredragen riktning för magnetisering som beror på materialets kristallstruktur. Till vänster axiell magnetisering, till höger diametral magnetisering. Traditionellt har man i en pickup ett ok med polstycken på ömse sidor av en stor magnet, som formas så att magnetfältet blir linjärt över spolarna. Polstycken används för att förlänga magnetens poler och för att rikta magnetfältet. Idag är det vanligt med så kallade oklösa magneter (yokeless), där man i stället sätter en magnet framför och en bakom spolarna. Till vänster en Benz Ruby med förgyllda polstycken. I mitten en Dynavector XV-1s med polstycken och en kombination av stora och små alnicomagneter. Till höger en yokeless Lyra Kleos med dubbla magneter. Om vi rekapitulerar från avsnittet om pickuper så är det hastigheten i fältlinjernas riktning som skapar utspänning. Vinkelrätt mot fältlinjerna sker ingen induktion. Om en ren stereoton avläses av nålen så kommer ett par av spolarna ha en konstant hastighet längs en radie från spolarnas rotationscentrum. Denna hastighet inducerar bara spänning för den komposant som är parallell med fältlinjerna. Alltså borde avläsningen bli exaktare ju större radie man har på spolarnas järnkärna. Inverkan av att rotationscentrum ligger en bit ifrån järnkärnans axel ger också mindre felavläsning om radien ökas. Dessutom blir utväxlingen mellan nålarmens längd och järnkärnans längd större, vilket ger högre output. MEN, det ökar generatorns tröghet, vilket till viss del kan kompenseras med färre varv på spolen eller tunnare/lättare järnkärna. Rörelseenergin E = I ω2 / 2, där I är tröghetsmomentet I = r2 m. r är radien mellan rotationscentrum och masscentrum. m är massan av spole och järnkärna. ω är vinkelhastigheten ω = v / r där v är hastigheten i tangentens riktning vid radien r. Vi måste anta att vi har samma vinkelhastighet ω, den bestäms ju av nålarmens längd mellan nålspets och rotationscentrum. Det innebär att om man dubblar radien så kan man dela massan med 4 för att bibehålla samma rörelseenergi. Om man bibehåller samma rörelseenergi (dubbla radien och dela massan med 4) så får man således dubbel hastighet som dessutom ligger mer parallellt med fältlinjerna. Dynavector har gjort en sådan konstruktion i Karat 17D2, men vi är inte säkra på att den direkta anledningen är utväxlingen. De menar att utvecklingen kommer av dispersionsberäkningar där de jämför en konventionell nålarm med en mycket mindre (1.7mm lång) nålarm i diamant. I dispersionsteori studerar man de modulerade vibrationernas uppdelning i de våglängder som förekommer i nålarmen, ungefär som att titta på ljus genom ett prisma. Endast en mycket liten fluktuation i magnetflöde kommer påverka kraften (och således spänningen) i gapet där spolarna sitter, och detta ger IM-distorsion. Detta blir speciellt tydligt när man använder högenergimagneter som neodym och samarium-kobolt eftersom dessa har mycket hög permeabilitet. Däremot har Dynavector (likt många andra) ägnat mycket kraft åt att tämja och fokusera magnetfältet, tex med en så kallad flux damper och en teknik de kallar softened magnetism (ung. magnetismdämpning). Båda är patenterade. Den här typen av kompromisser, finurligheter och vidareutveckling har pågått sedan fonografen uppfanns. Nedan är en patentansökan (US 3963880 A) från Isamu Ikeda från 1976. Det framgår att man eftersträvar skillnad i magnetism mellan polerna för respektive par spolar. Den ena polen hamnar helt enkelt i ett område med lägre flödestäthet än den andra polen. Det ena paret spolar läser ju lateral modulering, och det andra läser vertikal modulering. Och det är (såklart) samma önskvärda fenomen för båda. Bilder från patentansökan från Isamu Ikeda 1976. En annan variant är en patentansökan US4488284 A av Akira Matuki. Där har man dels gjort kärnan som spolarna lindas på magnetisk så att fältet ändras under drift. Dels har man snidat, rundat och vinklat de magnetiska delarna så att man styr magnetfältets styrka och riktning. Patentansökan av Akira Matuki från 1982. Fig 4 traditionell generator med omagnetisk kärna, Fig 5A - 5C ny design med magnetisk kärna. Jaha, men vad är då bra magneter? Att konstruera den magnetiska kretsen handlar alltså väldigt mycket om att välja starka magneter, utforma delkomponenterna i den magnetiska kretsen så att fältlinjerna ligger optimalt, dels så att man får hög flödestäthet, dels så att man får en jämnhet inom det område spolarna rör sig. Detta får dock inte göras så att massan blir för hög eller styvheten i nålarmen för låg. En stark magnet som byggs in så att magnetfältet blir optimalt riktat gör alltså att man kan ha färre varv på spolarna för att generera samma utspänning. Det gör att de rörliga delarna i en mc-generator kan utformas slankare med mindre tröghet och därmed ge en exaktare avläsning med lägre distorsion. Det har även påståtts att olika magneter i samma konstruktion ger olika ljudsignatur, och det beror såklart på att man ändrar magnetfältets egenskaper. Knappast att magneter har en slags inneboende klang som färgar signalen Men vi vet inte riktigt om det egentligen går att kategorisera bra och mindre bra magneter. Det är nog inte en kostnadsfråga utan mer en designfilosofi och i vissa fall kanske mbs. En del använder alnicomagneter även i sina finaste pickuper. För Lyra skulle det aldrig komma på tal, och det stämmer kanske för Jonathan Carrs principer. Ortofon är lite åt samma håll och använder mycket små neodymmagneter i sina toppmodeller ihop med i princip omagnetisk kärna i spolarna. Både Van den Hul och Dynavector verkar prova sig fram från modell till modell och har till och med blandat magnettyper i en och samma pickup. De är inte alls så rigida. Både AJ vdH och Dr Tominari har ägnat sig mer åt hur magneterna används och riktas för att minska reluktansen och göra fältet linjärt (dubbla bakre polstycken, flux dampers, softened magnetism etc). Tominaris bakgrund som professor på Tokyo University är inom området magnetism, vilket kanske visar betydelsen av förståelse för området inom pickupdesign. Benz använder kraftfulla neodymmagneter och spolkärnor av rubin för att inte påverka generatorn under gång. När det gäller moving magnet-pickuper, så är såklart magneternas vikt helt avgörande eftersom rörlig vikt tillför tröghet. En annan svårighet med MM är att kunna rikta fältet eftersom magnetens placering inte är helt godtycklig, den behöver liksom sitta i änden på nålarmen. Men den kanske svåraste nöten är att fältet inte ska påverkas av annat magnetiskt material i närheten eftersom fältet då ändras när generatorn arbetar.
  10. Välkommen till Euphonia. Det är kul att se ytterligare en potent vinylrigg/anläggning i sällskapet. Jag ser fram emot reportaget om Åke Blom. /PEO
  11. Det verkar vara ett ganska kompetent mätverktyg i förhållande till sin prislapp. Det här är ju så mycket enklare och framförallt snabbare än att manuellt göra mätningarna med en tongenerator, en ström-shunt och ett 2-kanals oscilloskop. Det kan ju ta timmar att plotta ut några olika grafer om man vill ha en hyfsad upplösning på X-axeln. "Bilstereonissarna" är närmast lyriska och en del är ju t.o.m. på gränsen till religiösa över Dayton Audio DATS. Det får nog bli ett sån't. Tack för tipset. /PEO
  12. Detta är riktigt spännande. Tack för att du presenterar dina resultat. Vad är det för impedansmätare du använder? /PEO
  13. ethernetkabel

    Checksumman kan beräknas på flera olika sätt, men den vanligaste och enklaste metoden är den som allmänt kallas CRC (Cyclic Redundancy Check). Kontrollsumman beräknas först enligt en i förhand specificerad algoritm hos avsändaren och medföljer paketet som ska skickas, när paketet anländer hos mottagaren görs samma beräkning hos mottagaren av mottagen data enligt samma algoritm och överensstämmer den beräknade checksumman med den som ingår i paketet anser man att paketet är korrekt. Den vanligaste metoden är att man tar den första byten i den aktuella data som ska skickas och gör ett XOR (exklusivt eller) med efterföljande byte. Med summan av den logiska operationen och nästkommande byte gör man nästa XOR, o.s.v genom hela datamängden som ingår i paketet. Resultatet från den sista XOR-operationen skickas med i paketet så att mottagaren kan jämföra sin CRC beräkning med avsändarens. /PEO
  14. ethernetkabel

    Jag saknar förvisso helt kunskaper om ljudöverföring över digitala media, men jag har en del erfarenhet av industriell dataöverföring. Vi använder både ethernet och dedicerade point to point förbindelser som transportmedia för vår digitala signalöverföring på jobbet. Jag nöjer mig med att kommentera datatransport över ethernet i detta läget eftersom det verkar vara det mest omdiskuterade. I vår processmiljön använder vi uteslutande skärmad CAT6 mellan switch och nod. Swicharna i sin tur är anslutna till stamnätet via fiber. Alla TP-kablar har skärmen ansluten i båda ändar och både switch och alla noder är jordade. Samtliga enheter i respektive nätsegment är matade från samma ställverk och är oftast utrustade med extra grov jordning, s.k. potentialutjämning. Däremot använder vi aldrig skärmad TP-kabel i ren kontorsmiljö. I vissa kontorsliknande verksamheter t.ex. i vårt lab är det dock alltid skärmad kabel som gäller. Användandet av UTP-kabel (oskärmad) stör bl.a. gaskromatografer och spectrophotometrar så pass att det blir allvarliga problem med mätningarna. Samtliga nätverksanslutna apparater i labbet är dock jordade till skillnad från den renodlade kontorsmiljön där det kan vara vilket som. Här handlar det alltså inte om att skydda den digitala trafiken från störningar utifrån som i processen, utan tvärt om, det gäller att skydda den övriga utrustningen från det breda spektra av störningar som en TP-kabel strålar ut. Om en oskärmad TP-kabel stör vår lab-utrustning, vad kan då de störningarna göra med våra (analoga) audiosignaler? Musik skickad med asynkron pakettrafik typ TCP/IP över ethernet borde i rimlighetens namn inte kunna förvanskas oavsett vilken kabel man använder, stämmer inte checksumman när paketet kommer fram till mottagaren kommer det att skickas om. I ett måttligt belastat 100Mbit nät hinner man skicka om ett paket flera gånger innan det blir några "dropouts". Är installationen defekt kommer överföringen inte att fungera alls. Skickar däremot avspelningssystemet ut sin data via UDP istället för med TCP kan jag mycket väl tänka mig att inkommande störningar i kabeln och därmed korrupta paket kan ställa till med problem. UDP används ofta när man ska skicka till många klienter i ett IP-nätverk samtidigt, men då utan krav på mottagarkontroll, typ broadcast, webradio eller TV över nätet. Jag tror inte att det är den digitala trafiken som blir störd i vår "rena" hemmiljö utan att det är den digitala trafiken i sig och alla dess apparater som routrar, accesspunkter och switchar som stör övrig hifi-utrustning antingen via etern eller via elnätet och att en skärmad TP-kabel snarare kan fungera som sändarantenn än som ett skydd om inte alla nätverkskomponenterna som är inblandade är avsedda för STP kabel. /PEO
  15. Peo's prylar

    Med anledning av strulet med Photobucket gick jag igenom min anläggningstråd för att se hur mycket bilder som saknades och jag konstaterade då att mina senaste högtalare inte hade dokumenterats här. Jag har förvisso skrivit lite om dem i en annan tråd, men det gör väl inget om storyn finns på två ställen. Den här tråden är ju så att säga en sammanfattning. Jag har varit väldigt nöjd med mina Spendor D7 och jag hade definitivt inte tänkt mig ett högtalarbyte inom den närmaste framtiden, men plötsligt händer det saker utanför ens kontroll. Jag fick ett erbjudande om att testa det första paret i Sverige av Spendors senaste skapelse och det var omöjligt att avböja. Som ni säkert redan vet så resulterade det också ett högtalarbyte. Ett par kraftiga kartonger släpades upp i lägenheten och ut kom två stycken Spendor D9 lackerade i en läckert grå nyans som kallas för "Slate Grey High Gloss". Släktskapet med mina gamla D7:or går inte att ta miste på, de här har bara vuxit till sig lite på alla håll och fått ett extra baselement. Vid första anblick ser det ut att vara samma element som i D7, men det visade sig att det bara är diskantelementet som är samma. Enligt databladet ska D9 ha en frekvensgång på 27Hz - 25kHz jämfört med D7:ornas 29Hz - 25kHz, men det borde väl knappast märkas någon större skillnad på 2 Hz, eller? Känsligheten är densamma som på D7, 90dB, däremot har man ändrat på delningsfiltret. D7 delades vid 900Hz och 3.2kHz, medan D9 delas vid 500Hz och 4.2kHz. Räknar man på de utvändiga måtten har även lådvolymen ökats, från 61 liter till 94 liter. D9 får nog fortfarande klassas som relativt små högtalare och jag upplever dem inte alltför dominanta även i mitt lilla rum på 20m2. Det medföljer både spikes och några 4 mm tjocka gummifötter med diametern 45 mm. Jag laborerade ju mycket med olika fötter till mina D7 och konstaterade att halvmjuka SD-kuddar var det som fungerade bäst där. Det blev alldeles för mycket "kill" i fötterna med spikes, golvet vibrerade alltså så mycket att det störde mig och antagligen orsakade det diverse missljud också. Givetvis har jag testat med olika fötter även till D9 och det konstiga är att det fungerar alldeles utmärkt med spikes under de här. Det är faktiskt så att jag föredrar spikes i dagsläget och golvet vibrerar inte mer med spikes nu än vad det gjorde med SD-kuddar under D7. Kan det vara viktökningen från 21 kg till 35 kg som gör det? SD-fötterna gör att det känns lite avslaget och trött helt plötsligt. Kabelanslutningen sker som innan via terminaler placerade i basporten på baksidan. Portens storlek har ökat med samma proportioner som lådan. När detta skrivs har jag spelat med D9 i ungefär 9 månader och de har gott och väl fått ett par hundra speltimmar och jag anser nog att de är hyfsat inspelade. Det tog förvisso över ett år innan jag upplevde att D7 inte förändrades mer, men det kan säkert vara ren inbillning också. Trots att de var oinspelade och direkt från lådan avslöjade ändå D9 att det här var något helt annat än vad jag var van vid. Ett betydligt större och öppnare ljud än innan och med ett imponerande stabilt fundament i det nedre registret, något ingen annan högtalare har presterat här hemma tidigare. Visst fanns det en viss grovkornighet och små tendenser till "ruffighet", men det var ett fenomen som jag väl kände igen från mina D7:or innan de var inspelade. Mycket riktigt så lugnade det ner sig markant redan efter 30-50 timmars spelning och nu finns det inte ett spår kvar av det. Jag har inte för avsikt att skriva en recension så jag nöjer mig med att citera en mening från hificorners review, den sammanfattar mina egna ord väldigt bra. "If you like the sound of the D7 then you will love the sound of the D9" Det här bytet har även givit mig en värdefull insikt och det är hur viktigt ett hyfsat djupt och stabilt basfundament är, allt blir så mycket mer levande när det finns lite botten, inte minst röster. Det är tacksamt med tillverkare som behåller sitt "ljudideal" i en serie av produkter, man kan byta upp sig utan att börja om från början. D9 låter i stora drag som D7, fast så mycket bättre. En stor fördel är att det faktiskt går att spela ännu tystare med D9 och ändå få med sig skivans innehåll, något som uppskattas av såväl mig som mina grannar. Det händer ofta att jag tar en lyssning under ganska sena timmar och bor man då i lägenhet och inte uppskattar hörlurslyssning är detta en nödvändig egenskap. /PEO